PSYKOLOGISKT SNÖMOS om Himlen

Inte snömos.

Det är inte lätt att vara präst.
Förväntningarna från omgivningen är stor.

Moralen skall vara hög, livet oförvitligt och predikan fylld med rikt innehåll.

- Men inte så mycket tal om Gud... Vi är inte så religiösa förstår du.

Till slut kan förvirringen bli så stor att prästen tappar fokus och styrfart.

Fokus och styrfart.

Denna Allhelgonahelg har jag sett svenska kyrkans ytterligheter - alltifrån trovärdig bibelpredikan och kyrkokörens tröstefulla sånger, till ytligt snömos och sånger utan trosvisst innehåll.

Jag skall ge ett exempel från TV-gudstjänsten i söndags.

Det sägs att det skall vara högt i tak i vår kyrka, men ibland är det utan tak...
Taklöst. Taktlöst.
Och tomheten får fritt spelrum.

Taklöst.

Kyrkoherden i St Lars församling i Linköping sa:

- Jag skall erkänna att vi är inte många som talar om himlen. Och vi präster gör det inte, i alla fall inte med varandra.

Det märktes.

Attityden var uppriktig, men innehållet så tunt att det bara blev snömos kvar.

När jag lyssnar till en predikan i Guds hus där det är tänkt att Bibelns ord skall utläggas, då är jag inte intresserad av att höra prästens tyckanden!

Jag vill höra en tolkning förankrad i teologi, inte i personliga åsikter.

Snömos.

Eller som Oswald Chambers skriver i min andaktsbok "Allt för honom":

"Jesus har visat oss på vilka uttryck kärleken till honom skall ta sig.

- Älskar du mig? För mina får på bete! Alltså, identifiera dig med Mig när det gäller intresse för andra människor - inte tvärtom, att jag skall hålla med dig, i det som är dina intressen..."

Uttryck för kärlek. I alla fall om det är skottår.

Komministern i St Lars sade i TV-gudstjänsten:

- Hur det blir i himmelen är inte så intressant. Det finns inga säkra uttalanden,  det är ingen som vet, det blir som det blir... Men vi känner att Gud är god...

Är det inte intressant??
Hur ska jag kunna ha ett hopp om något som jag inte vet något om?!

Finns det inga säkra uttalanden?
Annika, vem har du frågat? En läkare? En vetenskapsman?
Har du inte läst din Bibel? Där finns fullt med underbara berättelser!

Det blir som det blir?
Är det din teologi kring vad himmelen är?!

Sällan har jag hört något så tunt!
Är det så dagens präster utbildas, till att lyfta fram osäkerhet och tvivel, till att ingenting säga så har jag ingenting sagt...

Utan teologi.

För man kan ju missbruka talet om himlen, sa hon.
Visst är det så, allt kan missbrukas.

- .. så att livet blir förkrympt och bundet, så att man inte kan leva.

Hur menar du?

Hur kan talet om himlen förkrympa människors liv?

Tvärtom kan det vara det enda som har ger människor hopp i hopplösa situationer av oro, slaveri, förtryck, missväxt och svält!

Varning för hala åsikter.

HAN VISADE MIG EN FLOD MED LIVETS VATTEN , KLAR SOM KRISTALL, SOM RANN FRÅN GUDS OCH LAMMETS TRON.

MITT PÅ DEN STORA GATAN, MED FLODEN PÅ ÖMSE SIDOR, STOD LIVETS TRÄD,
SOM BÄR FRUKT TOLV GÅNGER OM ÅRET OCH GER SIN SKÖRD VARJE MÅNAD,

OCH TRÄDETS BLAD ÄR LÄKEDOM FÖR FOLKEN.
                                        Joh Uppenbarelse kap 22:1

Inte Livets Träd.

När sjukdom, våld och elände griper omkring sig, kan detta löfte om läkedom "på andra sidan" / "i himmelen" / "efter detta jordeliv" ge kraft att över huvud taget orka stå ut med dagen!

TV-gudstjänsten bjöd istället på berättelser om ett födelsedagskalas och en slalomåkning...

Eller ännu värre, förtäckt reklam för reinkarnation:
Komministern sa:

- Rätt brukat kan talet om himmelen ge kraft, ny glädje och kanske ge kraft att leva en gång till, på ett nytt sätt. Så tänker jag.

??!!

Ja, så tänker du, men så säger inte Bibeln, och det är Guds ord du är satt att tjäna, inte dig själv!
Detta är inte en kristen förkunnelse.

I vems lag spelar du?

Jag var på teater i söndags, i Sparresalen i Karlskrona, och såg en mycket fin musikal: "Hemstannarna".
Vad hände med dem som inte lämnade Sverige under 1800-talets svältår, utan stannade kvar?

Det var en annan berättelse än Vilhelm Mobergs "Utvandrarna".

I en scen dör det nyfödda barnet. Hur ska föräldrarna orka gå vidare?

Manusförfattaren smyger in en hinduiskt inspirerad New Age-tanke, som en riktig anakronism, ty så tänkte man inte för hundra år sedan:

- Varför skulle det lilla barnet dö? Jo, det var egentligen en "gammal själ" som nästan nått den fullkomliga upplysningen, men behövde återfödas en gång till...

- Nåväl, menade den gamla själen, om det går fort, jag kan födas igen om jag får dö som ett spädbarn...

Den gamla själen orkade inte leva en gång till... Nej, vem gör det?

Inte fullkomlig.

Både i gudstjänster och teater finns denna lite desperata tanke på reinkarnation...
Min upplevelse är att det bottnar i en rädsla att inse livets ändlighet. Att det finns en gräns, ett slut.

Sorgen inte går att trösta bort med:

- Det lilla barnet återföds snart igen...

Tanken är gripen ur luften. För mig ger den tanken bara en dubbel börda.
Dessutom går det inte matematiskt ihop med antalet själar och kroppar...

Reinkarnationen är ett bakvänt evighetshopp, utan Gud.

Det kristna evighetshoppet har inte med våra prestationer att göra - hur vi har levt - utan är grundat i Jesu seger över döden på korset, och att vi får ta detta till oss!

Kärvt budskap, med hopp.

En tanke till, eller ett TV-program till:

"Morgans mission" är ett mycket bra initiativ till att motverka mobbning. Hans reser runt i skolor och hjälper barn och ungdomar att bryta mobbningens destruktiva mönster, med orden:

- Det finns inga onda barn, bara onda mönster.

Jasså ?
Vem har skapat de onda mönstren som vi så lätt kan falla in i?

Detta är också ett uttryck för att inte våga se hur ondskan finns i alla människors liv, även bland barn!

Har inte barn ett ansvar för vad de gör och säger?
De är beroende av den fostran de fått, men vi alla måste hjälpas åt att vara ansvariga, inte bara skylla på "dåliga mönster".

Inte dåliga mönster. Älg-monster.

Nåväl, något korn från TV-gudstjänsten kunde jag behålla:

- Döden, det blir som det blir, vi har redan varit med om en förändring, nämligen när vi föddes.
En baby kan inte förbereda sig på vad som skall hända, det är inte ens meningsfullt.
Och det får vi lita på att nästa övergång också blir.

Men, nej.

Vi kan visst förbereda oss!

Jag ser framför mig ett tillstånd där all förbannelse är borta och alla våra sår är läkta, hur mitt hopp blir till verklighet och:

.. DE SKALL SE HANS ANSIKTE,
OCH DE SKALL BÄRA HANS NAMN PÅ SIN PANNA.

OCH DET SKALL INTE MER BLI NATT,
OCH INGEN BEHÖVER LÄNGRE LJUS FRÅN NÅGON LAMPA ELLER SOLENS LJUS. 

TY HERREN GUD SKALL LYSA ÖVER DEM...

Att ana detta redan här och nu, är att ha en smak av himmelriket inom sig!
Bortom tyckanden och mänskliga åsikter och bortom de blåa bergen...

Behövs inte mer.

Käre himmelske Far,
Hjälp oss att leva vårt liv nära Ditt fadershjärta.

Hjälp  dina tjänare att inte svika Dig och misstro de löften Du har gett.
Skydda alla barn från mobbningens förbannelse.

Ge oss alla kraft att stå emot rädsla och lögn.
Jesus, förlåt oss när vi tappar bort dig bland alla psykologiska förklaringsmodeller...
Amen.

Hoppet om en himmel.. raseras... Eller?

Det är inte lätt att vara präst.

En del åker slalom i snömoset...
Och en del vill spänna av sig pjäxorna och inte vara med längre.

Jag är på dåligt humör.

Sura hälsningar, Helene Sture Himmelshopp.