DEN VACKRA KÄRLEKEN

Kärlek i fönster.

Kärlek, kärlek, kärlek.
Jag återkommer ofta till det grekiska begreppet för kärlek, som låter visa dess treenighet.

Allt viktigt har en treenighet...

Eros. Filos. Agape.

- Den kroppsligt sinnliga och erotiska kärleken.
- Den själsligt djupa vänskapskärleken
- Och den stora, gudomliga kärleken, omätbar i sin storhet.

Allt detta vackert skapat av Gud.

Vårt svenska ord gör det svårt för oss att förstå de relationer vi hamnar i.

Treenig kärlek.

Denna gråmulna oktoberdag städar jag bland gamla tidningsurklipp och har hittat några fina kärleksdikter ur den gamla facktidningen SKTF - jodå, de hade en poetisk sida längst bak...

Önskedikten:
Av Roy Croft, ur "Skönast är kärleken", Bonniers Folkbibliotek 1969.
Illustration: Christina Alvner:

En man diktar kärlek.

Jag älskar dig

inte bara för vad du är
   men för vad jag är
      när jag är med dig.


Jag älskar dig

inte endast för vad
   du har gjort med dig själv
      utan för vad du gör av mig.

Jag älskar dig

för det stycke av mig
som du lockar fram.

Jag älskar dig

för att du lägger din hand
   på mitt överfyllda hjärta
      och blundar för alla löjliga, svaga ting
som du trots allt
   suddigt förnimmer där

och för att du drar fram i ljuset
   alla de underbara egenskaper
      som ingen annan sökt
tillräckligt länge
   för att finna.

Sök! Länge...

Jag älskar dig

för att du hjälper mig att göra av
all bråte i mitt liv

inte ett värdshus
utan ett tempel
av mitt arbete
av min dag

inte en skamfläck
utan en sång.


Jag älskar dig

 därför att du gjort mer än någon trosbekännelse
   kunnat göra
      och mer än något öde
kunnat skapa
   för att ge mig lycka.

Du har gjort det
utan minsta beröring
utan ett ord
utan ett tecken

Du har gjort det
genom att var dig själv.

Kanske är det det
som menas med en vän
när allt kommer omkring.

Följ ditt hjärta.

Inte rationaliteten, inte begäret...

Åh! Vilka underbara ord!

Men vem vänder han sig till?

Först trodde jag att det var till en kvinna i en sinnlig kärleksrelation.
Eros.
Sedan kunde orden lika väl vara en kärleksfull bekännelse till Gud, bortom ord och trossystem.
Agape.
Men sedan väljer Roy Croft att låta orden landa hos en vän, lite snopet...
Filos.

Orkidée på tredje våningen.

En annan mer välkänd dikt är Kahil Gibrans ord, som ibland läses på bröllop, men som mycket mer handlar om en filos-relation.
Eller möljligen en god särbo-relation:


Låt himmelens vindar dansa emellan er.

Älska varandra, men knyt inga kärlekens band.

Låt det istället vara ett böljande hav mellan stränderna av era själar.

Fyll varandras bägare, men drick inte ur samma bägare.

Ge varandra ert bröd, men ät inte av samma brödkaka.

Sjunga och dansa tillsammans och fröjda er, men förbli skilda från varann.
Så som en lutas strängar är skilda från varandra, fastän de skälver av samma musik.

Luft mellan träden.

Skänk varandra era hjärtan, men överlämna dem inte åt varann.

Ty bara livets hand kan rymma era hjärtan.

Och stå tillsammans, men  inte för nära.

Ty pelarna i templet står på avstånd från varandra, och eken och cypressen växer inte i varandras skugga.

Bröllopspynt i Vadstena.

Är detta Filos, Eros eller Agape-kärlek?

Är det en vänskap som växer sig allt starkare?
Där kärlekens magnetism utövar en oemotståndlig dragningskraft, men där plus- och minuspolerna måste vara i balans?


Ur min egen fatabur hämtar jag följande insikt:

Törstig Eld.

Du tänder mina eldar
   och släcker min törst!

I dåliga förhållanden är det tvärtom.

Du släcker elden
   och gör mig bara mer törstig...

Älska tills döden skiljer oss åt..

Ännu en Önskedikt; text Janice Söderling, teckning: Christina Alvner:

Sensommarmask.

Som en sensommarmask

   hänger jag i luften
      på en silkestråd
spunnen ur mitt väsen

Om jag fick övervintra
   i dina armars kokong
      akta dig
vilken fjäril jag skulle bli!

Kärleks-fjäril.

En politisk kärleksdikt av Märta Tikkanen:

För mig

kan kärleken aldrig vara

två som kryper ihop

i ett hörn

medan livet brusar förbi.

För mig

måste kärleken alltid vara

många som kämpar i bredd

- också du, också jag -

mitt uppe

mitt ute i livet.

Kämpa, i bredd.

Så pendlar mitt liv mellan djupdykning i lådor och kartonger, religionsdialog och arbetsprövning, böner och barnbarn, ukulele och hårdrock.

Lycklig den som får nåden av uppleva alla tre kärlekarna!

Och salig den som får ynnesten att uppleva alla tre - hos en och samma människa...


Ännu en Önskedikt från SKTF´s medlemstidning från 1980-talet får avsluta.

Den är skriven av Bo Senter och blir för mig en kärlekssång från Gud, ja nästan som en Kristus-hymn.
Den heter Kärleken är Fri.

Kärleken är Fri.

Kärleken är fri - utan krav som binder.
Som ett jubelskri den spränger alla hinder.
Kärleken värderar inte, känner ej begär.
Dömer aldrig eller hotar,
den ser dig som du är.

Kärleken den äger inte - kallar inget sitt.
Den lever här i nuet - likt ett barn i alltings mitt.
Frågar inte varför och varthän - den bara är.
Känner ej begränsningar som vi har lärt och bär.

Kärleken den in-ger mod när nattens mörker flytt.
Den söker ständigt nya vägar - börjar om på nytt.
Fastnar ej i tankar som att ge och få igen.
Av egen kraft så växer den - den sanna kärleken.

Fastnar ej.

Kära och lekfulla hälsningar från eder
Helene Sture Diktfelt,

- som fotograferade i köksfönstret och som nu hittar en liten till egen:

Reflexiv Amor

Jag älskar dig med mig.

Du älskar mig med dig.

Vi älskar oss med varandra!

Älskar dig med mig.

GÖRA SLUT MED GUD

Djupadal, Ryssberget.

Äntligen är en ny säsong av "Så mycket bättre" igång igen!
Först ut var Ola Salo, prästsonen från Växjö.

Det är alltid lika intressant att höra andra artister tolka välkända låtar.
Jag fastnade för Johan T Karlssons tolkning av "Breaking up with God". Han gjorde en svensk översättning av denna sorgliga historia.

Men den behöver berättas.

Folk och fä.

Nu tar vi oss in i texten och gör det med en bildsekvens från Naturskyddsföreningens söndagspromenad idag.
Jag hoppas jag kan göra orden rättvisa.

Vi vandrade i milt oktoberregn upp på Ryssbergets norra sida, i fuktig bokskog, bland gyllengula löv.

"JAG TRODDE DET VAR KLART
ATT ALLT DET SOM DE SA VAR PÅ RIKTIGT
NÅ´T HELT UNDERBART..."

Skinsagylet, den lilla sjön.

Det är inte lätt att vara prästbarn.
Ola Salo berättade att han ofta saknade sin pappa, som arbetade mycket.

- Var det därför du gick in för att spela Jesus-rollen i Jesus Christ Super Star, frågade Love Antell.
- Kanske det... Jesus var du den viktigaste för pappa...

Det gjorde så ont att höra.

Det är ju därför katolska kyrkan menar att präster inte ska ha någon egen familj, utan leva i celibat.
Om det nu är möjligt...

Vem är min familj? Björnmossa.

Jag har många gånger tänkt på det dubbla kärleksbudet, hur lätt det är att missa någon av de tre delarna:

DU SKALL ÄLSKA HERREN DIN GUD...

- men inte mer än människorna! Då blir vi fundamentalister.

... OCH DIN NÄSTA...

- men inte mer än dig själv! Då tappar vi bort vårt Jag och vandrar trötta genom livet.

... SÅSOM DIG SJÄLV.

- men inte mer än Gud och medmänniskan! Då blir vi egoister.

Ser du spolsnäckan, som äter alger?

Faran för prästen är den första; att älska Gud mer än familjen...

Alldeles för många prästbarn har fått uppleva hur församlingen är viktigare än de.
Men är inte prästbarnen en del av församlingen...?

Ibland fick jag göra hembesök hos mig själv... för att träffa barnen en stund...


"VARFÖR... HIMLEN... SVÄRD...

DET VAR SÅ DET KÄNDES,
TVINGA MIG PÅ KNÄ,
JAG SVÄR, DET VAR ETT SVÄRD I FORM AV ETT KORS..."

Stenkors.

En tro bygger alltid på frivillighet, precis som en mänsklig kärleksrelation.
Plikt och tvång skapar låsningar.

Man kan inte tro på någon annans tro.

Och om "tro" bara uppfattas som en system, och inte en relation med Gud, då finns det ju inget andligt liv där!

Ola Salo berättade hur han upptäckte att han inte alls höll med om sina föräldrars tro.
Bland annat handlade det om hans bisexualitet.
Det känns som om man skulle vilja veta mycket mer om denna hans process, att bli den han är.

I sämsta fall, där kontrollbehovet styr,  kan kyrkan förminska en människa.
I bästa fall, där kärleken får råda, blir vi oss själva fullt ut!

"JAG ÄR REDO,
NU GÖR JAG UPP MED GUD.

JAG FICK ETT KALL,
MEN VÄGRADE LYSSNA,

Lyssna på vad naturen säger.

Jag har också gjort slut med Gud.

Det var under studentåren i Lund. Ungdomstron höll inte för vuxentrycket.
Förklaringar och intellektuell förståelse krävde nya ord.

Det var en svår stund i studentrummet den dagen.
Men jag hörde mig själv säga:
- Jag tänker ändå be till Dig!

Det betydde att själva Gudsrelationen var ohotad av andras formuleringar och tvivel.

Sedan började ett nybygge vad gäller andra förklaringsmodeller och en djupare förståelse, bortom orden och den besvärliga kyrkohistorien, med alla kungars och påvars maktmissbruk av religionen.

Vattenpärlor.

"NU GÖR JAG SLUT MED GUD
ALDRIG MERA SKAM..."

JAG VILL BARA DANSA TILLS DET GRYR,
HIMLEN KOMMER TILL MIG."

Ja, jag önskar att himlen kommer till dig, Ola, på ett sätt där hjärtat får fyllas av kärlek och glädje, och inte av den skam du möjligen upplevt.

Ja, jag önskar att alla skall kunna få låta sin barnatro bli vuxen och mogen, där det svart-vita får ge plats åt nyanser och osäkerhet.

Se nyanserna!

Bokblad och avenboksblad.

" I EN VÄRLD I SVART OCH VITT,
LURAR ONDSKAN ÖVERALLT...

JAG FICK EN KALLELSE,
MEN VÄGRADE LYSSNA..."

Vännerna i Naturskyddsföreningen var nu framme vid utsikten över Klövahall.
Över disiga nejder kunde vi i fantasin ana Karlshamn långt bort.

Beundrar utsikten. Klövahall.

Vägen var kantad av allsköns ormbunkar, mossor och tickor på gamla träd.

Dessa örnbräken, nu brunvissna, är giftiga. Deras kemiska sammansättning får marken att bli omöjlig för andra arter att etablera sig. Se upp.

Så är det också i den andliga världen. Det finns tankesätt och prioriteringar som förgiftar gemenskapen.
Denna synd behöver dras upp med roten! Med hjälp av kärleken.

Giftig örnbräken.

Vi passerade en vildåker där markfoder till vilda djur växte.
Någonstans fanns också ett jakttorn så att man kunde skjuta medan de mumsade, intet ont anande.

Var är ondskan?
Är det jag som försöker lura ondskan överallt, eller är det onskan som försöker lura mig överallt?

En spång dök upp. Äntligen var vi framme vid Skinsagylet.
I denna lilla sjö rinner vattnet igenom på två veckor. Det är rent och klart.

Men det var ingen som ville bada i det regnvåta vattnet.

Förrädiskt skafferi.

Att gå i naturen är för många en slags gudstjänst.

Man "skådar Gud på ryggen" genom all fantastisk växtlighet.
Våra duktiga ciceroner Barbro och Ulla förklarade sporernas hemligheter och tickornas mysterier.

De mäktiga avenbokskogarna gav en stark känsla av att vandra i en katedral...

Och jag tänker att varje kyrka har dessa trädpelarvalv som sin förebild!

Naturlig katedral.

Till dig som också har "gjort slut med Gud";
- jag önskar att du skall kunna återupprätta denna ursprungsrelation!

Varför? Det går väl bra ändå..?

Jo, det kanske det gör.
Men att leva tillsammans med Gud är att ha den gudomliga närvaron ständigt vid sin sida - och det gör skillnad!

Glädjen blir dubbel och sorgen halverad.

Och det där tomma längtans-hålet i bröstet kan äntligen få välkomna Helig Ande.

Dubbel glädje. Fnösketickor.

Nu ska jag lyssna på den här sången en gång till, och fundera på vad det är som jag behöver "göra slut med" för att leva livet gott och äkta.

Käre gode Gud,
- hjälp oss att hitta balansen mellan att tvivla på vår tro,
contra tro på våra tvivel...

Tack för att Du inte tvivlar lika mycket på oss, som vi på Dig!
Jasså, gör Du det?
Förlåt.

Vi behöver försonas.
                                     Amen.

Uhh..

En gång var det Gud som gjorde slut med människan.
Det var då den stora syndafloden kom, och Gud ångrade att hen hade skapat oss...

Det - är Mycket Värre!
Det gamla förbundet tog slut. Det går inte att driva med Gud...
Ett nytt fick upprättas.
Men det tar vi en annan gång!

Guds välsignelse till dig, bäste läsare.

Helene F Sturefelt,
- amatör-skogsfotograf och musikälskare, drabbad av Guds kärlek.

Försonade.

HOMO RECLAMUS - om otacksamhetens grund

Vem skor sig...?

- Passa på, passa på, skynda att fynda!
Var inte nöjd.
Du är värd mer.

Billiga priser. Rasande rea.
Reklamen finns överallt. Instoppad i tidningar så att vi nej-tackare ändå ska få del av utbudet.

Bättre schampoo, nyare bil - och nu har ju Jula etablerat sig i staun, så då blir man ju ännu mer missnöjd! Över det man inte har.
Och att man faktiskt är värd en ny slölunga.. nej snöslunga heter det.

Konsumera mera.
Låt hjulen snurra. Hoppa inte av.

Fortsätt snurra.

Vad gör all denna reklam med oss, egentligen?

Jo, den skapar en otacksamhetens grund.
Vi är aldrig nöjda.
Reklamen tvingar oss till ständigt missnöje. Vi låter oss "miss-nöjas", vi orkar inte hålla emot.

Reklampelare på stan med lättklädda modeller har skadat många unga flickors kroppsuppfattning.
Och lockat många män att titta lite för länge.

Aldrig nöjd.
Alltid mer, mer, meeer!

Mer, mer! Eller mindre och mindre..

TACK MIN GUD FÖR VAD SOM VARIT, TACK FÖR ALLT VAD DU BESKÄR!
TACK FÖR TIDERNA SOM FARIT, TACK FÖR STUND SOM INNE ÄR.

TACK FÖR LJUSA, VARMA VÅRAR, TACK FÖR MÖRK OCH KULEN HÖST,
TACK FÖR REDAN GLÖMDA TÅRAR, TACK FÖR FRIDEN I MITT BRÖST.

