RITUELL DANS i Lund - Brita Haugen

Kontraster i Lund.

Det doftar vår.

Det är en speciell känsla när gatorna är sopade rena från vinterns grus, och solen börjar värma på allvar.
Särskilt här i Lund stiger saven i kroppen - jag vet inte hur många gånger jag som student satt på föreläsningar och längtade ut...

Nu vad det dags för ännu en utbildning, men inte en intellektuell ansträngning utan en kroppslig.
Inomhus. När solen strålade utomhus.

20 kvinnor från hela Norden var samlade på Hälsans Hus för att möta den stora danspedagogen och prästen BRITA HAUGEN från Danmark.

En lång, stilig kvinna med klarblå blick och stålgrått hår tog leende emot oss.

Jag fick en känsla av att möta mig själv i framtiden... om tjugo år... Hela hennes attityd och berättande var som att höra en äldre syster... fast på danska, detta ljuvliga språk!

Hälsans Hus i Lund.

Hur ska jag kunna berätta för dig, bästa bloggläsare, om ordlös, rituell dans, med hjälp av - ord?

För att du ska förstå, ber jag dig att i tanken förflytta dig tillbaka till en kultur där människor naturligt samlas i ring och dansar tillsammans.
Kan du höra trummans taktfasta rytmer?

Nu går vi små steg i sidled... tramp, tramp... Efter en stund byter vi håll, tramp, tramp.
På givet kommando stannar vi, med en fot i mitten, gungande i rytmen.

Den rituella dansen har börjat.

Syftet och målet är att hitta sina känslor och få möjlighet att uttrycka dem.

Jag tittade ut genom fönstret. Där utanför pågick stadens torghandel med lördagsflanörer och cirkulerande bilar, som letade efter parkeringsplats.

Hur uttrycker man sina känslor där? Inte alls... man bara går... nickar lite mot någon man känner, tar en fika och går hem.

De djupa mänskliga känslorna fick inget utrymme.

Men det skulle de få nu!

                Solen lyser på Mårtenstorget.

Örnen och Ormen skulle hjälpa oss. Men först tog vi in hela skapelsen med dess fyra element och dansade Vattnet, Jorden, Elden och Luften - till psalm 689.

För oss som hade kyrklig bakgrund var sången välbekant:

JAG ÄR LEVANDE VATTEN, JAG ÄR LEVANDE VATTEN.
DEN SOM KOMMER TILL MIG SKALL ALDRIG TÖRSTA
JAG ÄR LEVANDE VATTEN.

Vi dansade som böljor in mot mitten, och ut igen. Livets egen puls.

JAG ÄR LIVETS BRÖD. JAG ÄR LIVETS BRÖD.
DEN SOM TROR PÅ MIG SKALL ALDRIG HUNGRA...

Taktfasta steg mot mitten igen, och med händerna "planterade" vi vetekorn.

Vår dansplats.

Sedan kom en nyskapad fortsättning:

JAG ÄR ELD OCH PASSION! JAG ÄR ELD OCH PASSION!
DEN SOM KOMMER TILL MIG SKALL ALDRIG DÖ.
JAG ÄR ELD OCH PASSION.

Vi hoppade som eldslågor in mot mitten, knäppande med fingrarna, med glad energi.

Sen blev det lugnare då vinden skulle få ta plats.
Handflatorna vibrerade och vi dansade mjukt in med armarna i luften.

Eld och passion.

Brita Haugen samtalade med oss om ordet för "ande":
- På hebreiska är det feminint, på danska är det maskulint men på svenska är det både ock! Anda och Ande!

Vi kan sjunga på olika sätt:
- Jag är levande ande. Eller, jag är livets anda. Allt liv är heligt. Skapelsen är helig. Vi skulle kunna sjunga så här:

JAG ÄR HELIG ANDA. JAG ÄR HELIG ANDA.
DEN SOM KOMMER TILL MIG SKALL ALLTID LEVA.
JAG ÄR HELIG ANDA.

När det yttre och det inre blir ett, då bär det samma innehåll.
Det fick nu ske i dansens form.

Men vi fick skärpa oss med texten. Det gällde att inte blanda ihop verserna...
- Den som kommer till mig skall alltid dö... Den som kommer till mig skall aldrig leva... Vi skrattade och tyckte nog att vi behövde en paus.

