SNAROR OCH KÄRLEK Psaltaren 116

Kärleksfull plats, Munka Ljungby.

Vilka starka ord! Vilken stor tröst.
Det finns en väg genom faror och snaror.

Ibland får man klättra, ibland backa och vänta - eller be om hjälp...

Veckans Psaltarpsalm på Alla Själars Dag ska få ett eget inlägg.

Texten är lika personligt nära som en dagbokstext.
Oavsett om det är David som skrivit den, eller någon annan, så försvinner tidsrymden på tretusen år (!!) och orden landar här och nu.

Tittar fram.

I alla tider har människor världen över funnit förnyad livsstyrka att orka igenom sin dag - och sin natt - med hjälp av Psaltarens djupt mänskliga ord, där Guds närvaro också kan anas.
Det är stort.

Jag vill också använda Psaltarens ord som en bön för och med alla dem som lider under förtryck och stora svårigheter, i Syrien, Egypten, Indien...

All förtvivlan man kan känna i sin egen välmående vanmakt får rymmas i Psaltarens ord.

Jag bildsätter med mina finaste foton från Munka Ljungby kyrkogård en vacker sommardag.

Detta är min hyllning till Gud min Skapare, till Jesus Kristus min Försonare, till helig Ande min Hjälpare:

Du vet vem jag är.

PSALTAREN 116:

JAG ÄLSKAR HERREN
TY HAN HAR HÖRT MIN BÖN OM FÖRSKONING.

HAN LYSSNADE TILL MIG NÄR JAG ROPADE.

DÖDENS SNAROR OMGAV MIG
DÖDSRIKETS FASOR NÅDDE MIG.

JAG VAR I NÖD OCH FÖRTVIVLAN.

JAG ÅKALLADE HERREN:
- HERRE, RÄDDA MITT LIV!

HERREN ÄR NÅDIG OCH RÄTTFÄRDIG,
VÅR GUD ÄR BARMHÄRTIG.

Nyckel.

HERREN BEVARAR DE OSKYLDIGA.
JAG VAR HJÄLPLÖS OCH HAN RÄDDADE MIG.

KOM TILL RO, MIN SJÄL
HERREN HAR VARIT GOD MOT MIG.

HAN RÄDDADE MIG FRÅN DÖDEN
MITT ÖGA FRÅN TÅRAR
MIN FOT FRÅN ATT SNAVA.

JAG FÅR VANDRA INFÖR HERREN
I DE LEVANDES LÄNDER.

Det ligger ett Café där bakom...

Man kan vara "död" på många sätt.

Socialt död och utanförställd all mänsklig gemenskap.
Eller själv valt att ställa sig vid sidan om.

Man kan vara mentalt död, själsligt död och andligt... men ännu kvar i kroppen.

Vi är så ofullkomliga, så sårade och skadade av denna världens oförstånd och ondska.
Sjukdom, övergivenhet och dödsfall plågar.

Livets villkor... för oss alla.

Bara Gud är fullkomlig, hel och oförstörd.
Jag ber att Gud skall dra dig och mig allt närmare Honom... i detta nu.

Psaltaren 116 fortsätter med vers 10-14:

Drag mig till dig!

JAG TRODDE ATT JAG SKULLE GÅ UNDER
JAG PLÅGADES SVÅRT OCH TÄNKTE I MIN ORO:
- ALLA MÄNNISKOR SVIKER.

HUR SKALL JAG ÅTERGÄLDA HERREN
ALLA HANS VÄLGÄRNINGAR MOT MIG?

JAG LYFTER RÄDDNINGENS BÄGARE
OCH ÅKALLAR HERREN.

JAG VILL INFRIA MINA LÖFTEN TILL HERREN INFÖR HELA HANS FOLK.

DU HAR LOSSAT MINA BOJOR.

Fri ?!!

Den Gud jag lever i gemenskap med är mäktig att förvandla all slags död till liv igen.

Den stora Uppståndelsens Dag har vi inte sett än, men jag tänker just nu på den inre döden.
Nej, det handlar inte om "symboler" eller "religiöst önsketänkande".

Det är Levande Gud som är här.

Om du som läser detta har mörker i ditt sinne, ber jag att Guds kärlek skall få bryta in i ditt liv:

- Jesus, jag välkomnar Dig in i mitt hjärta... Kom med Ditt ljus... och skingra allt som hindrar mig från att leva nära Dig...
Herre, gör mig till den som Du tänkt att jag skall vara... Helig Ande, ta bort all död ur mitt sinne och gör mig fri.
Amen.

Jag älskar dig.

Och ur den keltiska bönetraditionen (Salisbury, 1500-talet) ber jag nu min aftonbön, tillsammans med dig:

GUD, VAR MED  I MITT HUVUD
OCH I MITT FÖRSTÅND.

VAR I MINA ÖGON
OCH I MIN SYN.

VAR I MIN MUN
OCH I MITT TAL.

VAR I MITT HJÄRTA
OCH I MINA TANKAR.

GUD, VAR I MIN SISTA DAG
OCH NÄR JAG SKALL RESA HÄR IFRÅN.

Fri från snaror och fylld av kärlek, med Guds frid.
Helene F Sturefelt.

Sista resan. Fjäderlätt!