ÅNGEST OCH ISTAPPAR

Stridsklara.

Istapparna hänger som väntande spjut högt uppe i takrännorna.
De väntar på sitt offer.

Är jag en aningslös gångtrafikant som ska spetsas en gång till?
Eller kanske kan en smäll rätta till skallen lite, så att det bortdomnade närminnet får låna lite kraft från bakhuvudets långtidsminne?

Fruset ljus.

Blekinge är igenkorkat av snö, just som jag bestämt mig för att komma ut ur min öken.

Tack Gud  för ångesten.

Att må dåligt är en bra början.

När man kommit ut på andra sidan, kommer orden tillbaka.
Distans och reflektion.

Ångesten är en väckarklocka som Gud lagt längst in i bröstet.
Den ringer och varnar att livssituationen måste ändras.

Inte dövas.

Vanans makt förblindar. Men nu måste allting ifrågasättas.
Vad runtomkring mig är en sjuk miljö?
Vad är friskt?
Finns glädjen?

Nödvändiga beslut måste tas.

Vanan kan få ljuset att stelna.

Det stora övertrycket inne i huvudet måste möta sin överman - en snöstorm hem från staun, till exempel.

Köldeffekten var hård och bet farligt i kinderna.

De iskalla snöflingorna brände mot mina varma läppar.
Sprack de?

En sinnebild för livet som "utmattad och utbränd".
Stolt har jag brunnit, verkat och flammat.

Nu tar jag tacksamt emot varenda snöflinga som vill svalka min kropp, innan de smälter bort.

Svalka min kropp.

Många som blir sjuka tar säkert någon gång till en desperat bön till en Gud, som de inte vet hur de skall förhålla sig till.

ÄMBETSMANNEN SA TILL JESUS:
- HERRE, KOM INNAN MITT BARN DÖR.

Den välbeställde mannen hade inte längre någon kontroll i sin välfärd när sjukdom drabbade hans barn.
Han tvingades ut på en spång - trons smala planka.

Inte för att han litade på den, utan för att han inte hade någon annanstans att gå.
Alla andra möjligheter till läkedom var uttömda.

Vart ska jag ta vägen?

JESUS SA:
- OM NI INTE FÅR SE TECKEN OCH UNDER SÅ TROR NI INTE?

Ämbetsmannen hade inte tid med teologiska spörsmål. Han visste ingenting mer än att det var bråttom.

Tro på grund av desperation. Mottagare okänd.
Eller.
Tro på grund av tillit. Mottagaren känd.

Gud leder oss ut i livets svårigheter för att vi skall lära känna oss själva.
Och för att be om hjälp.
Sätta gränser.

Gud låter sig finnas bäst i mörkret, tycks det, då allt annat slockat och sinnena är helskärpta.

I acceptansen läggs striden ned.
Istapparnas vassa spjut puttas ned med en kvast från översta fönstret på våning fyra.

Tack Gud för mörkret. Tack Gud för ökentiden.

Men plötsligt får man nya motparter; de som alldeles för snabbt vill trösta och dra en ut ur det nödvändiga skeendet...

Noli me tangere. Rör mig inte!

Låt mig va´ tills våren kommer.

Men det är skillnad på feber och existentiellt mörker.
Ibland är det bråttom, ibland är den långsamma tiden ens bästa vän.

Det gäller att både läkare och försäkringskassa är överens. Och det är de.

JESUS SA:
GÅ HEM, DIN SON LEVER.

MANNEN KOM TILL TRO, LIKSOM ALLA I HANS HUS.

DETTA VAR DET ANDRA TECKNET JESUS GJORDE.

Läs hela berättelsen i Johannes evangeliet kap 4:46-54.

Fiskbilen säljer djupfryst.

Jag klarar inte av att gå till kyrkan längre.
Det är för mycket folk (jodå!), för höga ljud, för påträngande, för trevligt, för mycket av allt...

När man blir sjuk av stress, tåler man inte höga ljud, varken på bussen, caféer eller i kyrkan - hur bra det än är.

Därför är jag mer än tacksam att kunna sitta hemma och se och deltaga i gudstjänsten i TV-soffan.

Från Karlstad sändes söndagens gudstjänst, där denna text gestaltades på ett suveränt sätt av pedagog Kristina Stoltare.

Mamma-pappa-barn-kören i Kroppkärrkyrkan sjöng så att allt mörker försvann för ett ögonblick.
Skickliga musikern Kerstin Andeby ledde sången.

Se och hör:

http://www.svt.se/gudstjanst/se-program/del-6-307?autostart=true

Garanterat halkfritt i Turkiet.

Livet är inte garanterat halkfritt. Varken i Turkiet eller i Karlskrona.
Vi behöver något att hålla i.
Någon.

Att må dåligt är en bra början.
Att sitta fast i livets snödriva är nödvändigt ibland.

Helene F Sturefelt,
- vandrare bland snö och is, med ökensand i skorna.

Skydd i snö-burkan.