ETT TREFALDIGT BAD I SEPTEMBER

Lilla Fiskarbacken, Sölvesborg.

Den lilla havsviken låg spegelblank. Stora ekar och alar skyddande mot vinden och vassen växte tät i strandkanten. 

Vita svanfjädrar gled omkring på vattenytan och trollsländorna flög intensivt över vattnet. Nu hade de inte lång tid på sig att leva, och några passade på att gänga sig - i luften!

Det kan man kalla för fort-plantning...

Fort-plantning. En snabbis?

September är flera grader varmare än vanligt. Det är inte bra. Jag har kämpat mot värmeslag, suttit inne och skrivit och fram mot eftermiddag/ kväll cyklat och badat. 

Håll huvudet kallt!

Ja, jag håller på.

Cool. Not hot.

Den för mig dumma frågan:

- Hur varmt är det?

... besvarar jag alltid med:

- Det är jag som är varm! Jag hoppas vattnet är kallt så jag får lite svalka. Man badar väl inte för att bli varm?? Det heter bastu... och det behöver jag inte!

För lite vatten. Mer vatten, tack!

Det var alldeles tyst vid Lilla Fiskarbacken. Inte ett bakgrundsljud! Endast en skogsduva hördes, och några enstaka hammarslag från en sommarstuga.

Stundens stillhet blev helig - - -

Jag badar tre gånger; 

- först tänker jag på hur skönt det skall bli att doppa sig, sedan doppar jag mig verkligen och njuter kolossalt av det, därefter sitter jag på den varma bryggan och tänker på hur skönt det var att bada.

Det eviga tjatet om "lev i nuet" passar inte mig. Det är för smått. Kapat. Nuet består av de två stödbenen "det som hände" och "det som kommer att hända".

Utan dåtid och framtid stapplar nuet. 

Tiden har sin treenighet precis som vi - med kropp, själ och ande - och som Gud själv.

Vilar i tiden.

Ett enstaka charterplan lämnade fula spår på himlen, med resenärer från södern, tillbaka hem - till värmen... Så dumt. Och här sitter jag, i "kalla Norden" och fortsätter bada i september som om inget har hänt. 

Hösten har hakat upp sig.

Jag badar trefaldigt:

- först tvättar jag mig i det sköna, kalla vattnet så att kroppen är med på vad som skall hända. Sedan doppar jag mig snabbt och går upp och sätter mig på bryggan. Porerna i huden måste stänga till om sig.

Sedan doppar jag mig igen och går upp. 

Nu känner jag inte vinden. Huden är stängd.

Då är det dags!

Jag går i och leker lite i vattnet, simmar på rygg och blöter nacken, dyker med ansiktet före och känner det salta vattnet rinna genom bihålorna... och kommer lycklig och frisk upp ur vattnet.

Ett trefaldigt reningsbad i september.

Nämen, vad ser jag här?!

Hur renliga var vikingarna? Badade de? Tvättade 1700-talsmänniskorna sig, eller vad puder och  peruker på dygnet om? Och bondemänniskan på 1800-talet, njöt de av ett dopp ibland?

Eller är det bara vi som tycker om att bada?

Jag vet inte.

Men jag vet att vattnet också var viktigt för Jesus.

Han kallade sig själv för "Det levande vattnet".

DET VATTEN JAG GER, BLIR EN KÄLLA I HONOM, 

MED ETT FLÖDE AV EVIGT LIV.

Johannes 4:14

Ett gyllene fotspår!

Och jag fick precis en känsla av att han gått över vattnet till mig... Hans båt låg kvar och ett silverglänsande fotspår glittrade på bryggan.

Var det det där berömda fotspåret om att när man känner sig som mest utsatt, då är det han som bär?

Det är inte ens eget fotspår, det är Guds...

När jag vände mig om på bänken där jag satt, stod det en text inskriven:

Bortglömd vila...

.. vila får du ej igen.

Det var helt säkert Jesus som varit där med ett redskap från träslöjden och mejslat in ord som Matteus återgivit:

KOM TILL MIG, ALLA NI SOM ÄR TYNGDA AV BÖRDOR,

JAG SKALL SKÄNKA ER VILA.

Matt 11:28.

