JAG DANSADE 2 MIL

Dans i cirkel.

Vänster, höger, kryss bakom och ett steg fram... Dansens cirkel rörde sig i tre och en halvtimme effektiv tid, med paus för mat och vila.

SENSUS i Malmö bjöd in till en dag av cirkeldans med danssteg ur den nyare danstraditionen. 

Det kallades för "sacred dances" när detta kom till Sverige på 70-talet, översatt till "helig dans".

Tyvärr har mycket av andakten förlorats i takt med att allt fler icke-troende, eller med en annan livssyn, kommit med och inte kunnat bära upp den djupare dimensionen.

Det är en tråkig utveckling, eller rättare sagt avveckling, eftersom dans på detta sätt i cirkel är en andlig upplevelse. För mig har "helig dans" alltid varit en gudstjänst, där kroppen är med i tillbedjan och glädje, men också förtvivlan och sorg.

Nu är det mest "steg..."

Nej, inte sådana steg!

... och den som gillar att räkna steg så går man ca 1 km på 10 minuter. Det är 6 km i timmen. 

Om man dansar i tre timmar så blir det 18 km. Och en halvtimme till...

Jag dansade 2 mil.

Knät med artros höll. Fotens hälsporre vilade lugnt i sin specialgjutna formsula.

Men skinkmuskeln vid höften, som tog emot smällen då cykeln vek sig i vinterns första blixthalka, den värkte och protesterade mot alla dessa steg "kryss framför, ett tillbaka och två steg fram..." Aj!

Ofullkomliga dansskor.

Den första dansen handlade om att komma hem. 

På ett intrikat och spännande sätt dansade vi ett hus i en rörelse där vi turades om att "komma hem". 

Det var inte lätt att förstå, tills händerna greppade rätt och dansen flödade.

Vilken härlig känsla, att bli välkomnad hem!

Tolv kvinnor dansade tak och väggar i ett flöde som hela tiden rörde sig och byggde nya hus.

Vackert!

Ute regnade det.

Och på gamla kyrkogården intill räfsade kyrkogårdsarbetarna fint på gravarna som till slut blir vår sista boning på jorden.

Bussar, Vallgatan och en kyrkogård till höger.

Men livet är levande!

En dans tolkade en kärleksrelation där händerna först visade en öppenhet, men sedan markerade ett stopptecken och avvisande.

Efter en stund blev dansen på riktigt. Var och en tolkade in sin livssituation där kärleken blommat men nu krävde ett stopp.

Sista steget var ett ofullbordat steg in mot mitten...

... att nu går man vidare. 

Ibland får man gå undan och snyta sig. 

Kroppen minns och vet, medan tankarna har förträngt det mesta.

Cirkeldansen förlöser mycket som inte fått plats, men som ordlöst pockar på uppmärksamhet.

Med tacksamhet tänkte jag på alla de år då jag i Karlskrona stadsförsamling ledde "helig dans" i Trefaldighetskyrkan där både skratt och tårar förlöstes.

Som präst och själavårdare är dans en oslagbar form av hur sanning och kärlek möts. Kropp, själ och ande får plats i en helhet som kanske bara cirkeldansen kan ge?

Vila. Sitt ned.

Men en dans avstod jag ifrån. Att gestalta den indiska gudavärlden passar inte mig.

Jag har gjort upp med hela det österländska tänkandet och vill inte ha med det att göra.

Illusionen, kastväsenden, rädsla för gudamakterna och ett ständigt offrande tillhör människans förtvivlade religiösa sökande.

När man funnit Gud - blivit funnen av Kristus - då har friden tagit sin boning i hjärtat och inget annat får plats där. 

Den lilla råttan i cirkelns mitt störde mig. 

- Det är elefantguden Ganeshas riddjur, fick vi veta.

Den lilla råttan. Ganeshas riddjur.

Jaha, varför skall jag dansa runt den??

- Så gullig!

Nej, de hinduiska uttrycken är inte "gulliga". Det är människors ofullbordade längtan som inte når fram till levande Gud. 

Överallt, i Indien, Norden och Afrika, gör människan gudar av sina psykologiska aspekter. De gamla grekerna gjorde det också, och även romarna; gestaltade känslor dramer med stora insikter.

Det är mycket intressant ur ett psykologiskt och kulturellt perspektiv. Men när det övergår till religion då blir det fel...

Mycket fel. 

Betänksam. Psykologi är inte religion.

Kali Durga.

Till henne offras getter varje fredag.

