SKÄRGÅRDSSÅNG i FRIHAMNSKYRKAN

Frihamnskyrkan Smyrna i Göteborg.

Det är inte lätt när man inte vet vad man skall förvänta sig. Man tror att det skall vara på ett visst sätt, men så blir det annorlunda.

Jag är van vid att vara tillsammans med mycket folk och hantera gemenskaper och se till att alla trivs.

Nu utsatte jag mig för att vara Den Ensamma, den som Kommer Ny, som Inte Vet...

Skulle någon se mig? Bry sig om? Hälsa?

Vem ska man bry sig om?

Skärgårdssång är ett koncept som kommer från Norge och har funnits i ca fyrtio år. Det spred sig till Tanumshede, till Gullbranna och nu Frihamnskyrkan i Göteborg, med sina härliga atmosfär av kristna sånger.

Det är ett tillfälle då artister och sångare kommer samman och sjunger till Herrens ära en hel helg. Många åhörare reser dit för att deltaga, bo i husbil och träffa gamla vänner.

Ja, många var gamla... och hårfärgen vitare än grått.

Jag var inte beredd på denna jättestora kristna "släktträff" med mer Förr än Nutid. Alla såg sig om efter sina vänner, men ingen hälsade på den som var udda, ny och ena-stående.

Då gjorde jag som jag brukar, jag tog kontakt. Jag sa "hej", jag frågade "får jag sitta här hos dig?" och det var jag som inledde kontakt och samtal.

Till slut var jag både trött och lite arg. Ledsen. Jag lade mig på några säten längst bak och vilade i mörkret, nästan somnade i lovsångsbruset.

Jättekyrkarena.

Man tänker sällan på att ens närvaro har två riktningar:

- dels för en själv, men också utåtriktat för andra. 

På Skärgårdssång var inte många utåtriktade. Alla sökte bara sitt eget och sin egen påfyllnad. Det kan behövas, men det hjälps inte - jag var inte glad.

Dock var predikan med Tomas Sjödin mycket bra, den återkommer jag gärna till vid ett annat tillfälle.

Tomas Sjödin. Trovärdig.

Så när det äntligen var slut gick jag till mitt hotell och bytte om. 

Baddräkt. 

Mitt i Frihamnen har nämligen Göteborgs kommun byggt en Jubileumspark mitt på asfalten och börjat ersätta betongen med grönska och roliga lekhörnor.

Och ute i vattnet har man lagt en simbassäng... och byggt roliga gångbanor, och två bassänger till med havsvatten. Där simmade små klockmaneter och folk låg och solade på de smala bryggorna.

Där var det gemenskap!

Ser du bryggorna, längst till höger i bild?

För att våga gå i det djupa och kalla vattnet - 18 grader - bad jag en tjej sträcka ut handen som säkerhet.

- Jajjamänsan!

Och en invandrarflicka höll mina glasögon medan jag doppade huvudet...

I den djupa cirkelpoolen med mörkt havsvatten hoppade de svenska tjejerna lätt och ledigt ned med stora plask. De utländska männen tvekade - inte alls vana vid detta - men när de äntligen vågade hoppa i blev det applåder och jubel!

Det här kallar jag Skärgårdssång!!

Med plask!

Ser du bassängen mitt i älven?

På kvällen tog jag en promenad i asfaltparken. Jag kände doften av grillat och hörde arabisk musik.

Jag drogs dit... och såg hur en stor palestinsk familj dansade i cirkel tillsammans. Jag stannade och tittade på stegen... och kände igen dem.

- Debka!

- Kom! Dansa med oss!

Park med göteborgshumor.

Och så drogs jag in i det bästa jag vet - dansglädje där rytmen är ett internationellt språk! 

Så roligt det var!! Och jag sände tacksamma tankar till mina dansledare i Helig Dans som tagit alla dessa intrikata och delikata danssteg hem till oss!

- Äta? Vi grillat! Du ät med oss?

Hur kunde jag motstå det? Kyckling, biffar, humus, grillade tomater, lök, yoghurtsås, grillade paprikor med nötter, glädje... 

Det här kallar jag Skärgårdsglädje!!

Vattensystem som renar bassängen.

Det var salta bad, barn och en arabisk storfamilj som gjorde mig lycklig. Inte folket inne i kyrkan... Och det gör mig så ont att konstatera det.

Lika så är den stora Frisbee-familjen av samma lekfulla gemenskap.

Är det för lite lek i kyrkan?

Jesus, du har ju kommit för att göra vår glädje fullkomlig. Hur har vi förvaltat den?

Men när den stilla lovsången lade sig över oss alla inne i Smyrnas jättekyrka, då kunde jag ana Friden och Närvaron... Tack.

Skärgårdssång - skall vara utomhus tycker jag...

Mycket salta hälsningar, minst 3%.

Helene F Sturefelt,

- som fann glädjen på oväntat håll,

- och som har simmat bland små klockmaneter... Ack om jag hade kunnat fotografera dem!