Ut i solen bland de riktiga träden och blommorna!

Platan-träd bland husen.

Brita Haugen berättade lite om Sofia = Guds vishet. Hon är en aspekt i skapandet, men vi talar sällan om henne.
Visheten hör ihop med Guds Ande. De är inte åtskilda.
Vi dansade Visheten i tretakt, som en kedja genom rummet.

När de fyra elementen var dansade, växte livsträdet fram i en stor, gemensam rörelse. Mycket vackert!

JAG ÄR LIVETS TRÄD, JAG ÄR LIVETS TRÄD.
DEN SOM KOMMER TILL MIG BLIR GRENAR PÅ TRÄDET.
JAG ÄR LIVETS TRÄD.

Platankottar.

Vem är denna "jag"  som vi sjunger om i sången?

Man kan sjunga om sig själv, med alla livets element flödande innanför skinnet.

Men djupast sett är det ju Jesus som talar om sig själv i dessa berömda "jag är" citat.
Det är bara Guds Ande genom Jesus som kan ge oss det eviga livet. Det kan vi inte göra själva.

Men alla har inte trons erfarenhet. Det måste också få växa fram, och dansen är ett redskap även där!

Vishetens uttryck (!).

Brita Haugen lyfte fram de tre olika sätten att tala om Ord. Grekiskan använder följande:

1. Logos - tanke, medvetenhet och meningsskapande.
2. Epos - berättande.
3. Mytos - detta ord skapar det som det benämner. Levande ord.

Vår kristna tro innehåller alla tre delarna, men den viktigaste delen är mytos:

- Varde ljus! Och det blev ljust.
- Ordet blev kött och tog sin boning ibland oss - Jesus - som själv visade hur Ord och Handling var Ett när han mötte människor.

Sofia, visheten, är mer än vetande.
Vetande = det man kan mäta och väga. Om vetandet får styra, kommer livet på avvägar.

Vi kan se detta som den manliga och kvinnliga aspekten - vetande och vishet - och dessa båda behöver vi ha i balans.

Trädstockar och vintergäck.

Just nu befinner vi oss mitt emellan Fastan och Bebådelsen. Det är spänningsfältet emellan att avstå och att ge plats åt livet.

- Det er så smukt her i Norden, sa Brita, för våra årstider ger oss också denna rytm!

Vintern hjälper oss att lämna det vi inte behöver, för att våren ska kunna komma med nytt liv.
Vi kan skaffa oss näring genom denna dubbla rytm.

Maria fick ju ett förebud av ängeln att hon skulle bli havande.
- Detta ändrade världen! betonade Brita.

                Gäckande kvinnligt...

Vi tog en liten stund till reflektion vad vi behövde lämna för att ge plats åt det liv vi längtar efter.
Sedan tog vi med oss det in i dansen...

Rytmen började igen. Taktfast gick vi i sidled, i cirkeln.
Utmaningen nu var att gestalta den känsla vi hade, av negativa känslor som vi ville bli av med.

En gick in i mitten och gjorde "något". Hela gruppen härmade och gjorde samma rörelse, så att ingen skulle vara solo där inne i mitten.

Vrede, kontroll, förtryck, sorg, ensamhet, oro... alla mörka känslor ville nu ut.
I ritens form kunde vi ta hand om allt detta, och med kroppen ordlöst uttrycka det som brottades inom oss.

Nästa omgång handlade om att lyfta fram livsbejakande sidor som kunde stärka det goda livet.
Nu blev det helt andra kroppsuttryck!
Öppna armar, leende ögon och högrest huvud.

Hängande stenar.

Utan att vi visste om det, var vi inne i en process. Nu skulle den djupna.

- Tänk er att det i Livets Träd sitter en örn i toppen, och under roten vilar en orm. Vi ska nu gestalta dessa båda, sa Brita. Det kan vara Logos som möter Mytos, eller det manliga som möter det kvinnliga.

Nu när tryggheten etablerats i gruppen, och vi förstod lite grann hur det hela gick till, var i alla fall jag lite förväntansfull på detta.