Kali är den kvinnliga aspekten med våldsam kraft. Hon avbildas med en blå, uträckt tunga, och hennes sexuella kraft är så våldsam att hon... ja, hm... tröttar ut guden Shiva.

Ur ett psykologiskt perspektiv måste både kvinna och man ha tillgång till alla sidor för att inte förträngda aggressioner skall dyka upp och ta över obehärskat.

Men att dansa till hennes ära - nej, tack.

Kali övermannar Shiva.

Kali Durga - durga är det sammanfattande namnet på alla de hinduiska gudinnorna.

Överallt i Indien finns det tempel, till en mångfald gudar. Men när man kommer ur på landsbygden är det oftast bara ett mindre tempel till Durga - de kvinnliga gudinnorna.

Ur ett genusperspektiv kan detta vara intressant, vi som i västerlandet talar om "Gud Fader".

Men om man kombinerar det med religiös analfabetism, eller bara ointresse, då missar man helt vad hindun menar med sin tillbedjan.

Och man ser inte heller att levande Gud har kommit in i vår värld och satt stopp för allt offerväsende.

Hur då?

Genom att Jesus är det sista offerlammet på korset.

Den hindu som blir kristen förstår detta i djupet av sitt hjärta - och jublar!

Men jag jublade inte i cirkeldansen utan gick ut från lokalen. 

Kali Durga tillhör inte mig. 

Jesus, Guds offerlamm. Hässleholm.

Ännu en dans från en annan tradition fick våra fötters uppmärksamhet.

Vi dansade små intrikata cirklar som formade "tomheten". Tåspetsarna gjorden en "tå-dutt" i den lilla cirkelns och mitt markerade att nu är jag i tomheten.

Dansen hade japanska rötter. 

Tomheten? Varför skall jag vara i tomheten?

Åter igen gjorde sig den österländska livstolkningen hörd. Ta bort, stäng av, töm dig själv, hör inte, slockna ut...

När det är bullrigt runt omkring uppmanas man i österländsk meditation att "söka den inre stillheten" inom sig själv. då kan det tuta och tjuta hur mycket som helst runt omkring!

- Icke!! säger jag.

Det är en destruktiv uppmaning till kvinnan att inte vara politiskt aktiv, menar jag, och utåt verka för en lugnare miljö. 

Varför skall jag göra mig avtrubbad för allt oväsen??

Det är andra som skall lugna ned sig och visa större respekt. Inte jag som skall låstas att det är tyst i mitt inre!!

- Var tystare, prata inte så högt, skruva ned musiken, bullra inte så fruktansvärt!

Visa andra respekt.

Icke! F'låt...

För mig är detta en uppmaning som smakar tvåfaldig lögn.

Om det skall vara "tomt i mitt inre" hur skall jag där kunna finna "inre frid"?

Tro mig, jag har suttit i meditationer och på kuddar och blundat och upprepat mantra och sökt och sökt... Det blev bara värre och värre med en tomhet full av frånvaro.

När jag blev kristen vände allt. 

Då fick jag både intellektuell och känslomässig erfarenhet att Jesus Kristus är Guds "pléroma" - alltså Guds FULLHET.

Dessa ord har fyllt mitt liv till brädden med kärlek, nåd och sanning:

TY I HONOM, JESUS KRISTUS, HAR HELA DEN GUDOMLIGA FULLHETEN FÖRKROPPSLIGATS OCH TAGIT SIN BONING!

Kolosserbrevet 2:9.

Käre Gud, så underbart!

Efter långt sökande kom jag hem!

Medan många stannar kvar i sitt sökande, för det är ofarligt... 

- Jag är sökare... 

Så fint!

- jag är kristen...

Så hotfullt! Vilka anspråk! Usch. 

Jesus fyller tomheten totalt!

Innan vi gick hem dansade vi "Coming Home"-dansen en gång till. 

Och denna gång blev "huset" Kristus och stegens cirklar inte tomhet, utan fullhet!

Det var härligt.

Ute gjorde regnet Malmös gator svartblöta, men rosa skyltar lyste upp i halvdagern.

Nu börjar Melodifestivalens svenska uttagningar för att sedan kora en vinnare som skall deltaga 11 maj här i Lilla Palestinien, jag menar Malmö. Jag kommer inte att vara där, men dansa skall jag!

2 mil.

Till Guds ära.

Melodifestival. Blir det fest?

Cirklande hälsningar från 

Helene Sture Stegfelt,

- som delade sina upplevelse av en god dansdag, med danslärare som jag tycker om.

- Men... jag vill ha tillbaka "helig dans" till sitt kyrkliga och kristna sammanhang. 

En bärande cirkel.