Jag tog av mig baddräkten och lät den dropptorka. Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet över den frihet vi får åtnjuta i vårt land! Och det är alldeles särskilt bra att vara "dagledig" och jobba kväll...

Himmel, så skönt!

Vem har sagt att "kallt" är sämre än varmt, och att "ensam" är sämre än tillsammans?

Som den högkänsliga person jag är, föredrag jag att vara ensam och ha det svalt omkring mig, än att vara tillsammans där det är för varmt...

Det är förutsättningen för att det över huvud taget skall bli något skrivet...

Doppa tån i det blå!

Blå tå.

Kalla och ensamma hälsningar, i stor frid!

Helene Sture Badfelt,

- cool... not hot.

DAG HAMMARSKJÖLD på radio

"Vägen, du skall följa den". 

Hej vänner!

Här kommer ett inlägg med Dag Hammarskjöld i fokus. Han var inte bara FN's generalsekreterare på 50-talet, han var även mystiker.

Den stilla Gudstro han hade formulerade han i sin bok "Vägmärken". Jag har gjort ett radioprogram om honom och hans texter, tolkade av KG Hammar.

Musiken är nordlig och jag låter Roger Pontare ta plats - allt utsänt från närradion i Sölvesborg, 92,0, men även tillgänglig här.

Klicka på länken.

Längst ned finns flera andra länkar där du kan läsa om den pilgrimsvandring jag gjorde i Dag Hammarskjölds fotspår tillsammans med Luleå stift. Kungsleden går mellan Abisko och Nikkaluokta - en otroligt mäktig upplevelse!

Sturellas Fotoblogg: ANDLIGA SÅNGER nr 84 "Vägmärken" (helenesturefelt.blogspot.com)

Kungsleden - Abisko, Nikkaluokta.

INSATSEN SÖKER OSS
INTE VI INSATSEN

DÄRFÖR ÄR DU DEN TROGEN

OM DU VÄNTAR BEREDD

OCH HANDLAR - NÄR DU STÅR INFÖR KRAVET.

Ur "Vägmärken" av Dag Hammarskjöld.

Varma hälsningar, Helene F Sturefelt,

- vandrare och skrivande programkreatör.

Abisko nationalpark.

TORS HAMMARE OCH KVINNORNA

Tors hammare. Dunkerska, Helsingborg.

Den hänger där och dinglar... runt många halsar på skäggiga män med tatueringar. 

Tors hammare.

Manlighetens kraftfullaste symbol.

Eller?

Jag ser inga kvinnor som bär Mjölner runt halsen. Tors hammare är inget för oss. Ändå finns det andra fynd i den förkristna kulten. Om detta vill jag nu berätta.

Tors hammare, vargkors och avgudar.

När jag var på vikingamarknaden i Näsum förra helgen gick jag runt och pratade med folk.

- Vad betyder Tors hammare för dig? frågade jag en bockskäggsman.

- Jag gillar Tor, han är mänskornas beskyddare.

- Jasså är han det? Jag trodde han styrde över åskan och vädrets makter.

Jag dyker ned i mina böcker och hittar intressanta rön, som inte alls hör ihop med mannens egna tankar att Tor skulle beskydda oss människor. Från vad? Sig själv?

Lars Magnar Enoksen skriver i sin bok om "Gudar och Gudinnor i Norden", sid 85, att:

Gudar och Gudinnor. Utgiven på Historiska media 2005.

"Tor är den ypperste av asarna, ty han är den starkaste av alla gudar och människor. 

Hans boning heter Trudvang (=Styrkans tält) och Tors främsta ägodel är hammaren Mjölner (=krossaren).

Denna hammare har egenheten att alltid komma tillbaka till honom även när han har slungat iväg den.

När Mjölner rammar sitt mål, som allt som oftast är bergs-resars och trolls huvudskålar, bildas det som vi kallar tordön (Tors dån = åska)."

Hm, undrar om Tor härjade här på Ryssberget i Sölvesborgs socken... Namnet lär betyda "jätte" = "riese" från tyskan, alltså Jätteberget.

Jag vågar inte vandra så ofta på Ryssberget - jag är rädd för stora svarta hundar som hundägarna motionerar där och jag är rädd för de pyttesmå värstingarna, fästingarna. Dem har Tor inte skrämt bort.

