OMOGEN KÄNSLA

Skräp. Sopor och kartonger.

Så mycket skit vi lämnar efter oss. Det gjorde inte farmor och farfar på landet. De levde i samklang med naturen på ett helt annat sätt.

BISKOP emerius MARTIN LÖNNEBO har kommit ut med en ny bok "Hjärtats nycklar".

Han är bekymrad över vår tids brist på mogen känsla, det som med bibliskt uttryck kallas Vishet.

- Den rådande konsumtionskulturen kan bara sluta i katastrof, säger Martin Lönnebo till Kyrkans Tidning (nr 8, 2010), och fortsätter:

- Vi börjar redan skönja gränserna. Jorden blir alltmer utarmad, kåkstäderna växer. Aggressiviteten ökar, liksom ytligheten. Vi vet inte när strået som knäcker kamelens rygg, är lagt...

Jag tänker att vi, som mänsklighet, har aldrig haft så stor kunskap om livet som vi har just nu.
Men känslomässigt är vi analfabeter... Vi vågar inte tala om sorg och död, vi vågar inte tala om svaghet och misslyckande, vi vågar inte tala om tro och andlighet...

Vad talar vi om då?
Sex och underhållning. Och vädret. Som är ur led. Eller?

Vi mår så förbannat dåligt - ja! - för att själen inte får någon näring. Unga människor hittar inte sitt värde och ser döden som ett bättre alternativ än detta liv.
Fy vilket misslyckande för alla oss samhällsbyggare...

Jag upplever att balansen mellan kunskap och själslig välmåga var större förr, ja ni får ursäkta men mina äldre släktingar i Småland är ett ideal för mig. Då kunde händerna både slå med lie, som är skonsamt för miljön, och knäppa händerna på kvällen och tacka Gud för grödornas växt.

Jag är rädd för ytligheten.
Jag är rädd för omogenheten.
Vi kan väl köpa Lönnebos "Hjärtats nycklar" och läsa tillsammans?

Gud gav oss denna jord som ett paradis.
Ska vi lämna tillbaka den som ett helvete? Inte "rent".. utan smutsat och skövlat.

- Känslomässigt tror jag alltid på det bästa, säger Martin Lönnebo. Men jag tycker inte att man med förnuftet i behåll kan kalla sig optimist idag.

Jag deppar.

- Det kan inte bli värre, sa pessimisten.

- Jodå! sa optimisten...

Dystra hälsningar

Helene Sturefelt

VIKTORIA contra SNABBVIGSLAR

SALUT för Kronprinsessan VIKTORIA!

Nej, jag tar inte ställning varken för eller emot det royalistiska. Men här i Karlskrona skjuter man salut för kungahuset vid deras högtider. Vi står här på Stumholmsbron.

Den bröllopsyra som nu börjar ta fart, kommer vi i kyrkan vända till den lilla människans fördel.
Det är många par som lever som sambor, i väntan på att ha råd att gifta sig... förförda av reklam och profithungriga bröllops-koordinatörer.
De behövs väl inte?

Nej just det! De behövs inte! Fokus dras bort ifrån det som är viktigt: själva äktenskapet.
Lägg inte pengar på dyra kläder, lägg inte pengar på överdådig middag. Lägg tid och möda på att vårda relationen och föra den i "hamn" - i den juridiska hamnen, och i den välsignade...

Vägfärjan till Aspö

Därför kommer vi att erbjuda enkla "snabbvigslar" lördagen den 19 juni, då vem som helst får boka in sig i vår kyrka till bröllop.

Villkoren är:

- hindersprövningen ska vara klar

- samtal med prästen

Varje par får 30 min i kyrkan. Inga extravaganser, men ljusen är tända, blommor på altaret och de Viktiga Orden ska sägas:

- tager du NN nu till din hustru/man... och älska henne/honom i nöd och lust...

Det ska vara enkelt men innerligt, det ska vara fokus på kärnan och inget annat.

Varje akt avslutas med  välsignelsen och brudmarsch.

Utanför kyrkan väntar mingel och kanske röd matta...

 

 Min tanke går nu till alla ensamstående kvinnor och mammor som sliter och kämpar med sin tid och ork.
Jag tänker på alla dem som lever ofrivilligt ensamma... och önskar att kärleken skulle få drabba.. med prins och vit häst... oj nu skenade fantasin iväg! Det är ju bara Viktoria som får uppleva det...

Men vi andra kan också leva lyckliga, med våra halvrostiga bilar och vanliga adresser.
En salut för oss alla!
En salut för Troheten och den kärlek, som prestationslöst vilar i Guds hand.

I Faderns och Sonens och Den helige Andes namn!
Helene Sturefelt

LARS VILKS och HUNDEN

Brädbygget NIMIS

Det mest spännande vi kunde göra som tonåringar i Höganäs, var att ta oss upp till KULLABERG och leta upp Lars Vilks förbjudna bygge... Han hade samlat in drivved från Öresund och börjat bygga, bräda efter bräda.

Ett egendomligt plankbygge klättrade upp längs bergväggen. Snett och vint, med hemliga gångar, spångar och fantasifulla vinklar. Det svajade och knakade och var mycket förbjudet.

Så får man inte göra utan bygglov. Inte med bygglov heller.

Lars Vilks gör som han vill. Han utmanar etablissemanget. Han använder sin demokratiska frihet och prövar dess gränser. Men han vill ingen något illa.

Vi behöver sådana som han.

Det gäller att inte köra fel i rondellerna. Det gäller att hålla blicken på ratten och inte i rabatten...

Vi tycker om hundar. Det gör inte alla...

Lars Vilks har utmanat muslimerna för mycket genom sin teckning av Muhammed som rondellhund.
Vet han om de religiösa koderna? Var han bara "rolig" eller visste han hur illa det är att kombinera profeten med en hund?

Å andra sidan:
Här sitter min gröna hund och solar. Vi betraktar inte hundar som orena. De är våra husdjur och arbetskamrater. De sover i våra sängar och vi ger dem mat från vårt eget bord. Muslimerna får lära sig koderna i det land som de har flyttat till. Vi ska inte dalta.

Att avbilda Muhammed som en hund skulle lika gärna kunna vara att visa: han är en familjemedlem, han är en av oss... Jag är trött på den muslimska överkänsligheten. I en dialog ska man kunna se saken från TVÅ håll, inte bara sitt eget.

Visst ska vi använda vår tryckfrihet, men inte till att retas och absolut inte till att skända det som någon håller för heligt.

Men människan ska inte heller agera domare och utmäta dödsstraff för detta. Det är att sätta sig i Guds ställe, vilket är "haram" - förbjudet.

Kör lugnt i rondellerna.
Helene Sturefelt

FRI I FÄNGELSET ?!

På en enhet i fängelset Olmos i ARGENTINA finns ca 900 fångar som börjar varje dag med bönestund, läser jag i tidningen DAGEN (5 mars 2010).
Det finns nästan inget våld mellan internerna och fångarna håller själva koll på varandra.
Fängelseledningen ser deras tro på Gud som det bästa receptet för att rehabilitera fångar.

Detta låter för bra för att vara sant. Men vi som har mött Gud, vet att hans kärleksfulla närvaro upprättar människor. Jag har själv sett brutna människor, tyngda av skuld och felsteg, resa sig upp och stråla av glädje över den förlåtelse Jesus Kristus ger.

Pingstpastorn Juan Zuccarelli såg till att en kristen avdelning skapades på fängelset, för att de fångar som blivit kristna skulle slippa trakasseras. Fängelsedirektör Alejandro Ramirez berättar att det blev en avdelning nästan utan våld.

Fängelseledningen betraktar frälsningen som ett utmärkt system och numer skickas de mest komplicerade fångarna dit, i hopp om att de ska bli frälsta - och fria från sitt onda.

Korset i sakristian

- Struntprat, sa Romero, som bott på gatan sedan han var 12 år. Det var först när hans vänner från gatan  blev förändrade som han blev intresserad av kristen tro.
Romero var analfabet men medfångarna lärde honom läsa, i den bok de hade tillgång till, Bibeln.
- Gud förändrar människor, Gud förändrade mig, säger han och fortsätter:
- Tidigare njöt jag av att döda och jag förlät aldrig någon. Nu vill jag bara leva för Gud.

När Romero har avtjänat sitt straff, hoppas han kunna fortsätta evangelisera, för människor på gatan. Han hoppas kunna öppna en plats där de kan få gratis mat. Och han vill berätta att de kan få ett nytt liv.

Den kristna trons insida är så stark! I förra blogginlägget skrev jag om Paulus i fängelset - detta är en nutida parallell!

För vakterna är det stor skillnad på om de arbetar på den kristna avdelningen, eller de andra.
- Här behöver man inte vara rädd.

Pastor Juan Zuccarelli säger:
- Enda problemet är att när fångarna bli frigivna, får vi utbilda nya fångar till Guds tjänare och pastorer här inne!
Vilket fantastiskt arbetee!

