Nr 1. Näbbgäddan.
Nu lite avkoppling.
Hur gör du för att glömma dig själv för en stund?
Ända sedan jag var barn och tonåring har jag älskat papper och penna, att få låta linjerna fara över den vita ytan och se vad som tar form.
Denna sommar har jag umgåtts mycket med maneter i havet. De är så fascinerande!
Är de växter eller djur? Kan de se och höra? Hur medvetna är de?
På listerländska heter manet "aula-wabbel". Man får se upp när de driver in i havsvikarna, för då täpper de till totalt. Fiskarna får inte upp sina nät, och fiskarna fastnar inte heller.
Kan jag teckna detta på något sätt?
En morgon när jag stod och väntade på tåget tittade jag bort mot den stora silon. Där finns en grafitti-figur sprejad, ganska ful. Hm... det ser ut som.. som en... slags manet!
Jag gick hem och tog fram mina tuschpennor och lät figuren ta form.
Aula-wabbeln var född!
Originalet på silon.
Var så god!
Här kommer en kavalkad på det som runnit ur pennan den här höst-vintern.
Som symbolpedagog ser jag mer än vad som finns... Gör du det också?
Och hon är politisk, den där wabbeln….
Näbbgäddan tycker sig inte se några konstruktiva lösningar i politiken.
Den tecknades den 17 oktober. Ännu har vi ingen regering i Sverige efter riksdagsvalet i september.
Aula-wabbeln blev så frustrerad att hon ville slå till med stjärtfenan.
- Jag vill simma! Men det finns varken medström eller motström. Vattnet står still. Politisk stiltje.
Nr 2. Stjärtfenan.
Undrar hur den där wabbeln ser ut underifrån? Det är bara till att ge sig hän på pappret och se vad som händer.
Perspektivtecknandet har jag fram för allt lärt mig från Walt Disneys skickliga Kalle Anka-tecknare.
Ta fram en serietidning och kolla vilka onödigt bra vinklar de tecknar! När ögat läser bilderna över en sida, så "rör" de sig...
Men det som framträdde ur min hand var en mycket ömtålig och högkänslig liten manet, med alla sinnen och känslospröt ute.
Det är jobbigt att ha hög emotionell intelligens. Hon känner dina vibrationer hela tiden...
Nr 3. Högkänslig.
Sedan dök en riktig kärleks-manet upp.
Pennan ville runda former och ögonen glittrade.
Vi var mitt uppe i bröllopsförberedelser.
Det undermedvetna vill fram.
Jag häpnar över när Inspirationen tar över och det bara är att följa med.
Nr 4. Glädje.
Men livet innehåller tvära kast.
En stund senare satte den ouppfostrade grannslyngeln igång sig förb... musik på en volym som fick mina gardiner att darra.
Och jag fick ett adrenalinpåslag som är direkt hälsofarligt för mig.
Jag gick ned och sa till.
Och fick det intelligenta svaret:
- Ööhhh…. ?!
Samtidigt läste jag en av kyrkoårets texter som handlade om de döda benknotorna som fick liv.
Aldrig förr har jag tecknat en skäggig döskalle med ögon som tränger ut ur sina hålor och vill simma iväg.
Nr 5. Djävlar!
Lugnet återvände. En vecka senare flöt inspirationen över mig igen.
Vågar man ta emot livet på nytt? Är det möjligt att våga satsa ännu en gång när kärleken ställer sig framför en?
Se, jag gör allting nytt! säger Herren.
Gud kör inga gamla repriser. Bearbetat och försonat ska livet vara. På alla håll.
Hoppsan! Det känns som om livet simmar rakt igenom mig! Det kittlas!
Och jag väljer livet och välsignelsen.
Nr 6. Nytt liv.
Därefter kom den makalösa upplevelsen av Ishotellet i Jukkasjärvi.
I många år har jag längtat till detta Vinterland med sin konstnärliga skönhet, men detta överträffade allt vad jag kunnat föreställa mig.
Skulpturer av snö och is, gjorda av skickliga konstnärer, fick oss att tappa andan, gång efter gång.
Vi vandrade genom konstrummen och fick se det ena tjusigare än det andra.
Men inte kan man tälja fram jättemaneter ur stora isblock... det går bara inte. Hur ska de kunna stå? Är det stabila? Och hur kan de lysa så?
Detta är det vackraste jag någonsin sett i konstväg.
Is-maneter...
Här sov vi en natt, i fem minusgrader, väl inbäddade i polarsovsäckar, med dessa enorma "aula-wabblar" som sällskap...
När vi kom hem, ville pennan försöka uttrycka det jag upplevt.
Men jag halkade bara runt på pappret... Det blev inte alls som jag tänkt mig. Hur kombinera istappar med den mjuka manetkroppen?
Det var den här som ville fram.
- Din kärlek smälter mig!
Nr 7. Smälter.
Jag brukar bara teckna en gång i veckan, men nu rann tuschet till ordentligt.
Det måste gå att rita is på något sätt...
… och försöka fånga speglingarna i de kantiga formerna.
Detta är min hyllning till de oerhört skickliga skulptörerna på Ice-hotel i Jukkasjärvi - Lotta Lampa och Julia Gamborg Nielsen - i det rum som hette Hydro Smack.
Ack, mitt lilla tack...
Nr 8. Ice-hotel.
November övergick i december. Midvintermörkret tog över alltmer även i södra Sverige.
En märklig debatt om Lucia blossade upp i sociala medier. En förskola ville ställa in hela firandet eftersom alla inte hade råd att ordna lussekläder…
Det blev en tråkig och infekterad debatt.
Min Aula-wabbel ville gärna lösa problemet och ta över hela Lucia-grejen... Hon behövde ändå inget lusselinne.
Hon är för söt!
Nr 10. Lusse-wabbel.
När vi fastnar i detaljer och ytligheter blir jag lätt trött.
Jag orkar inte lyssna eller delta i debatterna, fast jag vill.
Jag drar mig undan, in i min bubbla. Stänger dörren. Skapar tystnad. Pratar inte. Lyssnar till andra ljud och förnimmelser.
Dyker ned. Djupt ned. I havet. Känslornas djup som bara den högkänslige anar vidden och bredden utav.
Denna Aula-wabbel tröstade mig och sa:
- Jag orkar inte plaska runt bland all ytlighet, varken i åsikts-korridorerna eller bland förenklade julbudskap. Mina ögon ser annat. Mina öron hör andra ljud.
Nr 9. Dyker.
Här i Blekinge är ål-fisket en viktig näring.
Men det alltför hårda fiskandet hotar nu hela beståndet.
Lokaltidningen rapporterar om nödvändigheten att freda flera havsvikar så att hon får återhämta sig.
Jag är livrädd för dessa hala varelser... De ser ut som ormar... och är äckligt feta att äta...
Men ändå har jag fattat kärlek för dessa varelser, och ur pennan kröp en riktig ål-wabbel som tittade på mig med sina ögon...
Nr 11. Ål.
Och när jag vände på bilden, som den symbol-pedagog jag är, då trädde något annat fram...
Vad hände med nätet nu?
Det ser mer ut som en väg, ett hinder som är fullt möjligt att ta sig igenom.
Eller går hon genom "väggen"?
Här finns många möjliga tolkningar och funderingar. Symbolerna är alltid levande och kan tala på många olika sätt.
Men just nu är det ålens ögon som berör mig mest.
- Hjälp mig! ropar hon. Rädda mig!
Nr 11 b). Ål-wabbeln.
Nästa wabbel hade lust att gömma sig bland tången.
För mitt inre öga såg jag stora blåstång-ruskor och en manet som tog skydd där inne.
Hur ska man veta hur man tecknar det?
Åter igen tog jag ett djupt andetag och lät pennan fara över pappret.
Vad blev det här?
En tångräka? En jättemygga? En arg mans-manet? Och hur många ögon har den?
Det ser ut som ett möte.
Men de möts inte. Hon vill ha kontakt och kommunicera, men det begriper han sig inte på.
På väg åt var sitt håll. Oseende.
Nr 12. Tång.
På Instagram har jag fått kontakt med konstnärer som tecknar över hela världen.
#art #drawing är lösenordet som alla slår på. Det är mycket spännande! Vilken inspiration som kommer till en, på ögonblicket!
Samtidigt känner jag mig mycket liten... Det som ena stunden är häftigt och snyggt blir i nästa stund väldigt enkelt och simpelt...
Här gäller det verkligen att inte jämföra utan stå för sin stil.
Sturella tecknar Aula-wabbel med manga-ögon... en riktig bubblare. Vad säger hon? Vad har hon på tungan?
Nr 13. Bubblare.
December är fullt av högtidsdagar. Den 10:e firar vetenskapen storslagna triumfer. Med förtjusning klär jag mig i finkläder, tänder ljus och ordnar god mat. Här ska kunskapens framgångar firas!
Med en Nobel-manet...
Hur tecknar man "snille och mod"?
Inte vet jag. Vi får väl köra igång och se vad det blir. Oj, vilken stor bubbla det blev... Jaha, en hjärna kanske?
- Jag tänker, alltså ser jag. Jag ser, alltså handlar jag. Jag handlar, alltså känner jag.
Nr 14. Nobel.
Det är lättare att teckna fult än vackert.
I alla fall vill min hand ta ut svängarna mot det gräsliga.
Säkert är det en reaktion mot den väluppfostrade sida jag alltid måste uppvisa.
Var är min fristad? När kan jag släppa loss och vara hiskelig??
I teckningsblocket...
Oj, det är en skada på pappret här. Hm... det kan vi utnyttja.
Radio och TV sände från "Musikhjälpen" och deras insamling till funktionshindrade.
Detta avtecknade sig på följande sätt.
Hur många munnar ser du förresten?
Nr 15. Musikhjälpen.
Men även denna wabbel vände på sig och dök under ytan.
Vad finns under notsystemet?
Följ med och se efter!
Nr 15 b).
Idag har jag varit ute i skogen och plockat mossa. Det är roligt att göra egna julgrupper med blåbärsris och kottar. Hyacinter från blomsteraffären blir också fint.
Snart är det dags att ordna en julgran. Försäljarna står överallt, men jag väntar några dagar till.
Plötsligt ville en manet förvandla sig till en gran...
Det går inte!
En gran-wabbel? Det hör du väl hur omöjligt det är. För förnuftet ja. Men det är för litet när det gäller konst, filosofi och poesi. Då är endast fantasin stor nog...
Alltså - om du saknar en gran så får du en här!
Nr 16. Gran.
Så, nu är denna kavalkad slut för denna gång.
Hoppas du haft lika roligt som jag!
Egentligen tycker jag att dessa Aula-wabblar skulle få komma fler till del... Vad ska jag göra åt det?
Hala geléhälsningar från Sturella,
- alias Helene Sture Wabbelfelt,
- manetälskare.
Älskling!
Hungrig på uttryck.
Svamp-wabbeln är trött på tomma ord.
Aulawabbeln nr 29 bränns.
Jättebrännmanet i Höganäs.
Krabban i maneten.
Stefan Löfvén i hafs(!)djupet.
Pärl-wabbel.
Krabban i maneten.
Stefan Löfvén i hafs(!)djupet.
Pärl-wabbel.
