Pilgrim, bilgrim på Omberg.
Med fyra tågbyten och fyra olika sorters tåg gick det lagom långsamt. Öresundståg från Blekinge, SJ snabbtåg, det gamla Intercitytåget och Östgötapendeln gjorde att jag inte hann somna någon gång... inte heller stressa upp mig.
Sista sträckan mellan Skänninge och Vadstena gick med buss 612.
Gammalt fint "intercitytåg".
Det var särskilt roligt att få åka med det gamla intercitytåget "Tågab" genom Småland till Östergötland. Smala sidogångar, små tågkupéer med endast sex säten, mjukt bruna träpanelväggar och gammeldagsskyltar gjorde resan till en tidsmaskin bakåt.
Känslan av att vara med i en film fick mig att fundera på hur gammal jag egentligen är...
Detta var ju min barndoms tåg!
Skönt med egen kuppe!
De välbekanta kullerstensgatorna i Vadstena blänkte våta av höstens blöta novemberregn. Träden har fällt sina löv som låg hala på marken. Det lyste varmt i fönstren.
Pilgrimscentrum välkomnade oss till ännu en helg av vila och fördjupning.
Pilgrimskommuniteten har funnits sedan 2007. Den är ett svar på den längtan många känner att få tillhöra en kristen gemenskap, där man tar bönen på allvar och delar sina erfarenheter av det kristna livet.
Klostermiljön förstärker gudsgemenskapen och hela Vadstena är en enda förtätat plats av helighet.
Mättad mark vid pilgrimscentrum.
Ankomst på fredagen. Vandring på lördagen. Men denna gång var vandringen anpassad efter värkande knän och knakande ryggar. Motvilligt får vi erkänna att "växt och mognad" också hör ihop med livshöstens stilla vissnande...
Därför var det gott att höra att pilgrimsvandringen var anpassad efter denna vår verklighet.
Buss till Omberg med start vid Hjässatorget.
- Hur långt skall vi gå?
- 1 km.
- Va? Så lite...
Man är ju van vid att ta i... Det skall göra lite ont och ösregna eller vara stekhett. Gärna skava också. Men inte denna gång! En mini-snäll-vandring med målet inom räckhåll efter tjugo minuter!
Är inte det fusk...?
Snabbmål.
Men den som ville kunde fortsätta att gå lite till, och sedan återvända till vindskyddet, där elden värmde varmt.
Att vandra i november gör att det dagsljuset inte riktigt är ljust. Och den som behöver gå "bakom en buske" har inga löv att gömma sig bakom... Men mossan var ovanligt grön!
Var ska man gömma sig?
En tanke från vandringens reflektioner stannade kvar hos mig. Det handlade om att "leva i ljuset" eftersom "Jesus är världens ljus".
Är ljuset alltid gott?
För mig som HSP-person (högsensitiv personlighet) är mörkret nödvändigt för att jag skall få det jag behöver. Behovet av reflektion och eftertanke är extra stort, liksom att få dra sig undan och slippa vara social. Grått novemberväder är perfekt för mig!
Jag slipper det "onda ljuset" som är skrikigt och tar min uppmärksamhet.
Det varma ljuset, som bara syns i mörker.
Stadens ljus passar inte mig. Jag tvingas förhålla mig till liv och rörelse, med full kommers, som jag inte har bett om. Det är mycket tröttsamt.
Det "onda ljuset" bländar".
Men det "goda ljuset" är av en annan kvalitet.
Det goda ljuset bor i mörkret, i den milda gråheten som inte tränger sig på. Där, i skymningsvilan, finns detta ljus som upplyser utan att blända.
Det goda ljuset kommer med kunskap och insikter och får mig att säga "aha!"
Men då behöver jag ha det mörkt omkring mig, för ögonen förleder mig annars till att "titta utan att se".
Det goda ljuset bor i mörkret. Därför är jag aldrig rädd där.
Pilgrimsvandrare.
Nu satt vi i vindskyddet på Omberg och jag fann en plats längst in, där ingen kunde se mig i mörkret. Elden sprakade hemtrevligt och några ryttare till häst passerade förbi.
Det var mycket vatten i dikena. Marken kan inte ta emot mer regn nu.
Pilgrimspräst Hans-Erik Lindström läste ur sin bok "Naturens katedral" om fjärilen, som lever sitt liv i flera stadier för att nå sin fulländning. Larv, puppa och sedan full frihet med de vackraste vingar.
I vår kristna kontext talar det om uppståndelsen.
Livet efter detta kan gärna liknas vid fjärilens flygande. Och många av oss längtar "till himlen", inte bara som ett hopp utan faktiskt som en visshet.
Det är stort.
Lönnbladsfjäril.
En viktig del i pilgrimsrörelsen är delandet. Det är fantastiskt att få lyssna till människors delande av tankar, känslor och upplevelser av naturen, eller livets glädje och sorg.
Vi känner inte varandra till det yttre.
Vi frågar sällan de vanliga frågorna:
- Vad jobbar du med då och hur många barn har du och..
Detta delande av livstankar är mycket mer intressant. Vi låter inte det yttre görandet definiera oss.
Det är så skönt!
Pilgrimens matsäck är enkel. En dubbelmacka, en skalad morot och ett kokt ägg. Varma koppen, eller "sopp i koppen" som någon sa : )
Men då vill man inte känna att någon smyger på en korv på grillen...! Lika för alla skall det vara.
Hur många blad har du då?
Innehållet i en pilgrimsvandring handlar inte om antalet kilometer man går. Det är aldrig en prestation.
Det är den inre resan, från huvudet till hjärtat, som är själva vandringen.
Jag hörde berättas om dem som vandrat på Caminon i Spanien under stor möda, och när de kommit fram till Santiago de Compostella blivit mycket besvikna...
- Det här var väl inget?
De trodde att något skulle framträda automatiskt, av sig själv där.
De hade inte gjort "resan", alltså börjat reflektera över sig själv och söka Gud.
Då händer inget...
Därför är det inte "fusk" att bara gå en enda kilometer och sedan sitta vid elden och filosofera.
Själens delande med varandra är den stora vandringen!
Tack alla vänner för det!
Vattenstigar.
Och till dig som inte kan, eller vill, gå, så är detta mitt digitala inlägg en gåva till dig.
Nu har du varit med lite i alla fall...
Vandrande hälsningar,
Helene F Sturefelt,
- grönfotad vandrare...
Skogens katedral.
... som konstaterar att det gamla tåget har en genomtänkt miljövänlig ekoprofil med sina fastskruvade skyltar; och tillsammans med all träpanel kändes det som att åka i en rullande granskog... Härligt!
Kasta ej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar