INTE ALLS DÅLIGT - KRISTINA LUGN

"Inte alls dåligt! - Kristina Lugn.

Ett sådant underbart namn! Tänk att få heta Kristina Lugn = den kristna som lever med sinnesro och frid!

Ja, så tolkar jag den folkkära poetens namn. Men hur hennes liv var, vet jag ingenting om.

I dessa oroliga tider söker jag mig till hennes dikter och hittade "Inte alls dåligt" - efterlämnade dikter som postumt publicerades efter hennes död 2020.

Samtidigt ligger min Bibel uppslagen där jag läser Psaltaren 8.

Det handlar om människan, hennes storhet och utsatthet, om det begripliga och det absurda.

Följ med ut i havet till Hanö, där "Bönsäckens" rundslipade stenar talade till mig.

Jag tyckte mig höra människors uråldriga böner stiga till himmelen...

       "MÄNNISKAN ÄR EN HJÄRTSLITANDE 

          HÄNDELSE

              I TIDSRYMDEN. "

              Kristina Lugn, sid 18

Den stora, lilla människan, på "Bönsäcken", Hanö.

NÄR JAG SER DIN HIMMEL, DINA FINGRARS VERK, MÅNEN OCH STJÄRNORNA SOM DU HAR BERETT, 

VAD ÄR DÅ EN MÄNNISKA, ATT DU TÄNKER PÅ HENNE, ELLER EN MÄNNISKOSON, ATT DU LÅTER DIG VÅRDA OM HONOM?

Psalt 8:4.

Havet i Hanöbukten slår sina vågor från två håll och knuffar Bönsäckens svans än hit, än dit.

Tänk att någonstans faktiskt vara sedd av Skaparen själv...! Det är så stort!

Vågor från två håll.

Kristina Lugn ser sig själv i spegeln och konstaterar:

     "ÅREN SYDDE DENNA KLÄNNING

         AV FETT

           SOM JAG HÄNGT ÖVER BENSTOMMEN

      FAST JAG VET ATT DET HADE VARIT SNYGGARE

         MED MURGRÖNA.

         sid 19.

Också en kropp.

1810 låg engelska flottan här i Hanöbukten, beredda på strid.

Herren har gjort människan nästan till ett gudaväsen, ja, det skall gudarna veta, att hon, eller han, har tagit chansen att bestämma! 

Makten förblindar.

Och Kristina Lugn går i taket i nästa dikt:

JAG GÅR I LÅS.

   JAG PASSERAR KOKPUNKTEN.

     KASTRULLEN ÄR TOM.

      RO MIG I LAND.

MAMMORNA RASAR NED FRÅN TRÄDEN.

  LIVET LÄMNADE KVAR SIN SOP-PÅSE

  I MIN ENSAMHET

     NÄR DET GICK HEM.

BÄNKPRESS. HJÄRNSTRESS.

   SJÖSÄTT MIN HJÄRNA.

     DAGEN VÄNDER BLAD EFTER BLAD

       OCH LÄSER SÅ TILL SLUT SJÖKORTET.

        sid 17.

Engelska flottan besöker Hanö, 2024.

Den hämndgirige göre sig icke besvär. Inte heller den som är fiende till allt gott verk.

Det är Herren som får ta hand om alla ovänner, inte vi.

Gud låter sig finnas i det lilla barnets hjärta.

David skriver i sin psalm 8:

AV BARNS OCH DIBARNS MUN HAR DU UPPRÄTTAT EN MAKT,

FÖR DINA OVÄNNERS SKULL,

FÖR ATT NEDSLÅ FIENDEN OCH DEN HÄMNDGIRIGE.

Psalt 8:3

Det oförstörda barnet.

Livet är så skallrigt och oregelbundet. Sorg och död lurar hela tiden på oss.

Kristina Lugn skriver:

SORGEN SKAKAR GALLER.

  DE NYGIFTA FÖRSÖKER TRIVAS

    MED SINA BETTSKENOR.

KROPPEN LYSTRAR FORTFARANDE

   NÄR DU ROPAR MITT NAMN.

JAG STOD PÅ ETT MYCKET DÅLIGT BESLUTSUNDERLAG.

JAG GICK PÅ EN MENING SOM INTE BAR MIG

   UTAN NÅGONTING PÅ FÖTTERNA.

BULLERRIDÅN SLOG I VINDEN.

FÅGLAR FOR FÖR BRINNANDE LIVET MIG FÖRBI.

DE DÖENDE BEHÖVER LUGN OCH RO 

   FÖR SITT SVÅRA ÖVERSÄTTNINGSARBETE.

DRIVER MOT MITT HEMLAND.

ÖVERSÄTT DIN ENSAMHET TILL ETT SPRÅK JAG FÖRSTÅR.

sid 16.

Driv mig till mitt hemland.

En dikt följer inte språkets vanliga regler. Kristina Lugn skriver ungefär så som man drömmer - på sina egna villkor, där händelserna kommer i en annan ordning än den vakna. Jag älskar hennes sätt att klistra ihop orden! Det skakar om.

Och provocerar...

Vinden blåser alltid över Hanö. Men vi vet var vi skall ta skydd. Vi hukar oss och går nedför berget, till norra sidan. Där håller måsarna till och draken har satt sitt märke i bergväggen.

Verkligheten har sin egen logik.

Huvudet kan inte allt.

Helheten är större.

Vindpinat på Hanö.

REGN SKÖLJER ÖVER BARN OCH VARNINGSTRIANGLAR.

   DÄR STÅR JAG SOM ETT STOPPLJUS.

     JAG ÄR LIKA GAMMAL SOM JAG SER UT

       OCH MER OVÅRDAD.

JAG SOVER INTE

   JAG SJUNKER NED I AVLOPPET.

     SEDAN SLÅR JAG UPP ÖGONEN OCH KYSSER BARNET.

     sid 14.

Vem har inte känt ångesten av att sjunka ned i avloppet... för att i nästa stund höra barnen borta på förskolan skratta vid gungorna?

Kyss mig. Tjöss me - listerländska.

"Det var inte alls dåligt" sa Kristina Lugn när hon inte så långt före sin död berättade för Eva Bonnier om en pärm med dikter och utkast som hon skrivit för länge sedan, och nyligen läst igen."

I tider med för mycket ord, och skrikig reklam, är det nödvändigt att skala av allt, och liksom börja om.

Dessa dikter är avskalade, urgröpta och med ord som tycks hackade i bitar - precis så som man kan känna!

Hon fjäskar inte. Har inget behov av att förklara så att vi förstår.

Ordens möten med varandra skapar något helt nytt.

Lugn, bara lugn. Men inget fjäsk.

Kristina Lugns ärlighet är brutal. Längtan slår över henne.

JAG BESTOD INTE PROVET ATT VARA MÄNNISKA.

   DET VAR REP AV BLOD.

     JAG SLET MIG I STYCKEN 

       OCH BLEV ALDRIG MERA HEL.

TILL OCH MED ÖVERKASTET PÅVERKAS

   NÄR MIN LÄNGTAN SLÅR TILL.

SOM EN GRIS SOM LÄNGTAR UT UR SLAKTBILEN,

SOM ETT STO OCH ETT FÖL 

   NÄR DE SKALL SKILJAS ÄR MIN LÄNGTAN,

JA, DEN ÄR SOM MINA MÖBLER

   NÄR KRONOFOGDEN KOMMER.

   sid 21.

Allt som återstår. Den blå bänkens längtan.

Nu vill jag be.

Tack, käre himmelske Fader, 

   för att Du har krönt människan med ära och härlighet.

Men förlåt oss allt vårt missbruk av denna din gudagivna makt.

Hjälp oss att hitta tillbaka till livets kärna, där Orden bara bär liv,

inte död.

Amen.

Diktliga hälsningar från Helene Sture Lugnfelt,

- Detta var inte alls dåligt. Tack, Kristina Lugn, för den språkbegåvning du delade med dig av!

I begynnelsen var Ordet, och ordet är ett kommatecken...