VM i rugby, Paris 2023.
På något sätt måste vi få ur oss vår reaktion över all världens elände med två krigshärdar runt oss - Ukraina och Israel.
Efter att ha gjort mitt värv och bidragit med vad jag kan till samhället fick veckan vara slut och jag hamnade i TV-soffan framför en kanal som sände VM i rugby, på en jättearena i Paris.
Jag blundade mest, men så fick jag de egendomliga reglerna förklarade för mig, och började skratta.
Klunga. Sydafrika mot Nya Zeeland.
- De har en boll, fast den är avlång... man passar bakåt, men springer framåt... Bollen får inte nudda marken, då blir det straff... vilket innebär att någon får sparka bollen mellan två smala, jättehöga flaggstänger...
- Jaha...?
- Och blir det mål så kallas det inte för "mål" utan för "try"... att de försökte...
- ???
- Ibland blir det "klunga" förstår du - då skall några ställa sig på knä mitt emot varann och gadda ihop sig... på given signal skall de trycka sig emot varandra, som en slags mänsklig jättespindel... och där i röran finns bollen som de ska lirka ut.
- Jasså.
- Och om de är lyckosamma skall då försöka springa med bollen i famn och dunka den i marken där borta förbi målstrecket... men hela tiden kastar de sig över varann och sliter och rycker...
- Jag ser det.
- Ibland blöder de och öronen är särskilt utsatta.
- Hmpfrr...
"Try". Bollen sparkas mellan flaggstängerna.
Jag beslöt mig för att titta på mitt livs första rugbymatch som en sociologisk studie i manligt beteende.
Dessa testosteronstinna alfahanar är läskigt stora, med armar som trädgrenar och lår som stockar.
- Rugby är mycket större än fotboll i många länder, det är det inte alla som vet.
- Men inte i Sverige.
- Och reglerna är liksom tvärtom till fotboll, helt bakofram...
- Jo, jag ser det.
- När det är inkast får man dessutom lyfta upp sin längsta spelare i luften så att han skall nå bollen...
Rugbyspelare samlar ihop sig.
I finalen mötte Nya Zeeland regerande världsmästarna Sydafrika. Inför varje match utför Nya Zeeländarna en ritual med djupa rötter ner i maori-folkets krigiska traditioner. Du ser några av bilderna här.
Jag blev alldeles gripen... Som en dans, med långsamma rörelser, en stiliserad kamp med höga rop, nästan vacker i sin kraftfullhet.
Maori-ritual.
Sydafrikas lagkapten tittade lugnt på denna handling, som skulle bringa dem ur fattning och skrämma upp dem.
Det är organiserad psykning.
Väldigt intressant!
Sydafrikas lagkapten.
Hela denna kris-maoriska ritual slutar med att de räcker ut tungan. Inte som småbarn utan som manliga män.
När matchen var över var jag alldeles lugn och helt fascinerad.
Det är gängkriminalitet och våldsamheter i världen och här sitter jag och tittar på rugby och mår lite bättre. Vad är det som händer?
Nya Zeeländsk rugbyspelare.
Dessutom tillhör jag de som kallas HSP - "High Sensitiv Personality" - högkänslig med stor emotionell intelligens, där man pendlar mellan att vara introvert och att stå på barrikaderna, i ett slags sanningspatos som inte alla förstår sig på.
Jag vill absolut inte titta på våldsamma sporter eller möta småspöken och vandrande skelett när jag hämtar barnbarnen på fritids!
Ändå började jag få en respekt för rugbyn...
Maori-ritualen.
Några ord dröjde sig kvar: disciplin, rå styrka, samarbete och ordet varför?
Disciplin: i rugbyn krävs stor disciplin för att spelet över huvud taget skall vara möjligt, inte minst i det som kallas för "klunga". Inga individuella initiativ fungerar. Det är gruppen som rör sig tills bollen kommer loss.
Rå styrka: det verkar finnas ett stort mått överflödigt manligt testosteron som inte bli använt på något vettigt sätt. Istället för att slåss och kriga är rugby ett klart bättre alternativ! Dessa män får fysisk närkontakt med varandra och får tävla för prestige och ära.
