PLÅGA och GLÄDJE på SRF

PAIN på Sweden Rock.

Livet är svårt.

Livet är svårt att leva.

Man samlar på sig spänningar, misslyckanden och krav under hela året.

Tills Sweden Rock äntligen börjar igen. Då!!

Då är det väldigt mycket som vill komma ut, känslomässigt och fysiskt.
Många måste hang-banga och huvud-slänga hårt för att komma i balans. Och det gör nytta!

I detta inlägg delar jag med mig av personliga möten, tatueringar och omsorgsfullt stajlade outfits - utstyrslar - med tillåtelse att fotografera, samt några tankar om existentiell smärta. Och glädje.

Krävande snyggt.

När jag går på SRF vill jag både höra det välkända och bli överraskad av något nytt.
I år var det en plåga.

Pain.

Dessa för mig okända grabbar från Dalarna var inbjudna till Rock Stage igår lördag. Jag gillade det jag hörde. Attityden bra. Språket bra. Och jag tror att de hade något att förmedla.

Jag köpte deras senaste skiva, en dubbel-LP, betitlad "Pain of Salvation in the Passing Light of Day", med titelspår som:

- Tongue of God, Meaningless, Reasons, Angels of Broken Things, If This is the End och The Passing Light of Day.

Texterna skall få en chans.
Detta är ingen bakgrundsmusik. Allt ska synas tillräckligt nära så att man får kontakt.

Pain of Salvation.

En kille gick runt med en skylt "gratis kramar". Det var ett intressant sätt att ta kontakt, och jag fick en ingivelse att prata lite med honom.
Det skulle visa sig vara ganska obehagligt.

Hela hans blekröda bål var full av ärr, en gång sönderskuren och sargad för att få utlopp för själens smärta.
Men det erkände han inte.

Istället pekade han på sin arm där det stod intatuerat "hora". Jaha...

Jag tog ett stadigt tag i hans hand och hälsade. Såg honom fast i ögonen.
- Jag ser att du har plågat dig själv...
- Och du har kors i öronen.

Sargad. Ärrad.

Mina örhängen signalerar att jag är kristen. Korset kan användas som smycke, men man ser genast om personen menar något med det eller inte.

- Jag är präst, sa jag.

Och nu följde ett samtal som är väldigt typiskt. Men fel infallsvinkel och fel frågor kryddat med förakt och hat då kan det bara låta så här.

- Vad är det för en gud som låter plåga ihjäl sin son på ett kors??? Är han allsmäktig???

Gruppen Pain spelade med intensiva basgångar.

- Du glömmer att Jesus gav sitt liv frivilligt, svarade jag. Det var enda sättet att försona vår synd.
Jesus bröt dödens makt, annars hade vi fortfarande varit kvar under den plågan.

Den rödblonde mannen kom lite för nära, såg mig med gulgröna ögon just med den där blicken som visar att ondskan bor där. Och en dold förtvivlan.

- Du... du kan ta din Jehova... Jag har det bra. Kemikalierna har nästan lämnat mig...

Och så gick han.

Kvar stod jag med hans svett i min högra hand.

- Glöm inte att Jesus uppstod från de döda, sa jag. För att Gud älskar hela världen! Dig med.

Framför mig stod en vacker kvinna med andra örhängen.

Levande. Död.

Det är detta som är den andliga kampen på SRF. Det är därför vi kristna är här. För att ge hopp i hopplösheten och en motvikt till mörkret.

Jag kände mig som den där dödkallen hon hade i örat.

Nej, fel, inte död-kallen. Dö-skallen! Jo, som en död Kalle. Så är det alltid när energitjuvar tar all ens kraft.

Och Pain föreslog att de skulle köra en låt med anledning av #meToo.
- Jaa! ropade kvinnorna.

Det blev "Dirty Woman". - - -

Så leker männen fortfarande med oss, utan att förstå vilket allvar det är.
På det viset kan SRF fortfarande vara väldigt mansgrisigt. Fläskigt, med lönnfeta magar och machoattityd från Grottlandet.

Det finns inga smutsiga kvinnor.

Livet är svårt att leva men en sak är klar.

Alla vill vi bli älskade.

Älska mig!

Acceptera mig. Kan du förstå mig? Visa mig respekt?
Inte bli rädd för min styrka. Eller mina svagheter...

Se mig. Älska mig, snälla.

Jag satt och tittade på alla som passerade mig i gräsdammet. Alla har valt sin utstyrsel med omsorg, hård eller snäll, spelar ingen roll.

Alla vill lämna någon form av avtryck efter sig. För att inte vara osynlig, bortglömd eller ointressant.

Rockpropeller.

En värme fyllde mig och ja sände varma böner för dem var och en.

- Du är älskad som du är, viskade jag tyst. Gud ser dig, bryr sig om. Även om du vänder Gud ryggen så står Herren hela tiden vänd mot dig, med sitt ansikte. För att lysa FRID till dig.


Minns du ordspråket?

- Alla vill ju påverka. I brist på att bli älskad, vill man bli respekterad.
I brist på respekt kan man vara hotfull. I brist på att inte kunna skrämma någon kan man bli våldsam...

Eller bara gömma sig bakom en farlig attityd. Som skydd.

Med skelögda döskallar vid odjurets tal.

På tal om att vilja vara känd.

Tänk dig att du faktiskt är en kändis, men så är det ingen som känner igen dig...
Vilken anti-klimax.

Jag gjorde bort mig just i detta sammanhang.

När jag väl börjat vårt städpass i solhettan, såg jag två alldeles för varmt klädda figurer sitta i solen.
Jag gjorde mina uppgifter men sa helt vänligt:

- Har ni det bra i värmen?

De tittade på mig med tom blick.

- Trivs ni på festivalen?

De tittade på varandra med ännu tommare blick. Inget svar. Jag räfsade vidare, men hörde att de sa:

- Hon såg inte vem vi var... !!

Pudelrockare.

Och jag tänkte; ni såg inte heller vem som stod på knä för er och städade i dammet... Prästen som var med i TV4's matlagningsprogram "Halvåtta hos mig" för ett antal år sedan.

Just det året 2011 kunde jag knappt gå någonstans utan att bli igenkänd. T o m i entrékön till Sweden Rock kom frågorna snabbt:
- Ursäkta, är det inte du som var med i Halvåtta... och bjöd på knäckebröd...?!
- Jo...

Jag är också en kändis...

Men vad hjälper det om ingen känner igen en...?

Är det en häxa? Eller?

Så är det för vår Herre också.

Det finns alltför många som inte känner igen Honom på grund av sina egna föreställningar.

Om jag vill lära känna Gud måste jag väl fråga Honom själv...
Läsa om Honom i Bibeln.
Lära känna Gud genom Jesus.

Och genom att lyssna och bedja.

Det kräver tid och fokus.

Precis som man kan välja att ge en rockfestival tid och fokus.

När hjärtat är öppet och ropet är ärligt - då är Gud där!!
Mitt i smutsen bryter Guds renhet igenom och kan fylla en människa med helt ny kärlek!

Och plötsligt tycker man att Han står där...

Vitklädd! Bland de svarta...

Pain of Salvation in the Passing Light of Day. Vad betyder det?

Frälsningens plåga. Medan Ljusets dag passerar? Eller betyder det att frälsningen är en plåga tills dagen förvandlas till ljus?
Eller att ljuset försvinner? Och frälsningen också?

Jag vill veta hur ni i Pain menar.

Den ärrade, gulgrön-ögde unge mannen hade delvis rätt. Frälsningen är sannerligen en fruktansvärd plåga för Gud, som väljer att gå in under våra mänskliga villkor, med all dess smärta.

Men det är ju inte slut där. Det är inte Långfredagen som är poängen, det är först med Påskdagens nya liv och ljus som allt får en mening.

Ljuset kommer. Eller går.

Eftersom Gud är Allsmäktig låter han också denna smärta besegras på korset då Jesus dör och uppstår.
Det spelar faktiskt ingen roll vilket håll ni vänder korset, för Jesu försoningsverk är där oavsett!!

Detta blir min stora glädje. Detta är min drivkraft att gå dit Herren sänder mig.

Min bön är att varje människas plåga ska vändas till befrielse.

Guds kärlek är den kraften.

Korsets smärtsamma glädje.

Vitaste hälsningar i allt det svarta...

Helene F Sturefelt,

- okänd kändis, vanlig människa och kristen hårdrockare, som avslutar med att sjunga:

BLOTT EN DAG ETT ÖGONBLICK I SÄNDER
VILKEN TRÖST VAD ÄN SOM KOMMER PÅ.

ALLT JU VILAR I MIN FADERS HÄNDER
SKULLE JAG SOM BARN VÄL ÄNGSLAS DÅ?

HAN SOM BÄR FÖR MIG EN FADERSHJÄRTA
HAN JU GER ÅT VARJE NYFÖDD DAG
DESS BESKÄRDA DEL AV FRÖJD OCH SMÄRTA... SvPs 249.

För oss alla.

VIMMELBILDER Sweden Rock

Inget finger åt Gravyard.

Det är för varmt. Jag är för trött. Så är det att vara på festival.
Men jag ska ändå ge några korta vimmelbilder från Sweden Rock Festival.

Det är fredagen den 8 juni 2018 och solen steker alla hårdrockare så in i helv… vilket ju är det många texter handlar om. Ööhhh…

Så jag inledde dagen med en het Tex-Mex tallrik och lyssnade till kyrkogårdsmusik i hettan.

Svalkande...

Graveyard gav märkligt nog en svalka i dammet- De vågade spela varierat mellan mjuk bluesrock och tyngre takter.
Man behöver inte banka livet ur trummorna för att få publiken med sig.

Den långsmale sångaren Joakim Nilsson såg ut som en övervintrare från högstadiet med sitt stripiga hår.
Fast det ingår i imagen. Kortklippt funkar inte med hårdrock.

Gravyard-fans. Långtråkigt?

Det fantastiska städteamet passerar igenom VIP-området på väg ut till festivalscenerna.
Vi bryr oss inte om vem som hänger där, men ibland blir man ändå som en tonåring igen...

Kolla! Vem är det som går där?

Är det inte... Jo... Eller?

Vänta, jag måste få av mig städhandskarna! Och var är mobilen...?

Är det inte...?

Jo, det är det.
Så barnslig man är. Låt dem vara ifred!

Jag tycker det är lika besvärligt när jag är i tjänst och offentlig person.

Vi är ju ändå bara människor! Eller? Vissa är Mer människor...

Hej, hej!

Det var tungstädat idag. Dammet yrde som en smog över området. Värmen pressar... och vi tog välbehövliga pauser för att inte pressa oss för mycket.

I backen vid 4Sound finns lite skugga av två välsignade björkar. Där satte vi oss en stund.
Trots att brandfaran är mycket stor såg vi pyroteknik spruta ut över scenen.
Det var ännu ett kyrkogårdsgäng som lekte med döden, fast här med ockulta och demoniska inslag.

Dark Funeral är inget för mig.

Det är inget för någon.

Jag blev bara ännu tröttare. De tog energi. Gav inget. Och när deras konsert var slut uppmanades vi av en förinspelad röst att "pray for sin".

Nej, jag inte om mer synd, eller inbjuder till frestelser eller umgås med mörkret. Det finns tillräckligt mycket djävulskap ändå.
Jag har mött flera av dem under dagen...

Väl framme vid scen började vårt räfsande av platsölburkar och skräp. En hängiven fan suckade lyckligt och fick ett plektrum av den stolte basisten.

Jag undrar vad han var lycklig över.

Årets tröja. Årets spelplan.

Jag konstaterar att norska deathpunkrockarna Turbonegro gjorde en mycket uppskattad spelning.

Det är konstigt, för i hårdrockssammanhang kan man få heta vadsomhelst, se ut hur som helst och skända nästan allt...

Turbonegro… Räsernegrer… Jaha. Men eftersom de inte är ute efter att vara rasistiska så är allt lugnt.

På skoj skapade de en fan-klubb där varje medlem fick hitta på sitt eget namn i klubben och lägga till sitt ortsnamn till Turbo-jugend. Och plötsligt var lyckan gjord.

En hårdrocksfamilj uppstod. Över hela världen!

Också en familj.

Kyrkan har en del att lära av hårdrockarna, tänker jag. Se till att alla får var sin jeansjacka med ett stort, vitt kors på ryggen och namnet JESUS.
Låt alla sedan brodera sitt nya dopnamn på bröstfickan och sin kommuntillhörighet längst bak.

Skapa en synlig gemenskap!

Fast egentligen räcker det med ögonen...

Om du har mött en kristen människa som har Jesus i hjärtat, så syns det i blicken. Det är någon mer som är hemma där... Gud själv.

Det är otroligt fint!

Och då behövs ingen kyrkogårdsmusik utan snarare lovsång till himmelen!!

Prisa Gud i himmelen!

I dammet. För rocken. I tid och evighet,

- eder bloggerska i vimmlet,

Helene Sture Kyrkogårdsfelt… som bara orkade höra farbror Ozzy i bakgrunden innan det var dags att åka hem och sova kudden.

God natt.

GUD I STÄD-ROCK

Sweden Rock doftar och osar.

Känner du dofterna av rökt kött? Kan du ana oset från den grillade fläskfiletet, vildsvins-kebaben, älgwoken och de långsamt rökångade revbensspjällen?!

Lägg därtill en dimma av upptrampat torrt gräs som sakta letar sig in i ögon och näsa...

Jag älskar Sweden Rock Festival!

Följ nu med bakom kulisserna till Rockens dag 2.
Det blir inga flotta recensioner av banden - det får du läsa om i tidningarna - men väl ögonblicksbilder från marknivå.

Inte lätt att äta.

De inhyrda bussarna och busschaufförerna kör skytteltrafik för 100 svindyra kronor, medan vi sölvesborgare vet att ta lokallinje nr 350. För 28 kronor. Med en förare som hittar rätt bland vägarna.

Som sagt, det är inte alltid "highway" till rätt ställe.

Destinationen klar.

Jag slog mig ned i backen framför Sweden Rock Stage med en stor Pulled Pork i min hand.
Nazareth stod på scen och jag njöt av stunden.
Så satte jag tänderna i köttet, just när mina högstadiehjältar spelade upp tonerna till "Love Hurts".

Aj... Åh... Plötsligt var jag 15 år igen och satt nere i C-källaren på Kullaskolan i Höganäs, olyckligt kär i skinnpajen och jeansjackan, med ett tonårshjärta som ingenting visste om kärlek eller relationer.

Men det vet Nazareth. Hårdrockspensionärerna gav allt det vi behövde denna soliga eftermiddag.

Nazareth följer mig genom livet.

Det var dags att ansluta sig till gänget, hockeyklubbens morsor och farsor och en och annan farmor också.
Städrockarna på, handskar, säckar, stajps, räfsor (det är inte krattor!), öronproppar och fotriktiga skor.

Vi gjorde entré bakom VIP-loungerrn (vad heter det??) till tonerna av riffet till "Smoke on the water".
Bättre arbetsmiljö kan knappast tänkas! Här ska städas!!

Hockeykluppen utan klubbor.

Vi är en viktig del av festivalen. Fungerar inte städningen på området samt toaletterna, så blir det snabbt kaos. Många kramar får vi och spexar gärna framför selfietagande festivalare.

Jag är här av många anledningar.

Först för att den snälla hårdrocken är min musik. Den uttrycker samma kraft som jag upplever i min kristna tro. Jesus är hårdrock!

För det andra - jag trivs med arbetsgemenskapen i hockeygänget. Det är roligt att göra skillnad på området och inte bara stå och hänga framför den ena konserten efter den andra. Det kan ju bli långtråkigt...

För det tredje - jag har semester från min tjänst, men är likväl i tjänst; för Guds rike. I städrocken kan jag utklädd välsigna den som behöver det, lyssna och trösta den som är i behov av det. Utan krage...

Fast frågan är vad som skulle hände ifall jag hade prästkragen på, och städrocken över - - -
Vad tror du?

Jag kunde ju göra som gitarristen i In This Moment som faktiskt är iklädd prästkrage... Maskerad? Eller på riktigt?

Prästrockare.

Hur som helst, Los Angelsesrockarna In This Moment's sångerska Maria Brink var den enda kvinnliga rösten vi hörde idag... Tyvärr missade jag deras konsert, jag hörde bara slutet och jag vill höra mer!

Det är varmt i solen. Sweden Rock är ju mycket väderkänsligt med all sin elektriska teknik och för alla tusentals som campar.
Regn, blåst och brännande sol är lika illa. 2018 går till historien som det dammigaste året...

På söndag ska jag be om moln, lågtryck, stilla regn och sedan mer regn! Regnrock önskas, när alla rockare åkt hem.

Väderkänslig teknik.

 

Många är trötta, sitter och lyssnar, ligger och lyssnar. Somnar. Detta är ett av SRF's kännetecken; omsorgen om varandra.

Vid flera tillfällen stannade jag upp i plockandet av flaskor och pastaburkar och stannade till.
- Hej, kompis, hur é läget?
Inget svar.
- Hallå... vakna...
- ÖÖhh… EEhhh… jag jobbat ett helt år, mumlade mannen... jag är så trött... måste sova...
- Kompis, du ligger mitt i stråket där folk kommer in...

Jag lyssnade på den utarbetade mannen. Äntligen kunde han slappna av och det märkliga är att ju mer oväsen (av det man gillar) desto bättre kopplar man av. Andra håller på med nåt. Inte jag. Jag måste blunda...

Jag fick honom att orka resa sig upp, drog honom till skuggan under ett av de få björkar som finns kvar (mer träd åt folket!) och där lade han sig ned igen.
Genom solglasögonen såg på honom.

- Guds frid med dig.

Då blev han klarvaken med ens, sa tack, och återgick till sin vila, nu med ett litet leende på läpparna.

Skuggan, vår vän.

Egentligen vill jag inte ha musik som bakgrund. Jag vill lyssna. Verkligen lyssna.
Det är människor som skapat något, musik, riff och rytmer med texter som kanske vill säga något.

Killswitch Engage från UK gjorde en bra konsert med full energi och god publikkontakt. Där hade jag gärna hängt lite på räfsan, vilket vi också gör, men just då städade vi framför Festival Stage, där Rose Tattoo från Australien skulle vara "förband" till Iron Maiden...

Killswitch trummis spelade med dubbla baskaggar... Jag vet hur det känns... Min hemliga karriär som trummis i Lund blev en termin gammal på en kvällskurs... Men foten vibrerar fortfarande!

Det var dags för fika vid högkvarteret för oss städare.
Jag sträckte ut ryggen på den enkla bänken, och det var gött att höra tonerna av bluesrocken från Australien, med känsla att det var AC/DC's kusin från landet vi hörde.
Och det var det nästan!
Jag läser att bandets debutskiva från 1978 producerades av bl a George Young, alltså den äldre brodern till Malcolm och Angus Young.

Hårdrocken växte ju ur rocken som växte ur bluesen. Hårdare hårdrock kommer från punken och därifrån har vår tids musik utvecklats, men då skruvar jag gärna ned volymen.

Skruva upp. Skruva ned.

SRF har ett fast antal besökare. 33.000 personer kan vi hantera, med trivsel och god service. Men nu hade de släppt ytterligare 2.000 biljetter, och det kändes... Det var trångt. Början till lite obehagligt.
Att kryssa sig fram hela tiden är inte roligt. Man råkar knuffa någon, själv bli knuffad - med ett "ursäkta" - eller trampa fel.
Vi städrockar kunde inte utföra vårt uppdrag.

