Apelgårdskyrkan, med "solkors"...
Jag hittade en modern kyrka!
Nog hade den behövt piffas upp med lite biblisk grafitti... men det var inte därför jag var där.
Jag går på Minnenas Stigar, på jakt efter trasig historia som behöver läkas.
Denna sommar har psalm 230 följt efter mig och i nyheterna plågas vi av situationen i Syrien, nu värre än någonsin med gårdagens gasattack.
KLIPPA, DU SOM BRAST FÖR MIG
LÅT MIG GÖMMA MIG I DIG.
VATTNET, BLODET SOM GÅR FRAM
FRÅN DITT HJÄRTA, O GUDS LAMM.
LÅT DET BLI EN DUBBEL BOT
FÖR MIN SYND OCH LAGENS HOT.
Trådfullt budskap.
Vi pendlar alla mellan vår egen lilla familjevärld och den stora globala världen.
Det gör även de makthavare som styr länders samarbete.
Det är alltid frågan om mark som orsakar konflikter.
Du är i min sandlåda! Håll dig till din egen!
Jag minns barndomens lek "Jag begär krig" - en stor kvadrat i fyra delar, med fyra kompisar i var sitt hörn, där man namngivit sin ruta med ett landsnamn, och så skulle man försöka ta mark av varandra... Den som tog mest, vann.
Förstås.
Klippa, du som brast för mig...
Är det "The Wall" igen?!
Jan Hallenberg, professor på Försvarshögskolan, får en fråga i Göteborgs Posten hur allvarlig konflikten är i Syrien.
- Syrien har ett instabilt säkerhetspolitiskt läge, med väldiga spridningsrisker.
Det finns kolossalt många stridande grupperingar.
När man tror att man kommer till paradiset om man dör med vapen i hand, då blir man betydligt mer svårbesegrad.
- - -
Klippa, du som brast för mig, låt mig gömma mig i dig...
Kyrkan ändrat färdriktning?
Visst ringde de där kyrkklockorna kl 08 även denna morgon.
Men nu bestämde jag mig för att samarbeta med dem. Lät klangen bli en bön och gick sedan upp till kyrkan och bad min morgonbön, för mig och världen.
Stannade upp ett ögonblick i vapenhuset.
Inga vapen tar oss in här... varken av metall eller hårda tankar.
Såg alla domsbasuner i taket där änglarna manar till besinning.
Det lilla hämndbegäret och det stora.
Alla ofrivilliga uppbrott och brustna relationer.
Lokalt och globalt.
Glokalt, som biskop Antje brukar säga.
Här behövs "dubbel bot".
Lärjunga-svek.
All ondska fokuseras likt en brännpunkt på en enda person... i vårt ställe, i alla oförsonliga stridande parters ställe, i alla släktfejder och ledsamheter...
För denna enda stora universella sak, blir Gud en av oss, låter all djävulsk ondska drabba den kropp hen är i, spikarna, smärtan, ropen - ropet på förlåtelse i den totala övergivenhet som mänskligheten sprider omkring sig...
Jesus på korset givit sitt liv.
Obegripligt stort.
Och när döden inträffat, sticker soldaten upp Jesu sida och konstaterar att blodet delat sig.
Detta blir helgat i den djupaste poesi av tacksamhet:
VATTNET, BLODET SOM GÅR FRAM
FRÅN DITT HJÄRTA, O GUDS LAMM.
Biologi-teologi.
Vattnet, eller snarare det klara blodserumet, blir symbol för Dopet.
Blodet är förstås Nattvarden.
Dubbel bot:
- syndernas förlåtelse i dopets vatten, renad en gång för alla.
- syndernas förlåtelse i nattvardens vin och bröd, en daglig påminnelse till kraft och glädje!
Nattvards-ringen.
En muslim berättade en gång:
- När jag förstod att jag själv inte kunde skapa rättvisa åt Gud, började jag tvivla om jag gick rätt väg, att underkasta mig. Det kan inte vara rätt ha att blod på händerna och tro att man ska komma till himlen.
Men så fick jag höra om Jesus, som kallades Guds lamm.
Det var precis i slutet av Ramadan då vi skulle förbereda oss för den stora festen Eid al Fitr. Många lamm skulle slaktas och vi skulle dela ut mat åt de fattiga.
Men nu hade jag varit med om det så många gånger, och jag ville inte känna blodet rinna längs mina armar en gång till.
Så jag bad till Gud; Visa dig för mig, visa mig vem du är!
Och jag hörde ett ord inom mig:
- Isa. Läs om Isa.
Isa är Jesus. Jag fick tag i en Bibel - men det vet alla att det är förbjuden litteratur! - och jag läste hur Jesus är Guds lamm som tar bort världens synder. Inte vi! Inte jag.
På den vägen är det och jag berättar för alla som vill höra.
Senare döptes mannen och han blev också lekmannanpredikant i den staden och fick förmedla nattvarden bland sina vänner, till syndernas förlåtelse.
Dubbel bot.
Till en älskad.
På några minuter hade mina tankar tagit mig på en lång resa.
Kyrkogårdsarbetarna städade slänten och tog bort vissna begravningskransar.
Kvar i gräset var ett avtryck av ett hjärta...
Gud är kärlek. Inget annat än kärlek!
Uppstånden kärlek...
Levande kärlek.
Och jag bad med ord ur psalmbokens bönbok, nr 28, formulerad av G Ekelin:
- Herre, jag kan se din sol spegla sig i en smutsig vattenpöl. Det grumligaste vatten kan glittra när solen lyser på det. Det är min tröst.
I mitt liv är så mycket grumligt. Försäkra mig i avlösningen att du förlåter helt, att all smuts och synd plånas ut.
Min Frälsare, låt mig ofta få ta emot din kärlek i nattvarden, ja, håll ständigt levande för mig vad din frälsning kostade dig!
Fader, låt låt din Helige Ande arbeta med mig så att någon människa skall kunna prisa dig för min skull.
Amen.
Nog glittrar Bergsjön alltid!
Minnenas Stigar.
Jag kände igen ett namn på kyrkogården.
Min bästa barndomsväns pappa dog tidigt.
Vår familj flyttade ofta och skolgång och kamratrelationer blev hackig. Ständigt nya adresser och nya dialekter. Det slutade med skilsmässa.
Jag kan med mina små medel och fantasi förstå flyktingen, den som kämpar att få vara med, hitta hem och bli en del av sammanhanget.
Du var så rolig! Frid över ditt minne.
Barndomskamraten och jag fick olika livsöden, olika bördor att bära med olika sorg.
Alla får sin del.
Nu har jag kommit till försoningens punkt, eller som systern sa:
- FÖRÄNDRING TAR BARA ETT ÖGONBLICK.
DET ÄR MOTSTÅNDET MOT FÖRÄNDRINGEN SOM KAN TA EN LIVSTID!
Klippan som brast, för att läka... alla folk.
Min klippa!
När jag senare gick för att bada, kom jag bakvägen till Bergsjön, eller Färås Tjärn som den också heter, och hittade klippan...!!
Detta dopp blev som ett dop, en bot, en nystart.
Nu behöver jag inte "gömma mig i dig" längre!
Nu vill jag ställa mig på klippan och brista ut i sång och tack och hurrelujarop!
En ny väg ligger lagd genom gamla marker.
Ja käre Gud, hjälp oss att lämna tillbaka den mark som inte tillhör oss i sandlådan.
Bergfasta hälsningar från
Helene F Sturefelt,
- som gjort ett riktigt "klipp"...
HOPP! På fast mark.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar