INGRID BERGMAN - blyg HSP?

Jag är Ingrid.

Vilken stark kvinna!
Bakom kulisserna så blyg, men framför kameran en flammande låga.
Och i privatlivet full integritet, med rätt att leva sitt liv utan att fråga andra om lov...

Igår såg vi filmen "JAG ÄR INGRID" på Scalabiolgrafen i Sölvesborg.

En ovanlig dokumentär där hennes egna smalfilmer var med, samtidigt som andra fångat henne på bild då hon var den som filmade.

Kärleken gick via kameralinsen för Ingrid Bergman.

50-tals klenod.

Jag vill lyfta fram den så vanliga karaktären bland offentliga personer att vara HSP - en högsensitiv personlighet - att vara ett "räddhågset modigt kaninlejon" som Maggan Hägglund och Doris Dahlin kallar det, i sin bok "Drunkna inte i dina känslor, lär dig simma istället".

Ännu har begreppet inte fått genomslagskraft, och läkare muttrar okänsligt:
- Ja ja, så kan man ju uppleva det...

Därför måste vi våga tala om detta, och jag som själv är en HSP ser detta tydligt hos många.
Jag ska strax förklara mer.

Och jag tror att Ingrid Bergman hade denna känslighet.

Känsligt virkade dukar på Scala!

Den ömsinta filmen om Ingrid Bergman fick många av oss att le igenkännande, men också fälla en och annan tår.

Den starka kvinnan, där barnen uppfostras till självständighet och jobbet går före allt, finns inom många yrken.
Älskad av sin publik/ församling/ läsekrets, men misstänkliggjord och häcklad av de män som såg sig akterseglade av en kvinna, som inte ville stå vid spisen - så var det för henne på 1930-talet, så kan det vara än idag.

- Jag har gått från helgon till hora och till helgon igen, sammanfattade Ingrid sitt liv.

Kvinnokonst.

Tidigt föräldralös skulle Ingrid ha kunnat gå in i en destruktiv offerroll.
Det gjorde hon inte.

Istället använde hon sin fantasi till att hitta på låtsasfigurer, som ersatte den döda modern och de döda syskonen.
Figurerna hade egna roller, och som barn utvecklade hon här sin skådespelartalang, utan att veta om det.

Men det är också denna stora familjeförlust, i kombination med känslomässigt inkännande, som skapar den emotionella intelligensen, kallad HSP.

Som vid all förlust måste man kompensera sig.

Skapar roller.

Ingrid Bergman började om sitt liv många gånger.
- Jag är en flyttfågel. Jag byter liv, land och familj vart tionde år, sa hon i filmen.

Där kunde jag känna igen mig. Min inre oro kommer också delvis av för många flyttningar tidigt i livet.

Hennes son Roberto Rossellini sa, med viss sorg i rösten:

- Mamma hade ett stort mod som vågade bryta upp och starta om så många gånger.

Dottern Pia Lindström:

- Mamma sparade på allt! Småsaker, till synes helt oviktiga, men för henne den enda kontakten med sin barndom som aldrig fick finnas...

Min dotter puffade vänligt på mig.
Jag torkade tårarna omärkligt i biomörkret.

I en tidigare familjekonstellation blev jag ofta hånad för mina minnessaker av den som hade sitt barndomshem fortfarande intakt.
Det gjorde så ont.

Spara! Save.

Ingrids pappa fotograferade henne mycket. Hon var van vid att stå framför kameran.
Och hon förstod att kärleken kom via kameralinsen.
Pappa älskade ju sin dotter!
Och hon log tillbaka.

Det var så världen fungerade för henne.

Delvis i vår familj också. Vår far arbetade tidigt på Hasselblads i Göteborg.
Parallellerna fortsatte.

8 mm.

Ingrid var en begåvning framför kameran. Replikerna föll lätt och självklart.

Men inte när hon mötte herr Rossellini som ville att hon skulle improvisera framför kameran...
Då blev hon helt tyst.

Filmen var en fantasivärld.
Att improvisera skulle innebära att tvingas bryta in med sin egen personlighet och det var helt omöjligt!
Det går inte att mixa världarna.

Verkligheten är en sak, filmrollerna en annan.

- Men jag kan inte skriva ned i ett manus lite småprat runt ett bord! menade han.
- Jo, sa Ingrid.

Mekanik!

Det här påminner mig om våra olika kyrkotraditioner.

I Svenska kyrkan håller vi oss till "replikerna", de noggrannt formulerade.
I "frikyrkan" ska man tala fritt ur hjärtat... annars är det inte äkta. (!).

Så fel det kan bli!

Väl inövade repliker fyller en närvarande aktris med liv och nerv!
Samtidigt som motsatsen allt för ofta visar sig: att "öppna munnen" och hoppas att äkta ord hoppar ut, riskerar att bli fula grodor och förhastade uttryck...

Återigen kände jag igen mig i Ingrid Bergmans sätt att agera.
Fast i mitt sammanhang förstås. Och inte framför kameran!

Helst bakom ridån också...

Hon lämnade sin svenska man och dotter i Amerika.
Flyttade till Italien och bildade ny familj.

Den  stora kärleken med Rossellini hade också sin baksida, med stora bedrövelser fick vi veta.

.- Det gick inte längre att leva tillsammans.

Varför tog jag inte med mig en näsduk till bion?
Jag vet alltför väl. Hur god vilja inte alltid är tillräckligt för att bygga ett äktenskap.

Och just nu visas Mark Levengoods program "Tro, Hopp & Kärlek" där tre präster och en pastor söker en livskamrat. Se den. SVT 1.

Tro, Hopp - men Kärlek?

Ingrid Bergman fortsatte leva sitt liv, men tidningarna skrev om hennes "skandaler".
Ingenting om mannen hon inte kunde leva med...
Alltid är det kvinnan som skall bära skulden!

Men inte hon.

Hon visste vad hon gjorde och behöll sin värdighet, trots att självförtroendet kunde svikta.
Ingrid flyttade tillbaka till Sverige, träffade Lars, och gifte sig.

- Tredje gången gillt.

Varför heter det så?
Nå'n slags treenighet även här? Suck...

Ställ krav. Spänn filmen.

Fru Bergman var besvärlig.
Hon ställde krav.

- Jag ville att allt skulle bli optimalt! sa hon.

Men.
Att ha höga yrkeskrav är väl inte att vara "besvärlig"??
Så skulle vi aldrig beskriva en man...

Nu blir jag så där trött igen.

Kritikerna sa att hon brydde sig mer om filmen än familjen.
Men i de sparade brevkorrespondenserna är det alltid barnen hon talar om.

Åter igen en kommentar som en man aldrig skulle få...

Isabella, Pia, Ingrid och Robertino.

Reportrarna av idag frågade hennes fyra barn om de inte skulle skriva en skandalbok nu.

- Nej varför det? Vi älskade vår mamma och ville bara ha mer av henne!
- Hon lyste upp rummet, var alltid rolig, charmig och ödmjuk.
- Alla ville vara i hennes närhet.

De två tvillingflickorna Isabella och Ingrid visade dock två olika känslolägen.

Isabella Rossellini var inspirerad av mammans driftighet och ville också ta vara på livet.
Den lite mer tillbakadragna Ingrid Rossellini ville hellre vara i mammans famn, där trygghet var det enda som egentligen betydde något.

Så olika är vi, i samma syskonskara.

Olika. Fast samma.

Den som är blyg skall vara rädd om sin blyghet, den skyddar mot gränslöshet, menar jag.
Det kan tyckas som en "skörhet" men blygheten skapar också integritet.

Detta är en del i att vara HSP, högsensitivt begåvad personlighet.

Den andra halvan är när pendeln svänger och visar en ovanligt stark sida, där Mod är det kännetecknande draget.

Doris & Maggan skriver i sin bok:

- En HSP-person pendlar ohejdat mellan de två ytterligeheterna Ynk och Stålmannen.
Noll eller Hundra. Aldrig mitt emellan.

Det är ett slitsamt sätt att leva, skriver de, både för en själv och för omgivningen.

- Du får egentligen aldrig njuta av dina förhöjda känslighet eller din styrka.
Det som behövs är att hitta ett mer balanserat sätt att leva ut detta register.

Det handlar inte om antingen svag eller stark. Det handlar om både ock.

Slut citat ur överlevnadsboken för starksköra personer.

Stark. Och skör.

Ingrid Bergman fick tre Oscars för sina skådespelartalanger.

- Bedöm mig efter dem! Inte efter mitt privatliv, sa hon till pressen.

Och de tre äktenskapen följde mönstret:

1. Högaktade honom
2. Helt olik mig
3. Vi är så lika...

Är detta kärlekens mönster?

Scala. Skala av...

Ikväll sänder SVT2 Rossellinis film "Stromboli" från 1949, inspelad på en italiensk aktiv vulkan-ö.
Den blev inte så väl mottagen då, men låt oss titta kl 22.15!

Nu gäller det att gömma sina dagböcker så att de inte blir till manus för en film, 1 tim och 57 minuter lång i framtiden...

Eller varför inte?

I alla mänskoöden finns både ett stråk av "Casablanca" och "Intermezzo"...

Kyss din älskade!

Jag är Helene. Inte Ingrid.


Cinematio-poetiska hälsningar till er alla från besvärliga
Helene Sture Kamerafelt, biografsnyftare,

- som fotograferade kvinnokonst på Karibakka förra året.