TÄLTMÖTE o KONFIRMATION

Tältet öppnar. Guds ljus!

Fyra bugg och en coca-cola. Eller tre tältmöteskvällar och två konfirmationer.
Utan ansvar dock, men som deltagare.
Det krävdes mycket "tomrum" och "ingenting" som förberedelse, för att orka vara med på så mycket under en helg.

Jag borde vara glad. Men jag är ledsen.
Här kommer min reflexion, som bara speglar min upplevelse, ingen annans, förstås, om förkunnarens ansvar.

Festligt. Folkligt.

Konfirmationer är mycket olika. Det beror helt på vilken framtoning prästen släpper fram.
Tältmöten och också mycket olika.

Om något är bra eller inte, beror på vad man förväntar sig:
- Folklighet,
- Delaktighet,
- Humor,
- Allvar,
- Helighet.

Jag menar allt bör ingå i en gudstjänst, fattas någon del, haltar "tillställningen".
Svårast har TV-generationen för heligheten och stillheten.

Sångarglädje.

I en fullsatt kyrka fick konfirmanderna fritt spelrum att gestalta Jesu liv som en show med Idol...
Applåderna dånade, ungdomarna hyllades, det var humor och glam.
Detta var säkert välgörande för släktingar som upplevt motsatsen.

Men det är inte konfirmanderna som är i centrum, det är Guds kärlek.
Förlåt denna petiga detalj, men vi i kyrkan riskerar att ego-boosta dem på ett sätt som är missriktat.

Jesus är brödet. Inte pålägget!



Ofta upplever jag att det finns ett sug efter att få höra Guds ord. Människor har en andlig längtan som är påtaglig!
Men hur förvaltar vi denna hunger?
Jag blir förtvivlad när prästen träder tillbaka och inte tar sitt ansvar!!

Predika!!
Eller kan du inte? Vill jag inte? Har du inget att säga? Var det inte viktigare än så här?
Jag tycker mig läsa pratbubblor ovanför folks huvuden, och en del fick jag bekräftat efteråt, när jag frågade...

Vi är så rädda att hamna tillbaka i det prästcentrerade församlingslivet.
Men nu är risken uppenbar åt andra hållet!

Vart tog prästen vägen?

Wilfrid Stinissen skriver:

EN PRÄST, OCH VARJE KRISTEN SOM TAR FÖRKUNNELSENS UPPDRAG PÅ ALLVAR, FÅR OFTA VARA EN RÖST SOM ROPAR UT I EN TOM ÖKEN.
MÅNGA VILL INTE LYSSNA TILL BUDSKAPET OM GUDS KÄRLEK.

DETTA INNEBÄR ATT FÖRKUNNAREN FÅR ERFARA NÅGOT AV GUDS EGEN SMÄRTA, DEN OFÖRSTÅDDA OCH FÖRSMÅDDA KÄRLEKENS SMÄRTA.
                                      Ur "Idag är Guds dag" 8 juli.

Tältemöte i trädgården.

Det var tvärtom i det fina lilla tältet.
Stora ambitioner med fint "program" togs bara emot av femton personer...

Fokus på Jesus var absolut central. Det var både folkligt, delaktigt, humor, allvar och helighet.

Men inte många hade hittat dit.

Dock blev kvällarnas innehåll både meningsfulla och med ett Guds tilltal, i bön och glädjetårar.
Men paradoxen denna helg blev nästa för mycket för mig...

Fyra bugg och en coca-cola, tack. Utan bubblor.

Rakt på sak. För rakt?

På tal om "mat".
Jag är mycket tveksam till hur vi hanterar nattvarden vid så här stora gudstjänster.
Det är så många som inte vet vad nattvarden står för.

Vi präster måste vara bättre pedagoger, och för varje gång motivera och förklara varför vi gör som vi gör.
- Ska vi äta ett chips?
- Ja, ungefär...

De viskande tafatta kommentarerna i bänken kan vi skratta åt. Eller gråta...
Släkt och vänner gör så gott de kan för att förklara...

Hur går det till?

Och jag fick berättat för mig från en annan kyrka tidigare i sommar, att då "underhållningen" var slut - alltså konfirmandernas redovisning - och det var dags för nattvard, då steg sorlet så högt att det heliga sakramentet drunknade i finklädda människors ointresse...

Nu gråter jag snart på riktigt. Och konverterar!

Man satt och snackade högt:
- Vad gjorde ni på midsommar?
- Jag drack för mycket som vanligt...

- För dig utgiven... för dig utgjutet...

Hur är det möjligt att vi som präster tillåter detta???
Är det inte vi som ska stå för ordning och frid i Guds hus?
Vilken tafatthet!
Jag skäms. Å evangeliets vägnar.

MEN PRÄSTEN OCH FÖRKUNNAREN FÅR ÄVEN ERFARA EN ANNAN SMÄRTA.

ATT VARA UTVALD, ATT SÅ I GUDS TJÄNST, ÄR EN FÖRKROSSANDE UPPGIFT.
HUR ÄR DET MÖJLIGT ATT GUD VILL ANVÄNDA EN SVAG, SYNDIG MÄNNISKA SOM SITT INSTRUMENT?

På konfirmationsmässan talades ingenting alls om våra tillkortakommanden som Guds kärlek kan förlösa.
På tältmötet talades det nästa bara om hur oerhört syndiga vi är men att Jesus frälst oss.
Halleluja.

Jag orkar inte med ytterligheter.
Det blir oärligt och falskt.

Sångarglädje 2.

EN PRÄST MÅSTE STÄNDIGT LEVA I NÅGOT SOM ÄR FÖR STORT FÖR HONOM, NÅGOT HON INTE HAR EGEN KAPACITET TILL.

MEN DET SAMMA GÄLLER EGENTLIGEN VARJE KRISTEN.
ALLT SOM HAR MED EVANGELIET ÄR FÖR STORT FÖR OSS...

VI KAN INTE FATTA ATT DENNE STORE GUD KOMMER OSS SÅ NÄRA.

Fin gemenskap.

Tänk om vi hade bytt plats på konfirmandteamet och tältmötesspelarna?

Då hade vi fått en fantastiskt väckelsemöte i de stora kyrkorna och lite rolig underhållning av konfirmanderna i tältet...!

Käre himmelske Far, nu ber jag Dig välsigna allt som har skett i våra kyrkor och tältmöten.
Låt våra tillkortakommanden inte vara ett hinder från att Du, trots allt, berör människors hjärtan.
Tack för att Evangeliet är en kraft till befrielse! Hjälp oss att inte skämmas för Dig.
Amen.

Vem bryr sig? hälsar Jesus...

Nej, nu vill jag ha något att äta.
Någon som har ett tuggummi?

Bistra hälsningar i sommarvärmen,
Helene F Sturefelt, som ska gå ut och rädda en skog på Kolonivägen... och som riktar mina egna ord först mot mig själv...

TILLBAKA TILL JORDELIVET

Detta är det fjärde och sista inlägget om den fantastiska lilla boken "En glimt av evigheten", skriven av Ian McCormack.

Tillbaka genom ljustunneln.

Jag har aldrig läst något liknande...
Hans erfarenhet av att vara död, vara i helvetet men sedan dras upp i en våg av Guds kärleksljus är en alldeles fantastiskt erfarenhet, bortom alla ord...

Jag har gett bort mitt exemplar, så jag återger det sista ur minnet.
Texten är bildsatt med några tavlor som mina systrar och jag har målat tillsammans.

Upp ur havets djup.

För sin mors skull, valde Ian att komma tillbaka till detta jordiska liv, för att hon skulle få veta att de dödliga kubmaneterna inte skickade honom till döden i helvetet.
Innan han drog sin sista suck, hann han göra upp med Gud och be om förlåtelse för sina synder.

Han skriver:

Det hade gått ca 15-20 minuter och den indiske läkaren konstaterade att jag var död.
Men när jag bad Gud sända mig tillbaka, kände jag hur jag åter var i min kropp och hur Gud sände värmen tillbaka i mina muskler.

Jag var på väg mot bårhuset.
Läkaren stack något vasst i min fot för att se om det fanns någon reaktion kvar.

De såg fullständigt skräckslagna ut när jag sakta öppnade ögonen...

Jag ville stanna kvar på armésjukhuset men mina kompisar tog mig därifrån, hem till bungalowen.
Nu skulle det bli fest!
Men jag var trött... och kunde inte berätta vad jag varit med om...

Drogs upp mot ljuset.

Men alla var inte glada.
Nu började en djävulsk kamp i andevärlden att få mig tillbaka till mörkret.

När jag skulle sova kände jag den där obehagliga känslan att "någon var i rummet".
Till min fasa såg jag åtta par ögon stirra på mig, med röda springor till pupiller.
Kvickt tog jag min ficklampa och lyste på dem - försvinn!

Dagen efter ville mina vänner fortsätta surfa och festa. De pratade och hade den vanliga jargongen.
Men nu hörde jag att de inte menade vad de sa, jag genomskådade deras masker.

- Ian, om du vill återvända, måste du se allt i ett nytt ljus, hade Gud sagt till mig.
Jag började sakta förstå vad det betydde.

TY DET ÄR INTE MOT VARELSER AV KÖTT OCH BLOD VI HAR ATT KÄMPA, UTAN MOT DENNA MÖRKRETS VÄRLD OCH MOT ANDEKRAFTERNA I HIMLARYMDERNA.
                                                     Efesierbrevet kap 6:12

Inte lätta att se...

Nästa natt blev värre.

Demonerna skickade en flicka i byn som jag kände igen.
- Kom ut till oss, Ian! lockade hon med vänlig röst.
Men i hennes ögon lyste de röda strimmorna....
- Nej! Försvinn! I Jesu namn!

När jag sagt det, såg jag hur flickan liksom rycktes tillbaka då Jesusnamnet nämndes.

Med bultande hjärta gick jag och la mig och tänkte intensivt på vad Gud sagt till mig.

Tredje anfallet var det värsta.

Demonerna gav sig inte. Jag hörde röster, skrik och stenar kastades mot bungalowens fönster.
- Ian, du tillhör oss! Kom ut!
Ett spjut stacks in, och med all min kraft lyckades jag vända det tillbaka.
Skuggor som av hundar kröp iväg...

Jag skulle upp tidigt för att flyga hem till Nya Zeeland.
Men byns enda taxi var saboterad - med ett spjut rakt genom motorhuven...

Äntligen satt jag på planet hem.
Skulle min familj kunna tro det jag ville berätta?

- Du är kristen nu, Ian.
Vem var det som talade till mig? Jag såg mig om, men ingen i sätena bredvid var riktade mot mig.
- Ian, du har överlåtit ditt liv till mig, du är en kristen.

Det var Guds röst jag hörde i mitt inre.
Kristen?
Vem vill vara kristen??

Det begreppet passade mig inte alls.
Men när jag tänkte efter vad jag varit med om, fick jag ge Gud rätt. Igen.

TY OM DU MED DIN MUN BEKÄNNER ATT JESUS ÄR HERRE, OCH I DITT HJÄRTA TROR ATT GUD HAR UPPVÄCKT HONOM FRÅN DE DÖDA, DÅ SKALL DU BLI FRÄLST.
                                                 Romarbrevet kap 10:9

Bejaka. Inte förneka.

Planet mellanlandade och på hotellrummet kom obehagkänslorna tillbaka.
Vad var det nu då?
En Buddha-staty stod på en hylla. Den skenbara friden var ingen frid. I nattens mörker glimmade ögonen till igen, men nu med vita springor.

- Gode Gud, jag orkar inte mer! Vad ska jag göra??
- Läs Bibeln.
- Suck! Snart ber du mig väl att gå i kyrkan också!!
- Ja... Ian, se världen i mitt ljus.

Boken slutar med glädje hemma hos familjen. Ians pojkrum stod orört, som om alla år av äventyr och festande inte hade inträffat.

Men han bestämde sig för att ta tag i sitt liv. Ian McCormack blev så småningom pastor som reste vida omkring, skrev och förkunnade det han fått nåden att uppleva.

- Det finns en levande Gud! Det finns förlåtelse för varje synd, ja det finns ett liv att leva både här, och sedan i evighet!

JESUS SA: JAG ÄR VÄGEN, SANNINGEN OCH LIVET.

Led mig, Herre, på din väg.

Och här sitter jag, Helene, i sommarkvällen efter ett kvällsdopp i Knipehall, bortanför Lösens kyrka.
Inga brännmaneter i sikte, eller andra hot.

Så viktigt det är att vi vågar dela våra andliga erfarenheter med varandra!
Både de mörka, när vi kämpar, och de ljusa när livet ler mot oss.
Denna blogg är till just för den uppmuntran.

Jag är oerhört tacksam för denna bok, som fördjupat min tro på Gud, fördjupat allvaret med helvetet och framför allt; väckt min längtan efter himmelen.

Längtar efter Ljusets källa.

Men vår tid vill inte veta av allvaret i Gudsrelationen.

För många är Gud bara ett "tillval" i livspusslet, en andlig inrednings-dimension som passar till kuddarna från Indiska... med doft av rökelse.

Att vara kristen är ingen åsikt. Inget beteende att "niga och bocka".
Det är en relation. Med Kristus, i kärlek!

Vägen fram är att våga fråga:
- Herre, vad vill du med mitt liv? Vad behöver jag göra upp med?
Hur ska jag gå framåt?

Du kan inte hjälpa. Stendöd.

Bibelläsningen är min räddning.
Just nu läser jag Romarbrevet kap 7. Det är en mycket tuff läsning, ja en slags gudomlig operation av hela min varelse.
Men det tar vi en annan gång.

Nu till helgen väntar "lilla Ulvsmålafestivalen" då Guds ord ska förkunnas i Eringsbodas nordliga skogar, utan dansband, men med full kraft av helig Andes medverkan.

Jordiska hälsningar, med hjärtat i himmelen.
Helene F Sturefelt.

... GUDS LEVANDE LJUS!

Att vara död, komma till helvetet och sedan dras upp i Guds ljus - är det möjligt?
Detta är det tredje inlägget från Ian McCormacks bok "En glimt av evigheten".
Läs de två första delarna innan du läser detta.

Andligt mörker.

Han blev bränd av kubmaneter då han dök i Maurititus. Hans liv gick inte att rädda.
Men Gud hade en plan...

TY GUD SOM SADE "LJUS SKALL LYSA UR MÖRKRET" HAR LYST UPP MITT HJÄRTA,
FÖR ATT KUNSKAPEN OM GUDS HÄRLIGHET - SOM STRÅLAR FRÅN KRISTI ANSIKTE - SKALL SPRIDA SITT LJUS.
                                                   2 Korinterbrevet kap 4:6

Ian skriver om sin upplevelse, 24 år gammal:

"När jag tittade uppåt, såg jag att jag drogs mot en cirkelformad öppning, långt ovanför mig.
Jag ville inte titta bakåt för att inte falla tillbaka i mörkret.