Tre olika personer gestaltade tre olika sorters örnar, och alla härmade. Jag gjorden en örn som fastnat med vingarna.. och inte kunde flyga... ty logos och förnuftet är ibland vingklippt!

Före och efter "ritualen" mellan varje dansbild dansade vi alltså ett omkväde i cirkeln, för att markera övergången till nästa skede, med lugna steg.

Därefter skulle ormen gestaltas med sina kraftfulla rörelser från jorden.
Hela tiden spelade trumman för att hjälpa oss hålla rytmen i leken... ja, det kändes som en mycket allvarlig och rolig lek!

Kraften från jorden.

Nästa omgång handlade om konflikt.

- Jag vill se en örn och en orm i mitten, sa Brita. Visa svårigheten att mötas...

Det flaxades och ringlades... Det var både förfärande och skrattretande - var och en lade in sina föreställningar om vem den där ormen är i verkliga livet... och örnen som ville ha kontroll.

Sista omgången var det förlösande mötet mellan ormen och örnen.

- Gestalta hur de möts! Lek fram kommunikationen.

Det blev riktigt rörande. Ur konflikten mellan det kvinnliga och manliga fick vi nu visa hur mötet var möjligt, hur längtan blev verklig genom ögonkontakt och välvillighet i rörelserna.

Vi dansade mötet mellan motsatser.
Allt detta ryms inom varje människa. Inget förnekades. Allt blev tydligt. Det var så skönt.

Ljus och skugga möts.

En av dansarna visade sig var läkare, Karin Hedner. Hon har skrivit en fin liten bok "Rituell dans - livets dans" där hon försöker med ord beskriva det ordlösa i dansen...

- Aldrig trodde jag att jag skulle finna detta i Svenska kyrkan, sa hon, uttryckt av kvinnliga präster!
Det var så otippat.

Jag kände mig stolt.

Karin Hedner beskriver hur den rituella dansen hjälper oss att finna våra rötter, både de historiska och våra personliga.
Man kommer i kontakt med sin kreativitet och den skapande impulsen, vilket är utvecklande för hela personligheten.

Hon skriver:

- Rituell dans är inte en terapiform men den kan ha läkande effekter på själens dolda skavanker och öppna sår.

Som läkare är det min erfarenhet att den rituella dansen kan ha lika terapeutiska effekter för utvecklingen till en helad och hel människa som både psykoterapi, läkemedel och annan medicinsk behandling.

- Möjligheten att läkande effekter skall uppkomma är störst när man dansar ett möte, skriver Karin Hedner.
Det är då man relaterar till den andre. Man möter ett du och utan ord förmedlar man sina brister och inre sår, och speglar det.
Då kan insikten komma att hennes öde lika gärna kunde vara mitt.

- Ett sådant möte kan i bästa fall förvandla den största vrede och djupaste sorg till försoning.

Svåra vinklar. Möten.

Vårsolens ljus hade flyttat in i våra sinnen.
Varma och svettiga behövde vi matpaus och mycket vatten.

Jag är en erfarenhet rikare. Ja, jag har fått ännu ett redskap till livets verktygslåda, till hjälp att bli mer mig själv, tillsammans med andra.

Karin Hedner får sista ordet:

- Människan är Guds gåva till människan. Sett på det viset kan varje äkta möte människor emellan ses som en helig handling, ett sakrament.

Det är vad som i bästa fall kan ske genom speglingen och mötena i den rituella dansen, som därigenom också får en djupgående själavårdande funktion.

Slut citat.

Jojkande Jon Fjällräv i ledningen...

Senare på kvällen hade jag behov av att "jorda mig" i den ytliga världen igen, så jag såg finalen av den svenska delen av Melodifestivalen.

Fel låt vann.

- I can't go on, med Robin Bengtsson. En grå kostym-kvartett på var sitt gå-rull-band... Nä, så kan det ju inte fortsätta. Tillbaka till fjällvärlden.

Men Vi kan fortsätta! Om inte gå, så dansa!!


Taktfasta hälsningar från Helene Sture Dansfelt,

- diplomerad dansledare, präst och musikälskare, som låter sig föras fram av Levande Ande i livets cirklar.

Om du har frågor kring Rituell Dans är du välkommen att höra av dig.

.. men I can't go on vann. Konstigt.