HELGONEN, HAR DU FIRAT DEM?

Helgongloria.

Allhelgonahelgen har blivit en av årets allra största kyrkogångshelger.

Den katolska seden att tända ljus på de avlidnas gravar är nu det svenskaste man kan tänka sig i höstmörkret.

Almanackan visar två röda dagar denna helg. Om du tittar noga så heter lördagen Alla helgons dag och söndagen är Alla själars dag.

Det är inte samma sak. Det kanske kan kvitta, men för mig är det viktigt att ha ordning och reda.

Kyrklykta.

Lördagen skall fokusera på de människor som levt så nära Gud att de liksom blivit "genomlysta" av Guds ljus. De har varit fyllda av sanning och kärlek på ett så enastående sätt att människor dragits till dem, och blivit påverkade av Guds kärlek genom dem.

Några exempel som du känner igen är Moder Theresa och Heliga Birgitta, Sankta Lucia och Sankt Nicolaus.

Men vartenda namn i almanackan är egentligen ett helgonnamn, där det till slut blev så många att man förde samman alla dessa goda kvinnor och män till en gemensam dag.

Heliga Birgitta.

Söndagen fokuserar på våra släktingar och vänner som lämnat jordelivet. De är inga helgon, men ofta djupt älskade medmänniskor Det är till dem vi tänder våra gravlyktor och det är dem vi minns. 

Det är så viktigt att vi bereder plats för sorg och saknad. Livet måste stanna upp ibland. Det går inte att bara fortsätta och fortsätta...

Döden tar plats. Mitt i livet. Obekvämt, men så är ju livets villkor.

Döden ingår i livet.

Om man tittar på de bibeltexter som läses under Allhelgonahelgen så är det två olika temata (latinskt plural av "tema").

På lördagen är temat just "Helgonen" och vi får höra starka texter från Uppenbarelseboken, Saligprisningarna, Jesajatexter, Hebréerbrevet och hemliga inblickar i framtiden där de stora, vita skarorna skall samlas inför Guds tron.

På söndagen är temat "Vårt evighetshopp" och riktar blicken mot vår jordiska sorg, men vill hjälpa oss att lyfta blicken mot Herren. Vi får höra texter om att inte vara rädd för den som kan döda kroppen utan ta emot budet att Herren vill fylla oss med sin goda Ande. 

Texter om uppståndelsen läses och att Jesus tar emot var och en som kommer till honom.

Man kan tycka att det är samma sak, men det är det inte. 

Jungfru Maria med Kristus. Gloria!

Men varför blandas dessa allhelgonadagar ihop?

Jo, det finns en mycket praktisk förklaring.

Många släktingar är tillresta till den kyrka där den anhörige ligger begravd. Man vill gärna vara med vid minnesgudstjänsten då namnen läses upp, men om det sker på söndagskvällen så har många redan åkt hem igen...

Därför är många församlingar praktiskt lagda och förlägger minnesgudstjänsten på lördagen istället - då det är Helgonens dag... Och predikan kan därmed bli splittrad.

- Varför talar prästen om helgonen när vi tänker på vår farfar? Han var väl inget helgon? Kan inte prästen tala om oss vanliga människor?

Eller så bjuder man in till minnesgudstjänst på den "rätta dagen", alltså söndagen, och predikan handlar då mycket riktigt om "Vårt eviga hopp" för den vanliga lilla människan.

Allhelgonagravljus i Mjällby.

En tredje variant är att församlingen inte har någon gudstjänst alls på lördagen, för att personal och krafter inte räcker till. Då betyder det att det aldrig blir någon predikan över helgonen, som du förstår.

Därför tänker jag berätta lite kort om vad ett HELGON är.

Ett helgon är som sagt en vanlig människa som levt så nära Gud i bön och barmhärtighet att hon/han har börjat bli "genomlyst" av Guds kärlek.

Om vi vanliga är som en porslinskopp, så är ett helgon är som ett glas - ljuset kan lysa rakt igenom det!

Och när det blir sotigt av synd, vrede och upproriskhet så får glaset torkas av - av syndernas förlåtelse.

Ett helgon är alltså en förlåten syndare. 

Helgon är de syndare som låter sig präglas av den Helige. Man kan också säga att helgon är de fallna gudsavbilder som blir alltmer lika Jesus Kristus.

Genomlyst av Jesus Kristus!

Det fina är att varje kristen tillhör den Helige! 

Genom dopet lyfts vi in i Guds förbund och renas ifrån synden. Varje dag får vi säga vårt "ja" till denna gudsgemenskap.

Vi får tillhöra den Helige - inte för att vi själva är särskilt bra, utan för att Gud vill det genom sin stora barmhärtighet.

Det betyder att ju mer vi lever nära Guds kärlek och försoning, ju mera lika kan vi bli! Det kallas för att vi helgas och görs heliga, helt utan våra egna prestationer. Det är fantastiskt att vi alla får vara del av den processen!

Människan får höra ihop med Den Helige.

Men ett helgon är något mer... 

Galaterbrevet sammanfattar det så här:

NU LEVER INTE MER JAG UTAN KRISTUS LEVER I MIG.

Gal 2:20.

I vår kristna traditioner utnämner vi inga helgon. Det tillhör katolska kyrkans modell.

Men den som föreslås bli helgonförklarad måste uppfylla ett antal stränga kriterier för att genomgå "djävulens advokatbyrå".

Ett av flera krav är bland annat att det skall ha skett under och mirakler i samband med denna person, och det skall kunna bekräftas av flera av varandra oberoende personer.

Men, som Luther sade på 1500-talet: vi skall inte dyrka helgonen!

Luther ogillade all helgondyrkan.

Ett helgon har inte sig själv i centrum. 

Ordet "jag" är förminskat. Istället är det "DU; GUD" och "du, min medmänniska" som kommer först, i den ordningen.

När fokus ligger på att alltid umgås med Jesus Kristus, då händer något med människan. 

Helig Ande låter Kristusljuset börja lysa genom den personen, så mycket att andra märker det.

- Det är något speciellt...

- Varifrån kommer all denna kärlek?

- Vilken är drivkraften till detta rättvisepatos?

Glasklar.

Jag hade tur (!) som både fick fira helgonen och de avlidnas minne (tyvärr lästes inte namnen upp - inte bra). Den allra, allra vackraste psalmen 169 blev sjungen, och då är jag verkligen framme och hemma hos Gud vår Fader!

Utan detta konkreta hopp skulle jag aldrig orka leva i denna ofullkomliga värld. 

Jag avslutar med att dela psalm 172 "De skall gå till den heliga staden" vilken sjöngs av Mjällby kyrkokör i Listerkyrkan, där även Paul Henriksson predikan - genomskinligt...

Psalm 172.

Gloria, gloria, ära, ära vare Gud i höjden!

Och när jag såg den lilla oblaten i min hand, var mönstret på kanten exakt likadant som mönstret på glorian runt heliga Birgittas huvud i Sankt Nicolai kyrka i Sölvesborg...

Till och med valven har denna brodyrkant!

Fotot är suddigt ty vinkeln är svår. Du får komma hit och beskåda detta själv, med egna ögon.

Heliga Birgitta i St Nic, Sölvesborg.

Allhelgonatiden tar hand om hösten, och när alla löv har fallit, då är det tid för Advent.

Julen och allt tomtepynt kan du väl vänta med, snälla...

Undvik alla varuhus om du vill leva i kyrkoåret med sitt lugn.

Gå till kyrkan istället och lär av hennes rytm.

Jag önskar jag kunde ge dig glasklara hälsningar, men jag är blott en solkig kaffekopp...

Men bönen är solklar:

 

Herre Jesus Kristus, kom och lev i mig alltmer.

Putsa mina svärtade sinnen och lys igenom mig.

Amen.

Kristus, medvandraren.

Helene F Sturefelt,

- almanacksbitare, på jakt efter en gloria...