PRINSESSAN ESTELLES DOP

Ärkebiskop Wejryd och hovpredikant Lönnermark.

- Detta är inte en namngivning, sa speakerrösten, detta är en invigning i den kristna, evangeliska tron, såsom det är påbjudet i grundlagen för vår kungafamilj.
Det är ingen ceremoni. Dopet är en gudstjänst.

Det är en alldeles vanlig tisdag, den 22 maj, och jag är påbjuden viloläge. Med glädje har jag följt prinsessan Estelles dop, och fotograferat TV-sändningen, i bästa tant-stil.

Svensk Damtidning får gärna höra av sig... ty här kommer mina kommenterarer till det kungliga dopet, som ju måste vara mycket intressanta...

Den första kyrkan har alltid varit i hemmet, så jag tände mitt böneljus och bänkade mig i Slottskyrkan i Stockholm, i min soffa, och sjöng med i psalmerna och bad till Gud.

Hemma-kyrka. TV-gudsjänst med dop.

Alla dop är kungliga... eftersom det är vår himmelske Fader som inbjuder! Och vi är Guds barn, ja Kristi medarvingar - children of the Kingdom of God!
Ärkebiskop Anders Wejryd framhöll den kristna mänskosynen, med alla människors lika värde. Inte självklart, därför så nödvändigt att säga.
Med värme i rösten och leende på läpparna förkunnade han det goda evangeliet om Guds nåd.

GUD VILL ATT VI SKALL LEVA I GEMENSKAP MED HONOM. DÄRFÖR HAR HAN SÄNT SIN SON, JESUS KRISTUS, FÖR ATT RÄDDA OSS FRÅN DET ONDA.

GENOM DOPET FÖDER HAN OSS TILL NYTT LIV,
FÖR OSS IN I SIN KYRKA OCH ETT LIV I FÖRENING MED HONOM.

Pappa Daniel bar själv fram sitt barn.

Dopet är att fogas in i det Nya Förbundet, kring Jesus Kristus.
Vem vågar säga det?
Vi är så generade att vi bara pratar om annat. Men låt oss äntligen våga säga stor-orden också, annars blir dopet bara en ceremoni - när det istället är en gudstjänst!!

Gud tjänar oss - genom att befria oss från synden. Jo, så är det. Och vi värjer oss för vi vill inte erkänna att vi har del i världens bortvändhet från Gud... Men det finns ju både bot och omvändelse från det!

Kronprinsessan Viktoria steg fram och bad den bön som någon av föräldrarna kan be:

GUD, VI TACKAR DIG FÖR VÅRT BARN. GE OSS ÖMHET, FASTHET OCH LUGN.
HJÄLP OSS ATT GE DIN KÄRLEK VIDARE TILL DET BARN SOM VI HAR FÅTT ANSVAR FÖR. I JESU NAMN, AMEN.

Hon har en sådan fantastisk röst, Viktoria! Grundad, trovärdig, mörk och varm, med ödmjuk auktoritet.

Kronprinsessan Viktoria, ber mammans bön.

JESUS SA:
- LÅT BARNEN KOMMA TILL MIG, OCH HINDRA DEM INTE. GUDS RIKE TILLHÖR SÅDANA SOM DE.
Markus 10:13-16

Ärkebiskopen:
- Estelle vet inte om vad hon är med om... Hon väljer inte detta själv. Men föräldrar har i alla tider valt åt sina barn, det bästa de vet för dem. Så även idag.

Och jag tänkte på hur de första kristna vid sin omvändelse lät döpa "alla i sitt hus", både unga och gamla, slavar och fria. Apostlagärningarna kap 16.

Med tanke på det, var det oerhört starkt att höra den norske kronprins Haakon läsa:

"Är ni döpta in i Kristus, har ni också iklätt er Kristus.
Här är icke jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna - alla är vi ETT i Kristus."
Galaterbrevet 3:26

Sverige, lyssna på Norge!

Religionsdialogen måste i alla tider hållas levande.
För tvåtusen år sedan gällde de hur judar och greker (hedningar) skulle tas upp i den kristna gemenskapen. Det var inte omskärelsen som längre skulle vara förbundstecknet, det var dopet i vatten och Ande - där kvinnor äntligen räknades! (kära nån...).

Kronprinsessans släkting Folke Bernadotte dödades av en judisk terrorrgrupp... och därför har kungahuset inte gjort statsbesök i Israel.
Då menar jag att:
- Om dessa bibelord nu är lästa, så ska försoningen i Jesu namn gälla! Här är icke jude eller svensk !

Åke Bonnier ber dopbön. Frid. Och FRED.

Viktoria, åk till Israel!
Åk till Guds egendomsfolk israeliterna, som är våra andliga syskon i Abraham. Visa hur en kristen ska sträcka ut handen och i den korsmärkta kärlekens namn visa hur Guds kärlek gör oss till en enda mänsklighet!

Folke Bernadotte var gift med Estelle... vars namn nu får bäras av ett flickebarn, fött 2012.

- Vilka namn har ni gett ert barn?
- ESTELLE, SILIVIA, EWA, MARY.

Estelle betyder "Stjärna"... Ett vackert namn!

- Vilka namn har ni gett ert barn?

Den alldeles nödvändiga befrielsebönen lästes nu:

- GUD, DU SOM ENSAM RÄDDAR FRÅN ALLT ONT, BEFRIA ESTELLE FRÅN MÖRKRETS MAKT, SKRIV HENNES NAMN I LIVETS BOK, OCH BEVARA HENNE I DITT LJUS, NU OCH ALLTID.

Inte ska vi låta synden skilja oss från Gud? Nej, låt oss istället tjäna Gud tillbaka, genom att öppna hela vårt hjärta till honom, och till medmänniskan.

I tidigare inlägg har jag noga gått igenom skillnaden mellan "arvssynd" och "verksynd" som vi orsakar själva.

Befrielsebönen med handpåläggning.

TAG EMOT KORSETS TECKEN PÅ DIN PANNA, DIN MUN OCH  PÅ DITT HJÄRTA.
JESUS KRISTUS, DEN KORSFÄSTE OCH UPPSTÅNDNE, KALLAR DIG ATT VARA HANS LÄRJUNGE.

Brorsan Carl Philip fick i egenskap av fadder hälla dopvattnet i dopfunten.

Carl Philip häller i dopvattnet.

HIMMELSKE FADER, DU SKAPAR GENOM VATTEN OCH ANDE ETT FOLK, SOM ÄR FÖRENAT MED DIG, I JESUS KRISTUS.

VI TACKAR DIG FÖR ATT DU GÖR DETTA VATTEN TILL EN NÅDENS KÄLLA, OCH GER HENNE SOM SKALL DÖPAS HÄR DEL I DIN SONS SEGERRIKA DÖD OCH UPPSTÅNDELSE.

Församlingen reste sig upp i respekt för vår kristna tro, och bekände:
- Vi tror på Gud Fader allsmäktig...

Stå upp vid Trosbekännelsen.

Känsligt läge för kameramannen, skulle han zooma in någon som inte läste med...? Pappa Daniel rörde inte på läpparna, men man vet aldrig med hjärtat.... Viktoria kunde credot utantill.

- Vill ni att ert barn skall döpas till denna tro, och leva med församlingen, i Kristi gemenskap?
- Ja.

Här pausar vi igen, och jag tänker:
Att låta döpa sitt barn men sedan inte ge det undervisning om Jesus, eller ens vilja be med sitt barn, det är att bryta det löfte man sagt ja till i kyrkan!
Man behöver inte vara supertroende, det räcker så bra med att läsa ur Barnens Bibel och bedja "Gud som haver barnen kär..."

Det räckte för mig! Tack mamma.

- Jag döper dig i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.

Estelle infogad i den världsvida kristna kyrkan.

Därmed är förbundet upprättat, mellan Gud och människan. Gud håller alltid sin del av avtalet... att vara med oss, alla dagar till tidens slut.
Frågan är om vi håller vår del av "avtalet" - att leva i församlingens gemenskap?

Babysång, barntimmar, miniorer, juniorer, konfirmationen, bibelstudiegrupper, gudstjänstvärd, katekumenatsledare och ... Visst är det spännande!

LIVETS GUD, UPPFYLL ESTELLE MED DIN HELIGA ANDE. HJÄLP HENNE ATT DAG FÖR DAG LEVA I SITT DOP, AMEN.

Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn,

han/hon, tar emot mig, säger Jesus.

Käre Gud, hjälp oss att ta Helig Ande på allvar, ty där är din kraft närvarande, till kraftgärningar och helande.
Vad väntar vi på...!

TAG EMOT DETTA LJUS. DET ÄR EN PÅMINNELSE OM JESUS SOM SA:
- JAG ÄR VÄLRDENS LJUS, DEN SOM FÖLJER MIG, SKALL INTE VANDRA I MÖRKRET UTAN HA LIVETS LJUS.

Dopljuset överlämnas. Tänd det varje år!

Mörker... vem är i mörker? Vi har alla varit där.
Men i den urgamla grundlagen för kungafamiljen står det också - förutom att de måste tillhöra den evangeliska kyrkan - att de ska "bekämpa muhammedanerna"...

Hur kan en sådan skrivning vara förenlig med kärleksbudskapet?
"Ty så älskade Gud hela världen"... utom muhammedanerna? Det är motstridigt och omöjligt.
Muslimen är också Abrahams barn. Även om man går vilse, är man älskad av Gud - och inbjuden att få leva i den försoning som Jesus har gett oss.

Det vi ska bekämpa är mörkret och synden - och den går rakt igenom oss alla!

Fri! Låt barnen komma till mig.

Dopdräkten är ingen klänning, det är en fotsid dräkt.

Den markerar att vi "ikläder oss Kristus" - alltså är insvepta i Guds kärlek. Eller med ännu kraftigare "kyrkiska":
- Den rättfärdighet Jesu död på korset gav oss, den kläder vi på oss, för att Gud ska se på oss genom han rena vita frälsningsgärning.

Nu storknade du nog, men så är det.

Den ska vara lång - för vi får växa i tron.
Den ska vara vit - för det är Guds rena kärlek som omsluter oss.

Lång, vit dräkt. Daniel håller dopljuset.

Nu avslutar vi denna kungliga tisdagsgudstjänst (nej, det är ingen ceremoni, sa jag ju!) med att konstatera att den "gamla Fader Vår" håller i sig... bra.
Här i Karlskrona har vi inte skjutit salut, vad jag har hört, men flaggan är i topp - för Guds skull!
Och människans.

Walk in the path of faith, in fellowship with God´s people!

Tryggare kan ingen vara...

Helene Sturefelt
- inte ceremonimästarinna... utan gudstjänstledare!

SALIGA DE SOM VANDRAR...

Pilgrims-vila.

Saliga de som vandrar, ty de skola få många välsignade skoskav!

Saliga de som vandrar, ty de står inte still...

Saliga de som går, ty de har ett mål i sikte.

Tänk, när man använder bibliska uttryck, låter enkla sanningar större.
Men det får inte missbrukas - som i detta hemska uttryck:
- Var och en blir salig på sin tro...
Ty det är icke sant! Men det tar vi i ett annat inlägg.

De riktiga Saligprisningarna finner du i Bergspredikan, Matteus kap 5.

Grusvägar och betongöverfarter.

Men alltid med ett mål!

1. De välsignade skoskaven säger att det finns något som är värt att kämpa för, lida för...
Vi välmående västerlänningar vet inte vad detta innebär, vi som har maskiner till allt och kan få smärtlindrande sprutor mot allt som gör ont...

Men själslig smärta botas inte med piller.
Den existentiella ångesten ökar i takt med att vi förnekar Gud och vårt andliga behov. Min egen erfarenhet är såsom det står i Psaltaren:

BARA I DIG HAR MIN SJÄL SIN RO.

Jag vill fortsätta kämpa för min Kristus-tro.
I glädje vill jag berätta om att det finns en personlig gemenskap med Gud!

Visa mig Herre din väg, jag vill gärna vandra den.

2. De som vandrar står inte still.

Alla gemenskaper stelnar lätt, så även kyrkan. Men att pilgrimsvandra har hjälpt kyrkan på fötter igen!
Och ännu viktigare: dessa vandringar är ett enkelt sätt att närma sig andligheten, att komma med i en "gående retreat" där bön och eftertanke endast kräver ett par bra skor!

Och vattenflaska. Det heliga vattnet.

Gud, så gott. Amen.

3. Den som vandrar har ett mål.

Jag tycker inte om Karin Boyes uttryck: "vägen är mödan värd", som om målet inte var viktigt!

Detta beskriver tydligt vår förvirrade tid: Vi har inget mål... gör som du vill.... var och en blir salig på sin tro... vi bygger rondeller och snurrar runt, runt... och försöker ha så trevligt vi kan under den meningslösa väl-färden, som alltmer stavas o-färd...

Nej, mina vänner, för mig är det så uppenbart att man bygger inte en väg om det inte finns ett mål!
Eller?
Om det inte finns ett mål i tillvaron, är det bättre att vara still. Somna in...
Gud bevare oss alla! Jag vill leva! Leva gott, med Gud.
Och med dig, kära medvandrare.

Möte.

Jag är så evigt tacksam för alla som visat mig hur Jesus Kristus både är Vägen som jag kan vandra, och Målet som jag kan nå.
Inte i egen prestation, utan i ett mottagande av nåd, som läggs i mina två tomma händer...

Precis som i dopet.
Nu strax är det kungligt dop! Prinsessan Estelle ska döpas till Kristus.
Hm, alla dop är kungliga... eftersom det är vår himmelske Fader som inbjuder... Kungarnas Kung!

ANDEN SJÄLV VITTNAR OM ATT VI ÄR GUDS BARN.
ÄR VI BARN, DÅ ÄR VI OCKSÅ ARVINGAR, GUDS ARVINGAR OCH KRISTI MEDARVINGAR!

JAG MENAR ATT VÅRA LIDANDEN I DENNA TID INGENTING BETYDER MOT DEN HÄRLIGHET SOM SKALL UPPENBARAS OCH BLI VÅR!
Romarbrevet 8:1-6

Snart redo att gå igen.

Halleluja!
Eller som diakonen sa, när vi var framme i Bräkne Hoby efter 6 mils vandring:
- Wow!

Vandringspräst Helene Sturefelt
- skoskavs-specialist.

PILGRIM - I TID OCH OTID

Varning för pilgrims-ankor...

Och våga inte stanna!

Pilgrimsleden genom Blekinge mötte nu sin fjärde dag.
Jag väljer att vara tacksam för 6 timmars sömn... och motar bort trötthetsförtvivlan med pilgrimsstaven.

Idag hade vi den längsta sträckan framför oss, från Ronneby till Bräkne Hoby.
Morgonbön i Heliga Kors kyrka.
Koret och altaret är som en hemlig grotta...

Bönegrotta. Här kan falla på knä.

Eller stå upp. Uppstå.

Visste du att Heliga Birgittas bön finns i sin helhet längst bak i psalmboken? Kolla in nr 25:

... håll tillbaka min tunga, till dess jag fått besinna vad och hur jag skall tala.
Visa mig vägen, och gör mig villig att vandra den.
Vådligt är att dröja och farligt att gå vidare...

Pilgrim i tid och otid.

Loppis i Brunnsparken. Inget för oss, eller?

Roligt att några från slutmålet i Bräkne Hoby hade mött upp för att vandra med oss.
Men det här med tempo är inte lätt...

Första dagen var det kallt och regnade = vi gick fort.
Andra dagen molnigt = bra tempo.
Tredje dagen halvklart med sol = långsamt i värmen.
Och idag, över stock och sten i slagsmål med stygga myggen... var det knepigt! Snudd på Ronneby blodbad...

Myggan dog, men Kristina mår utmärkt!

Min felskrivning i den bok vi använder, är ganska rolig:
DET VAR INTE GUD SOM SKAPADE INTE STRESSEN...

Inte det inte.

PILGRIMEN TÄNKER:
- JAG FÅR TID. HELA TIDEN. TIDEN KOMMER TILL MIG.

Paus vid Trollsjön. De gillar inte kyrkklockornas klang. Men det gör jag.
Denna stora trä-trollgubbe tog min bok ; )

Trollen håller "Den långsamma kärleken".

Släpp!

Vi konstaterar att det är skillnad på att vandra med en pilgrimssstav contra "powerwalka" med gå-stavar.
Det blev en "stadspromenad i tid och otid"... hm.
Men vi fick ett bra samtal hur vi skulle lösa tempofrågan; vi gjorde ett undantag för "sprintern" som kände trakterna väl, och hon lovade att vänta in oss.

Och långsammast är alltid nr 2 bakom vandringsledaren.

Vi fick också fundera på individens plats i gruppen. Väljer man att gå i grupp, är det en ömsesidig anpassning.

Se upp! Nedtrampad.

Inte en kotte såg vi.

För mig är det också noga med disiplinen - både den andliga och den fysiska.
Jag är hårt drillad på östgötaslätten och där måste ledet vara rakt, för trafiksäkerhetens skull.
Ingen blir glad av att känna hur bakomvandraren trycker på snett för att gå förbi... Nej, ledet ska vara rakt med luft runt benen, i en skön lunk så att den meditativa andan infaller.

Gunilla från Viken trallade psalm 752 "Över berg och dal" och sången gav stegen svikt och takt.

Det var varmt idag, 22 grader, det är för mycket för mina isiga viking-gener. Vatten!

Håll huvudet kallt! Nedkylning av vandringsledare.

FÖRSONAD MED SITT LIVSÖDE. ATT ACCEPTERA LIVETS LOTT. ÖDMJUK. MJUK INFÖR SITT ÖDE.

Höga Visans relations-teologi följde oss även idag:

"Jag besvär er, Jerusalems döttrar, om ni finner min vän, tala om för honom att jag är sjuk av kärlek!"

Vi passerade en storfamilj:

Harems-damer. Är det Basans kor?

Nej, ni får inte följa med.

Vilken fantastisk bokskog det finns runt Brunnsparken i Ronneby! Magnifik. Grön katedral.

Men själen går sönder när jag ser skylten "Tack för besöket".
Besöket?
Hm, stadsmänniskan är så främmande för naturen att man kallar det för ett "besök" - i vaddå?
Det klorofyllda virtuella undantaget?

De biologiska analfabeterna tycker att staden är verkligheten, hu så hemskt! Man kan inte odla på asfalt.
För mig är stadens brus och trafikens buller en mardröm som äter sig in i paradiset.
Tystnad och fågelsång är själens näring. Utan det, dör jag.

"I Guds tystnad får jag vara, ordlös, stilla, utan krav".
Psalm 522.

Därför är pilgrimslivet ett sådant bra sätt att visa på den enhet som råder mellan människa och natur, och människa och Gud.

Vi såg inte ett barr. Utan tusen!

DE VILL BLI ETT, I KROPPEN OCH SJÄLEN. OCH I ANDEN.
- BLIV TILL!
JA, JAG VILL BLI TILL I DINA ARMAR. ÄLSKA MIG HEL, ÄLSKA MIG TILLBAKA, TY JAG VAR NÄRA DÖDSRIKET...

Men det finns en bro... över...!

Åter igen finns det en underfundig ton, där orden både kan riktas till mänsklig kärlek, och till Gud.
Jesus är brudgumen och vi är föremål för hans kärlek. Samtidigt som han är föremål för vår!

DET ÄR VÅR SKYLDIGHET ATT ÄLSKA. FÖR GUDS SKULL.

Trollsjön, Mie-ån och Salsjön, eller hette det Sval-sjön? Svalka behövde vi för nu var temperaturen i skorna uppe i bastunivå! Vatten, mer vatten.
Och Kurt badade för oss alla.

Pilgrim - i vått och torrt.

Fler vandrare anslöt sig och sunnandvinden lekte i håret. Att vara Guda-älskad och Guda-funnen gör att bekymmerslösheten bubblar över i glädje:

VAKNAR GLAD - DU ÄR DÄR. LEVER GLAD - DU ÄR DÄR! SOMNAR GLAD - DU ÄR FORTFARANDE DÄR.
HELA DEN STORA MENINGEN MED LIVET ÄR UPPFYLLD I ATT ÄNTLIGEN FÅ VILA, UTAN BEKYMMER, UTAN ORO.

Nu var det inte långt kvar, men krafterna var på gränsen... Vi fick bära varandras bördor - en ryggsäck blev en "magsäck" och stavarna blev till handtag och draghjälp i sista uppförsbacken.

Bräkne Hoby kyrka ringer för oss! Stort.

Över 1 års planering gick nu i mål när kyrkklockorna i Bräkne Hoby ringde oss välkomna.
Mycket folk var samlade i solskenet på kyrkbacken, och vi kunde inte låta bli att sjunga:

I min Gud har jag funnit styrka, i min Herre har jag allt.
Han har öppnat för mig en väg och bytt min ängslan i jubelsång!"

Där var Anna Alebo med vandrarna från Kiaby i väster - hej!
Våra båda pilgrimsstavar möttes och en och annan glädjetår rann. Spänningen släppte. Framme!

Äntligen.

I processionen gick vi svettiga pilgrimer tillsammans med biskop, kaplan, prostar, kyrkoherde och diakoner.
Rutigt och randigt och vitaste vitt - en bild av himmelsk gemenskap.

Vilket högtidligt välkomnande!

Vitaste vitt.

Denna pilgrimsled är inget påhitt - det är på riktigt. Och vi har funnit varandra över församlingsgränserna och vänskapen frodas.

Biskopen gladde sig över att se oss igen - förra helgen var ju Karlskrona i Lunds domkyrka med en stor grupp katekumener. De svarta hårdrockarna var lätt att lägga märke till...

Svartaste svart. Sol-parasoll!

Likaså gläder sig församlingsbor att få träffa sin biskop.
Den kontakten är så viktig, och Antje gör sig lätt tillgänglig.

Vi ordvitsade och sa att vandringen hade varit en "fortbildning i långsamhet."
- Eller en långsam fortbildning! sa biskopen.

Biskop Antje med kräklan.

Med bulle i näven och gråten i halsen undrar man om det är slut nu?
Nej, det är nu det börjar!

Jag tar honom fatt och släpper Honom inte, förrän...
Vakna nordanvind, sunnanvind kom! Blås genom min lustgård!

Helig Ande som sunnanvind, hela min varelse som lustgård - för liv, bön och vänskap.

Eder trofasta
Helene Sturefelt

Tyst som en mus... : )

PÅ VANDRING bland KNUTTAR OCH MOPPEBRUDAR

Moppebrud? Nej, det är ju Anne Sophie.

Pilgrimsleden genom Blekinge ringlar sig fram på asfaltsvägar och skogsstigar.
Denna dag 3 hade vi väl aldrig sett på maken...
Från Hjortsberga kyrka till Ronneby Heliga Kors kyrka, via Edestad, skulle visa sig bjuda på de mest osannolika möten!

Pilgrimsmeditationerna tog sin utgångspunkt i Joh 3:16:

Ty så älskade Gud hela världen att Han sände sin son, för att var och en som tror på Honom, inte skall gå under utan ha evigt liv.

Det handlar om kärlek... från Guds sida! Som ett äktenskap. Men för många välmående västerlänningar är skilsmässan ett faktum - skild från Gud. På eget initiativ.
Vem var det som lämnade in? - - - Inte Gud ialla fall.

KAN BRISTEN PÅ ANDLIGHET VARA ORSAK TILL DEN LIVSLÅNGA RELATIONENS DÅLIGA HÅLLBARHET?

Kommer de inte snart? Brudparet?

Nej, motorcykelgänget!

Det vrålade till och blev nästan omöjligt att göra sig hörd. En MC-klubb hade tipsrally och pilkastning mitt emot där vi stod.
- Vi går över och hälsar! sa Kurt bestämt, vi kan inte bara prata om medmänsklig kärlek, vi måste visa det också!

Sagt och gjort. Ett trevlig samtal utspann sig.
- Vi måste göra något roligt så att man inte uppfattar MC som något våldsamt.
- Håller med! Samma här! Det finns huliganer i kyrkan också... ;) Alltså pilgrimsvandrar vi.

Så hände det sig som så att alla vi 15 pilgrimer stod vid dart-tavlan och bad Heliga Birgittas bön för dessa skinnklädda knuttar!

Visa mig Herre din väg, och gör mig villig att vandra den.
Wroooom!

Skinnklädd kärlek.

I Edestad fick vi en härlig långvila. Cowboy-prästen Linda från London berättade om sin kallelse och att "få Jesus i ögonen...."
- Det syns i ögonen på den som är kristen och har en personlig relation med Jesus.

Detta väckte många tankar.

Edestad kyrka.

Bakom Edestad kyrka finns en märklig gammal källa, där man offrat sedan långt tillbaka i tiden.
En förskräcklig berättelse om de fattigas desperata hunger lär ligga bakom denna källas uppkomst.

Att stå på en kyrkogård väcker respekt. Samtidigt är det vackert att tänka hur levande och döda kan samsas på varsin sida om gräsmattan...

Edestads förborgade källa.

Höga Visans ord blev så talande:

En inhägnad trädgård är min syster och min brud, ja en förseglad källa (!).
Där växer härliga frukter...

Ord att fundera på: i bönens trädgård finns en källa, vem skall öppna locket?
Och hur ber vi, egentligen? Vilken "böne-typ" är du?

"Huvudmänniskan" ber gärna med fasta formuleringar i den sköna liturgin.
"Hjärtmänniskan" ber fritt ur hjärtat.
"Bukmänniskan" ber tyst, med ett tänt ljus.

Att ha "Jesus i ögonen".

Solen gassade. Det var varmare idag.
Paus vid Äggaboden.
Festklädda människor skulle på vigsel där på gården. Vi skulle ha glass...

Föreståndaren hade i sin ungdom gått en "fastemarsch" till förmån för Lutherhjälpen och samlat in pengar, men han ogillade detta tiggande.

- Men ni kanske går bara för egen skull?
- Ja, men i bön för varandra och dem vi möter.
Å andra sidan är det inte dumt att samla in kollekt för den "ofrivillige pilgrimen" - flyktingen.

Röd sallad till glassen.

Och så välsignade vi varandra med glada leenden och han gav oss lite rabatt på priset.

Styrkta vandrade vi vidare, men det var då vi höll på att tappa hakan fullständigt...
Om jag skulle bett Gud om något fullständigt hopplöst jätteomöjligt som t ex:

- Käre Gud, vi jämför ju Dig med en brudgum och oss såsom en brud. Den symbolen fattar alla. Kan Du inte då vara snäll och skicka en brud till oss! Sätt henne gärna på en flakmoppe, ha ha... och hm, kan Du inte låta brudgummen köra moppen också! Det klarar Du aldrig!

.. så är ju ingenting omöjligt för vår Herre... eller hur? Kolla här:

Flakmoppebrud !!!

Det bubblade av skratt inom oss... och vi som skulle gå i tystnad!
Är det Ulla som har spelat oss ett spratt??
Bröllopsmoppen var full av ballonger. När hon sen kom körande med följebilen fastnade en ballong på bilen... tro det...

En stund senare kom hon och mötte oss - med en rosa ballong, på vandringsstaven... !

Kärleksballong.

Lek och allvar. Här kommer nästa reflexion, kring pilgrimens sju nyckelord.

Vad är hög standard när det gäller andlighet?
Enkelheten förlorar sig i alla prylar. Vi tappar bort oss i kravet att vara lyckliga.
Lycko-fascism.

- ÄLSKLING, VAR ÄR DU?
- JAG JOBBADE ÖVER LITE OCH SOMNADE PÅ JOBBET, AV REN UTMATTNING...

PILGRIMENS DRÖM OM ENKELHET ÄR ATT GENOMSKÅDA SKÅDESPELERIET DÄR DET MATERIELLA ÄR ALLT.
BAKOM MEXITEGELFASADEN KRACKELERAR RELATIONERNA,
OCH VI OMFAMNAR PÄRMEN MED RÄKNINGAR I FÖRTVIVLAN ATT FÅ PENGARNA ATT RÄCKA TILL.

Lugn, tunneln har ett slut.

HÖGA VISAN:
Där jag låg på min bädd om natten, sökte jag Honom som min själ har kär.
Jag sökte, men fann Honom inte.
Har ni sett Honom som min själ har kär?

Gud vill inte skilja sig från oss. Men vi...?
Söker vi Gud på fel ställen?
Linda i cowboyhatten berättade att hon fastnade i sekten Hare Krishna, men där var inte Gud. Det tog lång tid innan hon vågade närma sig Jesus Kristus, och finna Guds kärlek.

Älskad. Av Gud.

Och det är en typisk pilgrimsfråga att ställa:
- Har ni sett honom, som min själ har kär...? Vilka är dina Gudserfarenheter?
Vilka underbara samtal vi har längs vandringen! Insikter uppdagas och klarhet över svårigheter lättar ens sinne.

I en skogsdunge klarade vi ut tanken:
- Är du religiös?
- Nej! Jag är kristen. Men, om du jämför mig med en ateist så är jag religiös.

Blekingeleden sammanfaller med vår.

Vi närmade oss Ronneby och väckte en del uppmärksamhet bland de bilister som fick stanna för oss, vid övergångsställena. Ryggsäcksmänniskor med pinnar i händerna...

Kanske var det vi som nu blev ett bönesvar får någon som bad:
- Gode Gud, inte för att jag tror på dig ett dugg.. men om du kan skicka ett gäng pilgrimer genom stan, så ska jag överväga att acceptera din existens...

Tjohoo, här kommer vi!
Svälj. Var så god och tro....

Pilgrimer i Ronneby.

Goda samtal, tystnad och bön är kännetecknen på en pilgrimsvandring. I församlingshemmet erbjöd vi en stunds gemensam bön för varandra, för den som ville.
Åh, vilken gyllene guldstund! Helig Andes närvaro skänkte en underbar stillhet och tillit.
- Välkommen Jesus...

Det är bara vi själva som kan lyfta på det där locket på den förborgade källan.
Drick djupt av Anden. Drick djupt av bönens källa.

Det finns en källa här vid Munktrappan.

Vi samlades sedan inne i Heliga Kors kyrka, där de just höll på att röja upp efter en gospelkonsert.
Snart infann lugnet sig och vi fick fira vår enkla pilgrimsmässa, i detta starka kyrkorum.

"Tacka Herren ty Han är god, hans nåd varar evigt"

På vandring med knuttar och moppebrudar!
Jag vet inte om jag vågar be för morgondagen...
Men en sak är säker: generna minns detta sätt att leva tillsammans: på vandring, i gemenskap, i hjälpsamhet och glada skratt!

Walk in the name of the Lord.

- Har ni hört om tanzanianen som kom till Sverige?
- Fasanen?
- Nej, jag sa tanzanianen!
Wrooom. Jag hör inte! Finns det ett land som heter Fasanien?
God natt.

Pilgrimsvalkarna hälsar.
Helene Sturefelt