COOLCATION, KALLMESTER

Snöig sommar uppe vid Abisko.

Det är för varmt! Sommaren är inte längre en tid att längta efter - många fruktar den med dess höga temperaturer.

Fortfarande åker många svenskar söderut för värmens skull (??) vilket jag har svårt att förstå.

Den motsatta riktningen börjar nämligen bli allt vanligare - att sydländska européer söker sig till oss i det svalare Norden.

Det kallas för "cool-cation" - cool vacation - eller på svenska: sval och kall semester. 

Kallmester, tycker jag att det kan heta.

Iskalla fjällbäckar.

Vi talar om utbrändhet - när en människa tvingats arbeta under hög press och stress utan återhämtning.

Det skadar kroppens nervsystem och de inre organen slits hårt.

Men även klimatet börjar bli utbränt...

... liksom vårt samhälle som tycks lida av en sociologisk variant av ADHD. Vi har skapat ett sätt att leva som ingen av oss är gjorda för. Nervös effektivitet och ständig jakt på nya saker och upplevelser gör att även själen börjar gå sönder.

Vi måste göra reträtt!

Coola ned.

Kyla ned oss och hålla huvudet kallt.

Svalmester.

När det är för varmt går det inte att tänka. Allt fokuseras på att svalka sig och få lite lindring i värmen.

Men det kan också vara så att i de ökentorra markerna skalas allt vårt eget av, så pass att vi blir mottagliga för att höra Guds stilla röst.

GUD, MIN GUD, DIG SÖKER JAG.

MIN SJÄL TÖRSTAR EFTER DIG,

MIN KROPP LÄNGTAR EFTER DIG

SOM ETT KARGT OCH UTTORKAT LAND.

Psaltaren 63:1.

Fruktansvärt varmt.

Hjälper det med luftkonditionering? Jo, lite, det blir svalare.

Samtidigt  kräver planetens varma länder mer energi till att kyla bostäder än vad våra kallare länder kräver till uppvärmning...

Det största hotet är värmen. Inte kylan.

- Men, man ska inte klaga på värmen, säger svensken och svettas i smyg.

- Jo!! Vi skall klaga mycket på värmen! Den hotar oss och våra grödor, den gör skog och mark lättantändlig för bränder och som sagt, våra sinnen blir överhettade.

Återhämtning!

Svalka!

Coolcation. Kallmester.

Finns denna sommarsnödriva kvar?

NÅGRA GICK VILSE I ÖDE ÖKNAR,

DE FANN INGEN VÄG TILL BEBODDA STÄDER.

DE VAR HUNGRIGA OCH TÖRSTIGA OCH DERAS KRAFTER SINADE.

DÅ ROPADE DE TILL HERREN I SIN NÖD

OCH HAN RÄDDADE DEM UR DERAS TRÅNGMÅL.

Psaltaren 107:4.

Vilse i öde trakter.

Låt oss rädda varandra ur värmen.

Låt oss hjälpa varandra leva i detta överhettade stresssamhälle!

Låt oss ropa till Gud, tillsammans, om fredlig existens och en sval semester...

Även skapelsen ropar på sin befrielse.

Kylslagna hälsningar,

Helene Sture Coolfelt.

Skydda oss.