Disciplin.
Samarbete: Det var vackert att se hur alla visste sina positioner och flyttade sig likt en enda stor kropp.
Mitt i allt svett och blödande hopstötningssår liknade detta en församling...
Vi talar så fromt om "Kristi kropp" där alla medlemmar är delar i Guds stora kropp. I rugbyn blev det synligt...
Som kristna har vi att utkämpa en kamp mot andemakterna som påverkar våra värderingar, etik och moral i den fysiska världen.
Det var plötsligt väldigt skönt att se den här rugbymatchen som en materialisering av den andliga kampen!
Klungan organiseras.
I min egen lilla värld förlöstes även all den oro, ilska och vrede över kommun och Länsstyrelses ovilja att rädda de två stora ekarna mitt i samhället. Jag har stått på "barrikaden" för att rädda dem, men det gick inte.
I rugbymatchen gick jag till strid, grönklädd, mot de svartklädda... och brottades för livet! Den spolformade bollen var inte en boll, den var själva livet som skulle i mål.
Jag sprang och sprang, men blev fasthållen och dragen mot marken med våldsamma dunsar. Jag slet och lirkade, men hade inte laget med mig. Eller så passade jag fel...
Så, min sociologiska studie i TV-soffan av denna testosteronstinna manliga sport hjälpte mig att lugnt och stilla få ur mig min egen aggression, min smärta, sorg och förtvivlan över dumheter i samhället.
Dessutom skulle det vara mycket hederligare om verkliga krig utspelade sig på idrottsplanen, med disciplin och en domare som blåser av, eller blåser straff...
Nu kommer bollen fram!
Kanske du också tillhör de 10-15% som är högkänsliga?
Vi har ett mycket rikt inre liv som vi vårdar noga. Ensamhet och egen tid är utgångspunkten för vårt sätt att leva. Där samlar vi kraft.
Det krävs mycket energi för oss att orka lämna vår "bubbla" och bli utåtriktade. Vi får "klä ut oss" till en yttre person, som liknar oss själva.
Men om vi hör talas om en orättvisa eller ser något orättfärdigt hända, då är det vi som griper in först av alla, utan att tänka på det. Genast är vi där för att påtala sanning och rätt, eller försöka räcka fram en hjälpande hand.
Sedan skyndar vi tillbaka och lägger oss under en sten, med filt över huvudet...
Kanske gör även rugbyspelarna det efter sin match.
Sammanhållning, som en enda kropp.
För övrigt är jag oerhört trött av att vi fortfarande tvingas till tidsmanipulation även denna höst.
Tidsomställningen från sommartid gör att vi i kalla Norden inte kan utnyttja dagsljuset så bra. Vi går in i ett kollektivt mörker och flera blir nästan sjuka i själen.
Kan vi inte mörklägga hela världen så att inga fiender hittar varandra?
Gå hem istället, och tänd ett ljus. Be till vår himmelske Fader som inte accepterar all denna ondska som vi utsätter varandra för!
Men jag tror att vår Herre skulle gilla rugby... där våldsamheterna kanaliseras till en disciplinerad bollsport...
Till det räcker jag inte ut tungan!
Stretching!
OCH HAN SKALL VÄNDA FÄDERNAS HJÄRTAN TILL BARNEN,
OCH BARNENS HJÄRTAN TILL DERAS FÄDER,
FÖR ATT JAG INTE, NÄR JAG KOMMER, SKALL SLÅ LANDET MED TILLSPILLOGIVNING.
Profeten Malaki, kap 4:6
Vi är väl inte slagna i spillror? Jo, vi är på väg...
Om rugbyn kan kanalisera negativa, manlig energi så kan vi sedan alla tillsammans bedja till vår himmelske Fader, att kärleken och friden skall få fäste i våra hjärtan.
Vänd era hjärtan till barnen!
Avlånga bollhälsningar från en lurigt snäll Helene Sture Rugby-Frans,
- med knäppta händer i soffan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar