TOMAS TVIVLARENS HÖGFÄRD

Jag behöver inte dig.

Många hyllar Tomas tvivlaren i lärjungaskaran och är glada att han finns med.

Evangelierna är ärliga och beskriver situationerna som de är. Om allt hade varit falskt, skulle de ju kunnat skriva överdrivet om hur bra allting var runt Jesus.

Men det var det inte.

Sanningen behöver inget tillrättaläggande.

Det fanns en stor tvivlare bland dem.

Och han blir erkänd och får plats.

Vet inte vad jag skall tro.

Nu tänker jag syna Tomas i sömmarna. Jag är nämligen inte så imponerad av honom.

Var höll han hus när Jesus kom genom de stängda dörrarna? Varför var han inte tillsammans med de andra?

Hade han viktigare saker att göra? Och vad skulle kunna vara viktigare än att hålla ihop nu när Jesus offrat sitt liv på korset?

Död.

PÅ KVÄLLEN SAMMA DAG, DEN FÖRSTA I VECKAN, SATT LÄRJUNGARNA BAKOM REGLADE DÖRRAR AV RÄDSLA FÖR JUDARNA.

DÅ KOM JESUS OCH STOD MITT IBLAND DEM OCH SADE:

- FRID ÅT ER ALLA.

SEDAN VISADE HAN DEM SINA HÄNDER OCH SIN SIDA.

Johannes kap 20:19-20.

Det måste ha varit hemska sår! Spikarna lär ha drivits in ovanför handleden, precis i mitten där pulsen går - inte i handflatan för då hade handen rivits sönder av kroppstyngden.

Såret under hjärtat fick han av soldaten som stack upp sin lans där. Han ville förvissa sig om att Jesus verkligen var död.

Död sten.

EN AV SOLDATERNA STACK UPP SIDAN PÅ HONOM MED SIN LANS, OCH DÅ KOM DET UT BLOD OCH VATTEN.

Johannes kap 19:34.

Johannes såg detta med egna ögon och skriver sitt evangelium som en ögonvittnesskildring.

"Blod och vatten" betyder att blodet hade koagulerat. Det är med biologiska termer det samma som blodserum och röda blodkroppar.

Jesus var riktigt död.

Riktigt död.

Jag vet inte hur lång stund Tomas varit borta, men när han kommer tillbaka berättar de andra att de har sett Herren. Nu kommer tvivlarens välkända ord:

- OM JAG INTE FÅR SE SPIKHÅLEN I HANS HÄNDER OCH OCH STICKA FINGRET I HANS SIDA, SÅ TROR JAG DET INTE.

Joh 20:25.

Är han inte klok? Fy, så äckligt!

Jag har alltid tyckt att den där Tomas varit en grov typ... självgod och högfärdig.

Hans påstående är så arrogant att jag skäms.

En ärlig tvivlare skulle ha varit förtvivlad (!) över att ha missat tillfället. 

- Åh, nej! Har Jesus varit här?! Suck, jag skulle aldrig ha gått ut...

Ett järnrör, en spik..

Men det finns ingen sådan ånger. Ingen sorg över det egna beteendet eller ledsnad över vad han missat.

Nej, läs texten utan förutfattade meningar... Tomas tycker att de andras påstående är så dumt att han föreslår något fullständigt orimligt - att få sticka händerna i hans sår... För det begriper ju vem som helst att det inte är möjligt! Eftersom Jesus är död!!

Inget imponerade på Tomas.

Han var dyster, arrogant och missmodig.

Kanske redan från första stund. När Jesus var nära att ha blivit stenad i Betania var Tomas beredd att dö med honom - eftersom det ändå inte fanns någon framtid för dem.

Tomas uppvisar en svårmodig förvirring när Jesus säger att han måste lida och dö för att bereda plats i himmelriket och sedan komma tillbaka för att hämta dem till sig...

Vem kan tro något sådant?

Tvivlaren tror på sina tvivel.

Tomas är pessimist. Han försöker vara med, men ställer sig utanför. 

Han är allas hånfulle företrädare inför allt som har med tro och religion att göra. Tomas hade gått. Han var inte där. 

Var han ute och rökte? Köpte nya kläder? Gick hem till sin familj?

Ingen vet. 

Men han hade lämnat gruppen, var inte med i gänget, ställde sig utanför församlingen, gick ur Svenska kyrkan... och ...

En ärlig tvivlare ber inte att få köra hela handen in i ett köttigt sår... Eller hur!!

Det här handlar om något annat.

Tomas tror inte. Han litar inte alls på att Jesus är den han påstår sig att vara. 

Jesus - sann Gud och sann människa.

Led Tomas av den svåra rotsynden "stolthet"?

Kunde han inte ödmjuka sig under gemenskapen? Hade han ett ego i inflation?

Den som är stolt behöver inte Gud eftersom de är så starka och handlingskraftiga själva.

Stolthet och högfärd hindrar en människa från att se sig själv utifrån. Den personen behöver ingenting från någon annan. 

I bästa fall kan de tycka att Gud behöver dem...

- Herre, jag förbarmar mig över dig, din stackare...

Det är denna Tomas jag känner när jag läser texten.

Se din skugga!

Det kanske var tråkigt utan kompisarna, för en vecka senare händer något.

EN VECKA SENARE VAR LÄRJUNGARNA SAMLADE IGEN OCH TOMAS VAR MED.

DÅ KOM JESUS, TROTS ATT DÖRRARNA VAR REGLADE, OCH STOD MITT IBLAND DEM OCH SADE:

- FRID ÅT ER ALLA.

DÄREFTER SADE HAN TILL TOMAS:

- RÄCK HIT DITT FINGER, HÄR ÄR MINA HÄNDER, RÄCK UT DIN HAND OCH STICK DEN I MIN SIDA.

TVIVLA INTE, UTAN TRO!

Joh 20:26.

Stick handen i såret.

Lägg märke till hur Jesus bemöter tvivlaren - inte med fördömelse, inte med anklagelser utan han tar Tomas på allvar.

Han räcker faktiskt fram sina såriga händer... fy så läskigt! Och Jesus är beredd att få Tomas hela näve rakt in i såret under hjärtat... fy så... modigt...

Hur skulle du ha reagerat om du hade varit Tomas?

Skulle du ha skrattat nervöst? Skulle du ha vänt och gått ut? Eller blivit förvånad, tyst... och bara stirrat?

De andra lärjungarna höll andan. Hur skulle Tomas reagera? Och dörren var ju låst. Det var riskabelt att gå ut eftersom judarna kunde fängsla dem också.

Risk att fastna.

Johannes som var där och bevittnade detta, skriver:

DÅ SVARADE TOMAS:

- MIN HERRE OCH MIN GUD.

Joh 20:28.

Det är ett torrt konstaterande. Det står inget om någon känslomässig reaktion, inget om han föll på knä eller om han petade på såren...

Var den högfärdige cynikern överbevisad nu? Han verkade inte glad... Tomas omfamnade inte Jesus, ingen kram eller tacksamhet över undret. 

Bara en torr trosbekännelse. "Min herre och min Gud". 

Bara torra stenar.

När jag läser i ordböckerna vad namnet Tomas betyder så står det att det är den grekiska formen av ett arameiskt namn med betydelsen = "tvillingen" eller "följeslagare", "kamrat".

Jag blir inte klok på det.

- tvillingen - kluven och splittrad, ja så var det fram till korsfästelsen.

- följeslagare och kamrat - var det så det blev efter mötet med Jesus uppstånden?

Evangeliet berättar inte mer om Tomas, men i den tidiga kyrkohistorien som följer på 100-talet e Kr så sägs det att Tomas drog österut, till Persien och Indien, som blev hans missionsfält.

Något hade verkligen hänt med honom. En stor förändring hade inträffat.

Kyrkokonsten avmålar Tomas med en snickares vinkelhake och ett spjut. Troligen byggde han själv en kyrka i Indien. Och traditionen säger att Tomas dog där medan han låg på knä och bad.

Den respekt som Jesus visade honom vände hans högfärd till ödmjukhet. Det verkar som om denne tvivlare plötsligt nyktrade till och insåg att han behövde Jesus... Gud... 

Tomas attribut.

Inom själavården säger man att den verkliga ångerns tårar är ett tecken på den Helige Andes verk.

Ur tårefloden kan en luttrad människa träda fram. Då är det inte tårar av självmedlidande utan när kärleken drabbar den högfärdige, då kommer äntligen självinsiktens tårar.

Och då är befrielsen nära!

Man skulle kunna säga att ödmjukhet är ingenting annat än en helad och helgad stolthet.

Tack, Herre, för att det till slut blev så för Tomas!

Så, om du känner igen dig i denna beskrivning av Tomas, gör som han! Gå tillbaka in till Jesus, ställ dina omöjliga frågor till honom i bön - och lyssna.

Förankra din tro.

De sista orden han fick med sig var dessa:

JESUS SADE TILL TOMAS:

- DU TROR DÄRFÖR ATT DU HAR SETT MIG. 

SALIGA DE SOM INTE HAR SETT, MEN ÄNDÅ TROR.

Joh 20:29.

Ända sedan jag som ung läste dessa ord för första gången har jag drabbats av kraften i dem.

Att tro utan att se. Att se utan att tro... Att vara salig, av den tro som sitter i hjärtat. 

Och i erfarenheten av att ha blivit berörd av levande Gud.

Bli rörd.

Jag avslutar med att citera den välkända psalmen "Var jag går i skogar, berg och dalar" där det står om Tomas i vers 3 och 4, men med en sentimental känsla som jag alltså inte håller med om:

NÄR PÅ TOMAS SEGERFURSTEN TÄNKER

SER ATT TYNGD OCH TVIVLANDE HAN GÅR (nej, han var ju inte där)

SKYNDAR HAN OCH HONOM NÅDEN SKÄNKER 

ATT FÅ SE OCH RÖRA VID HANS SÅR.

TOMAS, RÖRD AV JESU VARMA HJÄRTA,

ÖVERVUNNEN AV HANS MARTERSKRUD

ROPAR, FYLLD AV FRÖJD (nej) OCH KÄRLEKSSMÄRTA (nej, inte det heller)

O, MIN HERRE OCH MIN GUD.

Sv Ps 251.

"Dödfinken" ligger på ritbordet.

Fotona tog dig med på min långfredagspromenad i Hällevik.

Nere vid vattnet blänkte en svag sol genom vassen. Den gula laven på stenarna talade kontrastfullt om tro och tvivel.

Min "Fulfink" - den sorgliga "Dödfinken" - har jag tecknat som en gåva till Jesus... med tack för hans blod som rann.

Men aldrig att jag skulle be att få sticka handen i såren!

Nej, den högfärden blev Tomas botad ifrån.

Trosrika fridshälsningar från Helene F Sturefelt,

- med önskan om en fortsatt Glad Påsk.

Tvivlaren är älskad, värdefull och dyrbar.