ANDAS DEN HELIG ANDE - Anders Arborelius om Bön

"Bön ger liv ur död, som svar".

Bön. Sömn. Död.

Tre Ö'n.
Dessa tre - bön, sömn och död - är släkt med varandra. Det handlar om att släppa taget... att flyta iväg...

Här kommer det andra föredraget från pilgrimsteologidagarna i Vadstena, såsom jag uppfattade det.
Vi befinner oss i Vätternkyrkan. Bänkarna är bekväma och snön smälter sakta från grovskorna.

Det är den katolske biskopen Anders Arborelius som ger oss undervisning om bön.

Vätternkyrkan.

Samtidigt som jag läser igenom mina anteckningar har jag Mia Skäringers bok bredvid mig, "Avig Maria". Hon skriver om hur nära hon är att stressa ihjäl sig. Andningen vill inte komma ned i bröstet... Jag vet, alltför väl...

A N D A S   D E N   H E L I G E   A N D E .

Helig Ande är med ända från början.

OCH JORDEN VAR ÖDE OCH TOM
OCH GUDS ANDE SVÄVADE ÖVER VATTNET... 1 Mosebok 1

OCH HERREN GUD SKAPADE MÄNNISKAN AV STOFT FRÅN JORDEN OCH BLÅSTE IN LIVSANDE I HENNES NÄSA
OCH SÅ BLEV MÄNNISKAN EN LEVANDE VARELSE. 1 Mosebok 2:7

Detta är existentiell poesi. Det når mycket djupare än de biologiska termerna, som stannar vid kroppen.

Ande Och materia. Både ock. Inte antingen eller.

Brusten och hel. Samtidigt.

Människan är andlig. Men se upp så du inte blir förandligad! Det är inte meningen. Var jordad. Också.

Det finns en bön i oss genom själva andningen.
Det tycks vara en universell kunskap.

Det är som en oas inom oss. Vi behöver inte vandra till världens ände, sa Anders Arboerlius. Vägen går inåt.

Låt det andas i dig.

Genom dopet blir vi den helige Andes tempel. Vi är inte ihåliga inombord.
Visst, man kan känna sig tom, men den "tomheten" är en förberedelse för att ta emot helig Ande.

En karmeliternunna sa:
- Våga tillbe Gud i varandra!

Åh nej, nu blir det för mycket...

- Medan du pysslar om dina barn kan du tillbe Gud, sa hon. Varje människa kan vara bärare av den Helige Ande.

Men här i Norden vill man hellre tillbe Gud i naturen... Här ser vi människor som ett störande element, sa Arborelius.
Är vi verkligen det? Lär av denna karmeliternunna.

Kroppen kan hjälpa oss att be.
Det andas in. Det andas ut.
Andningens rytm är Andens rytm. Stressen släpper. Återvänd dit.

Jag bläddar lite... Eller vad säger du, Mia?

                                    Andas bort din stress. Nej, detta är inte Mia.

Jag måste börja med yoga.
Men "måste" är ett så fult ord. Det går inte ihop med yoga.

Jag vet intuitivt att om jag inte lägger om livet nu så tar stressen död på mig.
Han syr på min kostym i hemlighet...
Jag vill inte dö av stress. Jag vill inte dö av något som jag kunde göra något åt.

Om vi bara kunde ana ett uns av hur farlig stressen är, skulle vi prioritera om. Välja bort. Säga nej.

Men vi vet inget. Förrän den dagen det börjar sticka i högerarmen och hugga lite vasst i hjärtat.

Yoga. Nu kör vi.
Solhälsning. Laranga. Puttifjanga och Ashtanga.

Jag står gärna på huvudet om ber Fader Vår varenda kväll, bara jag får ned mina axlar.
Bara jag kan andas på djupet igen.

Solen letade sig in i Vätternkyrkan. Korset på väggen glimmade till. Jag tog ett djupt andetag, utan att tänka på det.

Sol-Kors. Skapelse och Frälsning.

Katolske biskop Anders fortsatte:
Vår tids frestelse är att kontrollera, äga, manipulera.
Men det går inte med andningen. Inte med Anden heller.

Theresa av Jesusbarnet sa:
- Bekymra dig inte om du somnar i bön. Då sover du ju tillsammans med Jesus!

Sömnlöshet är ett svårt problem i vår tid, sa Anders.
- Ta bönen till hjälp!

Bön. Sömn. Död.

Det är i glappet mellan andetagen som vi somnar. Och dör...

Det är i glappet... vi kan hamna i Vättern.

Den kontemplativa bönen är att kärleksfullt vara tillsammans med Gud. Utan ord.
Bara att med hjärtslagen vara.

Denna typ av bön motverkar prestationshysterin.
Kontemplationen hjälper oss till vila.

Och jag är så glad att jag får sitta här och ösa ur den kristna kyrkans skattkammare!
Hungrig Helene med andningen för högt uppe i bröstet.
Det blev ju inte bättre för att jag halkade och slog i bröstbenet... men tack Gud att jag ramlade så snyggt och inte tvärs över revbenen...

Jag vill inte yoga.
Det är som att titta ut genom ett fönster när man trodde att det var en spegel..
Och man såg - ingenting...

Kanske mitt bästa foto?

Jag vill ha ett DU i min bön. Jag vill umågs med Närvaron.
Inte bara sträcka ut och bli smidig. Inte bara andas ensam.
Utan tillsammans. Med Gud.

Biskop Anders sa:
- Den ordlösa kontemplativa bönen vilar i tystnaden. Riktningen är mot ett Subjekt, inte ett objekt!

Gud är mitt DU. En relation. Inte ett ting.

Men jag vet att yoga är en öppning för många materialister att över huvud taget våga närma sig andligheten. Men jag blir inte mätt där.
Ingen är ju hemma...

Är någon hemma?

Kära Mia skriver:

Jag har bråkat med hela världen. Det är en sådan tid nu. En säga-ifrån-tid. Säga-vad-man-känner-tid.
Bråkat. Och yogat.

Nu ska jag vila och äta spenat så jag blir stark. Så jag orkar packa väskan. Så jag fastnar på bilderna som skall tas imorgon.
Jag är för suddig nu. Genomskinlig. Måste få tillbaka konturerna. Samla ihop mig.

Bra övningar för bröstkorgen idag. Öppna. Öppna mig. Få flöde. Genomströmning. Få luft. Andas.

Jag slutar andas när jag blir stressad. Slutar andas när jag blir pressad.
Och till slut smäller det. Ofta i nacken. Kroppens handbroms.

Mias berättelse är nästan som min. Vi är både Stark-Sköra. HSP-personer. Högkänsliga. Hudlösa.

Stark-sköra istappar vid pumphuset, Vadstena.

Många hinduer och buddhister ber mer än vi kristna, sa Arborelius, och är frommare än vi. Men de saknar en sak  - de är inte ett tempel för Treenigheten.

Det är Helig Ande som öppnar upp. Ande och Andning. Helighet och Kroppslighet.
Inte bön som prestation. Inte som sökande. Utan som att äntligen vara hemma.

Den kristna bönen är att Vara. Inte att Göra.

Vår tid vill få oss att prestera mer, konsumera mer, tills vi blir patienter i sjukvården!

Släpp taget. Flyt i väg. Med Anden.

Återvänd till ditt Vara. Andas. In i bönen igen.
Där är vi oss själva. Nära Gud.

Om du blir angripen på din person och det du gör, glöm inte att du har din identitet någon annanstans - i varat. Inte i görat.

Har du gått vilse?
Kom tillbaka! Du kan börja när som helst. Börja om. Nu. Gör det enkelt.

Hittar du ingen andlig vägledare?
(Se upp för nyandlighetens "guider", säger jag. De är förklädda ulvar i fårakläder.)

Teresa av Avila säger:
- Hittar du ingen andlig vägledare där du är, så ta hjälp av Josef. Han är tyst, men nära Jesus...

Vägledare.

Bön är att lyssna. Att vara "idel öra". Inte "hålla låda",

Vi ber inte på egen hand. Jesus är i oss. Liksom helig Ande.
Hör du Andens ordlösa suckar för dig, som manar gott för dig, inför vår himmelske Fader?

Anders Arborelius avslutade sitt pilgrimsföredrag om bönen:

- Besvara Guds kärlek! Var ett eko.
Inte bara be att Gud ska leverera bönesvar...

Bönen liknar ingen annan mänsklig aktivitet. Den finns där, precis som andningen.
Vi kan ju inte lära oss andas. Bara bli medveten om den. Fördjupa den.

Var är jag?

Vakna!
- Var är jag? Död? Eller i himlen?
Du sitter på tåget, på väg hem.
- Var är hem..?!

Helene Sturefelt, mitt emellan två andetag. I andan-om.

PILGRIMSTEOLOGI 2013 - Martin Lind om Nattvarden

Vad händer på Pilgrimscentrum?

Det är inte lätt att växla mellan världarna.

Från att ha umgåtts med pilgrimer, biskopar och nunnor... tillbaka till världens flöde av sport, nyheter och dumheter... är steget så stort att jag halkar...

Från centrum till periferi. Suck, jag vill från bort ytan, ned i djupet igen.

Jo, jag slant och slog i bröstbenet i ett räcke så att jag fick "bröstskott" som svägerskan sa - både fysiskt och mentalt.

Nu vill jag dela med mig av pilgrimsteologidagarna i Vadstena.
För fjärde året i rad inbjöd Pilgrimscentrum till teologisk fördjupning varför vi pilgrimsvandrar.
Det är ju inte bara en promenad...

Mer än att gå.

De närmsta dagarna öser jag ur en oändligt rik källa av erfarenhet, förmedlat av Anders Arborelius, Sanna Lindström, Caroline Krook, Martin Lind, Lena Sollerman, Moder Karin, Syster Katarina och Martin Lönnebo.

Och X2000 var bara sju minuter försenat i Mjölby, så jag passade på att köpa en Månpocket av Mia Skäringer, "Aviga Maria" - även hon en typsik HSP...

Det är Fastlagssöndagen idag, men jag orkar inte gå i kyrkan... jag har för mycket i huvudet... Men TV-gudstjänsten var precis vad jag klarade.
Tack pastor Tommy Dahlman i Trollhättan, du fick ihop min mentala splittring så att jag nu kan samla mina tankar.

Nästan insnöad i Mjölby.

