Vid denna galenskap får du absolut inte stanna.
Är man fri om man tror sig vara perfekt?
Är man låst när man strävar efter att inte misslyckas?
Eller.
Är den fri som vet sig misslyckas då och då?
Är den bunden vid för låga ambitioner, som inser att han/hon inte alltid lyckas?
Finns befrielsen i att vara felfri, eller i att erkänna sina fel?
Ska man inte hålla fanan högt och alltid bevisa sin duglighet?
Detta inlägg hämtar inspiration från TV-gudstjänsten i söndags, från Storkyrkan i Stockholm.
Jag lyfter också fram sångtexter som handlar om relationer, de som blomstrar, men lika mycket de som har vissnat.
Får man misslyckas i kärlek?
Kyrkoåret ger mig en stabil rytm. Så här på höstkanten kommer alltid temat "Friheten i Kristus".
Evangeliet handlar om en kvinna som varit sjuk i aderton år. Hon hade plågats av en sjukdomsande.
HON VAR KROKRYGGIG OCH KUNDE INTE RÄTA PÅ SIG.
Lukas 13:11.
Lukas lyfter fram att felet var att Jesus botade henne på fel dag. Inte att det var något konstigt med att ha en "sjukdomsande"... vilket vi har stora problem med.
Det finns en andlig verklighet som kan binda oss inifrån. Ibland manifesteras det rent kroppsligt, ibland själsligt och i en personlighet som kan bli "förbytt".
Den vilande Diana, Stockholm.
Den plågade kvinnan hade kanske levt med att försöka hålla fasaden uppe i många år? Att vara sjuk tydde på att man syndat... En del tänker så fortfarande. Blev det en låsning för henne?
Var hon krokryggig för att hon dolt sitt misslyckande med att vara frisk?
Hon kunde inte längre presentera sin duglighet - ryggens böjda läge avslöjade henne. Hon var fast både i förnekandet, rädslan och smärtan.
Men Jesus får syn på henne och säger:
KVINNA, DU ÄR FRI FRÅN DIN SJUKDOM.
OCH SÅ LADE HAN SINA HÄNDER PÅ HENNE.
GENAST KUNDE HON RÄTA PÅ SIG, OCH HON PRISADE GUD.
Luk 13:13.
Upprätad. Upprättad.
I Storkyrkan inledde prästen Sabina Koij med att säga:
- Vi är både syndare och rättfärdiga. På samma gång. Det var Luther som satte ord på denna paradox. Vi klarar det inte...
Hon fortsatte:
- Det finns ingen frihet i att tro sig vara perfekt, att vara låst vid strävan att inte misslyckas... att ständigt jaga bevis på sin duktighet.
Men det är heller ingen frihet i att trycka ned sig själv, att tro att man inte duger. Båda inställningarna blir en självupptagenhet - - -
Och församlingen i Storkyrkan och hemma i TV-sofforna sjöng vi psalm 590:
SOM KÄLLOR UTAN VATTEN OCH MOLN SOM DRIVS OMKRING
ÄR DE SOM AV SIN FRIHET BLOTT VID SIG SJÄLVA BINDS
OCH ÖVERFÖR TILL ANDRA SIN EGEN FÅNGENSKAP,
EN ÖDSLIGHET UR HÄNDER SOM TOG, MEN ALDRIG GAV.
Sv Ps 590:1
Drivs omkring i Stockholm bakom planket.
Prästen predikade om att frihet aldrig kan vara ett ensamprojekt. Frihet är något vi skapar tillsammans och som påverkar alla.
Att använda sin frihet bara till sig själv blir en falsk frihet, man binds av sitt ego och överför sin fångenskap till andra, som Anders Frostensson skrev i sin psalm.
I det radioprogram vi spelade in igår, lyfte jag fram några tankar om relationer:
I en relation har friheten två riktningar:
- frihet från, och frihet till.
Frihet från ensamhet och frihet till gemenskap. I min bok "Den Långsamma Kärleken" reflekterar jag kring hur lätt den goda friheten kan övergå till bundenhet. Det gick för fort att bli ett par. Man hann inte lära känna varann - kan man förresten någonsin det?
Jag föreläste i Stockholm 2011. Den Långsamma kärleken.
"Det var inte bra att bota sin ensamhet med någon som bara var trevlig" skriver jag. "Du luktar så gott i din festskjorta, men hur luktar du när du är svettig? De mänskliga doftsignalerna försvinner i ett moln av deodorant".
Jag vet inte vad det luktade eller doftade den gången i synagogan när Jesus botade den krokryggiga kvinnan. Men den sura föreståndaren stank av moralism, som gjorde honom till en hycklare.
FINNS DET NÅGON AV ER SOM INTE LÖSER SIN OXE ELLER ÅSNA OCH LEDER UT DEN TILL VATTENKÄLLORNA ÄVEN PÅ SABBATEN?
MEN HÄR ÄR EN ABRAHAMS DOTTER SOM SATAN HÅLLIT FÅNGEN I ARTON ÅR. SKULLE INTE HON FÅ LÖSAS FRÅN SIN BOJA PÅ SABBATEN?
DESSA ORD FICK ALLA HANS MOTSTÅNDARE ATT SKÄMMAS.
Luk 13:16-17.
Vem tar på sig skulden?
Är lagen till för människan eller människan till för lagen?
Är äktenskapet till för människan eller människan till för äktenskapet?
Vem är till för vem?
Vem binder vem och var är friheten??
Lisa Ekdahl har skrivit en stark text om en relation som inte längre höll. Innan det gick för illa fattade hon ett beslut:
DE BAND SOM BINDER MIG HÄR
SKA JAG LÅNGSAMT LÖSA UPP.
JAG VET ATT JAG HAR GJORT ALLT JAG KAN.
JAG GER MIG RÄTTEN ATT GE UPP.
DET BLIR ALDRIG BÄTTRE.
VI KOMMER ALDRIG NÄRMRE.
JAG VILL INTE VARA NÅGOT TUNGT FÖR DIG.
JAG KYSSER DIG MED ETT TACK.
Hur går det?
Så, frågan är:
- Får man lov att misslyckas? Är det tillåtet att inte orka, att komma till slutet av sin förmåga att hantera en relation?
Det sägs att man är så välkommen till kyrkan och olika kristna församlingar. Många gånger kan ett nytt liv börja blomstra där, men lika ofta slår fördömelsen till, särskilt mot dem sedan länge kristna, när de inte orkar med varandra längre.
Måste man bli misstänkliggjord och fördömd?!
Ta bort de hemska "kärlekslåsen!"
Skilsmässa är förhatligt! Det får inte ske!
Men tänk om de skilda vägarna räddade själva vänskapen?
Vilket är viktigast - en människas hjärta eller den yttre formen?
Åter igen tycker jag mig känna lukten av den stinkande moralismen. Hur många döda äktenskap finns det inte inom kristna gemenskaper?
Det är inte människan som är till för äktenskapet. Det är tvärtom - äktenskapet är till för att styrka människan och hjälpa henne till fördjupad samhörighet.
Och när det inte gör det, då är det Lisa Ekdahls smärtfulla ord som gäller:
- Jag skall långsamt lösa upp de band som binder... för att jag inte vill vara något tungt för dig.
Det är kärlek!
Rädda åtminstone vänskapen!
Att ge sig rätten att ge upp. Att erkänna sitt misslyckande - det är kärlek!
Det finns ingen frihet i att tro sig vara perfekt, varken i arbetslivet eller i relationer.
Ryggen, magen, benen, ja allt hade låst sig i den krampaktiga jakten på att hålla ihop det som redan spruckit inifrån.
Att ständigt jaga bevis hur duglig man är som samhällsmedborgare och maka/make gör en till slut grym, och alldeles slutkörd.
Att vara grym mot varandra, med ringar på fingret - det är inte kärlek!!
Jesus, kom med befrielse!
Och kyrkokören sjöng i Storkyrkan:
"I've been in the storm so long" - - -
GUDS ORD BÄR INTE BOJOR MEN LYFTER BÖRDAN AV
OCH KALLAR OSS ATT BO I HANS STORA SKAPARDAG,
ATT RÅDA ÖVER TINGEN SOM HERRENS TECKEN BÄR
OCH HÖRA HUR I TILLIT DE SVARAR: "VI ÄR HÄR".
Sv Ps 590:2.
"Jag har varit i stormen så länge".
Jesus säger:
- Håll fred med varandra så länge det kommer an på er (Romarbrevet 12:18).
Varför kan en del hålla ihop hela livet? Varför klarar inte alla det?
En del har tur, andra har otur.
Barnbarnet sa:
- När Clara och jag är bästisar, då bråkar vi hela tiden.
Men när vi är vänner, då leker vi jättebra!
Håll fred med varann... Om det inte går att vara "bästis" eller gift, lös då upp banden och behåll vänskapen, för då leker vi mycket bättre! Kär-leker.
Och det måste vara det som är meningen, annars har jag inte förstått någonting.
Förlåt.
VÅR FRIHET ÄR I KRISTUS SOM FÖR OSS ALLA DÖTT
I HANS FÖRSONINGSGÄRNING EN VÄRLD ÄR ÅTERLÖST.
DEN SOM HANS RÖST VILL FÖLJA ÄR INTE BUNDEN MER
KAN GÅ DIT HAN OSS SÄNDER, OCH GE SOM HAN OSS GER.
Sv Ps 590:3.
Hur löser man upp banden på ett värdigt sätt?
I samförstånd.
I tacksamhet över det som varit.
I respekt för det ömtåliga hjärtat som inte skall dumpas, utan nu få mer utrymme att vara sig själv, utan krav.
Banden löses upp med den försoning som bara Kristus kan ge.
Två ofullkomliga människor erkänner sitt misslyckande, och jagar inte längre perfektion eller yttre fasadbygge.
Banden löses upp med frihetens suck, nu behöver man inte låtsas längre.
De löses upp med ord av fred och frid.
Det är ord av värdighet.
Inte längre ett par.
Men ett par vänner!
Förlusten blev ändå till vinst.
Herre, låt Ditt ansikte lysa över våra torkade tårar, med förlåtelse, försoning och frid. Amen.
Släpp ringen.
Tack till er i Storkyrkan för en mycket givande gudstjänst!
Miss Lyckade hälsningar från Helene F Sturefelt,
- pilgrimsförfattare, amatörfotograf, radioprogrammakare och andra märkvärdigheter,
- men framför allt en alldeles vanlig människa som misslyckas med det jag inte vill,
- och en kristen syndare som Jesus gjort rättfärdig. Otroligt.
Simul justus et peccator.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar