VÄN MED DÖDEN

Vän med döden?

Det är Allhelgonahelg.
Jag tycker om denna tid på året. Det finns plats för vemod, löven har blåst av och hela naturen går in i vila.

Så även vi. Eller?

Jag orkar inte vara på topp, vara igång, lycklig och stark.
Nej, du som läste förra inlägget där Annika Borg beskriver hur livets obalans måste erkännas för att bli sant, du vet vad jag menar.

Nytillverkad.

Vi har gjort en glad pumpalykta och bakat en god paj på innankråmet.
Vi har gått i kyrkan och lyssnat till helgontexterna. Sett när ljusen tändes för dem som under året avlidit.

Och idag satt katten och jag i soffan och deltog i TV-gudstjänsten från Kalmar, men vi blev inte mätta så vi fortsatte med radiogudstjänsten från Katarina kyrka i Stockholm.

Kan man bli vän med döden?

Det beror på vems död man menar.
Jag ska vrida och vända på det här ett par varv.

Nej, utan min kristna tro kan jag omöjligt bli vän med döden!

Jag klarar absolut inte av att tänka på "nära och käras" kommande hädanfärd.
Det spelar ingen roll hur länge jag har varit i tjänst i kyrkan, den tanken är mig så plågsam att jag knappt orkar nudda vid den...

Smyger in.

När jag var barn frågade jag min Farmor om hon var rädd för döden.
- Nej lilla Helene, det är jag inte. Jesus har gått före oss och öppnat vägen till himlen genom sitt kors.

Jag förstod ingenting.
Men jag såg att Farmor var trygg och det gjorde mig trygg.

- Vill du dö, Farmor?
- Njae... Jag vill ju vara här hos er! svarde hon, men jag längtar lite till himlen också.

Det har gått ett halvt liv sedan den här konversationen i den småländska bondgården.
Nu börjar jag själv komma ikapp Farmor. Hennes tro och längtan börjar bli min.

Smygber i Kalmar Domkyrka.

Gemenskapen med Jesus Kristus växer sig allt mer stadig för varje årsring.
Höstens stormar och allhelgonatidens alla gravljus stärker min erfarenhet att det finns en fortsättning.

HUR UPPSTÅR DE DÖDA?
HURDAN KROPP HAR DE NÄR DE KOMMER?

DET DU SÅR FÅR INTE LIV OM DET INTE DÖR.

OCH NÄR DU SÅR, ÄR DET INTE DEN BLIVANDE VÄXTEN DU SÅR, UTAN ETT NAKET FRÖ.

GUD GER DET DEN GESTALT HAN HAR BESTÄMT.

DET FINNS HIMMELSKA KROPPAR OCH JORDISKA,
MEN DE HIMMELSKA HAR SIN GLANS OCH DE JORDISKA HAR EN ANNAN.

                                    1 Korinterbrevet kap 15:35-49.

Bostad för frön och kärnor.

Församlingsledaren Paulus reder ut begreppen för de första kristna i grekiska Korint.
Den texten är viktig för mig, och läses idag i våra kyrkor på "Alla själars dag".

Höstregnet har gjort jorden mjuk, så idag petade jag ned de sista fröna som ska titta upp i vår.
De var krokiga och fula...
Kan det verkligen komma någon vacker blomma ur dem?

Om man aldrig har upplevt våren förut, så är detta svårt att tro.
Men nu vet vi ju att vårens under är lika fantastiskt varje gång snön smälter undan!

Själva naturen tycks vara vän med döden.

Då kan jag kanske lära mig av den... och inte vara rädd utan ha tillit?

Tittar upp. Åh, så fint!

För min egen del tänker jag så här:
Jag har levt så pass länge nu och fått uppleva så mycket  - på gott och ont - att jag börjar känna en viss livsmättnad.
Ja, en förnöjsamhet!

Och på gudstjänsten igår satt jag och fantiserade om min egen begravning, det var både hälsosamt och upplyftande!
Som att planera en fest... den sista... och liksom glädjas åt den kommande vilan.

Om du inte vill läsa det, så får du bläddra vidare till slutet...

Altaret - Jesu gravplats.

Men så här vill jag ha det:

Först: Blott en dag (249):
- "Allt ju vilar i min Faders händer, skulle jag som barn väl ängslas då"?!

Sedan: Jag vill ge Dig, O Herre min lovsång (702):
- "Och om sången nån gång skulle tystna, eller störas av oro och strid, Herre öppna på nytt mina ögon så jag ser att hos Dig är min frid"!

Till sist: I himmelen i himmelen (169):
- "Hur härlig bliver sällheten, hur outsägligt stor! Där ansikte mot ansikte jag evigt, evigt Gud får se, se Herren Sebaot"!

En glans av himmelsk sällhet.

Det är detta som är det kristna hoppet - att få se Gud och att livets alla gåtor ska få sin lösning, orättvisor rätas ut och försoningen befria oss alla.

Inte att i första hand träffa släkten...

Förlåt, men ibland upplever jag att många har ett "religiöst önsketänkande" som inte hör ihop med Kristus alls...

En jämförelse:
- Om barn och barnbarn kommer hem och hälsar på bara för att utnyttja ens grejer eller äta sig mätta - utan att bry sig om själva mamman eller pappan - då är det en stor oartighet.
Eller hur?

Om jag "tänker på himlen" bara som ett stort släktkalas - utan tanke på Den som bjuder in och välkomnar - ja det är så genant och oartigt att jag inte vet vad jag skall säga...

Fast det kanske är just det - genant... ?

Saknar ord.

Vi är så ovana vid att tala om Döden och Himlen och Gud att vi hoppar över det, p g a ordbrist...?

Innerst inne längtar vi jättemycket efter allt det här, men det går liksom inte att uttrycka och då drar man till med det lilla man känner igen...

"Vi ses igen".
"Far har sträckt ut handen, mor har tagit emot den".

Jag skulle önska att vi vågar djupna i vår tro.
Vågar tala om det otalbara.
Djupna in i Guds närhet.

Precis som när katten la sig på mitt bröst idag allt medan radioförsamlingen sjöng lovsång.
Närhet. Hjärta mot hjärta.

Bönekompis.

Och antingen ska jag vila på Sillhövda kyrkogård, där jag fick leva prästgårdsliv, eller i Östergötland vid heliga Birgittas bönekyrka i Ekebyborna.
Den som lever får se.
Eller dör... och uppstår... Nåväl, det fixar ni!

Sedan på minnesstunden ska det vara middag!
Inga kladdiga smörgåsar här inte.

Och efter kaffet, när spänningen har släppt och man vill återgå till det vanliga livet, så ska det spelas högt på CD; Status Quo:

- The Party Ain´t Over Yet!

För i himmelen, hos Gud min Fader och Skapare, är det fest!
Kan man få komma till hårdrocksavdelningen?
Jag gillar inte harpa... ; )

Vi ses! Här. Eller Där. Eller både Ock.

Lyssna på Bo Kaspers Orkester: "Dansa på min grav"!
http://www.youtube.com/watch?v=AoX86q7cIb4

Här eller Där.

MIN TID STÅR I DINA HÄNDER, GUD.

Tack Herre för det eviga livet, som kan ge ljus och glädje över våra dagar och år redan här på jorden.
Hjälp oss att se att Jesus Kristus är den som öppnar porten till det liv, som aldrig dör!
Amen.

Mycket levnadsglada hälsningar i höstmörkret,
Helene F Sturefelt,

- som fotograferade Kalmar Domkyrka en dag mitt i veckan, och som gillar glada lyktor.

I see You.