Vi ska låta psalm 261 ge tygnd och motvikt till reklamen.

Tacksam fuchsia.

Vaddå tacksam?
- Du går väl inte runt och är - nöjd?? När det finns så mycket mer att få!
- Har du stannat i utvecklingen?

Att vara nöjd och tacksam är ett hot mot den samhällsgemenskap som bygger på konsumtion.

Det värsta är att den smyger sig in mellan grannar, bekanta, släktingar och annan tvåbent gemenskap.

I många år hade jag den äldsta och fulaste bilen på gatan...
Det var min stolthet att  hålla emot de andras mer eller mindre nödvändiga uppgradering av det som stod i carporten.

Det var lika delar ointresse som dålig ekonomi som gjorde detta.
Och jag kunde glädja andra att de andra hade det bättre, jämfört med mig!

Nej, det är något lurt med all denna reklam.

Motorstopp igen.

TACK FÖR VAD DU UPPENBARAT, TACK FÖR VAD JAG EJ FÖRSTÅR.
TACK FÖR BÖN SOM DU BESVARAT, TACK FÖR VAD JAG ICKE FÅR.

TACK FÖR LIVETS HEMLIGHETER, TACK FÖR HJÄLP I NÖDENS STUND.
TACK FÖR NÅD SOM INGEN MÄTER, TACK FÖR BLODETS FRIDSFÖRBUND.

Fridsförbund.

Jag försöker se på TV ibland. Men den fjärde kanalen är hopplös med alla  sina reklamavbrott!
Hur kan t ex en filmskapare acceptera att få sin film sönderklippt av en massa ovidkommande konsumtionsinformation var tjugonde minut?

Ständiga avbrott. Ständiga störningar.
Interruptions.

Vi blir störda. Koncentrationen falnar.
Reklamen skadar oss mycket mer än vi tror.

Vi är inte längre Homo Erectus - den varelse som har rest sig och går på två ben.
Nej, vi är lika mycket Homo Interruptus - den avbrutna tvåbeningen, som inte längre vet vad helhet är!

Ja, jag har myntat ett begrepp där jag kallar nutidsmänniskan för HOMO RECLAMUS - den missnöjda människan, behovsstyrd av det reklamen säger till oss.

Fångad i missnöjet.

Det märkliga är att tacksamheten var mycket större på 1800-talet...
Under nöd och svältår skrivs flera av våra älskade psalmer. Hur är det möjligt!?

Förmågan till tacksamhet är en livshållning, oberoende av materiell standard.

Inom äldrevården kan man ännu möta människor som har denna vackra förnöjsamhet.
Men hur länge till?

Snart har kraven på Rättigheter kvävt allt vad Skyldigheter heter.
Då har vi ingen som bygger landet längre.
Bara suger ut det.

Avslöjar falsk frihet.

TACK FÖR HIMMEL BLÅ I LIVET, TACK FÖR MOLN DU STRÖTT DÄRPÅ.
TACK FÖR SOLLJUS AV DIG GIVET, TACK FÖR MÖRKRET LIKASÅ.

TACK FÖR PRÖVNINGAR OCH STRIDER, TACK FÖR HOPP SOM UPPFYLLTS VÄL.
TACK FÖR DAGEN SOM FRAMSKRIDER, TACK FÖR HOPP SOM SLAGIT FEL...

Hopp.

Dagens föräldrar har glömt fostra sina barn i motgångens psykologi.
Ungdomar ringer mottagningar och är förtvivlade över något som inte blivit som de tänkt sig.

Men livet är ju fullt av prövningar och svårigheter! Det behövs tålamod för att orka leva.

Vem har utlovat ständig framgång?

Jo, reklamen...
Bara du köper denna produkt så kommer välbefinnandet.

Åh så bra vi mår.

Vi var i Leningrad 1988 och såg det ena gråa kvarteret efter det andra. Inga glada färger, inte många intryck.
Det var något som saknades, men vad?

Vi blev lite snopna när vi kom på att det var just reklamen som fattades...
Överstimulansen var borta.
Det var ett grått lugn.

