KVINNORS VERNISSAGE

Kvinnliga röster ur historien.

Det gäller att passa på. Trehundrasextiofyra dagar är lokala mansdagar, men idag är det Internationella Kvinnodagen!

Jag inleder högtidligt med en beprövad limerick:

    En dansk yngling från Mön
    gick till doktorn och bytte sitt kön
    När detta var gjort
    han ångra' sig stort
    för nu hade han mindre i lön...

Åh, vad alla män tycker det är tjatigt att höra detta! Åh, vad alla kvinnor tycker det är tjatigt att säga detta!
Gud vad dumma vi är. Det var inte så Du hade tänkt det! Du som lät dig födas av kvinna till jorden... för att bli Sann Människa.

Nej, inte så!

Men det är inte lika illa överallt.

När jag var som mest yrkesverksam i kyrkan tjänade jag mer än min man.
Vi hade samma befattningsgrad men var i olika församlingar. Jodå, det var jag som drog det tyngsta ekonomiska lasset...

Och jag läser om ett dagis där den kvinnliga personalen tjänar 20 kr mer i timmen än den manliga personalen. Så bra.
Men jag gråter nog lite i alla fall...

Nej, låt oss gå på vernissage och njuta av fin konst.

Kvinnors vernissage.

När män ställer ut heter det bara "konst" - inte "manskonst". Det var snudd på att det hette "kvinno-konst" men det annonseras bättre som:

- Konstutställning med anledning av internationella kvinnodagen.

Denna utställning är i samarbete med Berättarkraft i Blekinge, som jag skrev om i förra inlägget, och kvinnojouren Embla samt Sölvesborgs kvinnliga konstsällskap (där kom det!).

Liv-lokalen.

Vi gick in i Liv-lokalen. Intressanta kvinnoskildringar hängde på de vita väggarna.

Dottern och jag klarade inte de negativa skildringarna med hukande ryggar, tårar och blod, dem gick vi förbi, obetraktade.

Däremot blev vi mycket förtjusta i Alexandra Melanders konst!
Klara färger, intressanta ansikten och vackert systraskap.

- Det ser ju ut som er tre systrar efter respektive utmattning, ha ha!

Man tackar för rå-ärligheten. Undrar vilka strumpbyxor jag har på mig...

Alexandra Melanders damer.

Denna färgstarka konstnärinna har gjort en bok som också imponerade på oss.

Alexandra Melander har hämtat kunskap om historiens starka kvinnor och berättat om deras påverkan.
Bilderna är läckra och fantasifulla, tryckt på tjockt plastat papper så att små flickebarn tidigt ska kunna bläddra och lära sig...

Alfons Åberg - du är ute!

Vem minns Wangari Maathai (1940-2011) som fick Nobels Fredspris 2004?

Denna kenyanska kvinna grundade Wangari miljöstation Green Belt, som satsar på trädplantager, miljö och kvinnors rättigheter. Fantastiskt!

Låt oss läsa om henne och berätta om hennes livsverk.

Wangari Maathai.

En annan färgstark person som Alexandra tecknat är den kvinnliga faraonen Hatuphanet (jag stavar namnet fel..). Hon levde 1508 f.v.tr.

Lägg märke till det religionsneutrala sättet att återge årtalet - f.v.tr = före vår tideräkning.
Om jag är på fel humör skulle jag kunna kalla det för kristofobi... att inte våga nämna Kristus, som vi rättat vår tideräkning efter!

Nåväl, denna faraoinna ägnade sitt liv åt att upprätta goda handelsvägar och byggde upp landets ekonomi.
När hennes styvson tog över utplånade han hennes livsverk och allt som hade med hennes namn att göra.

Det är så vi känner köns-schablonerna - kvinnan bygger upp, mannen river ned.

Kvinnan föder barn, mannen skapar soldater. Kvinnan ger liv, mannen dödar.
Och gör skräckfilmer om det...

Kvinnlig farao.

Naturligtvis gjorde jag en bildmässig genus-analys i lokaltidningen idag på morgonen.
Jag räknade antalet foton på kvinnor respektive män. Kvinnan hamnade i minoritet.
Tänk att en enda dag få ta liiiiite mer plats... nej. Inte idag heller.

Men lokaltidningen försökte skriva en trevlig artikel om kvinnor som tar för sig.
Det handlade om skräckfilm.

!!

Denna filmgenre har männen länge haft monopol på. Javisst, självklart har männen dominerat att göra film över den våldsamhet de orsakat...

... medan de kvinnliga regissörerna fokuserar på "sorgebearbetningen av modersrollen", förklarar Johanna Holmin, filmdistributör på Njutafilms.
Det behövs inga monster - för människan själv är monstret...

Valentina Chamorro Westerhårdh är ordförande i WIFT - Women in Film and Television.
Hon är intresserad av blandningen "sorg och skräck", och säger:

- Skräck behövs ibland för att bearbeta jobbiga upplevelser. Vi behöver under kontrollerade former hantera den ständiga rädslan som finns i ens liv.

Då kan skräckfilmerna bli en sorts tröst.

Jag vill inte ta över...

Jaha. Men det behöver inte jag!
Som kristen går jag varje år igenom långfredagen med Kristus - det är världens mest skräckfyllda drama!! Från helvetet, jag lovar! Och med blod och yttersta djävulskap... utan filmlicens.

Vi behöver inte fler bilder av det våldsamma. Vi behöver motbilderna, medbilderna som är fyllda av ljus och kärlek. Mer Thomas Di Leva, liksom...

Mer uppståndelse. Mer liv och mer hopp.

Våra barn behöver inte härdas, och våra ungdomar behöver inte se råa relationsfilmer.
Vi behöver hitta tillbaka till samspelet. Och massor av mer romantik!

Flick-kraft.

Jag behöver starka kvinnor som förebilder - inte bilder i tidningen med kvinnor som blir slagna av män, som en "nyhetsrapportering".

Jag vill umgås med Hildegard av Bingen, Heliga Birgitta och jungfru Maria.

Jag vill lyssna till Babben Larsson, Malena Ernman och Petra Mede.

Jag vill gärna gå på fler vernissage med spännande konst. Gärna i sällskap med män.
Ni är också trötta på de grova schablonerna, som låser er i en förljugen mansroll.
Ändra på den!

Håll ihop, systrar!

Låt mig få avsluta såsom jag började, med en limerick, med hjälp av kartan på den norska skärgården:

    En norsk kille ifrån Dön
    gick tillbaka och bytte sitt kön
    När detta var gjort
    han gladde sig stort
    ty byxan styrde hans lön...

Eller den här dåliga:

    En läcker kvinna från Hök
    opererade bort sin lök
    Hon sålde den dyrt
    till läkar'n hon hyrt
    Nu kan hon byta sitt kök.

Nej, jag får nog aldrig nobelpriset i litteratur... och tur är väl det.

Varma feministhälsningar till er alla!

Nu ska jag fortsätta leva mitt liv som kvinna - ibland är det som en gratis skräckfilm...
Ack, ack jag behöver en man som kan trösta mig!

Helene Sture Kvinnofelt,

- som gläder sig åt all konst som flödar ur människors händer.

Färgstarka Alexandra.