BEHÖVS DJÄVULEN?

Hjälp!

- Gud, kom till min räddning!
- Herre, skynda till min hjälp.

Morgonbönen ur tidegärden ger ord åt en dold erfarenhet.

- Vi ber inte om att bli förskonade från det svåra i livet, men vi ber om kraft att möta mörkret inom oss, och utom oss, med insikten att vi får vandra i ditt ljus.
Tack Gud för att Du ger oss en ny dag på vår hisnande livsvandring.

Amen.

Våga möta motståndet.

Mörker, negativa tankar och ondska har vi rationaliserat bort. Vi är uppfostrade till att vara samhällsdugliga, inte rebelliska eller upproriska. Nåja, inte den senaste curling-generationen...

Vi ska tänka positivt och vara glada, gärna rika och snygga också. Vi putsar våra skor och polerar den yta som andra kan se, medan det trasiga och fula förpassas in i skuggan, där det lever sitt eget liv...

Utan erkännande. Ofta på natten.

Behöver vi djävulen?

Svar: Ja!

Frusen kraft.

Med hjälp av Rollo Mays bok "Ropet efter myten" skall jag visa med psykologins hjälp hur viktig Bibeln är med sina starka uttryckssätt.

Kom inte dragande med den där religionen igen... tänker någon. Vi har avskaffat allt vad vidskepelse och religion heter! Nu är det förnuftet som gäller.

Visst, det har gällt hela tiden, åtminstone till 50%. Andra halvan tillhör den icke mätbara tillvaron, men sin förmåga till kreativitet, inkännande och Gudsgemenskap.

Och då kan djävulen spela en oväntat viktig roll...

Det klumpar sig i magen.

Förra bibelstudiet (Uppenbarelseboken 2:18-29) stannade mitt i ett besvärlig resonemang just om satans plats i församlingen, där många i Thyatira blev förledda på farliga avvägar.

Människor i alla tider - utom vår - har haft förmåga att förstå dessa djupt meningsbärande berättelser.

De har skapat en personlig identitet - i detta fallet som kristen. Berättelserna utgör grunden för en världsvid gemenskap.
De stora mytologiska dramerna stöttar de moraliska värdena och för det fjärde, skriver Rollo May (sid 35) så är det bara myterna som kan hantera det outgrundliga skapelsemysteriet med dess stora fråga om meningen med livet.

Vad är meningen?

Rollo May beskriver en terapisituation där satan kom att spela en mycket viktig roll.

En konstkritiker, som led av prestationsångest och skrivhämningar, kom till hans mottagning. Denne "Charles" hade levt i djup förtvivlan i många år. Han var inte särskilt religiös och tidigare terapi hade inte hjälpt eftersom det stannade på "talets nivå" - och han kunde prata bort både sig själv och terapeuten.

Det tog tid att komma igenom försvarsmurarna. Men under en stund av fritt associerande sa Charles:
- Jag är skribenten som inte skriver... Jag är mannen som inte betalar sina räkningar, jag är den hjälpbehövande.

Vid ett senare tillfälle sa Charles:
- Min neuros skyddar min själ... det dyrbaraste jag har. Om jag blev frisk, skulle det vara ett nederlag för mig.

Han avskydde de populärt formulerade terapeutiska målen att bli produktiv, lycklig och välanpassad.

Plötslig dök denna tanke upp:
- Satan var en rebell inför Gud!

Charles tycktes få fatt i en djup rollgestaltning som äntligen talade hans sanning:
- Satan, frälsaren! Satan, rebellen!

Förkrossande rebell.

Terapin tog fasta vid detta som väckte hans gömda känslor vid liv.

Charles betonade satan i Lucifers gestalt, han som hade fördrivits från himlen och existerade bara i kraft av vad han revolterade emot.

Inte konstigt att hans neuros skyddade hans själ, skriver Rollo May; i själva verket utgjorde neurosen hans själ!
Nu blev det tydligt hur satan sammanfattade Charles svårgripbara karaktärsstruktur; hans upproriskhet, hans negativism men också den fjättrade förmågan att skriva.

Jag vill inte tina upp.

Denna veckas evangelietext berättar om Judas och Jesus, på ett dramatiskt sätt:

NÄR JUDAS HADE GÅTT SADE JESUS:

- NU HAR MÄNNISKOSONEN FÖRHÄRLIGATS OCH GUD HAR FÖRHÄRLIGATS I HONOM. Johannes kap 13:31

Vänta lite... Det kan väl inte stämma?
Judas går ju för att förråda Jesus! Situationen är mycket nära världshistoriens största nederlag och förnedring: döden på korset.

Och så talar Jesus om förhärligande!?

Judas, förrädaren, hade sannerligen ingen tanke på att ära och förhärliga den mästare han följt i tre år.
Blind av pengapåsens makt sålde han sin själ.
Han sa inte:
- Hejdå! Nu ska jag förhärliga dig, Jesus! Du ska få en puss i Getsemane och sedan får jag sköna penningar!

Nej, Judas blev den nödvändiga ondskefulla brickan i Guds stora plan, att vända förnedring till förhärligande genom död till liv.

Judas, en satans son? En fallen ängel? Hu... orden känns för hårda.
Likväl använder Gud synden i sin tjänst.

Vad döljer du?

Sett med psykologen Rollo Mays ögon, så utgör dessa båda "roller" i världshistorien alldeles nödvändiga motpoler. En som förråder, en som frälser.
Precis som Tomas tvivlaren som också är så viktig i lärjungaskaran - en som tvivlar och de andra som tror.

Där emellan befinner vi oss alla.

Här erkänns både ont och gott. Här finns fula avsikter sida vid sida med de ädlaste motiv.

- Jag ber om kraft att möta mörkret inom och utom mig...

Mörkret inom mig...

Den skrivkrampande kulturjournalisten "Charles" fick hjälp hos Rollo May, eftersom hans terapi inte var låst vid det rationella tänkandet.
Medvetet prat kunde som sagt Charles producera i oändlighet... det kan undertecknad också...

För att terapin skulle bli framgångsrik var det nödvändigt att komma åt känslorna, de som låg gömda i skuggan, nedfrusna i mörkret, bortrationaliserade som vidskepelse...

Ack, vilket farligt sätt att leva!

Rollo May har arbetat aktivt med myternas kraft i sin terapi. Nu blev det satan som kom till undsättning...
Äntligen blev de djupare känslonivåerna berörda.

Berättelsen om att vara en "rebell inför Gud" mildrade hans neurotiska skuldkänsla som tillkommer varje människa.
Charles kunde sakta börja acceptera sig själv. Han blev befriad från behovet att förstora sig själv och han fick lov att vara en konstruktiv rebell.

Myten om satan var ett koncentrerat sätt att gå till grunden med Charles trots och negativism, skriver Rollo May, och den var väsentlig för att terapin skulle lyckas.

Erkänd. Nedfrusna känslor.

Åter igen ett klargörande; Vårt naturvetenskapliga tänkande ställer till problem när det klampar in på humanioras område. Det reducerar vår högra hjärnhalva till "bara något jag känner" och "det är bara en myt".

Ordet "bara" är vår olycka. Det förkrymper våra viktigaste upplevelser och erfarenheter.

Vi behöver ta bort "bara" och uppvärdera våra känslor och våra djupt existentiella berättelser/ myter, som bär möjlighet till både identifikation och förståelse av det mänskliga livet.

Bara lite is..

Jesus väjer inte för det svåra.

Han delade bröd både med svikare och trofasta. Han valde ut både Judas och Johannes.
I lärjungaskaran finns hela spännvidden av mänskliga framtoningar:

- den djärve, den dumdristige, den högfärdige, den tvivlande, den filosofiske, den älskande, den girige och den ekonomiske... och så vidare.

Bibeln innehåller brinnande böner om fördärv åt de ogudaktiga samtidigt med ömsinta böner för de förtryckta.

Gud låter satan/ åklagaren pröva Job i Gamla Testamentet.

Nu är vi mycket långt bort från dagens coacher ,som propagerar "positivt tänkande" så till den milda grad att de bygger upp ett helt nytt sorts skuldkomplex - att inte vara tillräckligt lycklig...

Det är den moderna människans nya synd.

Skalan är "lycklig - olycklig". Inte "ond - god".
Fokus ligger på individens tillfredsställelse, inte förmågan att hjälpa sin medmänniska.

I can't get no satisfaction, sjunger Rolling Stones i vårt narcissistiska credo.

Ingen tillfredsställelse...

Rollo May menar att vårt medvetande blir djupare när det omfattar de s k "destruktiva myterna" såsom satan.
Paul Tillich skrev i sin bok "Modet att vara till":
- Självbejakelsen hos en varelse blir desto starkare ju mer icke-vara den kan uppta i sig.

Det finns faktiskt en ny trend just nu som heter "negativt tänkande - en väg till sanningen".

Jag har länge kallat mig själv för en "nej-sägande ja-sägare" d v s jag utgår från att scanna av bristerna, åtgärda dem om jag kan, och sedan glädja mig åt resultatet och bejaka det.

Varje gång jag möter någon som talar om "positivt tänkande" funderar jag på hur mycket som är undantryckt till skuggornas värld...

Att utelämna satan, säger Rollo May, innebär i praktiken att utelämna också våra positiva och yttersta intressen (sid 38).

Jesus förnekade inte satan. Han accepterade hans roll som den som dödar livet, med den yttersta övergivenheten som konsekvens.
Men det alldeles makalöst fantastiska är ju de ord Jesus möter honom med på korset:

- Fader, förlåt dem...

Och så låter Gud satan ta Jesus med ned i dödsriket och genomgå helvetet åt oss alla.

Det går inte att betona detta nog mycket, vilket oerhörd kraft evangeliet har i sin berättelse om Jesus!

När jag identifierar mig med Jesus hjälper han mig igenom mina dödsriken...

Eller som boogierockarna i Status Quo sjunger:
- Let the devil do his work, but don't take any debts!

Låt djävulen göra sitt verk, men sätt dig inte i skuld till honom.

Gör vad du ska.

Vi lämnar Charles och låter en annan kulturskribent avrunda detta djävulska inlägg, nämligen John Sjögren på Svenska Dagbladet:

- I hjärtat av kristendomen finns ett genialt förvandlingsnummer, där begreppen makt och våld omförhandlas och vänds upp och ned.
Jesus tillintetgör inte ondskan på dess egna falska premisser, han besegrar inte ondskan med våld, utan går in i dess smärtsamma epicentrum för att förinta den på det enda möjliga sättet - genom att låta den uppslukas av den gudomliga kärleken.

Satan satte skrattet i halsen. Och ramlade i gatan.

Satan är inte huvudled.

Judas stängde dörren och gick.

Förnedring och upphöjelse.
Dödsskuggans dal och paradisängar.

Vi behöver både djävul och Gud. I den ordningen. Amen.

- Käre himmelske Far,
hjälp mig att acceptera det mörker jag inte kan förändra,
förändra det mörker jag kan,
och förstånd att inse skillnaden på ljus och mörker... Amen.

Välsignade hälsningar från Helene Sture Deville

- som fotograferade en vinterdag vid Verköbanan i Karlskrona, där isen fick ta rollen som djävulen... fast is är det vackraste som finns!

Gissa hur jag tog detta foto...