Fängslande hälsningar
Helene Sturefelt

DOP I ULVSMÅLA

Välkomna till STUGMÖTE med DOP!

Familjen Broström öppnade sitt hem för alla och möblerade om vardagsrummet. Inte vet jag hur de lyckades få plats med tjugo stolar, men det gick! Keyboarden med förstärkaren var på plats, liksom filmaren och de små spotlightlamporna.

Varje stugmöte filmas och kan köpas på dvd - härligt att få ta med sig glädjen hem!

Idag skulle Isacc döpas. Ett bord med vit duk blev altare. En vacker glasskål blev till dopfunt.

- Kan man döpa vad som helst?

- Nej, inte saker, bara människor!

Båtar t ex kan inte döpas, men de kan namnges. Det som nu skulle ske, var ingen namngivningsceremoni, det var ett dop i Faderns och Sonens och Den helige Andes namn.

Det finns en stundom svår diskussion om dopet bland dem som hävdar vuxendop och dem som hävdar barnens möjlighet att få ta del av det heliga sakramentet.

På vilka grunder döptes denna 1-åring?

Låt oss förflytta oss tillbaka till APOSTLAGÄRNINGARNA. Paulus och Silas sitter fängslade. Deras brott: de hade berättat om Jesus...

"Vid midnatt höll Paulus och Silas bön och sjöng lovsånger till Gud, och de andra fångarna hörde på. Plötsligt kom ett kraftigt jordskalv så att fängelset skakades i sina grundvalar. Dörrarna öppnades och bojorna föll av dem alla.

Fångvaktaren vaknade och trodde att alla hade rymt... Han drog sitt svärd för att ta sitt liv...

- Gör dig inget illa! Vi är kvar allihop, sa Paulus.

- Vad ska jag göra för att bli räddad? frågade fångvaktaren.

- Tro på Herren Jesus, så skall du bli räddad, du och din familj.

Och de förkunnade ordet om Herren för honom och alla i hans hus.

Fångvaktaren tog hand om dem alla, tvättade deras sår efter piskrappen. Sedan döptes han själv med hela sin familj...

Han tog med dem upp i sin bostad och lät duka ett bord... "

(Apg kap 16:25-34)

Det var så det var, under den första kristna tiden. De vuxna - husfadern - bestämde sig för att följa Jesus och då gällde det alla i familjen - både barn, tjänstefolk m m.

Individen hade inte alls den plats som vi tänker oss. Man tillhörde kollektivet, familjen.

Dessa barn tog emot dopet i vatten och ande, precis som deras föräldrar. Dessa barn fick växa upp i en kristen miljö, så underbart!

Apostlagärningarnas berättelse är mycket lik situationen i Ulvsmåla...

Och på första stolsraden satt tre små prinsessklädda flickor och dinglade med benen, alltmedan vi andra försökte koncentrera oss på "Pärleporten..."

Det är inte måttet av tro som är avgörande. Jesus kontrollerade ingen. Han sa bara:

- Följ mig.

Evangeliets effekt är att det befriar oss från krampen att prestera tro. Isacc döptes in i en gemenskap som bär honom! Och han blir själv en tillgång i denna gemenskap - "Låt barnen komma till mig..." Hela detta hushåll vill följa Jesus. Barnen är ofta mer följsamma än vi vuxna..

Nu har han tillgång till Guds Helige Ande och de andliga gåvorna. Det är vår sak att skapa en miljö där de kan få växa och Isacc kan få upptäcka vad Herren har gett honom.

Den vita dopdräkten markerar att han är innesluten i Jesu rena kärlek från sina unga dagar, genom sina tonår, sina vuxenår ända till slutet, då detta himmelska medborgarskap får bära oss alla vidare...

Dopet gäller - en gång för alla! Gud handlar, ja det är sannerligen Gud som agerar!

Vi då? Vi får ta emot...

Kristen värme och kärlek präglade Himlagård denna söndags eftermiddag. De små prinsessflickorna åt äppelkaka med vanlijsås och Isacc betraktade dem med stora ögon.

... " och han och hela hans hushåll visade stor glädje över att ha kommit till tro på Gud".

Er "skogspräst" i stan... Det lilla ljus jag har...

Helene Sturefelt

FRUSEN FARLED

Vilka vägar bär?
Är det jag som bestämmer min livsväg, eller är det vägen som vandrar mig?

Jag står på havs-isen. Mina fötter är precis vid grön markering, som anger att här går det bra att segla.
Skuggan pekar mot land.
Den frusna farleden hindrar min kanot att paddla, men ger mig alternativ - att gå, där man inte kan gå...

Hans-Erik Lindström skriver:

"En som ger sig ut på okända vägar
och kända
en som går mot okänt mål
och ändå inte okänt
en som lever sitt liv i ett provisorium;
en tillfällig vandring i en brusten värld
en sökare efter källor
för livsförståelse och mening
en längtare efter helighet
i fridlös tillvaro;
- en pilgrim".

         /ur "På väg", Libellus förlag/

Den oro som ibland överväldigar mig, söker ständigt bärkraftig botten.
När jag läser i Psaltaren finns oron med överallt. Den är inte bortredigerad av fega klåfingrar, den står där som ett rop för oss andra, som en vägvisare - en grön orospinne i fruset farvatten.

Övergivenheten sägs vara den största oroshärden. Tomas Sjödin talade tröst och tro i radiogudstjänsten från lutherska frikyrkan.
- Stanna kvar en stund, gå inte, sitt hos mig. Säg inget. Bara stanna.

Vad sa Jesus på korset?
Han bad inte om smärtlindring, det var inte rädslan för att det skulle göra ont som plågade honom.
Det var två saker:
1. att vi skulle vara kvar i oförsonligheten: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör..."
2. att han själv skulle vara utsatt för den yttersta ensamheten: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?"

Detta rop, är hela mänsklighetens rop.
Men det är också Guds rop tillbaka till oss!!
- du mitt älskade mänskobarn, varför har Du övergivit MIG ??

Korset vänder upp och ned på allt.

Hans-Erik Lindström:

"Be, orkar jag inte

Handla, förmår jag inte

Tänka är mig för tungt

Bara vara, bara vara.... "

Nej, jag vill inte döva min oro. Jag vill inte döva någon känsla.

Vi måste våga vara I den.

Jag ÄR oro.

Men jag vet vägen ut ur den.

Gud, jag överger inte dig. Vi delar oron. Tillsammans.

http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=broadcast&Id=2244379&BroadcastDate=&IsBlock=

Hann du inte gå i kyrkan idag? Lyssna då på gudstjänsten här från Hemsjö kyrka och Tomas Sjödins predikan.

I eftermiddag blir det hembesök med dop.

Frusen - nej upptinad!

Helene Sturefelt

VÄRLDENS BARN

Vi har roliga jippon i TV-soffan och smaskar godsaker och sms-ar snälla extrapengar till Världens Barn...

Ibland får jag en dålig smak i mun av vår nöjes-generositet. I kyrkan ger vi kollekt troget varje söndag, utan jippo... i det tysta.

Fast å andra sidan är det ju bra att kombinera något så onyttigt som Melodifestivalen med ett vettigt ändamål - att skänka pengar till dem som behöver.

På så sätt är Fastan och Melodifestivalen en bra kombination! Hur mycket blev det igår?

En gammal vän skriver skarpt om VÄRLDENS BARN:

"De vuxna bär hela skulden

till att barn har en otrygg värld

Över barn i många länder '

hänger ett hotfullt damokless-svärd.

Till döden dömda på förhand

föds barn til lett stympat liv

till den HIV smittade modersmjölken

saknar fattiga länder alternativ.

Och redan i livets början

dör miljoner i hungersnöd

på samma jord och samtidigt

som miljoner lever i överflöd.

Miljoner barn har dödats

i de vuxna barbariska krig

Må domen över missgärningsmännen

må den domen bli evinnerlig.

För hela den vuxna världen

är det en skam av gigantiskt mått

att aids, krig och hunger

blivit oskyldiga barns lott.

Den mest beklämmande synen

är vuxna med vapen i hand

de utgör ett hot mot de värnlösa

också mot barnen i eget land.

Det finns miljoner barn i världen

som aldrig någon fritid haft

som istället för lek och skolgång

utnyttjats som billig arbetskraft.

Men ondskan sträcker sig längre

den har ett djävulskt mål

att göra barn till handelsvara

och sänka människan i ett moraliskt avgrundshål.

Också det mest ondskefulla

kan vuxna ägna sig åt

helt utan känsla och hänsyn

till ett barns förtvivlan och gråt.

Och detta trots att konventionen

från FN ger barnen rätt

rätt till hem, skola, fritid

och rätt att äta sig mätt.

De vuxna har ingen ursäkt

och heller inget försvar

när världens barn mördas och skändas

är skulden uppenbar."

                              Georg Svensson,

.. som tillägnade denna dikt miljoner mördade barn, som under sina korta liv drömde om en framtid.

Helene Sturefelt