"JAG BESTOD INTE PROVET SOM MÄNNISKA"

Hur bygger du, egentligen?!

"Jag bestod inte provet som människa" skrev Kristina Lugn, och slet sig i stycken och blev aldrig mera hel. "Det var ett rep av blod". /se föregående inlägg/.

Han sa "jag går dit", men gick inte.

Den andre sa "jag går inte dit", men gick ändå.

Hon sa "jag vill gärna", men ångrade sig.

Den andra sa "jag vill inte!" men gjorde det i alla fall.

Pappan sa "jag söker jobbet" men orkade inte.

Den andre sa "jag söker inga fler jobb" men ringde chefen i alla fall. 

Och fick jobbet.

Mamman sa "vi gifter oss och skaffar ett barn till" men planeringen sprack.

Den andra sa "det räcker att vara sambo - och inga barn!" men även hennes planer ändrades.

"Det fixar jag!" Men han kom inte.

Jag består inte provet som människa. Jag förstår inte mitt handlande. Det jag vill, det gör jag inte. Men det jag avskyr, det gör jag. 

Viljan finns hos mig, men inte förmågan att göra det som är gott.

DET GODA SOM JAG VILL, DET GÖR JAG INTE,

MEN DET ONDA SOM JAG INTE VILL, DET GÖR JAG.

Romarbrevet 7:14-25.

Undrar om Kristina Lugn läste Bibeln? Läste hon Paulus ord i Romarbrevet?

Båda är så ärliga och ingen av oss består provet som människa.

Löften lovas.

Löften bryts.

Viljor flätas samman.

Viljor slits i sär.

Varför är det så??

Ihåliga löften. Men de var ärliga från början.

JAG TÄNKTE MIG DÅ ATT LIVET VAR ETT VÄRKARBETE INFÖR DET STUNDANDE SOMMARLOVET.

DE KLÄDDE MIG I LERA NÄR JAG FÖLL.

EN KRAFTIG BLÖDNING.

EN STOR FRAKTUR.

ETT SKOTT SOM SLITER SÖNDER LUNGORNA.

Kristina Lugn, sid 21 ur diktsamlingen "Inte alls dåligt".

Livet - ett värkarbete.

Jag bestod inte provet som människa.

För vem?

- för läraren som satte betygen?

- för föräldrarna som blev besvikna?

- för livskamraten, som inte heller bestod provet som människa?

- för arbetskamraterna som fick jobba över varje kväll?

- för församlingen med den höga moralen?

- för kyrkan, som...?

- för Jesus?!

Nej, älskade JESUS är inte problemet! Men alla de andra...

Inför Gud är det bara ärlighet som gäller. Inte de höga idealen som vi inte kan leva upp till.

Överjaget binder oss med rep av blod.

Tron att den höga moralen är allt, sliter oss i stycken.

JAG BAR MINA KLÄDER AV LERA.

DET VAR VERKLIGEN BLOD SOM DROG MIG NEDÅT.

MEN DIMMAN I GRYNINGEN BESTOD INTE AV INÄLVOR.

Sid 21.

Kraven tvingar mig in i pressen.

Jag kastar mig ned inför Jesus, kladdig och hal av livets lera.

- Det går inte längre!

Inälvorna kryper ut av ångesten.

Jag är tom inuti.

Fördömelsen väntar.

Men inte från Jesus.

Han är den som ser vår kamp utan att vi sagt ett enda ord.

Jesus bär all vår smärta tillsammans med oss och gråter vårt blod och svettas vårt svett.

Han är det enda hoppet som bär skuldens kräk-känslor.

De fina tanterna får smuts på skorna. Kostymherrarna har sina bestämda åsikter.

Men den lilla människan ligger slagen.

Hon vann.

Hennes ärlighet läkte på värdshuset, där samariern tog hand om henne när präster och leviter gått förbi.

Ett bra värdshus?

Det är 11:e söndagen efter Trefaldighet. Temat är Tro & Liv.

Det går inte ihop.

Jag lät den döda Kristina Lugn predika för mig, men är också tacksam för de ord jag hörde i vår kyrka idag.

Vem består provet som människa?

Endast den som erkänner sina brister kan bli ödmjuk.

Brustna hälsningar,

Helene Sture Provfelt,

- en människa,

- som fotograferade en utmanande lekplats i Burlöv.

Befria mig.