Källan till ljuset kom från änden av tunneln.
Det var ett otroligt klart ljus, som om det var universums centrum.
Det var starkare än solens sken, mera briljant än en juvel och starkare än laserljus.

Ändå kunde man se rakt in i det."

Rakt igenom Lindesnäs cykeltunnel.

"Jag förflyttades med otrolig hastighet.
En första ljusvåg gav ett enormt välbefinnande. Det var som om ljuset inte bara var av fysisk art utan som ett "levande ljus", som förmedlade en känsla.

Nästa ljusvåg förmedlade en fullkomlig frid.
Jag hade under många år sökt sinnesro, men bara upplevt tillfälliga stunder.
Jag hade försökt med allt - utbildning, sport, sex, alkohol men ingenting gav mig sinnesfrid.
Förrän nu."

Ljus-våg...

"Min nästa tanke var:
- Undrar hur min kropp ser ut? I detta ljus måste jag väl kunna se den!

Jag såg mina armar och ben, men till min förvåning såg jag rakt igenom. Jag var transparent, som en ande. Hela min varelse var fylld av samma ljus som lyste mot mig, från slutet av tunneln.

Den tredje ljusvågen förmedlade fullkomlig glädje.
Mina ord kan inte återge det jag såg...

Plötsligt stod jag framför källan till kraften och ljuset. Det såg ut som en aura, sådan som jag sett på bilder med Jesus och en helgongloria runt huvudet."

Ljuskällan.

Ian berättar om Jesus som dog, uppväcktes från de döda, for till himmelen och satte sig på Gud Faders högra sida:

"Jesus är förhärligad, omgiven av ljus. I honom finns inget mörker.
Han är härlighetens konung, Fridsfursten och Herrarnas herre.

Stod jag verkligen här och fick se det som Bibeln berättar om??
Moses fick se Guds härlighet, Paulus bländades av Guds ljus i Damaskus... och nu jag...

Tänk om det bara är en kraft, som buddhisterna säger, en karma eller yin och yang?
Eller bara en naturkraft med en enorm energikälla?
Inte kan det väl finnas en "person" där inne?"

Gud är ljus.

"Medan jag var fundersam över detta, talade en röst utifrån ljuset:
- Ian, vill du återvända?
Jag blev skakad när jag förstod att det verkligen fanns någon mitt i ljuset, och som dessutom kände mitt namn.

Återvända? Vart?
Jag tänkte att jag var på armésjukhuset med läkaren och den stora injektionssprutan, med motgiftet.
- Vill du återvända?
- Om jag är utanför kroppen, då vet jag inte var jag är, svarade jag.
- Om du vill återvända Ian, då måste du se allt i ett nytt ljus."

Någonting klickade till i mig.
Jag hade just kommit från helvetets mörker, men här fanns bara ljus."

Mot ljuset! Motljus.

MÅ NI FÅ LÄRA KÄNNA KRISTI KÄRLEK, SOM ÄR VÄLDIGARE ÄN ALL KUNSKAP,
TILLS HELA GUDS FULLHET UPPFYLLER ER.
                                                      Efesierbrevet kap 3:19

Ian McCormack försöker sätta ord på det ogripbara:

"Gud är ljus. Han kände mitt namn och visste mitt hjärtats hemliga tankar.
Jag upplevde mig fullständigt avslöjad och transperent inför Gud.
Jag skämdes.
- De måste ha gjort ett misstag och fört fel person hit upp. Jag är ingen god person, jag borde krypa tillbaka till mörkret, där jag hör hemma.

Sakta förflyttade jag mig bakåt i tunneln, men en ny våg av ljus kom mot mig.
Till min överraskning flödade en ren, villkorslös kärlek emot mig.
Istället för fördömelse tillbaka till avgrunden, blev jag rentvådd."

Ren-tvådd.

"Äkta, oförfalskad, ren och orörd kärlek fyllde mig från insidan och ut.
- Kanske Gud inte känner till alla fel jag gjort?

Senare visade Gud mig att det var när jag bad om förlåtelse i ambulansen, som han förlät mig alla synder och renade min ande från det onda.

Jag började storgråta medan kärleksflödet blev starkare och starkare.
Jag hade inte känt mig älskad på åratal.
Senast var av mor och far, men jag drog ut i världen och levde i det jag trodde var kärlek.

Sex var inte kärlek, det bränner bara ut en. Lusta var bara en okontrollerbar längtan som sög ur all kraft."

Utnyttja mig inte!

"Ljusvågorna upphörde. Jag var omsluten av äkta ljus och fylld av kärlek.
Det var sådan underbar stillhet.
- Undrar om jag kan ta steget helt in i detta underbara ljus?

Om jag fick se Gud ansikte mot ansikte då skulle jag veta sanningen. Jag var så trött på lögner och svek.
Det fanns ingen röst som sa att jag inte kunde.

Jag kom innanför en slöja av skimrande ljus, likt det stjärnor och diamanter ger ifrån sig.
Ljuset fortsatte att hela mig mig på djupet, det helade min inre sargade människa, helade mitt brustna hjärta."

Gud helar.

"I centrum stod en man med en bländande vit klädnad, tillverkad av ljus.
Utsträckta armar välkomnade mig.
Skenet var så starkt att jag inte kunde urskilja anletsdragen.
Ljuset sände ut absolut renhet, helighet.

Jag försökte se in i ljuset som omslöt hans ansikte, men då flyttade han sig åt sidan, och ljuset följde med honom."

JESUS ÄR DÖRREN.
DEN SOM GÅR IN GENOM MIG SKALL BLI FRÄLST, OCH HAN SKALL FINNA BETE..
TJUVEN KOMMER FÖR ATT STJÄLA, SLAKTA OCH DÖDA.
JAG HAR KOMMIT FÖR ATT NI SKALL HA LIV, I ÖVERFLÖD.

JAG ÄR DEN GODE HERDEN, SOM GER SITT LIV FÖR FÅREN.
                                                              Johannes kap 10:9-11

Anar en ny värld.

"Bakom Jesus såg jag en rund öppning till en helt ny värld.
Jag upplevde att jag stod vid randen till paradiset. Ja, jag fick en glimt av evigheten.

Det var fullständigt orört. Själva gräset utstrålade samma ljus och liv som fanns i Guds närhet.
Genom ängen slingrade sig en kristallklar vattenström, omgiven av träd.

Det kändes som om jag blivit född för första gången.
Varenda atom i mig visste att jag var hemma. Bara ett steg bort..."

Jesus sa: Jag är världens ljus.

"När jag försökte ta steget ut till denna nya värld, ställde sig Jesus i öppningen.
Han är dörren till livet.
Ingen kommer till Fadern utom genom honom.

Det finns bara en smal stig som leder till hans kungarike.
De flesta finner expressvägen, motorvägen, som går ned till helvetet.

Jesus frågade:
- Ian, nu när du har sett detta, vill du återvända?
- Nej, jag har ingen orsak att återvända till eländet och hatet! Jag har ingen fru eller barn, ingen som verkligen älskar mig. Jag vill gå in.

Men Jesus flyttade sig inte.
Jag vände mig om för att säga 'adjö grymma värld' men då såg jag tydligt min mor stå precis i tunnelöppningen.

Jag hade ljugit. Det fanns en person som verkligen älskat mig - min mor.
Och hon hade bett för mig varje dag i mitt liv.
I min stolthet och arrogans hade jag förlöjligat hennes tro.

Men min mor hade rätt. Det finns en Gud, och en himmel och ett helvete.
Jag insåg hur själviskt det skulle vara att gå in i paradiset och lämna henne, i tron att jag hamnat i helvetet.

Hon skulle aldrig få veta att jag bett om syndernas förlåtelse på min dödsbädd och att jag tagit emot Jesus som min herre och Frälsare.
Hon skulle bara ha fått ta emot en död kropp, i en låda från Mauritius..."

På väg ned...

Hur ska detta sluta?
Det är några viktiga händelser kvar, och jag återger förkortat det Ian upplevt.

- "Gud, det finns en person som jag verkligen vill återvända till, och det är min mor.

Bakom henne stod en mängd människor som aldrig skulle få veta att det finns en himmel och ett helvet, om inte jag återvände och berättade för dem.
Många av dem skulle aldrig sätta sin fot innanför en kyrkdörr.

- Gud, jag vill berätta för dem. Nu när jag varit här, vet jag att jag kan komma hit igen.
Herren sa:
- Om du återvänder, måste du se saker i ett nytt ljus."

Se, med Jesus.

"Jag förstod att jag måste se med Guds ögon, med kärlek och förlåtelse. Jag måste se världen som Gud ser den, genom evighetens ögon.

- Gud, hur återvänder jag?
- Ian, vänd på ditt huvud... känn hur vätska rinner från dina ögon... öppna nu dina ögon, och se."

På en gång var Ian tillbaka i sin kropp.
Men det skulle visa sig bli svårare, mycket svårare än han trott, att komma tillbaka till detta jordiska liv.

I fortsatt kamp, hälsar jag dig med detta underbara Guds levande ljus.
Boken är utgiven på Gospel Media förlag.

Fortsättning följer.
Helene F Sturefelt.

HELVETETS MÖRKER och...

Detta inlägg är del II av boken "En Glimt av Evigheten".
Läs först del I "Kubmaneten som dödade" innan du läser detta.

Ljus över skärgården.

LJUSET KOM TILL VÄRLDEN OCH MÄNNISKORNA ÄLSKADE MÖRKRET MER ÄN LJUSET, EFTERSOM DERAS GÄRNINGAR VAR ONDA.
                                                           Johannes evangelium 3:19

Ian McCormack blev dödligt bränd av kubmaneter när han dök i korallreven vid Mauritius kust.
Han daterar sin upplevelse till 1980.
Motgiftet på armésjukhuset räckte inte. Han har just dött... och berättar vidare:

"Jag visste att jag hade förflyttats någonstans.
Under 20 minuter på sjukhuset hade jag haft känslan av att jag höll på att glida ifrån.
Jag hade kämpat allt jag kunde för att hålla mig kvar i kroppen, men när jag slöt ögonen, var jag borta...

Bibeln säger i Ordspråksboken att när en människa dör, vänder hennes ande tillbaka till Gud, som gav anden. Sedan vänder kroppen tillbaka till stoft, som den kom ifrån.

Jag visste att min ande hade lämnat kroppen, men jag visste inte att jag var död."

Var är jag?

"Det såg ut som om jag kommit till en stor och vid plats med innehållslöst becksvart mörker."

Ian beskriver det som om han vaknat upp i en ond dröm, i någon annans hus, och undrade vart alla hade tagit vägen.

"Jag lyfte handen för att kontrollera hur mycket jag kunde se, men den gick rakt igenom där ansiktet borde ha varit!

Det kändes som om jag hade en kropp, men jag hade inget fysiskt att vidröra.
Jag var verkligt levande och fullt medveten om att jag hade armar och ben, men kunde inte längre vidröra dem.

Gud är Ande, en osynlig andlig varelse, och vi är skapade till hans avbild."

Avbild.

"När jag stod där i mörkret kände jag hur en otrolig kyla och fruktan kom över mig.
Mörkret var inte bara fysiskt, det var andligt också.
Någon iakttog mig.

En kall, inkräktande ondska trängde på i luften omkring mig..
Långsamt blev jag medveten om att det fanns andra människor som rörde sig i samma tillstånd som jag.
Även om jag inte talade högt, svarade de på mina frågor.

Röster ropade:
- Var tyst! Du förtjänar att vara här!

Jag tänkte:
- Jag är i helvetet, det är är verkligt, men hur hamnade jag här?"

Ian berättar att han trott att helvetet var en festplats med njutning, där man kunde göra allt som man inte förväntades göra på jorden.
Det är fullständigt nonsens.

"Platsen jag befann mig på var det mest skrämmande jag upplevt.
Människorna kunde inte göra någonting som deras onda hjärta önskade.
Där fanns ingen stolthet. Vem skulle du skryta för där nere?
- Ja, jag har våldtagit, mördat, plundrat och skövlat! Yippee...

Det finns inget att tala om där nere. Alla vet att domen kommer."

Silhuetter?

"Det finns inte heller någon tidsuppfattning.
Ingen kan säga om de varit där i tio minuter eller i tusen år.

Bibeln säger att det finns två kungariken; mörkrets som styrs av satan, och ljusets som styrs av Gud.

Judas bok beskriver hur mörkrets plats skapades för änglar som varit upproriska mot Gud, inte för människor! Aldrig!
Detta var den mest fasansfulla plats jag varit på.

Hur tar man sig någonsin ut ur helvetet???

Jag hade ju bett innan jag dog, bett Gud förlåta mina synder. Jag ropade till Gud:
- Varför är jag här? Jag har ju bett om förlåtelse! Jag har vänt mitt hjärta till dig, varför är jag här???"

Finns det nå´t mer?

Jag, Helene, har många gånger mötts av hån och förakt av både ateister och troende som förnekar mörkrets och helvetets existens.
Man måste kanske uppleva det... men jag önskar att det räckte att ta varning av Bibelns ord.
Det är djupt allvarligt.

Och allt vi förnekar, får fritt spelrum att härja! Allt ifrån virus och ogräs, till förakt och djävulens hantlangare - som skrattar åt vår intellektuella högfärd i Sverige!

I en veckas tid har jag levt med Ian McCormacks märkliga lilla bok, gripen av hans erfarenhet, samtidigt som jag lever mitt eget liv, på gott och ont.

Men jag var inte beredd på det ljusfenomen jag själv skulle få se i vårt eget sovrum...

Ljushål i taket ??! Usch...

Nu  får Ian fortsätta:

"När jag stod där, trängde ett starkt ljussken genom mörkret ovanifrån och lyste mig rakt i ansiket.
Ljuset omfamnade mig och jag kände en viktlöshet komma över mig.

Bibeln säger att ett stort ljus lyste i mörkret på dem som vandrade i dödsskuggan, och vägledde dem in på fridens och rättfärdighetens väg.

Jag kände hur jag lyftes från marken och började sväva upp och in i detta strålande vita ljus..."

Ljuset drar upp.

Ian skriver ju allt detta i efterhand och kommer fram till följande:

"Enda orsaken till att jag togs från helvetet är att jag hade ångrat mig och gjort bättring, innan jag dog.
Det är försent att ångra sig när man redan har dött och hamnat där nere.

Du kan inte be dig själv ut ur helvetet och ingen på jorden kan heller be dig ut därifrån.
Man måste själv ha bett."

Måste själv styra livets farkost.

Här pausar vi lite igen.
Om detta är sant, väcker detta naturligtvis ångest. Det måste det göra!

Jag, Helene, var nog bara 8-9 år när jag hörde om detta första gången. Risken att kunna hamna så fel, utanför all kärlek, gjorde mig nästan panikslagen.
Jag tänkte på hela min familj och gick igenom en efter en och undrade hur de hade det med Gud...

Ångesten är ett positivt symptom på något som är fel i grunden.
Ångesten skall inte dövas, utan åtgärdas, med tack att den hörde av sig...

På glid?

Att ha det gott ställt med alla sina relationer, är det viktigaste en människa har att "göra" i sitt liv - inte att bygga hus, koka sylt eller vinna på lotto.

DU SKALL ÄLSKA HERREN DIN GUD OCH DIN NÄSTA SÅSOM DIG SJÄLV.

Stolt prestige eller förtvivlat dålig självkänsla kan båda vara det som hindrar oss att ödmjuka oss inför Gud, och varandra...

Det är verkligen som Ian säger; det finns två kungariken - ett i mörker och ett i ljus.
Jag har sett båda på Sweden Rock, ja jag har det nära mig...

Innan vi fortsätter så vill jag be dig, kära läsare, att vara ödmjuk inför dig själv, inför dem du har i din närhet, OCH inför Gud...
Det här är inget religiöst semesterkåseri.

Välkomna Jesus Kristus på nytt, i ditt hjärta - - -

Efter förkrosselsen av egot, kommer den ljuvligaste Frid, som bara Gud kan ge.

Borgmästarefjärden i morgonljus.

Ljusfenomenet i mitt rum orsakades av en öppning mellan gardin och rullgardin. Det vet jag.
Men det spelar ingen roll "hur" - utan "varför" jag fick se detta ljus.

Du kan säkert bortförklara egna upplevelser och går därmed miste om de hälsningar Gud sänder.

Men det gäller att hejda sig och tänka:
- Vad vill detta säga mig?

Det dröjde ett tag innan jag begrep varför jag fick se det jag såg.
Och när insikten kom, kom också den stora gråten...

Fortsättning följer, hälsar Helene F Sturefelt,

- som bildsatt den citerade texten med egna foton från ett ljusförorenat Karlskrona i vintras, och som bjudit dig på känsliga upplevelser, som du antingen får bevara eller glömma - men inte kritisera.
Då går du miste om välsignelsen som finns i det som sker.

Del III kommer.

KUBMANETERNA SOM DÖDADE

Klipp-dykning.

Ian McCormack dök med sina vänner längs Mauritius kust.
Han var 24 år gammal och uppvuxen på Nya Zeeland, med föräldrar som älskade honom.

Denna dag skulle komma att förändras hans liv, för alltid.

"Jag hyrde ett hus och surfade och dök. Mina kreolska vänner bad mig att följa med på en nattdykning.
Ett oväder låg ute över havet, men det var inget att oroa sig över, sa vännerna.

Vi hoppade i vattnet, men kom ifrån varann. Jag letade efter krabbor när jag upptäckte ett ovanligt djur, som liknade en bläckfisk men såg ut som en genomskinlig manet.

Jag hade en kortärmad våtdräkt på mig när jag kände hur något brände till på underarmarna.
Det kändes som en elektrisk stöt och var en fruktansvärd chockupplevelse."

Målade maneter.

- "Jag skall fånga min krabba, sedan återvända till grabbarna och fråga vad detta var, tänkte jag.
Jag lyste med undervattenslampan och såg de märkliga maneterna pulsera emot mig.
Igen kände jag samma elektriska stöt gå genom min arm..."

Fem gånger blev Ian bränd av kubmaneterna. Hans arm svullnade upp med såriga brännande blåsor.
Nu var det bråttom att komma upp ur vattnet, hitta vännerna, ta sig i land i nattmörkret och få tag i en taxi till sjukhuset...

Han visste att döden lurade på honom.
Kubmaneterna är dödligt giftiga.

Svensk skärgårdsö.

"Jag tänkte:
- Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Just då fick jag en minnesbild över mina synder. Jag visste plötsligt alla fel jag gjort. Det fanns massor som gjorde att jag ´förtjänade detta´.

Jag kände hur giftet for genom blodådrorna och ett lymfkärl hade attackerats. Min högra lunga var angripen och det blev allt svårare att andas.
Inte få panik..."

NÄR MIN ANDE TYNAR BORT I MIG, ÄR DU DEN SOM KÄNNER MIN STIG.
PÅ DEN VÄG JAG SKALL GÅ, HAR DE LAGT UT SNAROR FÖR MIG.

SE, PÅ MIN HÖGRA SIDA FINNS INGEN SOM KÄNNS VID MIG.
INGEN TILLFLYKT FINNS MER FÖR MIG, INGEN FRÅGAR EFTER MIN SJÄL.
                                                                 Psaltaren 142:4-5

Ingen tillflykt.

"Jag skulle precis blunda och somna när jag hörde en tydlig röst:
- Ian, om du sluter dina ögon kommer du aldrig att vakna igen.

Jag befann mig på en väg och såg några bilar vid en restaurant. Tröttheten överväldigade mig.
Ingen tycktes bry sig om mig.
Jag betedde mig som jag var på fyllan.

Det tog en evighet innan jag fick hjälp. Jag såg mitt liv passera som en videofilm.
Varför följde jag med för att dyka?
Vad händer när man dör?

Jag kunde knappt höra mitt hjärta slå och jag tänkte på vad som händer efter döden.
Vart hamnar jag då?"

Efter döden?

"Vi var halvvägs mot sjukhuset. Bilen kämpade uppför en sluttning och giftet närmade sig hjärnan.
Plötsligt såg jag min mor i en syn.

- Ian, det har ingen betydelse hur långt borta du är från Gud, om du med ditt hjärta ropar till Gud, hör han dig och förlåter dig.

Tror jag på Gud? Jag hade nästan blivit en from ateist.

Samma stund visade Gud en syn för min mor på Nya Zeeland, och hon såg mina blodsprängda ögon.
- Bed för din son.

Men hennes böner kunde inte frälsa min själ, hon kunde inte få mig till himlen.
Jag visste att jag måste be själv, men visste inte hur.... och tiden var nästan ute.

Ett svagt minne av Herrens bön fanns i mitt minne. "Fader vår som..."
Giftet stoppade nästan min tankeförmåga. Jag hade alltid litat till mitt intellekt och nu höll allt på att dö bort ifrån mig.
Tala om total mental nollställning."

Maneterna anfaller.

"När jag låg där kom jag ihåg att min mor sagt att man inte ber från huvudet, utan från hjärtat, så jag sa:
- Gud, jag vet inte var denna bön finns, men jag vill be den. Hjälp mig!

Nu kom bönen av sig själv från mitt inre. Kubmaneternas gift hade inte nått dit.

Jag bad:

- FÖRLÅT OSS VÅRA SYNDER... jag har gjord så mycket fel, mitt samvete plågar mig. Jag har ingen uppfattning om hur du Gud kan förlåta dem, men var snäll och gör det.
Jag menade vart enda ord.
Jag ville få hela registret tömt, få börja om på nytt. Gud, förlåt mig."

När jag bett detta, kom fortsättningen:

- SÅSOM OCK VI FÖRLÅTA DEM OSS SKYLDIGA ÄRO...

Skulle jag förlåta dem som sårat mig?
Det finns människor som varit våldsamma mot mig, behandlat mig illa och sagt hemska saker om mig... men jag förlåter dem.

Gud talade i mitt inre:
- Förlåter du indiern som knuffade ut dig ur bilen, och kinesen som vägrade ta dig till sjukhuset?
- Hm... om du Gud kan förlåta dem, så förlåter jag dem."

- Gud, om jag klarar mig igenom det här, då vet jag inte vad din vilja är... men jag ska ta reda på din vilja och vill att den ska ske med mitt liv...

Jag förstod det inte då, men bönen jag bett var för min frälsning.
En obeskrivlig frid kom in i mitt hjärta.
Fruktan lämnade mig. Jag var fortfarande döende, men jag var inte rädd.

Det var första gången jag vidrört Gud och nu visste jag att jag verkligen tillhörde honom.
Ingen annan kunde ha gett mig orden till Herrens bön i det tillstånd jag befann mig."

Bed för din frälsning.

GÅ IN GENOM DEN TRÅNGA PORTEN.
TY DEN PORT ÄR VID OCH DEN VÄG ÄR BRED SOM LEDER TILL FÖRDÄRVET...
                                                      Matteus 7:13

"Ambulansföraren lyfte över mig till en rullstol och sprang iväg med mig.
Det var ett armésjukhus från andra världskriget, som britterna övergett och lämnat till kreolfolket.

Sjuksköterskan slog på blodtrycksmätaren som knappt gav utslag.
- Det är mitt hjärta som inte pumpar tillräckligt... jag måste ha motgift...

Det tog en evighet innan en läkare kom in och beordrade fram en stor injektionsspruta.
Motgiftet fyllde venen som en ballong, venen bara rullade under hennes fingrar.
Hjärtat orkade inte... snart skulle jag hamna i koma.

Normalt dör en människa efter en kvart när man blivit bränd av en kubmanet.
På Darwins stränder sätter man upp varningsskyltar med döskallar för att folk inte ska simma där.
Jag hade blivit bränd fem gånger i natt..."

"Doktorn kämpade. Alla kämpade.
- Jag måste hålla ögonen öppna.
Men jag orkade inte hålla emot.

Helt plötsligt suckade jag till. Det var som en lättnadens suck.
Då visste jag att något hände.

Kampen att hålla mig vid liv var över.
Ingen talade dock om för mig 'du har just dött'. Det kände jag inte till.
Jag visste att jag hade förflyttats någonstans. Men vart?"

Porten till... ?

Så skriver Ian McCormack i sin bok EN GLIMT AV EVIGHETEN, utgiven av Gospel Media.
Jag, Helene, måste vila lite nu för att orka skriva fortsättningen...

Under tiden, ta fram din Bibel och läs inledning i Johannes evangelium, om kampen mellan mörker och ljus.

Hälsningar med Frid från Helene F Sturefelt,

- som bildsatte detta inlägg med egna foton från ön Kobebus i Karlskrona skärgård, samt en "manet-tavla" som vi systrar målat tillsammans.
Vi hörs igen.

Inte Monet. Sturefelts manet-tavla.