I bakgrunden Ryssberget.

För några år sedan var det en utställning på Dunkerska i Helsingborg, med namnet "Odens öga". 

Ur en mycket innehållsrik bok därifrån läser jag följande om hur korset och Tors hammare har likheter:

De kristna hängsmyckena uppträder samtidigt med Tors hammare. Fredlig handel var viktigt för vikingarna. De sökte inte strid i första hand, de ville byta både varor och livsåskådning, därför kan vi se det berömda "vargkorset" som gynnade både hedning och kristen.

Läs mer här:

Sturellas Fotoblogg: VARGKORSET och TORS HAMMARE (helenesturefelt.blogspot.com)

Utställningen "Odens öga", Helsingborg.

Fynden från tidig medeltid runt 900-talet e Kr visar att Tors hammare blir allt vanligare som en motreaktion till den nya livsuppfattningen, där det kristna korset talar om det sista offret.

"Men samtidigt antyder hammaren en efterlikning av korset.

Korset och hammaren är formmässigt relativt lika och båda bars runt halsen. Reaktionen kom heller inte - som många tror idag - från männen i samhället, utan det var framför allt kvinnorna som bar torshammare.

Vi har därmed den märkliga situationen att nästan alla religiösa symboler, både hedniska och kristna - hamnade i kvinnogravar. 

Kvinnornas roll inom den förkristna kulten och deras roll som förmedlare av den nya religionen framträder därmed markant, även om vi saknar fler skriftliga berättelser."

( ur "Odens öga", sid 210 av Jörn Staeker).

Likheter mellan korset och hammaren.

Jag håller inte med.

De våldsamma vikingamännen ville behålla blotet till asagudarna, men det var kvinnorna som sade nej. 

De gamla asagudarna svarade inte, det var nödår, och för överlevnadens skull var det nödvändigt att behålla geten, hästen och den vackre ynglingen - de skulle inte hängas i offerlunden för att blidka Tor och Oden!

Kvinnorna var de som hade kontakten med gudavärlden. Nu tog de emot Vite Krist, menar jag, och de efterlevande lade i deras gravar både Tors hammare OCH korset. För säkerhets skull.

Jag håller alltså inte alls med denne Jörn Staeker, som jag menar tolkar gravfynden fel.

Kvinnorna dyrkade inte Tor. Deras gudar/ gudinnor var framför allt Freja - fruktbarhetens gudinna, Frigg - den allvetande gudinnan, Gefjon - oskuldernas beskyddarinna och Idun - den eviga ungdomens gudinna.

Gudinnan Frigg.

Vi har tappat mycket av vår kunskap om dessa asagudar och vaner.

Lars Enar Enoksen skriver att "detta beror till stor del av att vi blivit matade med urvattnade, cencurerade och felaktiga versioner av den fornnordiska gudaläran."

"Möjligtvis kommer det som en överraskning att de forna nordborna hade fler kvinnliga gudar än manliga. Om jag hade tagit med samtliga valkyrior hade den kvinnliga dominansen blivit ännu större".

(sid 7).

Enoksens illustratinoner.

Tillbaka till Gudahagen och vikingamarknaden i Näsum.

Den bockskäggige mannen som bar Tors hammare hade alltså lagt sin egen idé kring vad torshammare skulle betyda. Det liknar mer en idoldyrkan.

- Jag gillar Taylor Swift, jag lyssnar på "Bolaget", jag följer friheten i Frökens Snusk sånger och någon annan följer Jesus. Eller Tor.

Ytlighet och okunskap leder fel. 

Det manlighetsideal som finns bakom Tors hammare är oerhört krigiskt och sannerligen inte "mänskornas beskyddare" - eller menade han "dem som bär hammaren"?

Lars Magnar Enoksen berättar om Tors två bockar. Den ene hette Tanngrisner (= glestand) och den andre Tanngnjost (=tandgnisslaren). Dessa två drar Tors vagn med vilken han åker över himlen.

Månne denne nutida Torsdyrkare med sitt bockskägg på hakan vara deras skötare på getgården i Midgård? F'låt, nu fantiserar jag...