Jag låter Martin Linds föredrag få första platsen här.
Han utgick från Olof Hartmans kända nattvardsbön:

O, DU SOM BLEV ETT SVAR PÅ VÅR BÖN,
ETT BRÖD FÖR VÅR HUNGER,
HJÄLP OSS NU ATT VARA DITT SVAR TILL DEM SOM SAKNAR VAD VI ÄGER I ÖVERFLÖD.

HJÄLP OSS ATT HÖRA DET ROP SOM DU HAR HÖRT,
FÖRSTÅ DEN NÖD SOM DU HAR FÖRSTÅTT,
TJÄNA DEN MÄNSKLIGHET SOM DU HAR TJÄNAT.

UPPENBARA FÖR OSS DITT BORDS HEMLIGHET:
ETT ENDA BRÖD, EN ENDA MÄNSKLIGHET.

Martin Lind talade i tio punkter. Jag bildsätter med tio foton, tagna på plats i ett översnöat Östergötland. Rubriken är:

KOM ALLA HUNGRIGA. MÅLTID PÅ VÄGEN.

Örtagården vid Klosterkyrkan.

1.  B R Ö D S B R Y T E L S E N

"Brödet som vi bryter är en delaktighet av Kristi kropp".
Vad betyder det? Vi har ju ingen limpa med oss som ska skivas upp, men den lilla oblaten får åskådliggöra något mycket väsentligt:

Nattvarden åskådliggör vår brustenhet.

Jesus instiftade nattvarden i det allra svåraste läget, på lägsta nivå, inför döden.

Mina låga lägen binder mig ihop med Jesus. Det är dock ingen sorgekaraktär, nej snarare en ärlighet.

Förr betonades ju nödvändigheten av att känna sig själv så pass att nattvarden blev tillfället för "stor syndakännedom och rannsakan."

Det behöver inte nödvändigtvis vara så, sa Martin Lind, utan detta knyter an till hela mänsklighetens brustenhet.
Det där mörka stråket som finns där inom en...
Inte verk-synderna som man åstadkommit under dagen, utan just det där dova som maler hela tiden...

Nattvarden är en ton underifrån.

Inget läge är så svart att Herrens Heliga Nattvard inte kan nå dit!
Den andliga hungern driver mig. Inte den självgoda mättnaden på mig själv.

Andlig hunger driver mig.

2.  S O L I D A R I T E T

"Se den nöd som du har sett..."
Vi har ansvar för varann. Vi är inte utkastade atomer hit och dit...

På tåget satt jag och växelläste mina anteckningar och Månpocketboken. Det blev ett intressant möte...
Baksidestexten på Mia Skäringers bok lyder:

Mia Skäringer skildrar det komiska i våra tillkortakommanden, men hon förlöjligar aldrig sitt eget eller andras lidanden.
Människokärlek, detta gamla ord som väl numera bara används i kyrkan, är hennes klangbotten.

- Jag inbillar mig att det bor en präst inom Skäringer, den bästa sortens stridbara jeansklädda förortsprälle!
Göteborgs Posten.

Och Martin Lind sa, på sin kraftfulla skorrande skånska, något om Nattvardshinder:

- Om de rika tar för mycket, då brister solidariteten!
Nattvard kan inte firas i rasism!

Alla får plats.

3.  M Å L T I D

Alla måltider, i köket eller på restaurangen, bär på ett heligt drag: Gud ger. Vi tar emot. Det är livets grundmönster.

Nattvarden är för ett kort ögonblick ett slutet rum, en slags livmoder, där Gud ger.
Budskapet är enkelt:
- Du och jag hör ihop med alla människor! Solidariteten är allmänmänsklig. Liv av Nåd.

Men i vardagslivet dödar vi varandra med blickar av förakt eller avundsjuka. Vi är inte ett dugg snälla eller solidariska...
Mia Skäringer skriver:

Avig Maria är inte alls klar med sig själv.
Jag drar ett djupt andetag och hoppas att jag vågar vara jag idag också. Inte säkert. Jag kan bli offer för någons blick. Någons ton.

Ibland bränner det till. Längre in än vad man först märkte.
Och självföraktet, som är dödat, blir ett spöke som går igen...

I väntan. Klosterträdgården vid Pilgrimscentrum.

4.  M Ä T T A R   H U N G E R

Det vi inte kan ge till varann, kan oväntat komma genom det heliga sakramentet.
Jesus rör vid mig när jag sträcker fram min hand...

Vi får själva bestämma innebörden när vi tar emot oblaten.
- Kristi kropp för dig utgiven.

Vi präster ska inte hitta på tolkande ord. Men vi vet bortom alla teologiska underfundigheter att Jesus Kristus är faktsikt närvarande  i bröd och vin.
"Hur" lämnar vi...

Kristus ger oss del av det sanna livet. Bortom förakt och missförstånd.

Det lilla brödet är bärare av gudomlig kärlek och bejakar mig helt och hållet.
Men det är bara Tron som ser detta... i tillit.

Hur menar du?

5.  S P R Ä N G E R   S O C I A L A   G R Ä N S E R

Nattvarden är kanske det enda "medel" som tydligt visar hur kung & soldat, fånge & väktare, man & kvinna, är lika inför Gud:
 - Alla får vi del av ett och samma bröd.

Mässan provocerar hierarkier. Ifrågasätter förtrycket. Underminerar diktaturer.

Här bor respekten för människan! Hälsningar Gud.

Inget samhälle kan bestå som förnedrar sina medborgare.

Lämna företräde. För medmänniskan.

6.  P I L G R I M S FO L K

Alla måltider sammanfogas i tid och rum i mässan.

Alla som gått före... alla finns där.

Kristi vandringsfolk vägrar sätta gränser för tid och rum!

Prästmannen Ullman i Strängnäs myntade på 1800-talet tanken om den andra halvan av altarringen:
- Den är i himmelen...

Martin Lind funderade på om just detta med att stå i cirkel kan vara svårt för vissa, ja exkluderande...

Jo, själv tänker jag i min sårbarhet att så synlig vill jag inte vara.
- Upplös kontrollen, sa Martin, hellre en "salig röra" där alla känner sig välkomna på sina egna villkor.
Tack.

Vandringsfolk. Genom tid och rum.

7.   A T T A C K   F R Å N   D J Ä V U L EN

Nu till något svårt.

Det som skulle ena alla människor, alla kristna - splittrar oss...
Det är en mycket stor smärta att konstatera hur tidigt kyrkan splittrades i en östlig och västlig del, p g a nattvardssynen. Och sedan fortsatte splittras...
Djävulen skrattar...

Stora manifestationer slutar ofta med mässan, men där kan vänner plötsligt bli teologiska fiender...
Strukturfel!!

- Tänk dig själv, sa Martin, om du bjuder hem dina vänner men valde ut vilka som fick äta, beroende på deras uppfattning om maten...
Det är absurt!

Splittringen kring nattvarden är oacceptabel.

Här följde några synnerligen intressanta kommentarer från en pilgrimsvandring till Liseaux i Frankrike, för några år sedan:

Protestanter får inte fira nattvard med katoliker. I respekt för detta lade ledaren sin hand över bröstet för att bara ta emot välsignelsen. Men då viskade den katolske prästen till honom:

- Pourquoi? Varför?
Nästa dag var det likadant.
- Pourquoi?
Tredje dagen viskade han, i civil olydnad, till sin protestantiske broder:
- S´arretez! Sluta!

Och biskop Martin förstärkte:
- Gå till nattvarden, överallt! Bryt strukturerna som hindrar! I Jesu namn.

Gå! Hindren översnöade. Kom!

.
8.  T V I V E L

Den välkände psykiatrikern Johan Cullberg har uttryckt sin kritik och tvivel på Gud.
- Gud är bortrest... skriver han i sina memoarer.
Men på en enda punkt anar han Gud och det är i nattvarden.
- Mässan ger mig kontakt med den bortreste guden...

Martin Lind lyfte fram detta exempel på hur verkligen är Ett bröd och En mänsklighet.

Tvivlaren och t o m ateisten får i mässan ändå ta emot Guds mättande - bortom allt förnuft.

Sakramenten är mysterier, som vi inte kan komma åt eller förfoga över, bara ta emot. Där är befrielsen.

Och Mia Skäringer skriver om att gå från att vara "en sylvass glasbit på stranden, livsfarlig att få i foten, till att bli en slät grönblå skärva, att hitta i sanden och smeka mot sin kind:

- Jag har blivit den förlåtande. Jag försöker förstå. Jag har transformerats från att vara åsikter till faktisk verklighet.
Det jag inte lever upp till, skiter jag i att försöka dölja.

För när jag målat upp den politiskt korrekta bilden av mig själv, blir den till slut mitt fängelse...
Jag är så komplicerad...

Nej Mia, du är en högsensitiv person med förhöjd emotionell känslighet!
Du liksom jag är ett räddhågset modigt kanin-lejon. Tänk om jag fick träffa dig... i mässan...

Anar att någon gått här...

9.  S L Ä K T   m e d   L O V S Å N G E N

Nattvarden kan aldrig vara svårmodig, egentligen.
Vi möter ju den segrande Guden, som håller hela universum i sin hand!

Det kan inte bli annat än lovsång till Gud, som ser det brustna i mig och möter mig i ögonhöjd.

Det är inte toner, vibrato, noter eller tonartshöjningar - nej det är den inre lovsången som stilla porlar, som en harmoni. Acceptans.

Mia Skäringer fick en fråga om hon aldrig var lycklig...:

- Lycka är ett kravfyllt ord. Det rymmer besvikelser och för höga förväntningar. Man tror alltid att man inte är lika lycklig som alla andra...

Jag är mer ute efter harmoni. Den är mer värdefull än lyckan, som är fladdrig och hal som en tvål.
Harmonin kommer när jag långsamt erkänner vem jag är. När jag ger upp mitt krig mot mig själv. Drar tillbaka mina arméer. Slutar jämföra mig. Det är harmoni.

Harmoni. Rödtornet inramat. Utan jämförelse.

10.  T A C K S A M H E T   

Nu avrundar vi detta inlägg med att konstatera nattvardes två pelare:

- brödbrytelsen
- tacksamheten (eukaristin).
De första kristna kunde fråga varann:
- Har du firat "tacksamheten"? : )

Och Luther sa att den bästa medicinen mot bitterhet är att tacka.

Så binder mässan ihop vårt liv till en helhet - och vi får tacka.

Jag tackar Gud att jag får leva mitt dubbelliv, i världen men inte av världen.
Karlskrona - Vadstena. En nödvändig pendling.

Mina vänner, på riktigt (inte bara på FB...), är en salig blanding av bussförare, pilgrimer, studenter, biskopar, grannar, nunnor och punkare...
Vänskap som mättar.

Östgötapendeln.

Helene Sturefelt, tåg-pilgrim,
- som äter de sista lussebullarna till kaffet, ty här är inga semlor bakade. Än.

UPPENBARELSENS LJUS

Uppenbarelsens ljus.

Det måste upplevas.
Man man måste få se det själv, med egna ögon.

Inte bara Melodifestivalen i Karlskrona eller skärgårdsisen som bär, utan jag tänker på Gud. Förstås. På Guds närvaro.

Jag är trött och orkar egentligen inte sitta här, men du får ett helgsvep med rubrik från Kyndelsmässodagens tema: Uppenbarelsens ljus. Sen måste jag vila några dagar.

Scandic Hotel uppe till höger.

Där bodde artisterna.

Hur lindrar man nervositet inför att möta offentligheten?

David Lindgren behövde inte stå på Scandics hotelltak denna gången, han gick promenad längs havet istället, och samlade sina tankar. Klokt. Där finns kraft.

Danny Saucedo behövde också få spänningen att släppa och ringde sin mamma. Klokt. Där finns kraft att hämta.
(Hur fick lokalbladet veta detta? Det kan ju vara en forskar-rapports-förfalskning...)

Och undertecknad hade sin första offentliga predikan på tio månader. Inte nervös för det, dock för offentligheten. Hur hanterade jag det?
Jo, jag gick längs havet, ringde hem samt bad till Gud.
En oslagbar kombination!

Måste upplevas.

Bibeln talar aldrig om att Gud skulle kunna förstås som en tidlös idé. Inte heller som något man kan tänka sig fram till på filosofisk väg.
Gud kan inte heller nås genom att uppfylla en rad religiösa bud eller vara moralisk...

Nej, Bibeln talar om att Gud uppenbarar sig, på bestämda tider och bestämda platser.

Gud gör nedslag i historien. Dessa uppenbarelser är tydliga och synliga. De påverkar omgivningen och får konsekvenser.
Och Guds uppenbarelser är oupplösligt förbundet med Israel, Kristus och kyrkan.

Man skulle kunna säga att Gud möter oss som ett verb - i form av en handling, en gärning, ett möte, en händelse...

Gud, Du är fantastisk i din fantasi!

Som att åka långfärdsskridskor på Danmarksfjärden i Karlskrona skärgård, till exempel...

Jag återkommer gång på gång hur fantastiskt det är att känna hur detta lock av fruset vatten bär en över stora vidder och djup...

För mig är detta en form av Uppenbarelsens Ljus.
Från Skaparens egen hand...

Tack, tack, tack!

Och solen bara flödar och ger och ger av sig själv... och blir allt mindre för var dag, för att vi skall få leva...
Visst är det lätt att förstå de som förväxlade solen med Gud!

Därför är kyrkohistorien så handfast när den lägger Jesu födelse just vid hedendomens solfest, eftersom Jesus Kristus är hjärtats sol som fördriver allt vad mörker, synd, ondska och död heter!

Och när spotlightsen slocknat på arenan och festivaltältet packats ned, då kvarstår Kristus, solen, som ett predikat Ord i kyrkan... !

Sida vid sida.

Vårt kommunalråd Camilla Brunsberg är en riktig partypingla i sin glittrande klänning! Dessutom är hon kantor och sångbegåvad.
Bejublat var hennes framträdande med Linda Bengtzing. Inte i kyrkan utan i tältet.

Min arbetskamrat Joakim, som spelade på söndagens gudstjänst, sa:
- All musik måste ha ett syfte för att vara intressant. Att bara spela, eller ge en konsert i största allmänhet ger inte mig något.

Jag håller med. Musik är bruksmusik och där vinner psalmerna många gånger om, framför schlagerdängorna!

Men visst, sida vid sida behöver vi både rosa feststämning och allvar och djup.

Ungefär som Melodifestivalens mellanakt där komikern Per Andersson dök upp som hårdrockare i Skavkulla...
Det går inte att kombinera, egentligen.

Till SVT: Skavkulla är inte bara ett "roligt namn" - det är en av de vackraste platserna vi har, så långt ifrån hårdrock man kan komma!

Fast jag erkänner att jag skrattade när de tog fram ukulelen och spelade "Highway to... " ja, inte till "hell" ialla fall, jo kanske ändå - de befann sig på nån ful bakgata i Stockholm när det spelade in den scenen, och inte här hos oss = Blekinge med smak av himmel som landat på jorden:

Festival-campare på Dragsö på väg in till stan.

Detta blev en lång inledning till det jag egentligen vill säga ikväll:
Lukas underbara berättelse om gamle Symeon och Hanna, som med egna ögon fick skåda frälsningen.

De fick inte se Gud. Men de fick se vad Gud gör, i form av att komma oss nära, genom det barn som Josef och Maria bar fram i templet.

Lycklig, ja salig, utbrast den gamle mannen:
- Mina ögon har skådat frälsningen, nu kan din tjänare gå hädan/ gå hem i frid!
Och det gjorde han.

Jan Karp skådar Ljungskär.

Men annat var det med tant Hanna. Hon gick inte hem. Hon forsatte... Typiskt kvinnor.

Hanna var 84 år och tjänade Herren i templet genom bön och fasta, dag och natt.
Nu gick hon fram till den heliga familjen och tackade Gud, för vad hon såg.

Och sedan står det något intressant:

... OCH HON TALADE OM BARNET FÖR ALLA SOM VÄNTADE PÅ ISRAELS TRÖST. Lukas 2:38

Hon talade. Hon berättade! För alla!

Här måste kvinnoprästmotståndarna ha missat en vers!!

Här är Nya Testamentets allra första predikant !
OCH DET ÄR EN TANT!!!

Tack gode Gud för tant Hanna!
Hon berättar bara det hon sett. Hon talar bara om det som Gud uppenbarat för henne. Inte mer.
Hon är ett ögonvittne - och ser in i de ögon som själva vittnar, om Gud, om den stora närvaron...

Och jag tror att varje par barnaögon vittnar om Gud... tills vi uppfostrar bort det och kväver andligheten, i brist på näring.

Så får Gud börja om med oss hela tiden, om och om igen... och ge oss sitt ljus.

Coldingkors mellan Långö och Arnö.

Jag är så tacksam över att få vara kristen.

Det avkrävs ingen filosofisk skolning, inga hemliga läror, inga mantra, inga nödvändiga övningar eller beteenden - bara detta enkla; att få ta emot den Guds kärlek som strålar mot oss alla.

Och reflexet skall inte äras för att det gnistrar av ljus, från den eviga källan... men gärna prisas lite för fotovinklarna.. ; )
Du vet ju att jag bara fotograferar det som uppenbaras för mig, och som jag sett själv...

De ljusaste hälsningar från Helene Snurre Sturefelt,
- som skall öva med sitt band Ukulele Rockers To Heaven!

SCHLAGER-ORGEL

Snö på ballongerna.

Idag vaknade schlagerstaden Karlskrona upp inbäddat i vitt.
Det festrosa blandades upp med snöns mjukvita färg.

Mycket folk rörde sig på stan denna lördag.
Vi som inte kommer att sitta live på Teleonor Arena Rosenholm ikväll fick ändå vårt lystmäte stillat - i kyrkan...

Bänk efter bänk fylldes, ja, det var säkert runt 250 personer i Fredrikskyrkan när klockorna klämtade sina tolv slag.

Jag kan inte låta bli att dela med mig även idag av "Schalger-orgel del 2".

Schlager-orgel på gång.

Till Gud. "Te Deum". Så börjar signaturmelodin varje gång! Vem tänker på det?

Med psalmboken i knät tjyvläste jag morgondagens psaltarpsalm, och njöt av läget.

JAG VILL TACKA DIG AV HELA MITT HJÄRTA,
INFÖR GUDARNA (jodå, det finns många, men endast en som är Skaparen) SJUNGA DITT LOV!

Tolka mitt liv. "Empty Room". Tomt rum, ingen hemma. Varken jag eller Gud.
Bygg broar mellan tanke och känsla. Snälla, hjälp mig få ihop mitt liv.

Den ibland tröttsamma svängningen mellan grå vardag och färggrann helg och festival, gör att man kan undra vem man är.

Tolka mitt liv. Hjälp mig att känna att jag lever Ett liv, inte ett sönderstyckat.

Så tyckte jag att det stod i pratbubblorna ovanför folks huvuden.

Nej! Inte så här... Inte här.

Och man får absolut inte vara religiös!
Tack kyrkan att du ger mig anledning att komma hit, tyckte jag att någon annan tänkte.

Organisten tog musikaliska fragment och klanger och förde ihop Förr med Nu, till just den där enheten jag längtar efter.

Ett både-ock-liv. Inte ett antingen-eller-liv.

Plötsligt brusade Mendelsohns brudmarsch från den stora orgeln.
Vad i allsin dar...?? Ackordet gled omärkligt över till Lasse Holms "Dag efter dag"!

Folk drog på munnen...
Det här var roligt!

KYSSAR MÅ HAN GE MIG, KYSSAR AV SIN MUN!
TY DIN KÄRLEK ÄR MER LJUV ÄN VIN.
                                                                       Höga Visan 1:2

Underbara kärleksord reciterades mellan "låtarna".

Klockan slår för kärleken.

Men hur skulle Staffan Sundås klara "Diggi-loo" på orgeln?
Nä, nu måste det blivit något fel...

Slingorna från Bach välkända Präludium rullade under kyrkvalven... Men den som lyssnade noga kunde höra hur han vävde in de gyllene dansskornas rytm in i 1500-talsmusiken.
Skickligt.

JAG ÄR MIN VÄNS OCH MIN VÄN ÄR MIN
DÄR HAN FÖR SIN HJORD I BET.                   H V 6:2

Festen kan börja, min älskade!

Tolka mitt liv.
Hela kyrkan rymmer de starkaste känslor. Dopets glädje, konfirmationstidens brytpunkt, vigsel och begravning...

