STENAR OCH KÄRLEK - Lasse Holm Miss Decibel

Blockad.

En enorm sten blockerade ingången.
Bauta-stenen hindrade livet.
Klippblocket stoppade kärleken.

Jag vandrar i vitsippshagarna och tänker på påskens dramatik och på vad ett äktenskap är.
Inom mig sjunger själen psalmer - och melodifestivallåtar.

"Du bar ditt kors" (140) blandat med "Främling, vad döljer du för mig".
"Dina läppar är fyllda av sånger" (155) och "Miss Decibel".

Det finns en oväntad röd tråd.

Följ med bland klippblocken till Listerlandet, upp på Stibyberget.

Utsikt över Listerlandet. I Sverige.

Morgontidningen berättar om schlagermelodi-låtskrivaren Lasse Holm.
Har är "Den ofrivillige popstjärnan" som var blyg och osäker på scenen som ung, men vid 70-års ålder har lärt sig att till och med njuta av att köra en konsert.

Men han hade aldrig klarat turnélivet utan sin fantastiska fru.

Here we go again...
Kvinnan bakom mannens framgångar.

Lasse Holm säger i tidningsintervjun:

- Jag är stolt över att vi har kunnat hålla ihop i 43 år. Hade jag inte träffat henne, hade jag nog varit gift och skild fem gånger - och varit ganska alkoholiserad.

Men nu är det inte så, tack och lov.
Grattis Lasse Holm!

Jag önskar att alla vore så lyckliga som du att få träffa "den rätta" med en gång...
Eller åtminstone utveckla en gemensam förmåga att älska varandra.

Stadig grund.

Allt för många äktenskap förtvinar bakom fasaderna.
I brist på näring och uppskattning.

Och bland våra asylsökande muslimska syrier hör jag om en mänskosyn som du skulle tro vara fördomar, om jag berättade om dem...
Kylig affärsverksamhet som grund till relationer.
Utan större intresse för själva personen.

No love.

Just do it.

- VEM SKA RULLA UNDAN STENEN FÖR OSS?
Markus 16:3

Bauta-sten.

Stenar och kärlek.
Lasse Holm och Jesus Kristus.

Evangelium och livsberättelser.
Kvinnorna vid Jesu grav är djupt olyckliga.

En enorm sten blockerade ingången till den klippgrav där de lagt Jesu döda kropp.
Vakter från både den romerska och judiska sidan bevakade varandra och den livsfarliga gudasonen, nu död.

Bauta-stenen var orubblig. Omöjlig för dem att rubba.
Hm, hur gick det till när den rullades dit, den första långfredagen?
Någon teolog som vet...?

Ingen väktare. Bara ett troll i skogen.

Vad är det för stenar vi rullar framför våra egna livsflöden?

Vad är det för smågrus i äktenskaps-skorna som växer till hårda fotsulor och okänsliga sinnen?

Och varför stannar så många kvar i sina döda äktenskap, i tron att det yttre är viktigare än det inre?

PANG!

Sigillet bröts! Vakterna flög åt sidan. Avsvimmade.

Klippblocket flyttades av en kraft inifrån, så stark att det såg ut som en explosion.

Livskraften från Gud sprängde alla gränser.
Jesus uppstod från de döda.
Två änglar satt inne i klippgraven, lysande ljusa av livsenergin, den ena där hans genomstungna fötter vilat, den andra vid hans huvud, som burit den plågsamma törnekronan.

"Livet vann dess namn är Jesus"
"Så består tro, hopp och kärlek. Och störst av dem är Kärleken".

Främlingen döljer ingenting längre. Och Miss Decibel springer ropande iväg att han har uppstått!

Törnekronan förvandlades.

Nu tänker jag göra en jämförelse som du kanske inte tycker om.

Men vi måste våga tillämpa påskens revolutionerande händelser in i den vardag som bär vårt liv, som är våra äktenskap/ relationer/ sambo-skap (heter det verkligen så?).

Kan livskraften från Gud spränga sönder våra döda relationer, och ge dem nytt liv?

Eller ska vi lämna det som är dött?
Gå ut ur kärlekslösa förhållanden, lämna män som inte förstår, slår, som vi inte når...?
Som inte är Jesus... som inte är drivna av helig Ande utan av sitt Ego...

Vem ska rullan undan stenen för oss?

Vem ska hjälpa oss avslöja den stelnade ytan? Det tomma innehållet?

Huset som är för stort och minnena som ekar från svunna dagar.
Vanor som permanenats tillsammans med repliker som låser.
Och vad ska grannarna säga.

Vill inte ha!

En vacker text från den keltiska bönetraditionen får hjälpa mig att hämta andan:


                        TVÅ EREMITER

NÄR VI VAR UNGA, BLYGA MEN VACKRA
VANDRADE VI HAND I HAND ÖVER ULSTERS HÖJDER
OCH VISKADE ORD AV KÄRLEK TILL VARANDRA.

NÄR VI GIFTE OSS LEVDE VI ETT ENKELT OCH OFÖRVITLIGT LIV.
VI ARBETADE HÅRT OM DAGEN
OCH NJÖT VARANDRA OM NATTEN.

JAG SKALL ALDRIG GLÖMMA LYCKAN DE DÄR FÖRSTA ÅREN.

NU ÄR BAREN VUXNA,
VÅRA KROPPAR ÄR GAMLA OCH RYNKIGA
OCH LUSTEN TILL NJUTNING MATTAS AV.
ALLT MEDAN GLÄDJEN ÖVER DENNA VÄRLDEN MINSKAS
VÄXER GLÄDJEN I BÖNEN SIG STARKARE.

Ur Keltisk andlighet av Harald Olsen, sid 159.

Livslust.

Detta åldrande äktenskap är inte dött.
Här finns varken grus eller klippblock som hindrar kommunikationen.

Den är ännu levande, bakom rynkor, gikt och krämpor.
Kärlek och omsorg är en levande verklighet, liksom Jesus Kristus, i deras hjärtan.

Det är så vi vill ha det!

 I väntan på det, får vi plocka skogshagens vitsippor, böja oss djupt ned för att se de fridlysta blåsipporna och så bedja om nytt liv, på nytt, på nytt, på nytt...

Ner på knä!

Vårhälsningar från Miss Decibel, alias
Helene Sture Stenhård,

- som fotograferade utan blockeringar i skogen, men som också lånade en bild på en tavla från suveräna Gunilla Anderssons konstutställning i Osby.

Och som inte vill cykla på fler rostiga dito... varken i skogen eller på relationsbanan.