Vikingamarknaden i Gudahagen, Näsum.

Till sist.

De kristna korsen som hittats i marken samtidigt som torshammare har paralleller i utseendet med de keltiska korsen.

Dessa keltiska kors har man inte funnit i Tyskland, men i stora mängder i Norden, vilket tyder på att det fanns en missionsrörelse hit från Storbritannien.

Keltiskt kors, Mjällby kyrkogård.

De keltiskt kristna såg naturen som en helig bok, skriven av Guds hand, med all sin hemliga skönhet och  ändamålsenlighet. Genom att "lära sig läsa naturen" kunde man "skåda Gud på ryggen.

Den hedniske vikingen levde också nära naturen, men i rädsla.

Skillnaden är att hedningen gjorde naturkrafterna till personifierade "högre makter", medan de keltiskt kristna förstod att det var Gud Fader, Skaparen själv, som i sin kärlek låg bakom allt liv.

De kristna levde utan fruktan.

Vite Krist hade försonat allt.

Inga fler offerknivar.

Inte konstigt att kristendomen blev ett SVAR på all den fruktan som asatron fört med sig.

De gamla "gudarna" kunde inte svara, eftersom de bara vara psykologiska överföringar, vilket vi även finner i den romerska och grekiska panteon.

Mer om det en annan gång.

Må Jesus på korset - död och uppstånden - vara med dig i den försonande kärleken som får Tors hammare att veckla ut sig till ett fullskaligt KORS.

Tidigt kristet kors. Ur "Odens öga."

Det är inte omanligt att vara kristen.

Men det är överdrivet "macho" att bära hammaren, i mina ögon. 

Tors hammare är ett svaghetstecken och en symbol för hämnd, menar jag. Korset, däremot, talar om att bryta hämnden genom att "vända andra kinden till" så att den som slår skäms...

Dessutom är hammaren bara 3/4 av korsets kraft...

Nutida vikingahälsningar från Helene F Sturefelt,

- prästinnan Kristina från forntiden och nutida religionshistoriker, med risk att ha fel.

Eller rätt.

Tor - du har tappat hammaren...

P.S. Gudinnan Friggs boning hette Fensalar (= Sjösalarna) och var övermåttan praktfullt, skriver Enoksen. Denna Friggebod har en helt annan status än den politiska lilla Friggebod vi känner... he he.

ODEN, LASAROS OCH JESUS på vikingamarknad

Vem är på vikingamarknaden?

- Oden, kom fram!

- Lasaros, kom ut!

- Jesus, kom in! I mitt hjärta.

Vad har dessa tre gemensamt? Jo, de har alla "uppträtt" på något vis i Gudahagen, där vikingamarknaden för 15:e året gick av stapeln. I det lilla samhället Näsum.

Varje år sedan 2015 har jag varit på plats, förundrats och känt en egendomlig hemkomst. 

Att gå genom skylten "Vikingatid" har varit en känsla av triumf - äntligen är jag hemma. Mina gener i rakt nedstigande led är mycket starka från denna tid. Jag vet saker...

Vikingatid, står det på skylten.

Igår var en vän uppe på själva kullen i Gudahagen, där stora ekar växer. Några föräldrar hade tappat bort sin son och gick och ropade på honom. Följande egendomliga repliker hördes:

- Oden, kom fram! Var är du? Kom ned, Oden!

Det var ju så som de forntida vikingarna beropade sin högste gud - utan att någonting hände.

Det var likadant nu. Med den skillnaden att en liten ynklig röst hördes:

- Jag kan inte... Jag sitter fast uppe i trädet!

Skrattet bubblade bland besökarna på kullen. De asatroende föräldrarna hade gett sin son namnet Oden. Denne lille mänskoparvel hade klättrat upp i ett träd, och nu kom han inte ned - - -

Gudahagens ekekulle.

Idag promenerade jag upp till kullen. I bältet hade jag hängt min blockflöjt och satte mig bakom två stora bautastenar och spelade en medeltida hymn.

Säkert var det flera som lyssnade, men jag behövde stunden för mig själv, i bön och eftertanke. 

Landskapet böljade nedanför mig och Ivösjöns vatten glittrade längre bort.

