UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

tisdag 15 september 2015

BISKOP JOHANS VALSPRÅK "JORDENS SALT"


Herdabrev på stranden.


Jag glömde bort att det är september. 2015-09-15.
Cykeln tog mig till stranden och jag badade. I det salta havsvattnet.

NI ÄR JORDENS SALT.
                              Matteus kap 5:13.

Jesusordet är bevarat i Bergspredikan och är en viktig uppmaning till alla som lever i hans efterföljd.

I badkassen låg, bland solglasögon och strandfilt, biskop Johans herdabrev "Kallad till kärlek".
Det är en mycket fin liten bok där han förklarar sitt valspråk "Jordens salt & Världens ljus".

Självklart skall den läsas vid havet, med saltstänkta ben och solsken i blick!

Salt läsning.


Min fråga är om man som kristen kan vara alltför salt?
Alltför ljus?

Försaltad och förblindad?

Lägg dig bredvid mig här på stranden så ska du få lyssna till hur jag tänker.
Jag tar biskop Johans ord med mig i reflektionen.

- Salt och ljus är parallella bilder för kärleken.

Men saltet kan upphöra att fungera då det mister sin sälta, medan ljuset inte verkar kunna släckas, bara döljas.

Jag minns undervisningen i Credo - den kristna student- och gymnasistföreningen i Lund - då vi fick höra om saltets egenskaper som inspirerade oss som kristna:

Credo i Lund.


SALTET kan:

- vara smakförstärkare = mat utan salt är inte god, inte ens gröt utan salt...
Det betyder att det behövs inte många bärare av Guds kärlek för att det skall märkas!

- konservera = bevara tron från förruttnelse. Saltet är omhändertagande.

- lösa sig i vatten = Saltet gör ingen nytta i saltkaret, vi kristna ska blanda oss i samhället och vara där alla andra är, med Guds kärlek.

Alltså inte skapa "kristna fotbollsklubbar" som biskop Johan uttrycker det.

- saltet svider i sår... = Guds kärlek kan göra oss uppmärksamma på sår vi inte är medvetna om.

Aj!


Aj!
Åh, jag trampade på en tagg..

Usch, här är ju fullt av törnen från slånbärsbuskarna. Jag såg mig inte för.
Hu, törnet gick snett in i skinnet och satt fast i hålfoten...

Andas! Bit ihop. Dra ut taggen. Stön...

Jag gick ned till havet och kände på vattnet. Det sved i såret.
Och det var fullt med salt i havskanten!

Nej, det var bara skum...

Salt efterföljelse. Eller är det något skumt?


Vinden låg på från havet och blåste in ljummet ytvatten. Det var inte särskilt svårt att doppa sig, bara skönt!

Vem har sagt att man inte kan bada i september?
Med tanke på att det var så kallt och regnigt i juni får vi ta igen det nu, i andra änden av sommaren!

Guds kärlek är som stranden...!

Och som saltet.

Jag slickade mig runt munnen och stylade luggen med naturens eget mousse.

Stylad.


- Ni är jordens salt.
Jesus sa inte att vi skulle bli salt. Biskop Johan påminner oss om att Jesus sa att vi är jordens salt!

Inte i oss själva utan just för att vi lever ut den kärlek Gud visat genom Jesus; hans liv då han upprättade den fallna människan och lidandet på korset då han besegrade ondskans makt.

Med en kärlek som förlåter och bryter karmans förbannelse.

Men vad händer om vi blir alltför salta?

För mycket.


Jag tänker på farbror Melker i Saltkråkan när han saltade fisken i grytan så pass att den blev helt oätlig...
Alla spottade ut maten...

Kan vår kristna tro bli så "för mycket" att den skämmer allt?

I boken lyfts humorn fram som en viktig beståndsdel i vår tro, och Johan berättar om en munk som tagit som sin livsuppgift att bekämpa humorn...

Det måste vara att skämma ut Gud med alltför stort allvar som dödar glädjen.

För mycket salt är också när vi blir alltför bokstavstroende, tänker jag.
Fundamentalismen blir fel om den saknar Guds Ande, till förståelse här och nu.

Kallad till mognad.


Jag tittade på slånbären framför mig.

De mognar långsamt, helst ska de bli frostnupna innan de blir söta. Så länge vill inte jag vänta...
Det får bli en näve björnbär istället.

Törnena hindrade mig från att plocka dem. Rör inte det som inte är moget.
Stör inte det som behöver mer tid.

Såret i foten sved fortfarande.
Och mitt arma huvud med sviterna efter hjärnstressen gjorde sig också påmind.

- Ta det lugnt Helene! Samla på tomrum, lyssna på tystnaden, titta på molnen.
Eller skummet på stranden.

Hitta balansen.


Nu vill jag lyfta fram en annan egenskap hos saltet som min studiekamrat och vän inte tagit med i sin bok:

- Det osmotiska trycket!

Det handlar om den profetiska rösten... Men först biologi och matlagning:

I biologin talas det om hur viktigt det är att saltbalansen är den samma mellan två "hinnor" för att trycket ska upprätthållas.

Sjunker salthalten i ena delen, så "läcker" vätska över till den andra sidan.

Praktisk tillämpning:

- när vi kokar potatis bör vattnet vara lite salt, annars dras mineralerna ur knölen och den blir näringsfattig.
- när vi skivar gurka och lägger den i lättsaltat vatten, då blir den slak på grund av "tryckfall"...

Det osmotiska trycket.

När profeterna i Gamla Testamentet talar Guds skarpa ord till ett folk som struntar i Guds bud, ja då är det så salta ord att det "skämmer" hela livet, tycker de gudsfrånvända mänskorna.

För salt? Inte.


Prästens förkunnelse idag kan upplevas på samma sätt.

Sekulariseringen har letat sig så djupt att prästen kan upplevas alldeles för salt:

- Barndop kan bli reducerade till en "kyrklig namngivnings-ceremoni" utan psalmer.
- Vigslar som helst ska vara utan bibelord, men kyrkan är ju så vacker...
- Begravning där det religiösa tonas ned, för man klarar inte det...

Det bli tryckfall.
Prästen ombeds tona ned sin identitet. Jesus Kristus är en objuden gäst, och okänd.

Det bli energiläckage i prästens själ, och församlingen får en mycket mager kost.

NI ÄR JORDENS SALT.
NI ÄR VÄRLDENS LJUS.

Den kristna trons närvaro upplevs alldeles för salt. Ljuset bländar.

Utan sälta?


Det kräver mycket mod att gå emot en så stark negativ förväntan.
Det kan till och med bli så att prästen får kritik - trots att han/ hon bara har gjort sitt jobb.

Förkunnat Kristus.

Då behövs många böner, både före och efter, att Guds kärlek skall omsluta alla, trots detta andliga osmotiska tryck som får församlingen att slakna!

Men när Kristus-sältan finns där, i alla förrättningar och gudstjänster, ja då finns det inget bättre! Så starkt, så vackert, så fyllt av Gudsnärvaro.

Vakna.


Vakna!
Har du somnat till där på strandfilten?
Dags att cykla hem. Med vågor i håret och vatten i knäna. Och i öronen.

"Kallad till kärlek" är ett mycket fint herdabrev, som säkert kommer att bli läst och uppskattat lång tid framöver.

Men jag önskar att vi också ska våga vara mer salta än vi är.

Ju närmare vi lever Jesus Kristus, ju mer ökar det osmotiska trycket - och näring och mineraler stannar i vår förkunnelse - i kyrkan och i vår närvaro i samhället!

Lidande kärlek.


Aj igen.
Den där taggen i foten har jag fått för mina synders skull...

Septembervarma tryck-hälsningar från skumstranden,

Helene Sture Saltfelt,
- ett pyttelitet saltkorn.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar