BRISTANDE ANSVAR

Start-spår?

Bristande ansvar - vilken tråkig rubrik!
Det här inlägget vill jag inte läsa. Och jag kanske inte vill skriva det heller.

Men gör det ändå. För att vi båda kan känna igen oss.

Handlar det om politik, hälsa eller andlighet?
Säkert allithop.

Jag läser en intressant bok där man för fram tesen:

- Människor visar ofta bristande ansvar för sin hälsa, genom att skylla sin sjukdom på Gud, ödet, arbetsplatsen o s v.

Trots att man vet att man lever ohälsosamt förmår man inte ändra sin livsföring.
De finner det t o m "naturligt" att inte må bra.

Eller broms-spår?

Jag låter orden drabba mig själv och ser att det finns en tuff sanning att hämta.

Eller som jag hörde en man säga:

- Det gick så fort i tillvaron att jag helt enkelt inte vågade hoppa av, med risk för att krossas mot väggen...
Nu åkte han av livets karusell i alla fall, och har sakta börjat bygga upp ett nytt sätt att leva.

Mer medvetet.
Mindre gränslöst.

Mer respekt för sig själv.
Mindre rädsla för att säga nej och vad andra ska tycka.

I ett sådant läge kan det vara mycket svårt att komma fram till vad man "mår bra av".
Livet har ju bara varit fyllt av arbete och plikter...

D v s man har låtit det bli så. Orkade inte stå emot. Lättare att göra allt själv.

Flytta dig. Jag skall ploga här.

Boken jag läser ställer en fråga:

- Hur kan jag hjälpa mig själv?

Andra kan ju inte veta vad just du behöver.
En människa som tränger in i dessa frågeställningar finner ofrånkomligen att de leder i riktning mot hennes innersta väsen.


Jag tänker på Jesus när han mötte den blinde mannen vid vägkanten.
Mannen ropar och ropar.
Jesus kommer fram och ställer en fråga som kan uppfattas som "rent tyken" på göteborgska:

- VAD VILL DU ATT JAG SKALL GÖRA FÖR DIG?

Det är väl alldeles uppenbart! En blind man ropar på hjälp.

Men Jesus tar inte ansvaret ifrån någon.
Tvärtom vill han göra det tydligt, ja han vill höra den blinde själv säga sitt svar:

- GÖR SÅ ATT JAG KAN SE IGEN HERRE.

Ser inte... Alla plikter skymmer livet.

Den blinde förmådde inte förändra sin livsföring. Men han ville inte fortsätta sin blindhet.
Han försöker ta sitt ansvar, i sitt mörker, och ber om hjälp.

Mannen skyller inte ifrån sig, anklagar ingen, hädar inte. Bara ropar.


Min läsebok säger:

- En medveten människa styrs av kärlek. Inte av rädsla.
Hon vill förstå varför hon mår dåligt eller är sjuk.


Jesus hade en medvetenhet större än allas våra medvetande tillsammans.
Han vet.
Och han ställer frågor för att locka fram svar, som kommer inifrån.
Sanna svar.
Inte sådana svar som man förväntas säga...

Tillsammans med Jesus vet vi.
Med Vet.

Ensam går det inte.


En Vet. Enveten. Men inte MedVeten.

En sam. Till sam.

Tillsammans MedVetna.

Tillsammans. Rakt in i rören.

Det låter så lyxigt det där med att få leva i riktning mot sitt innersta.
Har vi tid med det?

JA!

Det är ju där livet bor.
Den existentiella aspekten möter Guds rike.

GUDS RIKE ÄR INOM ER.


Så medan snövädret bygger smutsvita vallar längs vägarna, fortsätter jag att vända blicken inåt, inte utåt.

Jag stänger ned.
För att öppna upp det inre. Min värld. Mitt liv, där jag bor.

Fast jag visste det inte... och jag ska fortsätta lära känna henne, hon som är där inne.

Lyfter mig in.

En psalm av Tomas Boström får avsluta, ur den nya lilla oranga psalmboken, nr 899:

INNAN VÅGORNA HAR LAGT SIG
HAR DU VAGGAT MIG TILL RO.

INNAN NÅGON ÖPPNAT DÖRREN
HAR DU TÄNKT VAR JAG SKALL BO.

INNAN, INNAN, INNANFÖR
BOR DU I MITT HJÄRTA.

Både start. Och broms. Mest broms.

Trasig, men inte söndrad, brusten men utan brist.
Eget ansvar, javisst.

Helene F Sturefelt,
- som fotograferat i snösvängen och vinkat på alla plogbilar.