Ivösjön.

Jag reste mig upp för att gå tillbaka. Då började det vina ekollon runt mig. Jag vände mig om och så två slynglar med slangbella. När jag gick emot dem blev de lite spaka.

- Sikta inte mot människor!

- Det gjorde vi inte heller... vi siktade på trädet.

- Jasså...

Jag lyfte blicken upp mot ekens kraftiga grenar och såg - Oden?!

Nä.. det kan väl inte vara sant?

Vad ser du?

Nej, det var det inte heller, men en ung tonårspojke satt uppkrupen där, och han hade ett stort silverkors runt halsen.

- Jag är kristen, sa han glatt och började berätta om att Jesus skall komma tillbaka.

- Har du problem med slangbelle-killarna? frågade jag där nere på jorden.

- Nä, det är mina kompisar. Palle, lägg av nu!

Så kom det sig att denne unge icke-Oden berättade om Jesus för mig, högt uppifrån ett träd, med ekollonodågan  som åhörare. 

Jag förundrades över hans frimodighet och kunskap, och han blev styrkt då han såg mitt stora silverkors blänka på min blå linneklänning.

- Guds frid vare med dig! ropade fjortonåringen när jag gick.

Alldeles tagen och välsignad gick jag ned bland marknadsstånden.

Silverkorset och vargkorset.

Men denna dag, söndagen den 15 sept 2024, inledde jag med gudstjänst i Näsums kyrka. Jag visste att jag skulle behöva styrka mig.

Diakon Emma från Bromölla ledde vår stund av tillbedjan inför Levande Gud. Hon predikade dessutom mycket bra kring en av de svåraste händelserna i Nya Testamentet - när Lasaros dör.

Syskonen Marta och Maria var mycket fästa vid sin bror, som hade dött för fyra dagar sedan.

Systrarna anklagar Jesus och säger:

- HERRE, OM DU HADE VARIT HÄR, HADE MIN BROR INTE DÖTT!

Johannes evangelium kap 11:28-44.

Näsums kyrka, vikingadagar.

Men Jesus hade ett högre syfte eftersom det verkar att han dröjde med att komma dit - nämligen att Guds härlighet nu skulle visa sig. Jesus ropar nämligen den döde ut ur klippgraven i bergväggen!

- LASAROS, KOM UT!

Det här ropet var inte alls på samma nivå som när föräldrarna ropade på sin försvunne pojke i trädet.

Jesus har en makt och myndighet som vi människor inte besitter.

Guds son befaller över naturkrafterna och det sker.

OCH DEN DÖDE KOM UT, MED ARMAR OCH BEN INLINDADE I BINDLAR OCH MED ANSIKTET TÄCKT AV EN DUK.

Så fruktansvärt hemskt det måtte ha sett ut!!

Livet och döden och livet och döden...

Jag tänker på alla de döda som vilar i marken runt om i Gudahagen i Näsum.

Tänk om de skulle få liv igen?? Tänk om marken skulle börja ge vika och benknotorna bli till människor - ja, så vida de inte var brända förstås...

Det märkliga är att det tycks finnas ett framtidslöfte om det:

   DINA DÖDA SKALL FÅ LIV IGEN, 

   DERAS KROPPAR SKALL UPPSTÅ.

   VAKNA OCH JUBLA, NI SOM VILAR I MULLEN!

   TY DIN DAGG ÄR EN LJUSETS DAGG,

   DU LÅTER DEN FALLA ÖVER SKUGGORNAS LAND.

   Jesaja 26:19.

Här har kämpats mången strid.

Där satt jag i Näsums kyrka och hörde de mäktigaste texter. Och mer skulle komma...

Oden, Lasaros och Jesus.

JESUS SADE ÅT DEM:

- GÖR HONOM FRI OCH LÅT HONOM GÅ.

Joh 11:44.

Hur gör man en död människa fri?

Vad fanns under linnebindlarnas svepning? En frisk och rosig Lasaros? Eller ett lik som blivit levande?

Usch, här lämnar jag spekulationerna och låter honom gå... tillbaka in i tidsdimman.

Nu skulle det visa sig att jag strax skulle möta en man som varit på Birka.

Vem vilar här under? När kommer uppståndelsen?

Folkmusikgruppen "Medvind" sjöng sina hednavisor med starka texter om att rada upp skallarna på rad och låta blodet spruta, jajamen, hell dig Tor, tjoho!

Jag gillar de här musikerna, men var tvungen att fråga dem efteråt hur det är möjligt att stå och sjunga sådana makábra ord. Vikingarna var ju terrorister och utförde de värsta grymheter. Jag tänker på andra grova terrorister som H*m*s; om vi skulle sjunga positiva visor om dem, skulle vi bli inspärrade...

- Ja men om man har ett leende på läpparna och sjunger med distans som en berättelse om forna tider, då kan det vara bra att bearbeta döden på det viset...

- Visst. Kanske det. Men ändå.

"Medvind" med Näsums kyrka i bakgrunden.

Det var betydligt mer intressant att få lyssna till erfarenheten från Birka, där en av dem studerat gravskicken där. 

Vikingarna brände sina döda. Kremering är en hednisk sed som den kristna alltid tagit avstånd ifrån.

Men tydligen finns det kistor i Birka, med hela obrända kroppar i. Av gåvorna i kistan att döma rör det sig om kvinnor.

- Men inte vilka kvinnor som helst. Det kan ha varit de mäktiga nornorna, valkyriorna, som styrde mänskornas öden. Att bevara skelettet helt, bevarar också den kraft som de haft.

Ovanpå kistorna vilar tunga stenar. Varför då?

- För att man genom stenarnas energi kan dra upp deras energi... och få den till sig... spekulerade han som berättade.

Stenar och energier.

Hm, detta är ju samma känsla som den tidiga kyrkan utvecklade för reliker av heliga personer!

Kroppen "skeletterades" (kokades...) och benen togs tillvara, och grävdes ned under altaren i kyrkor, och till och med användes som handelsvara...

Birka. Valkyrior. Benknotor. Helgon. Kvinnor.

Allt hänger ihop. Människans djupaste erfarenhet går från vikingar till kristna, i en obruten linje, eventuellt. Detta kan vi inte säkerställa mer än att det ligger på intuitionens starka känningar.

Heliga Birgittas relikskrin, Vadstena.

Denna söndag var mer levande än någonsin!

Jag pustade ut och behövde vila.

Då kom en kvinna i röd klänning gående, spelandes på sin fiol. Det var Kristin "fornfela" Svensson som gick runt och spred medeltida stämning. 

Igår fick jag en idé att få spela med henne. Idag hade jag som sagt med blockflöjten, och på ett ögonblick lärde hon sig den katolska hymnen, psalm 387 - en latinsk sång från 1300-talet:

Jesus Kristus är vår hälsa.

Musiken bär så många berättelser.

Psalmerna besjunger också blodet, men inte att man som viking skall hugga huvudet av sina fiender...

Nej, här är det frågan om ett försoningsblod som var det sista offret.

FÖR ATT VI HANS DÖD SKALL MINNAS

LÅTER HAN SIG SJÄLV HÄR FINNAS.

HAN SIN KROPP, SITT BLOD OSS GER,

I BRÖD OCH VIN VI HONOM SER.

Sv Ps 387 vers 2.

Men när vi gick runt och spelade så var det utan text. Musiken fick bära sig själv.

Blockflöjt och fiol. Tack Kristin "Fornfela" Svensson!

Asatron tog slut. Gudarna varken hörde eller svarade, eftersom de är avgudar. I detta fall psykologiska aspekter av naturen, där människan försöker förstå sammanhangen med hjälp av dessa.

Det är något helt annat med kristendomen. Den är ett SVAR... på alla dessa bönerop. Levande Gud gick in i historisk tid och blev en av oss. De krigströtta vikingarna tog till slut emot Vite Krist, för att äntligen få frid och försoning - med varandra och med - Gud.

Vad äter man till sist som söndagsmiddag på en vikingamarknad?

En vildsvinskebab med hjortkött, saftigt och fett och alldeles underbart gott kryddat!

Allt liv lever av annat liv...

Vad kokar de här?

Två underbara dagar i september fick vi, med en tidsresa långt tillbaka. Dock så minns generna, i alla fall hos mig. Det är alltid lika svårt att lämna denna verklighet som doftar och smakar så mycket mer, än vår.

Nutiden - vart är du på väg?

Den unge killen i trädet har rätt - Jesus kommer snart tillbaka. Och hednavisorna besjunger Ragnarök - världens undergång. 

Vi får väl se vem som kommer tillbaka på skyarna... 

Inte lär det vara Oden.

Nutid. Suck.

Med detta vill jag säga: när vi lär känna mer av vår egen historia, då förstår vi kristendomens kraft så mycket bättre!

Gå i kyrkan! Eller klättra upp i träden och känn kraften av Skaparen själv.

Livs levande hälsningar,

Helene F Sturefelt, flöjtspelande religionshistoriker och vikingamarknadsälskare.

Näsums kyrka välkomnar oss.

FREDAGEN DEN 13:e

Trettonde.

Idag är det en otäck dag - fredagen den 13:e... Alla skrockfulla är rädda, man vågar inte fatta några beslut, inte ge sig ut i trafiken eller resa iväg.

Men jag är inte rädd. Denna fredag är en bra dag - STURE har ju namnsdag!

Skämt å sido, låt oss titta lite på detta.

Ursprunget kommer från den händelse då Jesus samlade sina tolv lärjungar till den sista måltiden.

Skärtorsdagen var den dag då han tydligt sa att en av dem skulle förråda honom.

Tidigare hade han antytt att det kommer en dag då han skulle lida mycket och ge sitt liv.

Detta är ju hemskt!

Eller inte.

En afrikansk Kristusmåltid.

Låt mig säga så här; som kristen vet jag att det Jesus gjorde var helt nödvändigt. Hans död då han korsfästes på Långfredagen är ju en försoningsdöd!

Jesus dödade Döden inifrån och uppstod igen på tredje dagen. 

Detta är ingen olycka.

Det som skedde under påskdagarna var helt enligt Guds plan. 

Med facit i hand vet vi ju att dessa tretton runt bordet utförde världshistoriens största frälsningsgärning! Även Judas som var förrädaren.

På engelska kallas Långfredagen "the Good Friday" - den goda fredagen.

Det tog ju inte slut där!

Men det verkar som om en del av kristenheten själv har fastnat i långfredagsmörkret, och glömt att uppståndelsens glädje är det som är kristendomens absoluta stjärnmärke. Låtom oss fröjdas och vara glada!

Korset gav oss försoning.

I matriarkala kulturer lär det dessutom vara så att talet tretton hör ihop med att dela in året i 13 månader, så att antalet dagar följer mens-cykeln. 

Om blodet kommer regelbundet var 28:e dag, så blir 28 x 13 = 364 dagar.

Visserligen fattas det en dag, men det får vi se som en "karensdag" - ha, ha, eller hur!

Så, siffran 13 är positiv om vi lyfter fram dessa perspektiv.

Nr 13 - här kan man bo!

Men sedan har detta speciella antal använt fram och tillbaka i många berättelse.

Törnrosa, till exempel. Tolv faddrar blev bjuden till kungadotterns dop, eftersom de bara hade tolv guldtallrikar. 

Men den trettonde faddern kommer i alla fall, och uttalar en förbannelse över flickan i sin vrede över att inte ha blivit inbjuden.

Som tur är hade en av de andra faddrarna inte hunnit uttala sin välgångsönskan, så nu kunde hon milda dödsdomen till att bara bli att "sova i hundra år".

12 + 1 = 13.

12 + 1 = 13.

Men i fallet med Jesus, som ändrade hela vår tidshistoria, så kvarstod förbannelsen. 

Hans uppgift var att lida, dö och bli begraven. För vår skull. Inte bara sova i hundra år.

Och uppstå till evigt liv. För vår skull.

Till oss.

Och denna hans lydnad ända in i döden ledde till vår välsignelse!

Nej, jag är inte rädd för fredagen den 13:e.

Folktro och skrockfullhet tynar bort ju närmare man kommer Jesus. 

Och kvinnan.

Sade Sture och gick ut och plockade äpplen i paradiset.

Tretton äpplen.

Fredagshälsningar med mys,

Helene Sture Sturesturefelt.