"Gammal fäbodpsalm" intonerades - men det stod ju "Give me your love" på programmet?

Vänta bara...
I up-tempo spelades denna älskade begravningsmelodi och fogades smidigt ihop med Fame´s glada låt.

De är sannerligen skickligt! Tack kyrkan, du tolkar mitt liv.
Ja, käre Gud, ge oss din kärlek i sorgens närhet.

DÄR LÅG JAG PÅ MIN BÄDD OM NATTEN,
SÖKTE HONOM SOM MIN SJÄL HAR KÄR,
JAG SÖKTE HONOM, MEN FANN HONOM INTE...

JAG VILL STÅ UPP OCH GÅ OMKRING I STADEN,
PÅ GATORNA OCH PÅ TORGEN,
HAR NI SETT HONOM...?

Snö idag. Har ni sett min vän? Gud.

Py Bäckmans "Stad i ljus" är nu för tiden så uppenbart sakral.
Den sköna poesin pekar mot Andra Sidan, "... i ett land utan namn."
Tyst sjöng jag med i det som nu är Psalm 830:

- Min resa var mot solen, långt bortom alla slutna rum... Ge mig liv, där allting föds på nytt, stad i ljus".

Tröst är inte sentimentaliet.
Tröst är närvaro. Och mitt ibland oss alla anade jag den Stora Närvaron.

Elit Choklad. Men inte istället för tröst. Både ock!

HANS VÄNSTRA ARM VILAR UNDER MITT HUVUD,
OCH HANS HÖGRA HAND OMFAMNAR MIG.

OROA INTE KÄRLEKEN
STÖR DEN INTE, FÖRRÄN DEN SJÄLV SÅ VILL.
                                                                   Höga Visan 8:3-4

Långt ifrån alla schlagerlåtar tåler att återvändas. De flesta är tröttsamma konstruktioner, utan originaliet.
Nu kom finalen - en av de mest originella låtar som vunnit: "Euforia"!

Final i rosa.

Organistens dotter satt framme i koret och spelade melodin på  - cello!
Mjukt pianoackompanjemang lyfte fram melodin.

Det var ett lågmält lyckorus, utan tonartshöjning...
Detta celloklingande Euforia var en värdig avslutning, där kyrkoherden avrundade med söndagens rubrik:

- Glädjerus över Uppenbarelsen! Euforia över Epifania!

Suck, nu blev det för mycket grekiska...
Vi reder ut det imorgon.

Kör-schema. Heja Karlskrona!

Men inte stående ovationer i kyrkan - vad är det för olater?!
Gärna ett Tack, men jag reser mig inte upp för den mänskliga prestationen!

Kyrkan har ett annat fokus...

Inför Gud är vi alla lika.
Bara Kristuskorset, evangeliet och trosbekännelsen får min hyllning.

Vi hyllar olika. Melodifestival-vimpel, på rätt plats.

BÄR MIG SOM ETT SIGNETRING VID DITT HJÄRTA.

Stora Mello-hälsningar,
Helene Sturefelt,
- som ser fram mot ytterligare tre tillfällen: 1 mars, 5 april och 3 maj.

MELODIFESTIVAL i ROSA

Karlskrona strosar i rosa.

Karlskrona har klätt sig i rosa. 
Mycket stolta är vi över att Melodifestivalens första deltävling går av stapeln hos oss.

Naturligtvis är kyrkan med på noterna.
Organist Staffan Sundås fyllde Fredrikskyrkan med folk och schlagerlåtar, anpassade till orgeln.

Du ska få ett smakprov, både på stauns skyltfönster och på den underbara text som reciterades i kyrkan.
Jag satt längst bak och njöt av Pamela Garpefors klingande ord från Höga Visan.
- Nu kör vi!

Men jag förstår inte varför den där kaninen skulle dyka upp igen...

I strumplästen på Trossö.

Det var verkligen festligt att höra Melodifestival-introt fylla kyrkvalven. Framför sig såg man vinjettflaggorna från TV...

De flesta texter handlar om kärlek, men med ganska banala ord.
Kvalitén höjdes nu till högre nivåer:

VAD DU ÄR SKÖN, MIN ÄLSKADE, VAD DU ÄR SKÖN!
DINA ÖGON ÄR DUVOR...

Nja, så snygg är du inte.. Eller?

"Nygammal vals" och "Volare" hördes.
Med ett mäktigt intro från en av de klassiska mästarna följde sedan "L'enfant et l'oiseau" - titeln säger inget, men melodin kände alla igen.

Däremot ökade pulsen något när nästa sång intonerades:
"Sommaren som aldrig säger nej"... hu! Det är ju den - - -

Göran Fristorp och Claes af Geijerstams pinsamma låt från 1973... med text av Lars Forssell:

"... dina bröst är som svalor som häckar..."

"Dina bröst är som

vinträdets klasar..."

Omskriven, upprörande, oanständigt...
Och alldeles underbart kvinnligt vackert, särskilt när den omgavs av dessa ord:

DINA BRÖST LIKNAR ETT KILLINGPAR,
TVILLINGAR AV EN GASELL SOM GÅR UT I BET BLAND LILJOR...

Aha!
Lars Forssell måste ha läst Höga Visan!
Inspirationen kommer som vanligt från den Stora Boken...

