Pilgrimsvandring i Åhus, 7 okt 2023.
Igår drog regn och kraftig blåst över Hanöbukten, men idag var allt lugnt och stilla.
Det är den 7 oktober och i almanackan står det BIRGITTA. För 720 år sedan, år 1303, föddes Birgitta i Finsta, Uppland. Därför ville jag ta med hennes livshistoria på vår vandring, med hjälp av Frälsarkransen.
Birgitta var själv en pilgrimsvandrare av högsta rang. Hon vandrade till Nidaros, till Rom och Jerusalem, både till fots men även kanske med något hjälpmedel såsom häst och båt. Det är en imponerade gärning som väcker respekt.
Staty av heliga Birgitta i Vadstena.
Följ med oss till Kronoskogens mjuka tallbarrsstigar!
Med Gudspärlan inleder vi vandringens reflektion med att få vila i Guds blick. Varje människa är känd och älskad av Gud, oavsett vilket livsöde vi har.
Tystnadspärlorna som omger de andra bönepärlorna uppmanar oss nu att gå i tystnad.
Medeltidsmänniskan hade inte tillgång till skrivna texter på samma sätt som vi. Det var de fem sinnena som var vägen till kunskap och erfarenhet (boktryckarkonsten kom ju först på 1500-talet).
Vad hör du? Ser du? Känner du någon doft eller lukt? Smak? Vad erfar din känsel här inne i Kronoskogen eller så småningom nere vid havet?
HERRE, VISA MIG DIN VÄG
OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN.
Frälsarkransen.
Jagpärlan berättar om heliga Birgitta att hon föddes in i det högre samhällsståndet. Hon hade en särskild kallelse från Gud att "hennes röst skulle höras i hela Europa".
Redan som barn fick hon uppenbarelser av jungfru Maria och Kristus själv.
Hon såg den korsfäste frälsaren och frågade upprört:
- Vem har gjort dig så illa?
- Alla de som är upproriska mot Gud.
Hon såg hur jungfru Maria räckte fram en krona till henne, med frågan om hon ville ta emot den.
Denna händelse finns avbildad vid Birgittakyrkan i Vadstena.
Birgitta möter Maria i en vision.
Hon tillrättavisade påven som hellre var i Frankrike och åt gåsleverpastej än tog hand om kyrkan. Det var så illa att hela den romersk-katolska kyrkan var på glid vid den här tiden, på 1300-talet.
Heliga Birgitta talade med makt och myndighet, och efter lång tid blev hon hörsammad, och påven återvände till Rom.
Men trots sin höga börd ägnade hon sitt vuxna liv åt att hjälpa de allra mest utsatta - de spetälska och de prostituerade. Hon drevs av Guds kärlek som inte räddes det mänskliga lidandet.
Nu får vi frågan:
- Varifrån kommer vårt mänskovärde?
- Med vilken auktoritet talar vi?
HERRE, VISA MIG DIN VÄG
OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN.
Träden är fortfarande gröna.
Doppärlan påminner oss om att Gud i dopet lyfter oss in i sitt förbund. Han renar oss från synd och all orättfärdighet och ger oss av nåd rätten att bli Guds barn.
Minns du din dopdag?
Det datumet är värt att lyfta fram och fira!
Jag är själv mycket tacksam att jag redan som liten bebis blev infogad i Guds familj. Jag växer dagligen i den tacksamheten och försöker ge mitt gensvar varje dag.
Dopfunten i Vadstena klosterkyrka.
Från heliga Birgittas liv kan vi få ett annat perspektiv på Ökenpärlan.
Hon fick en vision av Kristus själv att bygga ett kloster i Vadstena, både för män och kvinnor, vilket var mycket ovanligt.
Men en klosterregel måste godkännas av påven. Därför vandrade hon till Rom och inväntade kyrkans överhuvud. I tjugo år...
Denna långa tid måste ha varit en plågsam ökentid av ovisshet.
Med sig i Italien hade hon en av sina döttrar, Katarina, som lär ha varit mycket vacker med helt ointresserad av äktenskap och män. Hon stod vid sin moders sida hela tiden, och det var Katarina som såg till att Vadstena klosterkyrka blev verklighet, ca år 1420.
Varje människa har sina tider och faser av ofruktbar ökentid, då ingenting vill gå i lås. Det kan vara tider av väntan på besked, eller beslut som ligger i andras händer.
Hur skall vi hantera en sådan vanmakt?
Varifrån fick heliga Birgitta sitt tålamod? Vi klarar ju knappt av att vänta 20 minuter, hon väntade i tjugo år...
Gamla vågor möter tången.
Bekymmerslöshetspärlan kan kännas svår att tänka på när man har bekymmer.
Men det Jesus säger i Bergspredikan att vi inte skall göra oss fler bekymmer än vi redan har.
De bördor som vi bär får vi innesluta i de fromma orden att "söka Guds rike först, så skall allt det andra tillfalla er".
Vi närmade oss havet vid Äspet. Här har tidigare fiskats mycket ål, vilket nu är ett minne blott. Det är tråkigt att konstatera att en hel yrkeskår håller på att tyna bort, av olika anledningar.
Vi satte oss alldeles nära havet och njöt av spelblankt vatten.
Gamla vågor mötte den skyddande tången och tryckte upp den ännu lite till på stranden.
Det var skönt att vila lite, även om vi inte gått så långt.
Å som i Åhus. Å som i ål. Å som i kärt återkommande vid varje vandring!
Å som i Äspet.
Å som i Ä-spet...
De två röda kärlekspärlorna fick nu vår uppmärksamhet.
Först får vi ta emot kärlek för att sedan kunna ge kärlek. Jesus tog emot sitt uppdrag av Fadern för att sedan kunna utföra det, i villkorslös kärlek.
Men dessa pärlor kan också hjälpa oss att tänka på den mänskliga kärleken och sedan den gudomliga.
Heliga Birgitta trolovades redan vid 13 års ålder med lagman Ulf. Hon var inte nunna, hon levde i äktenskapet och födde sju barn. Men när Ulf dog då gick Birgitta helhjärtat in i sitt böneliv och ägnade resten av sitt liv åt kyrkan.
- Min kärlek är korsmärkt, sa hon, för någon romantik fanns knappt i detta sammanhang...
Och sådan är Guds kärlek - den lider, för människans skull.
HERRE, VISA MIG DIN VÄG
OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN.
Kronoskogens böljande små kullar.
De mjuka stigarna böljade upp och ned över de trädbevuxna kullarna. Lövskog övergick till tallskog, med enorma stammar. De planterades här för hundra år sedan för att binda den flyktiga sanden.
Tänk om man var lika rädd om träden på andra platser som man är i Kronoskogen... x)
De tre hemlighetspärlorna blänkte på mitt armband, inköpt på Bokmässan i Göteborg.
En av dem är grön för att påminna oss om naturen och Guds skapelse.
Men jag tänker på dem på ett annat sätt, nämligen som de tre generationernas hemligheter.
Vi vet inte allt om varandra, våra barn har sina hemligheter, våra föräldrar har sina och vi själva har varit med om situationer som inte bör berättas.
Eller, är det fel?
Är det bättre att vara ärlig och dela med sig av sin livshistoria för att saker och ting skall klarna?
Var och en får fundera på det.
Det finns händelser man skall gömma.
Jag mindes en situation på pastorsexpeditionen, i en annan landsända, för länge sedan då ett släktforskningsärende inkom. Det var ett faderskapsärende och vi fann svaret i våra kyrkböcker. Jag ringde upp personen i fråga och undrade om hen var beredd att höra svaret. Jag förstod ju att detta kunde ändra hela personens livsuppfattning.
Det blev tyst i luren medan beskedet sjönk in, sedan pratade vi lite till och sa tack och adjö.
Var det bra eller dåligt?
Jag vet inte.
Men Jesus säger att sanningen skall göra oss fria.
HERRE, VISA MIG DIN VÄG!
OCH GÖR MIG VILLIG ATT VANDRA DEN!
Hinder skall passeras.
Nattens pärla, eller den svarta dödens pärla, finns med för att påminna oss om att Jesus har lidit döden för vår skull, och bringat försoning för hela mänskligheten.
Inför denna vandring har jag läst två skrifter om heliga Birgitta, den ena skriven av Emilia Fogelklou, den andra av Luca Cesarini, präst i Göteborgs stift. Han skriver om en händelse när han är i Jerusalem vid Svenska Teologiska Institutet (STI) och väntar på en kvinna som han skall guida. Det dröjer, men han får syn på en svartklädd gammal kvinna som skall handla i gränderna. Men plötsligt kommer hon fram till honom och säger:
- Det är mig du skall visa runt!
- Vem är du? frågar Luca.
- Jag är heliga Birgitta...
Tid och rum försvinner. Plötsligt är det denna kvinna från 1300-talet som visa min kollega från nutiden den heliga Gravkyrkan. Hon kryper under altaret, sticker handen ned i ett hål och känner efter.
- Nej, den är fortfarande borta.
- Vad då? undrar prästmannen från 1990-talet.
- Stenen. Här under är Golgata klippa. En stor bit bröts sönder och forslades bort som en dyrbar relik av grekerna. Men deras skepp förliste och stenbiten försvann i havet... Men det viktiga är att min kärlek är korsmärkt...
Luca Cesarini tittade upp och befann sig fortfarande sitta vid STI och det hade bara gått fem minuter.
Detta är den medeltida fromheten, att inre skådande och kroppslig erfarenhet är ett och detsamma.
Det finns ingen intellektualisering, skriver Emilia Fogelklou, det hör samman.
Det där känner jag, Helene, igen... Det är också min erfarenhet.
Emilia Fogelklou, Luca Cesarini, goda böcker!
Den sista pärlan i Frälsarkransen är Livets pärla eller Uppståndelsepärlan.
Det är detta hopp vi lever med, att änglarna rullade undan stenen vid graven och berättade att Jesus var uppstånden från de döda. Det är också detta hopp vi bär i våra hjärtan inför tidens slut.
Livets pärla får ge oss kraft att orka med denna tid som är så fylld av våldsamheter, skjutningar och gängkriminalitet.
Idag nås vi även om budet av grov granatbeskjutning från Hamas över Israel. Böner om frid och fred och SHALOM!
Gör oss villiga att vandra med budskap om fred.
Vår korta pilgrimsvandring på två timmar var slut, men vi hade varit långt bort i tiden, cirka sjuhundra år. Vi tar med oss nygamla perspektiv på vår egen livsvandring, där respekten för Gud och livet måste värnas.
Vi tackade varandra med några ord av "delande" och hoppades att få ses igen till nästa vandring, lördag 28 oktober kl 14.00 vid Åhusgården.
Frid och allt gott!
Eder vandringsledare, Helene F Sturefelt, V.D.M, med stigfinnaren Jörgen Hjärtenflo Sturefelt vid sin sida.
Snickarhakets badplats, Äspet i Åhus.
x) P.S.
Två stora ekar är hotade vid det bygget av den nya förskolan på Markgatan i Sölvesborg.
Självklart skall dessa sparas, ändå har ett ovarsamt beslut tagits att "tillåta avverkning av skyddsvärda träd".
Detta har överklagats och jag ber dig vara med i vår bön att rädda dessa gamla ekar till omvärlden, och barnens glädje.
Dessa ekar är fyra meter i omkrets!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar