BARNET: JAG KAN VARA DEN JAG VILL.

Varning! Jag gör som jag vill.

När alla sammanhang är sönderbrutna då återstår bara tillfälligheter. När ingenting längre hänger ihop då är den totala relativismen här, och normkritikern har inget mer att göra uppror mot.

Individualismen firar sina segrar och valfriheten är total.

Konsekvensen är också total - priset är nämligen en ensamhet som ekar värre än universum. Där har ju åtminstone planeterna varandra...

Detta är en av vår tids största lögner. Den griper dock omkring sig allt hårdare och hävdar sin rätt till sanning.

Linjen går från evolutionsteorin fram till dagens genuspsykologi, där den gemensamma nämnaren är individens frihet och den slumpmässiga utvecklingen - som är ett förfall. 

Sammanhangen är borta.

I sommartider kan vi se många Pride-parader runt om i landet. Könsfrågan och sexualiteten är tagen ut ur sitt sammanhang och skall bara präglas av lust och infall. Ansvar och respekt är inte de ord som ljuder högst, de kittlar inte lika mycket som de färggranna fjäderboorna.

Ja, jag raljerar.

Bakom mina ord har jag två utgångspunkter:

1. Det finns fasta punkter med rätt och fel.

2. Den genuint homosexuella personen gynnas sällan av dessa parader - mötet sker bättre i enskildhet, där respekten också uttrycks lättare.

Prideparad.

Med denna inledning kommer jag nu in på inläggets ärende.

I missriktad godhet har nu könspedagogiken tagit sig ända in i årskurs 5, där barnen skall få läsa om en 11-årig pojke som egentligen är flicka. 

Jenny Jägerfelts bok "Brorsan är kung!" har fått Augustpriset för sitt moderna grepp att beskriva dagens könsdysfori.

"Måns är i Malmö över sommarlovet. Där träffar han Mikkel som är skejtare precis som han själv. Sommaren verkar bli den bästa i Måns elvaåriga liv. Men vad händer när ens nyvunna vän tycker att man har ljugit - trots att man aldrig någonsin har varit så ärlig?"

"Brorsan är kung!"

Måns är egentligen en flicka som hellre vill vara en pojke, och klär ut sig därefter. Bitvis är boken ganska dråplig, men allvaret lyser igenom - det allvar att könspedagogiken lyfter fram möjligheten att man tidigt skall pröva sin sexuella läggning...

Jag har träffat några av barnen som läst denna bok, analyserat den, tvingats svara på närgångna frågor från bokens kapitel, och som varit mycket besvärade av hela ämnet. De vill bara ut och cykla...

Barnen är barn. Deras sexualitet har inte vaknat än. Att då tvinga barnen på skoltid läsa en sådan här bok blir mycket pinsamt. De tvingas in i situationer som de inte har bett om, via texten. 

"Upplysningen" låser mer än befriar, äcklar mer än informerar.

Måns är en tjej som vill vara kille.

Jag ser ett videoklipp inför Pridefestivalerna där ett barn har klätt ut sig och deklamerar att hen "kan vara vad hen vill, vem hon vill, och hur som helst." Hon (jag tror det är en tjej) ser inte glad ut, bara förvirrat tillgjord.

På vissa skolor rapporteras det att barn kan få för sig att identifiera sig som "katt", eller "häst" eller en enhöring "unicorn" och förväntas bli behandlade så. Jaha, då blir det kattmat och hö till lunch då, eller?

Det här är fullständigt galet!

Och det är en konsekvens av att unga föräldrar, som inte vuxit upp med gränser, själva inte kan sätta gränser. Det finns ingen trygghet och det finns ingen beredskap för att ta konflikter, vilket det innebär att vara föräldrar.

Sätt gränser och ta konflikterna - nu!

Jag identifierar mig som fjäril.

I sommarhettan roar jag mig med att läsa kyrkofäderna. Denna utmärkta bok med titeln "De apostoliska fäderna" är en guldgruva för den teologiskt törstiga.

I genomgången av "De apostoliska fäderna2 och skriften "Didaché" står det att läsa om Livets väg:

- Lärans andra bud är: Du skall inte dräpa, du skall inte bryta ett äktenskap, du skall inte skända pojkar... (sid 17).

I den hellenistiska omvärlden rådde de grekiska idealen. Det var där kristendomen växte fram när den lämnat Jerusalem, och lärjungarnas efterträdare hade ett svårt och nödvändigt arbete att avgränsa kristendomen från andra influenser.

Didaché: skända inte pojkar.

Att äldre män "hade yngre pojkar" att roa sig med, var vanligt förekommande. Mot detta utnyttjande värjer sig de kristna församlingsföreståndarna. Ni skall inte skända pojkar!!

Ni skall inte pådyvla unga människor en sexualitet som inte är deras. Ni skall inte väcka den över huvud taget! Den får vakna när den själv så vill, och då skall den omgärdas med största respekt och ansvar, i trofasthet.

I Prideparaderna kommer vi återigen se fullvuxna män i läderbyxor markera ett mansideal som barn inte behöver se. 

De barn, eller vuxna, som dessutom varit utsatta för övergrepp mår fruktansvärt dåligt av den här perverterade stoltheten. 

Färgglada flaggor, tra la la.

Mörkrets män tar sig ut i ljuset. Men de blir inte mer rätt för det. De förblir lika mörka utanpå som inuti. Jag ber för deras frälsning. 

Och jag ber om beskydd för barnen!!

Om falska ledare som förkläder sig i ljus och egen rättfärdighet står det skrivet i 2 brevet till Korint:

... TY DE ÄR FALSKA APOSTLAR, OHEDERLIGA ARBETARE SOM UPPTRÄDER SOM KRISTI APOSTLAR.

OCH DET ÄR INGET ATT FÖRVÅNA SIG ÖVER; SATAN SJÄLV UPPTRÄDER JU SOM EN LJUSETS ÄNGEL.

2 Kor 11:14.

Inte underligt då om hans tjänare uppträder som om de tjänade rättfärdigheten. Men de skall få ett slut som svarar mot deras gärningar, skriver Paulus.

Tecknaren Jesse Speaks illustrerar identitetsrelativismen så här:

Identitetsleken finns inte i himlen.

Det är min bön att vi skall hitta tillbaka till sammanhangen där allt hör ihop, i en harmonisk helhet. 

Att expremitera med sin könsidentitet är inget att leka med eller ta lätt på.

Att tillåta allt, bara för att det är möjligt, är dålig politik.

Att sätta gränser och skilja gott från ont är en bättre väg.

Själv är jag mycket tydlig med min identitet...

Jag identifierar mig som Barbies mormor...

Hälsningar i 30-graders värme, lördagen den 27 juni 2026.

Helene F Sturefelt, V.D.M.