Helloween från Tyskland drog mycket folk och tunnorna med skräp svämmade över.

Vi gjorde rent runt Knalleland och entrén. Diskuterade med zigenarna om att de inte fick stjäla panten - de vet att den tillhör festivalen och det kändes obehagligt att tvingas ta dessa diskussioner.
Om de hade hjälpt till att städa kunde man ju gjort en bra överenskommelse...

Tillhör SIK.

Iron Maiden är SRF's största bokning någonsin. Någon sa att det var över 40.000 på området...
Rockhistoria skrevs. Världens bästa show levererades.

Jag stod i ytterkanten vid langosvagnarna ribsticksgrillarna och lyssnade med ett halv öra, om man nu kan det i detta sammanhang, och gjorde mitt jobb.

Det såg ut som en svinstia... Bokstavligt talat.

Svinstia.

Jag bad om hjälp att hålla sopsäcken, sedan skyfflade jag rent från borden och plockade avgnagda revben från marken.

Må maten vara välsignad, ty här är många djur som fått ge sitt liv för att vi ska kunna kalasa...
Och då städar jag med samma vördnad som när jag är i en annan stia.

Sakristian.

Ty så älskade Gud hela världen...

Det heliga rummet innanför altaret där prästen förbereder sig inför gudstjänsten.
Och då är det inför Jesus Kristus, som gett sitt liv för oss, till syndernas förlåtelse. Strax skulle det  bli verklighet.

Jag säckade av de sista tunnorna, men den här soppåsen var så överfull att jag knappt klarade av det. I vanliga fall lägger vi tunnan ned för att lätt kunna dra säcken ur. Nu fanns det ingen plats för det i trängseln.

- Behöver du hjälp?

Två unga killar såg min belägenhet och just då lossnade det.

- Tack! Er uppmuntran var precis vad jag behövde!

Jag minns inte hur vi kom in på det men ett fint samtal följde. Jag berättade att jag var präst och -

-  Präst?!? Det var som f-n! Jag är inte troende men....

Det är så det låter. Alltid. Men bakom kulisserna finns ett hjärta och en själ som längtar efter att bli sedd och älskad. Jag vet ju det. Och lyssnade.
Här kom kvällens själavård.

Där stod jag smutsig och i skitiga sandaler och gav perspektiv på livet. Guds perspektiv.

Guds tjänare.

- Men hur kan DU vara här?? Alltså, det är juu…

- Det är självklart för mig att vara här, svarade jag. Min Gudsbild är precis detta - Gud är en städare, en städerska... Gud städar upp efter oss. Alla våra misstag vill Han hjälpa oss med, reda upp, rena oss ifrån, förlåta...

Nu var det tre unga människor som lyssnade.

- Syndernas förlåtelse finns även för dig. Du är älskad. Här behövs en omvändelse från det som frestar och plågar dig.

Han såg mig länge i ögonen tills orden landat. Sedan gick han eftertänksamt därifrån.
- Gå med Guds frid, sa jag igen.

Så gick jag av mitt pass denna sena kväll till tonerna av Iron Maidens The number of the beast.

Mäktigt.

Nej, det var det sannerligen inte!! Det var till tonerna hjärtats lovsång, till Honom som växte upp i Nasaret:

JESUS FÖR VÄRLDEN GIVIT SITT LIV
ÖPPNADE ÖGON HERRE MIG GIV
MIG ATT FÖRLOSSA OFFRAR HAN SIG
DÅ HAN PÅ KORSET DÖR OCK FÖR MIG... Sv Ps 45.

Älskade Jesus, som förvandlar människors liv!

Men kvällen var inte slut. Jag skulle hem också, mitt i natten... Men det är en annan historia.

Det enda som var bestialiskt denna dag var de enorma svarta snorkråkorna, som jag lirkade ur näsan innan jag somnade kl 02...
Lycklig och välsignad.

Du också.

Städiga och ständiga hälsningar från Sancta Garbish, som inte är någon järnjungfru, men kanske en järnlady?

- alias Helene F Sturefelt, kraglös städrockare.

Pustar. Vilar.

SWEDEN ROCK på NATIONALDAGEN

Nationaldagsrock.

Du gamla, du fria, du unga rockfestival i Sölvesborgs kommun!

- We built this city on rock'n'roll!

Jodå, i 20 års tid har gräsbackarna vid Norje (observera stavningen) havsbad byggt upp detta jättelika festivalområde för 33.000 hårdrockare i början av juni.

Idag sammanföll festivalstarten med Sveriges nationaldag. Vilken folkfest! Med många nationaliteter.

Sölvesborg välkomnar alla musikälskare.

Inget folk var kvar i stan - jo, en pensionärskör och fiskedamm för de minsta - för alla var ute på Rocken.

Följ med mig i min cykelkorg så cyklar vid de 11 kilometrarna längs Listerlandets bördiga åkrar.
Bilköerna började utanför stan... Med vinden i ryggen susade jag förbi de krypkörande husvagnsbilarna med hårdrocksfart.

Alla fastnade i poliskontrollen vid smidesfabriken. Bra. Körkort gäller. Alltid.

Se upp!

Nytt för i år var en snygg entréportal vid restauranten.
Där samlades alla körsångare i popkören JOYVOICE från Olofström, Bromölla och Sölvesborg.
Vår fantastiska körledare Katti Göransson har lett oss igenom ett rockmedley, som vi nu värmde upp festivalpubliken med.

Vi började naturligtvis mycket bibliskt och bra med "Highway to hell" - Bred är den väg som leder till fördärvet, säger Jesus i Bergspredikan.

Fast jag smög runt och filmade och sjöng min lovsång till "heaven" istället. Så gör jag.

"Burn with me, heaven's on fire"... Jodå. Vi har plågats av värme i över en månads tid. Hela maj månad blommade över rekordfort och inget regn har kommit i Blekinge sedan Valborg...

Joyvoice på Sweden Rock.

Det är så torrt i markerna att var enda liten fimp som kastas är en potentiell brand. Och överallt på festivalområdet dammade det torra gräset i luften så ögonen grusades.

Joyvoice sjunger till förinspelad musik och så avrundade vi det med nationalsången. Fint.
Från kullarna ser man visserligen inga fjällhöga toppar, men väl hela Ryssbergets skogbeklädda ås.

Och ingen politik är inblandad i festivalen - den tronar inte på några minnen från fornstora da'r, men många minns fortfarande starten i just Olofström och sedan några år i Karlshamn.
För övrigt har kommunalrådet Helene Björklund tecknat ett avtal som garanterar SRF's plats i Norje ytterligare tio år till.

Hardrock-halleluja!

Det gräsdammar.

Det är en speciell känsla att åter igen gå in genom portarna, kroppvisiterad och väskblottad, för att stå där på höjden och blicka ut över området.

Det mullrade vackert från lilla scen, Stage 4 you. Jag släntrade dit.
Det growlades och hamrades från bas och trummor riktigt trevligt så här på eftermiddagen. Men på scen stod bara några pojkar...

Vad är detta?

Barnarbete?

Three Fingers Dead.

THREE FINGERS DEAD visade sig vara fem killar, knappt konfirmerade, säkert bara 13-14 år!
Vilket ös! Vilken attityd!
Och alla de vuxna lät sig kommenderas i "ööööh" och "yeääääh" med en liten dansande "mosh" i mitten.
Sångaren blev uppmuntrad och tog publikkontakt igen. Alla var med. Alla ville väl. Alla har vi varit små. Även AC DC.

Så när denna initiala konsert var slut prövade pojkarna att verkligen bete sig hårdrocksmässigt och kastade iväg saker över publiken
Men trummisens trumstockar for som vassa pilar - det var ren tur att inte någon blev enögd - och de små plektrumen blåste tillbaka rakt i ansikte på sångaren...

EEehhh…. Det är inte lätt att vara tuff!

Vad månde det bliva?

Men hårdrockarproffset från Wacken i Tyskland var imponerad.

Vi också.

Lägg detta namn på minnet. De tre döda fingrarna. Three Dead Fingers.

Men själva hade de alla i behåll, vad spelade de annars med? Imponerande hur som helst var det.

Proffsfestivalare från Wacken.

Hårdrocken skall vara hård. Motbjudande. Bjuda motstånd mot etablissemanget. Mot mjuka barn och tjatiga föräldrar.
Men det börjar bli svårt nu, för nu ser man både barnvagnar och småglin med hörselkåpor släpas runt av sina rockiga målsmän.

För att inte tala om Mjällby PRO som står och säljer korv vid nedgången till bussarna!!
Jag vill inte har mormor och farfar här!!! Om de inte har vett att klä ut sig i svarta nitkläder och digga musiken, så får de åka hem!
Och spela dragspel med det andra PRO-gänget som var på torget...

Det blir så svårt att vara hård och motståndare till allt när snälla människor omger en.

Och inget får man höra heller.

SRF är ju fyra dagars Äntligen, när man får släppa sina masker och kostymer och vara som folk igen. Lukta svett och dricka öl. Skräna och prata för högt om ingenting. Banktjänstemän som taggar ned och förskolefröknar som får skrika ut sin trötthet över alla barn som kräver uppassning.
För att inte tala om kyrkans folk...

Alla måste få koppla aaaav! Eller hur!

Spänningsförlösas.

Skratta och gråta, skrika och growla, tills pressen släpper.

Det här skulle psykiatrin kunna skriva ut på recept. SRF anbefalles...

Myskläder.

Hur många tusen var vi samlade vid Sweden Stage?

Fler biljetter än någonsin är släppta. 35.000 närmare bestämt. Det räcker så. Väx inte mer.

Festivalledningen genom Ronny Svensson hälsade välkommen på klingande svenska - inte ett ord engelska - för det är ju Sviiiden Rock - inte fjäsk på engelska eller tyska - att nu ska vi rocka och ha kul, drick varannan vatten och ta hand om varandra, så blir det igen världens bästa festival!

Absolut.

Och äta salami-chips. Korv-Tjipps. Det är det senaste. Fråga hornmannen här:

Hårda salami-chips.

Och så kom en kör upp på scen och sjöng nationalsången, ackompanjerad av folkmusiktoner, tills Astral Doors distade gitarrer tog över - då!

- Jag vet att du är och du blir vad du var, ja jag vill leva, jag vill dööö i Norden!

Det är roligt för norrmän och danskar att höra detta. Vi kramar verkligen om varandra.
Fast då var ju hela Norden svenskt... Det har vi glömt nu.

Vi var några stycken.

Nationaliteter och gränser är viktiga, precis som min lägenhet har sina gränser.
Men just nu får alla plats, och Sweden Rock Festival är ett fantastiskt bevis på hur gott människor kan leva tillsammans när alla är överens om förutsättningarna och respekterar det.

Rock on!

I godhetens namn. God Bless You.

Tog det slut nu?

Bilköerna ringlade sig fortfarande kilometerlånga när jag cyklade hem. Nu går ju den nya E22 strax intill, men tänk innan den fanns, vilket fruktansvärt trafiktryck det var på den lilla Norje-vägen!

Highway förbi Sweden Rock. Det är den lilla, smala vägen som gäller fram till paradiset...

Tack alla poliser, väktare och publikvärdar för att ni håller så god kontroll på allt, medan vi släpper kontrollen...

Sakta, sakta.

Hårdrocks-cyklisten Helene Sture Fingerfelt,

- som älskar Sverige, hårdrock, människor och Jesus och allemansrätten och vår svenska frihet och demokratin som vi måste värna och träd och distade gitarrer.

Och den här lilla flaggan.

Ett enkelt och enfaldigt HURRA.