Sista dagen idag.
Trettondedag Jul.
Först radiogudstjänst, sedan joggingrunda i motionsspåret ute på Rosenholm.
Därefter fin trettondagskonsert med Marinens musikkår.
Sov för lite men drömde djupt.
Och så blandas alltihop...
Följ ledningen.
De vise hade förlänge sedan lämnat sina kameler.
De var moderna människor med fordon på fyra hjul.
Men nu hade de beslutat sig för att till fots ge sig ut i terrängen på jakt efter - ja, vad?
Dagens vise män och kloka kvinnor vill gärna hålla sig rörliga, friska och sunda.
Men det visade sig att svåra hinder fanns på vägen...
PÅ KUNG HERODES TID SOM NÅGRA ÖSTERLÄNDSKA STJÄRNTYDARE TILL JERUSALEM OCH FRÅGADE:
- VAR FINNS JUDARNAS NYFÖDDE KONUNG?
Matteus kap 2:1-12
Stormknäckt tall.
De vise ute i joggingspåret brukade också gärna ägna sig åt österländsk yoga, ty det gav smidighet och mental stillhet.
Men denna dagen var inte som andra...
En enormt stor stormfälld tall blockerade deras framfart.
- Vilken tur att vi inte bara hade blicken i skyn!
- Ja, det gäller att vara förankrad på jorden också.
- Men hur skall vi komma över?
Farligt hinder.
- VI HAR SETT HANS STJÄRNA GÅ UPP OCH KOMMER FÖR ATT HYLLA HONOM.
NÄR KUNG HERODES HÖRDE DETTA BLEV HAN OROAD...
Vad jagar man i motionsspåret?
- Tappade kalorier?
- Rensade tankar?
- Naturupplevelser?
Skalvridet.
En av de vise funderade på alla de Betlehemsstjärnor han sett i fönstrena i hyreshusen de körde förbi på väg ut i naturen.
Kunde detta julpynt höra ihop med den gamla julberättelsen från evangeliet?
HERODES KALLADE I HEMLIGHET TILL SIG STJÄRNTYDARNA OCH FÖRHÖRDE SIG NOGA OM HUR LÄNGE STJÄRNAN HADE VARIT SYNLIG I FÖNSTREN... nej, förlåt, på himlen...
En modern astronom i Australien, Barry Settlefield, har räknat ut att detta himlafenomen bör ha varit synlig under ca tre år.
Vid denna tiden uppstod ett ljusfenomen på himlen då tre stora planeter - Jupiter, Mars och Venus - kom i ens-linje i sina omloppsbanor.
Från jorden sett såg detta ut som en jättestor "stjärna" som sakta förflyttade sina positioner på himlen.
Stjärn-mönster!
Efter ett par kilometer och ytterligare några tappade hekton, tänkte en av de moderna männen:
- Vad är det för mening egentligen att springa runt här?
Springer jag ikapp mig själv, eller ifrån mig själv?
En ledning uppenbarade sig med tydligt röjningsgata i skogen.
Han lyfte blicken uppåt, men himlen var gråmulen och trist. Bara dessa fula kraftledningar.
Alla måste ha någon slags ledning.
HERODES SA TILL STJÄRNTYDARNA:
- BEGE ER DIT OCH TA NOGA REDA PÅ ALLT OM BARNET.
OCH UNDERRÄTTA MIG NÄR NI HITTAT HONOM,
SÅ ATT OCKSÅ JAG KAN KOMMA DIT OCH FÖRINTA HONOM... nej, hylla honom, står det ju.
Vad är det för krafter som bor i människan?
En av de andra kloka joggarna tänkte:
- Jag har makt att förstöra livet för mina anhöriga... genom att säja saker som sårar och hånar...
Han nästan snubblade över en stubbe.
Färdigmotionerat.
- Men jag har också makt att göra livet nästan till ett himmelrike, tänkte han... genom att säja och göra sådant som uppmuntrar och visar omtanke...
En liten tallplanta fångade hans uppmärksamhet.
Så ömtålig... så skör, så liten...
- Jag kunde ha trampat sönder den!
Nyplanterade.
Han stannade upp. Behövde dricka lite vatten och ställde sig på knä framför den lilla plantan.
- En gång kommer du vara lika stor som den stora tallen där borta, den som blockerade vägen för oss.
Men jag kommer inte att få se dig vuxen lilla tallefjönt, men kanske mina barnbarn!
Du lilla...
Och plötsligt hörde han en röst tala:
- Älskade människa, ibland måste jag blockera din väg för att du skall stanna upp...
