UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

fredag 24 januari 2014

I MÖRKER, I GUDS BLICK


Ifred i grottans mörker.

MÖRKRET ÄR INTE MÖRKT
FÖR DIG GUD,
NATTEN LYSER SOM DAGEN,
JA, MÖRKRET ÄR SOM LJUSET.
                                                   Psaltaren 139:12

Mina egna ord har tagit slut. Jag dyker djupt ned i källorna och hittar tröst.

Inte sådan tröst som dunkar ryggen. Inte sådana ord som slätar över och är livrädda för smärtan.

Nej, ord som är sanna, som låter en vara ifred. I mörkret.
Tills det är klart.


SEDAN FÖRDES JESUS AV ANDEN UT I ÖKNEN
FÖR ATT SÄTTAS PÅ PROV.
                                                       Matteus kap 4.

Jag har accepterat min tomhet, min oförmåga och mitt behov av läkedom, till kropp själ och ande.

Därför är jag inte rädd längre.
Bara så oerhört trött och sorgsen. Jag sörjer det jag förlorat.

När Jesus blivit döpt av Johannes döparen, badade han i ljus.
Därefter kom den stora Prövningen.
Frestelserna i mörkret.

Så gör det för oss också.
Vår tid förnekar det och dränker sig i underhållning och prylar.
Men jag flyr inte längre.

Jag är med Jesus i öknen. Eller han med mig, i det som är mitt mörker.

Staket skyddar.
Både från infall och utfall.


Om vi, när vi ser Gud, inte märker att Han alltid först ser på oss - om vi inte möter en kärleksfull blick - då är det inte Gud vi möter.

Vi ser Honom, som ser oss.

Guds blick är först och omfattar allt.

Jag är alltid redan känd av Gud, innan jag känner Honom.

Vi lär inte känna Gud genom att se på Honom, utan genom att låta Honom se på oss - och genom att uthärda i hans blick.

Wilfrid Stinissens ord räddar liv. Jag balanserar på en smal kant, men är buren.
Den allra första gången jag öppnade Bibeln som tonåring för att hungrigt få ett ord att leva på, då mötte jag denna Blick.

Ännu igen möter jag Blicken.
Gud ser. Och jag slappnar av i grottan.
Jag behöver inte göra någonting mer. Allt sökande upphör.

Redan sedd. Redan funnen.
I mörkret.
Och Gud låter mig vara där, i fred, bredvid, tills allt värkt över.

Mitt perspektiv.


Men jag ber varje dag att Gud ska sända en hälsning till mig, för att jag skall stå ut.

Ett brev, ett mail, ett sms, ett telefonsamtal eller en dikt.

Omsorgen kommer.
Små källflöden.

Delar ett ord som kom med posten:

ATT VARA BRUTET BRÖD
   HAR SIN TID.

UTGIVEN FÖR ALLA
   OCH UTSLITEN.

        "NOLI ME TANGERE"
             HAR SIN TID.

          RÖR MIG INTE!

                 MITT LIV ANGÅR INGEN.
                    TAFSA INTE PÅ MIG.

                JAG HITTAR INTE HEM
                    TILL MIG SJÄLV.

BARA HAN FÅR RÖRA MIG
    SOM HAR GENOMSTUNGNA HÄNDER.


Inte många ser grottan.


Från Facebook, en dikt med inspiration från Sagan om Ringen, skriven av en ung man, "hobby-poeten":

I trygghet och glömska ville han vila.
Ty i drömmens land fanns ingen hake.

Han visste att om han genom dörren skulle ila,
skulle han snabbt stöta på en livsfarlig drake.

Denna lilla hobbit hade förlorat sitt driv.
Av rädsla för döden sov han resten av sitt liv.


Hälsningar från grottan i den spanska byn Ojén.
Helene F Sturefelt.

Vem är draken?

1 kommentar:

  1. Tänker på fotspår i sanden, minns inte riktigt texten nu, men jag minns att när vi har det som jobbigast är vi burna av Guds händer, skönt att veta! Kram, Stina

    SvaraRadera