ROLLY MAY "MODET ATT..."

En skitdag.

Det är en gråtdag idag.

Trycket är för stort. Våldets omfattning omöjlig att begripa.

Vårt eget lands förändring till att bli något jag inte känner igen, och knappt kan kommunicera med...
Känslan av främlingskap är dubbel.

Jag snyter mig och en bok ramlar ur bokhyllan; det är Rollo May "Modet att skapa".
Med den blöta näsduken i ena handen och boken i den andra läser jag baksidestexten:

"Att skapa innebär att satsa allt, och ändå våga ta ett misslyckande.
Det är att hota det bestående, utmana samhället och oppinionen, trotsa likgiltighet, konformitet, materialism och slåss mot orättvisor.

Att skapa är att söka en inre sanning, orka leva i ett lidelsefullt engagemang, i ett spänningsförhållande mellan spontanitet och begränsning.

Det är att våga utlämna sig åt det irrationella, samtidigt som man medvetet arbetar sig fram mot ett bestämt mål."

Så är det. Modet att vara till. Trots allt.

Modet att vara till...

Låt oss gråta en stund tillsammans, men också försöka finna ett sammanhang där vi kan andas.

Jag låter Rollo May få ta stor plats. Han skriver från New Hampshire 1975, alltså för 40 år sedan, men är lika aktuell.

"Vi står inför ett val. Skall vi dra oss undan i ångest och panik när vi känner våra grundvalar vackla?

Skall vi bli förlamade och dölja vår passivitet med apati när vi skräms av att våra förtöjningsplatser försvinner?

Gör vi det, har vi avstått från vår möjlighet att vara med att forma framtiden..." (sid 9).

Passiv vila, eller aktiv?

Just nu känns det så. Båten har slitit sig. Förtöjningarna lossnat.
Och havets vågor slår hårt mot själen.

Eller.

Rollo May fortsätter:

"Eller ska vi fatta det mod som krävs för att vi skall kunna bevara vår medvetenhet och vårt ansvar inför förändringarna?

Vi är kallade att göra något nytt, att möta ett ingenmansland, att tränga oss in i en skog där det inte finns några banade stigar...

Detta kräver ett mått av mod som aldrig tidigare har behövts och som få människor inser."

Inser du detta? Jag måste hämta andan i sinnesrobönen:

Gud, ge mig sinnesro
   att acceptera det jag inte kan förändra,
      MOD ATT FÖRÄNDRA DET JAG KAN

Och förstånd att inse skillnaden...

Vart är vi på väg?

Rollo May menar att mod är motsatsen till förtvivlan.
Mod är förmågan att gå vidare trots förtvivlan.

Och jag är troende och kristen trots allt.

Han betonar att modet förutsätter att vi har en tyngdpunkt i vårt inre så att vi inte är i ett vakuum.
En sådan inre tomhet skulle motsvara en yttre apati, och det leder ofta till feghet.

Mod bör inte heller förväxlas med dumdristighet, skriver han, och tar exempel från självmordspiloterna under andra världskriget:

"Vad som uppträder som mod kanske endast visar sig vara ett trots, som används för att kompensera den egna omedvetna fruktan... och för att bevisa själlösheten."

Detta är lätt att översätta till dagens islamistiska självmordsbombare - vilket knappast är ett produktivt sätt att visa mod!

Kan ett liv vara skrot?

"MOD är den grund som gör alla andra dygder och personliga värden möjliga.

Utan mod förbleknar vår kärlek till rena beroendet.

Utan mod blir vår trohet bara konformism".


Jag leker med ordet M O D. Det är väldigt likt ordet MORD.
Om man säger det slarvigt, hör man inte skillnaden...

Att vara modig känns ibland som att dö.
- Jag vågar inte! Men jag måste... vara modig, trots allt... för att inte vara en liten skrutt.

Det engelska ordet heter COURAGE och kommer från samma ord som franskans COUER = alltså Hjärta!
Mod och hjärta hör ihop!

Att vara hjärtlös är att vara modlös...

"Precis på samma sätt som hjärtat pumpar ut blod till kroppen, så gör modet det möjligt för alla psykologiska dygder. Utan mod vittrar allt sönder." (sid 11)

Modigt hjärta.

Det finns fysiskt mod och moraliskt mod.
Det finns socialt mod och skapande mod.

Att avpersonifiera en människa gör det lättare att utöva våld.
Det är svårare att råna någon som man känner namnet på.
Det är lättare att bomba dem man har gjort omänskliga och kallar "de Andra".

Slå inte sönder mig.

Jag ska nu våga använda Rollo Mays tankar i integrationen, som kräver just Socialt Mod.

Att kunna knyta an till andra människor kräver socialt mod. Det är förmågan att sätta sitt jag på spel i hopp om att nå en meningsfull personlig gemenskap.

Vågar vi det, trots språkförbistring och andra kulturella mönster?

"Det är modet att under lång tid investera sitt jag i ett förhållande som kommer att kräva allt större öppenhet.

Detta mod kräver också att man bemästrar två olika slags fruktan, skriver han.

* Livsfruktan - rädslan att leva självständigt och behovet att vara beroende av någon annan.

Detta är en rädsla för självförverkligande, vilket förr var vanligt hos kvinnor.
(OBS! Han skriver fyrtio år tillbaka i tiden och han citerar psykoanalytikern Otto Rank).

* Dödsfruktan - rädslan att bli totalt uppslukad av den andra, rädslan att förlora sitt jag och sin självständighet.
Förr var detta mannens problem. Idag delar vi på rädslorna...

Må vi vara Ett.

Men modet har också en paradox.
Det är den skenbara motsägelsen mellan övertygelse och tvivel.

Rollo May förklarar:

"Människor som påstår att de är absolut övertygade om att deras ståndpunkt är den enda rätt, de är farliga.
Det blockerar förmågan att ta till sig nya sanningar och det tränger bort tvivlet.

Individen måste då fördubbla sina protester för att tysta både den yttre oppositionen och sina egna omedvetna tvivel". (sid 17).

Här kan svenska partipolitiker, av alla kulörer, få en psykiatrikers motivation till att inte framstå som dogmatiska eller fanatiska - börja lyssna på varandra! Och börja samtala!
Använd ditt tvivel till att fortsätta tänka.

Gå i kloster!

I den situation som vår värld befinner sig i just nu krävs alla sorters mod.

Moraliskt mod till att rätta till det som är fel.
Fysiskt mod till att hantera den enorma flyktingströmmen.
Socialt mod till att forma en riktig integration där ingen ska behöva känna sig främmande för den andre.
Och.
Skapande mod till att upptäcka nya mönster och former som ett nytt samhälle kan byggas på.

Nu orkar jag inte mer.

Dagen har varit för lång.
Natten lika så.

Vart tog den röda lilla stugan vägen?

Sacre Coeur.

Jag hälsar dig med en bild ur mitt fotoalbum, "Heliga Hjärtat" i Paris - Sacre Coeur...
Må Guds heliga hjärta vara med dig.

Helene Sture Tårefelt,

- som fotograferade Heliga Hjärtas Kloster på Omberg.
Vi skulle alla behöva gå i kloster ett tag och hämta nya perspektiv och lyssna in Guds röst.

- För dig utgiven, för dig utgjutet.

Jesus för världen...