Ibland måste jag göra mig liten så att du böjer knä... och känner vördnad...
- Vvvem är du?
- Jag är den du längtar efter. Jag är den jag är. Den SOM ÄR.
På skakiga ben satte sig motionären i mossan och tog ett djupt andetag.
Han hade inte väntat sig möta Gud på ett kalhygge.
Mötesplats.
De kom förbi Bubbetorps Gård. Såg den slingrande Silletorpsån med sina meandringar och småforsar.
Även de hade sina existentiella funderingar, men sa inget. Män talar inte om "sånt".
Men i bröstet bultar hjärtat av längtan.
De stannade till på bron och pratade gamla lumparminnen, ty "sånt" går bra. De var ju på ett militärt område, så varför inte?
Ett modernt stall?
EFTER ATT HA LYSSNAT TILL KUNGEN GAV STJÄRNTYDARNA SIG IVÄG.
OCH STJÄRNAN SOM DE HADE SETT GÅ UPP, GICK FÖRE DEM TILLS DEN SLUTLIGEN STANNANDE ÖVER DEN PLATS DÄR BARNET VAR...
En märklig betongbox stod på bron.
- Vad är det för en bunker?
- Minns du inte, det var ju en sån vi gömde oss i när vi kastade handgranater!
Nej, han mindes inte. Orden från julevangeliet letade sig fram och han kom och tänka på det enkla stallet där Jesusbarnet föddes.
Tänk om Jesus skulle fötts idag, vid betongmuren i Betlehem? Var skulle de ha lagt honom då?
Åh! Här!
Världens frälsare skulle förstås fått skydd i en bunker!
Födelseplats??
Han böjde sig fram för att titta. Silletorpsån brusade och plötsligt hörde han också Rösten:
- Älskade människa, äntligen har du funnit mig!
- ?? Öhh ? Va?
- Jag ser din längtan och du är mitt älskade barn, fortsatte rösten. Jag talar ditt språk, ditt militära språk, för att möta dig.
Du har så rätt, även här blev jag född...
Var det ån som brusade så högt att han hörde i syne?
Vem talar?
En liten solstråle letade sig igenom den fula betongen och träffade honom rakt i hjärtat.
Han reste sig upp med ett leende på läpparna.
- Nu VET jag! sa han.
- Vaddå? undrade jogging-lumpar-kompisen.
- Äh.... det var inget, log han.
Ett Gudsmöte är inget man precis snackar om... hur som helst.
Mötesplats 2.
De tre motionärerna samlades vid foten av kraftledningen.
De ville byta samtalsämne och prata om Något Annat, men visste inte hur de skulle börja...
NÄR DE SÅG STJÄRNAN FYLLDES DE AV STOR GLÄDJE.
DE GICK IN I HUSET OCH DÄR FANN DE BARNET OCH MARIA, HANS MOR, OCH FÖLL NED OCH HYLLADE HONOM.
Laddat samtal.
- Vilken kraft!
- Ja....
- Här kan man stå och ladda sig, ha ha, med kraft från ovan, ha ha!
Jo, det är just det...
Mer ord hade de inte.
Men de kände en ny och oväntad glädje. Och de såg i varandras ögon en glädje som inte varit där tidigare.
Som om Någon var Hemma i blicken....
Det är nåt mer...
Pip. pip. Ett sms i byxfickan:
- Kom hem.
Det var familjen som längtade efter pappan, såsom Gud längtar efter människan.
Ömsesidigt.
Jo, nog hade de kommit hem alltid! Men på ett helt nytt sätt i tillvaron.
Nu med Gud i hjärtat.
På hemvägen stannade de till och köpte mjölk, bröd och ost till kvällsmaten.
DE ÖPPNADE SINA KISTOR OCH RÄCKTE FRAM GÅVOR:
GULD, RÖKELSE OCH MYRRA.
I EN DRÖM BLEV DE SEDAN TILLSAGDA ATT INTE ÅTERVÄNDA TILL HERODES.
OCH DE TOG EN ANNAN VÄG HEM TILL SITT LAND.
Inte tillbaka till Herodes.
Ärade bloggläsare.
Så här kan det vara! Livet pågår i så många skikt. Verkligheten finns i fler dimensioner än vad vi förstår. Samtidigt.
Och i min dröm igår såg jag en röd lapp där det stod:
Gud hör.
GUD HÖR
Ödmjuka hälsningar, fulla med tro till er alla.
Helene F Sturefelt.
Gud hör. Och leder! Följ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar