EN TÅGRESA, en CIGARRETT

Tågresa.

Den ene hade blå ögon, den andre mörkbruna. Båda var fyllda med hat.

Det var lördagskväll och regiontåget rullade genom tillvaron.

Den ene stod och rökte på perrongen, den andre satt ombord på det överfulla tåget.

Båda kom i mitt blickfång. 

Följ med på en tågresa som inte alls blev så lugn som jag hade hoppats.

Och pandemins trygga säkerhetsavstånd är som bortblåst.

Det finns ett dolt krig...

DET ÄR INTE MOT VARELSER AV KÖTT OCH BLOD VI HAR ATT KÄMPA, UTAN MOT ONDSKANS ANDEMAKTER.

Efesierbrevet 6.12.

Rökfria perronger.

Lagar och regler hjälper oss att förhålla oss till varandra. Vi slipper fatta egna beslut hela tiden utan kan luta oss mot de förhållningsregler som finns.

Men nåde den som påpekar vad som gäller...

Vi börjar i det lilla.

Jag tillhör dem som far illa av cigarettrök och drar mig gärna undan. Rökare är förnekare. Ofta ignorerar de att vinden blåser deras gift mot ickerökarna i alla fall. På tågperrongerna är det rökförbud sedan 1/7 2020. Tack!

Precis nedanför förbudsskylten satt killen och rökte. Han var tatuerad långt upp på halsen och hade en ofokuserad blick. Jag borde inte gått fram... Jag gjorde fel. Han var inte tillförlitlig.

När jag påpekade att det var rökning förbjuden dröjde det innan han med slö blick tittade upp och sa:

- Och?

Som den morsa jag är, fortsatte jag argumentera, sedan gick jag. Längst bort på perrongen.

TA DÄRFÖR PÅ ER GUDS RUSTING SÅ ATT NI KAN GÖRA MOTSTÅND PÅ DEN ONDA DAGEN. 

Ef 6:13.

Jag skiter i dig. På dig.

Jag insåg försent att han var narkotikapåverkad. Men det är inte första gången som jag möter drogarna just där.

Krig.

Mot en tillvaro som är svårhanterad. Krig mot att orka överleva krav som ändå inte går att uppfylla.

Knarklivet som gör det lättare att leva, ett livselexir som leder till döden.

Knark och kriminalitet.

Han ville bara hem.

Och jag var dum nog att påpeka en bagatell, så långt ifrån väsentligheterna att han i sin tur ville läxa upp mig.

SPÄNN PÅ ER SANNINGEN SOM BÄLTE.

Ef 6:14.

En annan resa.

Tåget var försenat. Det var drygt att vänta. Kallt i vinden.

Då kom rökkillen ifatt. Jag såg att han sökte min uppmärksamhet för att mucka gräl, men bad min reskamrat att skydda mig och hålla ögonen på honom.

Flera gånger försökte han provocera, men jag tittade åt ett annat håll och tänkte:

- För de laglösa är det inte lätt.

Äntligen kom tåget.

Dörrarna stängs.

Det var nästan fullt. Folk trängdes i tågvagnarna och många män var fulla.

- Öl- och whiskymässa! skrålade någon. Raaap! Öh...

Ska vi verkligen gå på? undrade jag och min reskamrat, som instinktivt tog på sig munskyddet.

Ombord på tåget trängdes pundaren i lågvagnen men vi sökte oss vidare.

En arabisk familj delade på ett fyrasäte - en gammal mor i huckle och en lillebror med väskor.

Äldste sonen hade fötterna på det andra sätet och regerade sitt kungarike.

Vi bad honom maka på sig och så satte vi oss där. Folk var oroliga, tåget gick inte, nya förseningar. Var det förresten rätt tåg?

Alla pratade med alla. 

Det blev till en början ett intressant samtal, där han berättade att de kom från Jordanien.

- Har ni varit där?

- Nej, men i Israel, svarade vi, flera gånger.

Då blev han svart i sina mörka ögon. 

- Israel finns inte!!!

- Stopp, sa jag, vi pratar inte om det. 

En del tar stor plats.

- Är ni kristna? frågade han. Fastar ni? Det är skillnad på ortodoxa och vad heter det...?

Ögonen lugnade sig. Tåget rullade ut från stationen.

Vi berättade om en annorlunda fasta - att avstå från konsumtion, inte köpa kläder, inte röka/ snusa om man nu gör det...? Inte hålla på med mobilen, facebook...

Vart tog han förresten vägen, den kedjerökande knarkaren? Jag blev nervös.

- Vi fastar inte för att "Gud skall tycka om oss och belöna oss" - det är inte alls som ramadan. Jesus älskar oss och har dött för våra synder på korset, uppstått igen och återvänt till Fadern.

Där fick den jordanske muslimen kristen tro i en enda mening.

Han sa inget. 

Kors i taket.

- Men det är skillnad mellan katolukerna och ... 

- Skillnad, sa vi, det vill vi inte fokusera på. Jesus vill att vi skall vara ett. Alla kyrkor samlas kring Jesus, hans kärlek och förlåtelse, den som alla får från korset, hans död och uppståndelse.

Stackars honom, en gång till fick han höra det som Koranen undanhåller.

Men han var inte van vid att få mothugg i betydelsen god fakta, av kvinnor dessutom, så han gjorde som han var van; började provocera.

- Israel finns inte!! Det är vi palestinier som är folket!! Det är vårt land.

Hatet pulserade i hans mörka ögon.

Bara på tåget.

Vi såg hur hans fromma moder viftade avvärjande mot sin hetsige son.

- Ni bryr er inte om Mellanöstern! Men Ukraina är viktigt!

Suck.

Jag samtalar inte där andra dikterar innehållet med hets och sina smala perspektiv. Jesus, Jesus, bad jag tyst, och tänkte att era grannländer kunde lätt ha hjälpt er... men det gjorde de inte. Varför, kan man undra.

- Ukraina är nära. Vi är samma folk. Det finns svenskbyar där. Självklart hjälper vi dem, sa vi. Och ni är ju här.

- Samma folk??

Han fortsatte ösa okvädningsord över FN, judar och allt och alla.

- Judar kommer från alla andra länder! De bor inte där!! jag skall f*cking... 

- Du, det räcker nu, sa vi. Lyssna på din mamma! STOPP! Nu är du tyst!!

IKLÄD ER RÄTTFÄRDIGHETENS PANSAR.

Ef 6:14.

Sedan reste vi oss upp, log mot den olyckliga modern, och satte oss i en annan avdelning.

Krig. 

Verbalt krig.

Verbalt tågkrig.

Ta inte med dig ditt krig hit!! Lämna era konflikter. Ni har ju flytt ifrån dem. 

Vi har haft fred i Sverige i över 200 år. Och tänker behålla freden!!

Min blick svepte över alla trötta resenärer.

Så många strider som pågår innanför skinnet! Frestelsen för alkoholen. Fallet för drogerna. Relationsmissbruk. 

Gammalt hat som befäster sig allt djupare, fastlimmat av lögner och oförmåga att vilja börja om.

Så alldeles nödvändig frälsningen är!

Guds kärlek är den enda kraft som är starkare än allt hat och allt missbruk.

Min medresenär berättade om ett eget besök i Ukraina. Hon hade kännedom om att många av de ryska generalerna är kristna och inte alls vill kriga mot sina kristna bröder; generalerna i Ukraina.

- Det är de som skulle kunna förmå Putin att stoppa kriget, sa hon.

Är det rätt tåg?

Resan skulle ta fyra timmar, men det var minst en timmes försening.

Upplevd tid var dock det mångdubbla.

I tanken hade vi varit nere och vänt i Israel och Jordanien, upp till Ukraina och ned i drogträsket.

Och med tanke på de två dödsfall vi hanterat i vår närhet denna vecka, var alla dessa krigstillstånd alldeles för mycket att ta in. 

Döden döden.

SÄTT SOM SKOR PÅ ERA FÖTTER VILLIGHET ATT GÅ MED BUDSKAPET OM FRED...

Ef 6:15.

Dessa goda ord från dagens episteltext, Efesierbrevet kapitel 6, började sjunga i mig. Just den sistnämnda finns som en bibelkör som vi ofta sjöng i ungdomsgrupperna på 80-talet.

Jag gnolade medan jag drog min rullresväska över kullerstenen. Äntligen hemma.

Det låg skräp i buskarna som vanligt och de afghanska gängen drog om kring som vanligt, sysslolösa och uttråkade denna sena lördagskväll.

Inget krig i sikte.

Och fred är en svår sak att förhålla sig till.

Hur lever man då?

Frö till fred. Tåggraffitti.

Blå ögon eller mörkbruna, vi har inte råd att bråka. 

Sådana här möten får inte bilisten.

En trött tågresenär,

Helene Sture Fredsfelt.

Rökt.

Sluta bolma.