Plötsligt blev denna schlager sakral...

Nu är vi långt bort från skolgårdens gatuspråk, där killar inte vet hur man tilltalar en tjej... pojkar som inte vet hur man är med flickor... Män som inte vet hur man ger sin kvinna en komplimang.

DU ÄR SKÖN ALLTIGENOM, MIN ÄLSKADE,
PÅ DIG FINNS INGEN FLÄCK.

Skön rakt igenom.

Jag tänkte på jungfru Maria. På Heliga Birgitta. På den allra första predikanten tant Hanna, och på alla kvinnor som satt i kyrkan - hur underbart vi är skapade:

SOM EN PARK AV GRANATTRÄD SKJUTER DU UPP, MED ÄDLASTE FRUKTER,

MED NARDUS OCH SAFFRAN, KALMUS OCH KANEL OCH RÖKELSETRÄD AV ALLA SLAG,
MED MYRRA OCH ALOE OCH AV DE YPPERSTA KRYDDOR...

Den bibliska erotiken gjorde våra kinder rosa...  Precis så här vackert är det!
Inte sölat i smutsen, inte draget in på stöldmarknaden.

Rosa kinder.

OROA INTE KÄRLEKEN!
STÖR DEN INTE, FÖRRÄN DEN SJÄLV SÅ VILL.

Detta är Bibelns ord om kärleken. Respekt!
Från köksbordet, badrummet och ända in i sängkammaren - respekt! Stör inte, förrän den själv så vill.

Suck, så mycket "störd" kärlek det finns - avbruten eller påhoppad - gode Gud, kom och läk! Kom och trösta och upprätta.

Trösta, du kärlekens konung.

Organisten spelade Björn Skifts låt "Det blir bara värre framåt natten", med text av Peter Himmelstrand (vilket vackert namn!). Ord av längtan att kärleken skall vara på riktigt. Ostörd.

Och när tiden fått plats i relationen, då återvänder kraften och lusten.
Höga Visans ord låter kvinnan, bruden, säga:

VAKNA UPP DU NORDANVIND,
OCH KOM DU SUNNANVIND, BLÅS GENOM MIN LUSTGÅRD,
LÅT DESS VÄLLUKT STRÖMMA UT.

MÅ MIN VÄN KOMMA TILL SIN LUSTGÅRD OCH ÄTA DESS ÄLDA FRUKTER.

Kom in och ät.

På torget utanför Fredrikskyrkan står det stora festivaltältet. Där inbjöd Thomas Deutgen till att leka Melodikryss.
I vanliga fall hade vi kastat oss över det med glädje, men inte nu.

Vi var så uppfyllda av mötet mellan schlager och Höga Visan att vi bara behövde strosa runt lite.

Rosa, rosa, strosa, strosa...

I lokaltidningarna och på lokalradion tjatar man om vilka låtar som olika Tyckare tror ska vinna.
Det blir väldigt simpelt...
Oddset hit och dit.

Typiskt perspektiv av självdöd, rationell ekonomi.

Vart tog konsten vägen? Poesin? Skönheten?
Kan vi inte det språket längre? Ta fram Bibeln igen, gott folk. Där finns mat för själen.

Olika näringsställen...

Därför fastnar jag för Eric Gadd och hans attityd:
- Min låt "Vi kommer aldrig att förlora" handlar om kampen mellan det rationella och irrationella.

En strof ur hans låt lyder "De säger våra drömmar är för stora".

- Vi lever i en tid som är så överdrivet ekonomisk och hyperrationell, säger Eric Gadd i en intervju, speciellt i ett sekulariserat land som Sverige.
Man får inte vara irrationell, drömmande eller förälskad, säger han, men jag vill stå för allt det där - Det Andra.

Du får min röst, Eric, låten ohörd.

ÄT , NI KÄRA, OCH DRICK, JA BERUSA ER AV KÄRLEK!
Höga Visan 5:2

Festivalfirare i kyrkan.

Heja Anton, fingersjalsvirkaren!

Nej, inte märktes det någon sekularisering idag i kyrkan inte!

Våra känslor är vår första hjärna.
Det lilla barnet har bara känslor.
Där finns Gudsnärvaron.

Sedan är det de vuxnas sak att lära barnet tolka vad de känner, och ge ord och tanke för det.
De flesta blir berövade sin känsla... och får använda delar av sitt vuxna liv att hitta rätt igen.

Det är nu kaninen kommer in - den som för mig är symbol för den rädsla jag tvingats döda.

När jag åkte buss in till stan, bad jag Gud att låta mig få möta dem och det jag behövde.

Festlig buss.

Så blev det också.
Men jag var inte beredd att på långpromenaden hem få se en, på riktigt - död kanin, i Tullparken...
Med tårarna strömmande lyfte jag undan den, och la resterna av den trasiga kaninen under en rhododendronbuske. Fortfarande mjuk... : (

Det rosa svartnade...

TY KÄRLEKEN ÄR STARK SOM DÖDEN...

Kanske man måste följa sprickorna i livet, för att hitta rätt...

Sprickan visar vägen.

I strumplästen,
Helene Sturefelt, musikälskare,
- som välsignar både djur och människor, rädda som orädda.