MEDKÄNSLA - COMPASSION

Passion för känslor.

Känslor och passion! Med-känslor tillsammans och glödande med-passion.

Vilka vackra ord! Glädjens djupaste botten är just detta - medkänsla och passion.

Men vilken dyrköpt erfarenhet... av övergivenhet och utebliven omsorg när medkänslan är borta.

Jag vill fortsätta dela med mig av Desmond Tutu och Dalai Lamas samtal om Glädje, ur boken med samma namn - konsten att finna lycka i en osäker tid.

Deras insikter blandas med ett diktatorförsök, en mus samt ett tandläkarbesök, och bildsätts med foton från trädgårdens egen passionerade blomning.

På väg.

Vi beundrar människor som visar medkänsla med andra. Vi hyser stor respekt för självuppoffrande människor som ger av sin tid och kärlek.
Moder Theresa är vår tids vackraste förebild, liksom Dalai Lama och Sydafrikas ärkebiskop Tutu.

Man beundrar ju inte en hämndgirig person... Det väcker något mörkt inom oss som vi helst undviker.

Just nu på TV-nyheterna flimrar en rapport förbi från Turkiet. President Erdogan vill att exil-turker i Tyskland ska få rösta på honom så han kan bli diktator - eller som han hellre säger:

- Stabilisera landet.

Han låter som en arg pojke... Mamma Angela Merkel tycker inte det är någon bra idé och ger inte sin medkänsla till fördjupat förtryck.
Erdogan hamnar i underläge och slår till med härskarteknik och säger fula saker om Tyskland och Europa.

Men det är ingen framkomlig väg.

Att bara tala om "mig, mig, mig" skapar ingen lycka. Där börjar tvärtom lidandet för både personen själv och dess omgivning.

Dalai Lama säger i boken till Desmond Tutu:

- Att tänka "jag, jag" framkallar automatiskt rädsla, osäkerhet och misstro. Titta på en bild av Hitler eller Stalin och jämför den med Mahatma Gandhis ansikte, eller ditt... Ni kan se att de - som har makt men saknar medlidande - aldrig kan vara lyckliga.

Många diktatorer sover på olika ställen varje natt.

Du är fel...

Den moderna människan är misstänksam mot medkänsla eftersom vi är präglade av att djungelns lag tvingar fram konkurrens.
I detta perspektiv blir medkänsla de svagas självförgörande dårskap.

Medkänsla - svaghet - död.

Men bokens medförfattare Douglas Abrams lyfter fram att evolutionsvetenskapen har kommit fram till att samarbete och medkännande generositet gynnar vår överlevnad.
Dessa biologer kallar detta för "den ömsesidiga altruismen":

- Jag hjälper dig idag så hjälper du mig imorgon.

Vi är sociala varelser. Det är även djuren.

Jag hjälper dig.

De tog några möss som exempel:

En mus var skadad, den andra slickar dess sår. Forskare såg att den skadade musen läkte mycket fortare än den tredje försöksmusen som var ensam.

Medkänslan hjälpte den till hälsa!

Det är annat än det läkarbesök jag beskrev i förra inlägget... Där hade det varit bättre att gått till en mus och blivit slickad !!!

Kan någon ta av den här mössan!

Vi vet också att medkänsla utlöser kroppens endorfiner - "hjälparens kick"! - och hjärnans belöningscentrum ger välbefinnande tillbaka.

Idag var jag hos tandläkaren. Ett hål skulle lagas längst bak, längst upp.

Så stort kan jag inte gapa... utan att käken går ur led.
På ena sidan är käkbenet för kort - taskigt evolutionärt arvsanlag i släkten - vilket inte har gynnat oss alls... utom att vi får be tandsköterskorna att "hålla käften" på oss när vi ligger där utslagna i tandläkarstolen!

Jag ska inte berätta om bedövningssprutor, salivsug och blockeringskloss i munnen. Jag skall inte berätta om hur borren tjöt genom munnen in i öronen via huvudet håligheter.
Nej då, jag säger ingenting om hur det vibrerade och riste i tanden.

Det jag säger är istället detta:

Tandsköterskan hade en underbar medkänsla!

Med munnen full av instrument och luftstrupen stängd, andades jag intensivt genom näsan - och fick själv trycka hakan till vänster för att käken inte skulle börja vobbla... Nåväl.

När jag vågade titta, såg jag de vackraste bruna ögon le mot mig, med ett så varmt inkännande att jag blev alldeles lugn.

Tandsköterskan såg på mig med största medkänsla. Hennes blick var full av compassion!
Hon var fullkomligt närvarande - en stolthet för sin yrkeskår!

Hon gav mig sådan styrka att jag nästan glömde vad tandläkaren gjorde.

Vallmo-borr.

Jag fortsätter läsa boken om Glädje, allt medan bedövningen sakta släpper.

Psykologen Paul Gilbert fann att många människor är rädda för att visa medkänsla.
Varför?

De tror att det skall bli utnyttjade, eller att andra kommer att bli beroende av dem, eller att de helt enkelt inte ska kunna hantera andras smärta.
Rädslan kan också ligga i att man befarar att andra kommer att vilja ha något i gengäld, man kommer i skuld till andra.

Det riktigt svåra och sorgliga är när vi till och med är rädda för att hysa medkänsla med oss själva...

Jag gråter när jag läser detta:

- De är rädda för att de ska bli svaga, att det inte kommer att kunna arbeta lika hårt, eller att sorg och nedstämdhet skall överväldiga dem...

Är jag svag?

Dalai Lama blev chockad när han hörde att västerländska psykologer ofta har patienter som brottas med själv-hat.
Han trodde att självbevarelsedrift, egenkärlek och egenvård var fundamentalt i vår natur, vilket det är i buddhismen.

Den moderna västerländska kulturen gör det svårt för oss att hysa medkänsla med oss själva.

Vi klättrar upp för prestationspyramiden, vi blir ständigt utvärderade och bedömda.
Inte konstigt att medkänslan för sig själv sakta försvinner...

Självmedlidande hänger också ihop med själv-accepterande.

Att godkänna sig själv.

Detta är den livsläxa och medicin vi bör ta:

- Att ha medkänsla med våra mänskliga skröpligheter och erkänna att vi är sårbara. Ja, att vi har begränsningar, precis som alla andra!

Sårbar. Ömtålig.

Här är min diagnos:

- Patient saknar självmedkänsla. Patient har visserligen nylagad tand, men patient har inte insett att hon är behäftad med samma svagheter som resten av mänskligheten.

Ärligt talat, vårt arbetstempo och våra krav visar att vi har en mänskosyn som liknar industrin.
Maskinen behöver inte vila, den kan köra tredubbla skift...

Det här är ingenting vi "väljer". Vi är fast i ett system där arbetsplatser organiserar sin verksamhet utifrån ett icke inkännande sätt.
Även kyrkan är del i denna omänskliga mänskosyn.

En pion bland hermelinerna.

Konsekvensen blir att vi inte vilar när vi är trötta, vi struntar i de självklara behoven av mat och sömn - man tar en chokladkaka på väg till nästa möte - och driver sig hårdare och hårdare.

- Som om ni vore maskiner, sa Dalai Lama.

Vi blir oroliga och deprimerade eftersom förväntningarna är att prestera mer - nåde den som blir sjuk eller måste "vabba" för sjuka barn!

- Brist på själv-med-känsla visar sig i form av en hård och kritisk relation till sig själv.

Det är lätt att tro, att om man inte är kritisk och krävande kommer man att misslyckas, att man inte kommer vara värd erkännande och inte förtjänar kärlek.

Det är ingen imponerande världsbild precis...

Jag vill hellre vara en mus...

Hjälp.

Jag hoppas nu att alla vi som leder statistiken i sjukskrivningsrapporterna "utmattnings-syndrom"
ska få vår skada klassad som arbetsskada - och att det skall bli ett nödvändigt uppvaknande för hela samhället.

Ekonomismen är vår tids religion och den skördar alldeles för många offer på sitt altare.
Det räcker nu!

Jag avslutar detta inlägg med att låta Desmond Tutu lyfta fram det hebreiska ordet för medlidande: rachamim, vilket kommer av ordstammen livmoder: rechem.

Det är från mödrarnas omvårdnad vi lär oss medkänsla.

- Medlidande är en omtanke som vaknar när vi ställs inför en annan människas lidande och känner oss motiverade att se detta lidande lindras.

Ja, medlidande är det som förbinder empati med vänliga handlingar och generositet.

Var är livmodern?

Så, dagens stora nyhet och insikt är att även jag har mina begränsningar...!

Härmed ber jag att få lyfta fram mina svagheter och min sårbarhet, min hunger och min trötthet.

Min nya kompass (!) heter MEDKÄNSLA. Med mig själv.
Jag har gett bort till andra även det som var reserverat för mig själv. Så dumt. Vilken fruktansvärt dyrköpt erfarenhet.

Jag avslutar även ikväll med det underbara citatet från Kolosserbrevet:

SOM GUDS UTVALDA, HELIGA OCH ÄLSKADE 
SKALL NI ALLTSÅ KLÄ ER I INNERLIG MEDKÄNSLA,
VÄNLIGHET, ÖDMJUKHET, MILDHET OCH TÅLAMOD...

Undrar om Paulus lyssnat på Dalai Lama... nä... det är säkert Tibets andlige ledare som har smygläst lite i Nya Testamentet! Säkert är att Desmond Tutu lever detta bibelord fullt ut!

Mina varmaste med-kännande känslor till er alla!

Helene Sture Känslofelt,

- som särskilt tackar den irakiske tandläkaren och den latinamerikanska tandsköterskan som:
- gett mig ett kanon-bett trots glapp i käften, samt:
- en längtan efter små möss som kan skoja lite med diktators-kandidater och slicka deras själsliga sår...

Stolt medkänsla.