Grått lugn.

Jag skulle önska att vi slapp all reklam.
Den occuperar våra sinnen och skapar ständig oro över att "vara fel" och inte hänga med.
Man har alltid missat något.

Jag skulle önska att vi slapp bli avbrutna hela tiden.
Vi behöver samla ihop oss igen och få fatt i helheten. Klokheten.
Se sammanhangen, utan jakt på billiga priser.

Jag skulle önska att vi var mer nöjda. Gode Gud, har vi inte anledning till det???
Vi behöver öva oss i den förnöjsamhet som den äldre generationen var fostrad till.
Umgås mer med Baloo i Djungelboken, han som var nöjd med "aaallt som liivet ger"!

Baloo sa jag, inte Kalle.

Men han är minst lika bra!

Käre gode Gud,
- lär oss att vara tacksamma!
- förlåt oss denna synd av ständigt missnöje...
- hjälp oss att se att Du har gett oss allt vi behöver.

Och att vi är vackra.
                                       Amen.


Så, nej tack till reklam, nej tack till gratistidningar, nej tack till gemenskap som bygger på konsumtion.

Nu ska jag sjunga den sista, svåraste versen i psalm 261.

Den är skriven av en Anders Storm 1891, med ord som får fötterna att blöda och hjärtat att gråta... av smärta och glädje, men med en insikt som är nödvändig för vår andliga överlevnad:

TACK FÖR ROSORNA VID VÄGEN, TACK FÖR TÖRNET IBLAND DEM,
TACK FÖR RESTA HIMLASTEGEN, TACK FÖR EVIGT TRYGGAT HEM.

TACK FÖR KORS OCH TACK FÖR PLÅGA, TACK FÖR HIMMELSK SALIGHET,
TACK FÖR STRIDENS KLARA LÅGA, TACK FÖR ALLT, I EVIGHET!

Himmelsk salighet.

Grundligt tacksamma hälsningar, från eder
Helene Sture Reklamfelt,

- som fotograferade i skyltfönster och i Morinas trädgård, och nästan tappade andan av den skönhet Gud har lagt i dessa fantastiska fuchsior!

Dom måste jag ha!
Nej, stopp, nu sa du fel... Tack. Och adjö. Just så.

STENAR ROPAR, VIBRERAR

Mina ropstenar.

- Hallå, hallååå!
Visst hör jag stenarna ropa. Jag håller en vid örat och den talar, nästan som en smart-phone, eller snarare som en stone-phone!

Men vi tar det från början.

Det handlar om underverk. Och om att tiga om det som är stort i livet.

Det handlar om dem som försöker tysta oss, skrämma oss till rädsla och att inte längre våga tala.
Men då skall stenarna ropa.
 

Bönsäcken på Hanö.

DÅ JESUS NÄRMADE SIG STADEN, OCH VAR PÅ VÄG NED FRÅN OLIVBERGET, BÖRJADE HELA SKARAN AV LÄRJUNGAR I SIN GLÄDJE LJUDLIGT PRISA GUD FÖR ALLA DE UNDERVERK DE HADE SETT.

- VÄLSIGNAD ÄR HAN SOM KOMMER, KONUNGEN, I HERRENS NAMN.
- FRED I HIMLEN OCH ÄRA I HÖJDEN!

NÅGRA FARISÉER I FOLKMASSAN SADE DÅ TILL HONOM:

- MÄSTARE, SÄG ÅT DINA LÄRJUNGAR ATT SLUTA.

HAN SVARADE:
- JAG SÄGER ER ATT OM DE TIGER KOMMER STENARNA ATT ROPA.
Lukas 19:37-40.
 

Talar om Guds underverk.

Igår var jag på "Gränslös Gemenskap" i Listerkyrkan.  PRO-kören från Mjällby var ditbjudna och jag hade glädjen att få leda andakten.

Med mig i fickan hade jag mina ropstenar.

Även idag vår vi vara med om underverk, men vi talar sällan om det.
Vi vågar inte.
Orkar inte höra dumma kommentarer som "mindre vetande" eller "överspänd och religiös".
Då är det bättre att vara tyst om de dyrbara händelser vi upplevt.

Men jag tror att vi ska bryta den tystnaden.
Vi ska välja ut några vi har förtroende för och börja berätta om alla de gånger då Gud så förunderligt har lett oss igenom svårigheter.

Bönestenar.

Och underverk handlar inte bara om övernaturliga ting, det "naturliga" livet är minst lika förunderligt!

Gå och ställ dig framför spegeln och betrakta ett rikigt underverk som Gud skapat!

Begriper du hur ditt öga fungerar? Hur örat kan omvandla ljud till meddelanden?
Detta är också underverk, mitt i vardagen.

Se sig själv. Sedd av Gud.

Vilka är då dessa som vill tysta ned vår tro och gläjde?

På Jesu tid var det de religiösa ledarna, som tyckte sig veta bättre.

- Ge inte Jesus någon hyllning! Det är han inte värd!
Sluta ropa. Annars är ni nära hädelsen.
Jesus är varken kung eller Gud! Det räcker nu.

Men när relationen med Jesus blivit personlig så vet man att det är just det han är:
- både kung över hjärtat och Gud, i enhet med Skaparen.
 

Fotspår i sten. Hanö.

I mitt stilla sinne tänker jag på den religionsdialog vi för med de nyanlända.
Den är mycket värdefull! Och mycket rakt på sak, vad gäller både Bibel och Koran.

Vågar vi tala om vem Jesus är?

Finns det några dolda hot? Vad säger våra "religiösa ledare"?
Nu hör jag hur stenarna börjar ropa igen... ty vår feghet och undfallenhet är påtaglig.
Dock inte hos alla.

Tydlig förkunnelse.

Tillbaka till den härliga PRO-kören.
Deras sånger var vackra och fyllda av skönhet och tillit.

Jag fick vara med och spela Pärleporten på min lilla ukulele! Glädjen stod högt i tak och det svängde ordentligt. Pensionärsrock med himmelsk glädje!

På tal om att svänga.

Den senaste naturvetenskapliga forskningen kring materiens minsta beståndsdel talar inte längre om atomer, utan om "strängar".

Denna sträng-teori skulle då kunna innebära att all materia vibrerar... ja, att hela universum är musik!

Men våra små öron förmår inte uppfatta alla dessa förunderliga frekvenser.

Det är ju det som de tretusen år gamla Psaltarpsalmerna uttrycker i att "hela skapelsen sjunger Guds lov"!

Klang och jubel.

Jag tittade på gitarrerna som PRO-körens musiker höll i.
- Nu får det här med sträng-musik plötsligt en annan innebörd... sa jag.

Här möts teologi och fysik i en sträng teori om strängarnas svängningar i universum, och så även här i kyrkan!

Strängat.

Stenarna hade ropat färdigt och nu tog jag fram en kristall, stenarnas sten.

- Det är som om Guds närvaro fokuseras allra klarast i Jesus Kristus. Han mättade de hungriga, läkte de sjuka och upprättade de förkrossade.

Guds ljus bröts i hans prisma på ett sätt som gjorde att mänskorna som mött honom inte kunde håll tyst.
Det gick inte att tiga om denna kristallklara närvaro av gudomlighet på jorden.

Stenglädje på Listerlandet.

I Värmland taldes det förr på bönemötena att man skulle sjunga en "lysare" - alltså en ljus och glad sång om Jesus - och det är den ljusa och glada kristendom som vi vill förmedla.


Det var så tacksamt att få höra det hopp som hade förmedlats denna eftermiddag.

Det är inte "vi och ni" eller "vi och de". Vi svänger alla av dessa innersta beståndsdelar som Gud lagt ned i oss.

Sedan får vi växa tillsammans och lära oss upptäcka Guds underfundiga röst, i allt som sker.

Vibrato.

Stenhårda hälsningar från den ukulele-spelande predikanten, med den röda hårdrockspimpade lilla spel-lådan!

Helene F Sturefelt, inte en tig-er...