ANNIKA BORGS SPÅR

Iris och glaskulor.

God morgon alla läsare!
Vad har livet gjort för spår under nattens sömn?
Har Jesus fått vara verksam ännu en gång medan vi sover?

Det står ju att Gud låter säden gro och växa medan bonden sover, han vet inte själv hur det går till...
Markus 4:26-29.

Jag vill dela ett fint möte med Annika Borg. Hon var här på besök och jag antecknade så mycket jag orkade på en kladdlapp...

Nya livsvidgande erfarenheter.

Men först morgonbön:

Medan vinden mojnar ber jag med pilgrimens tidegärd, ensam, men ändå tillsammans med månghundra som just nu ber:

TACK GUD för nattens vila och rekreation.
Nu sjunger hela din skapelse sin lovsång. En förväntan vilar i allt som lever.

Vi ber inte om nya himlar och en ny jord idag, men vi ber om livsvidgande erfarenheter.

Vi ber inte om stora andliga upplevelser, men vi ber om öppna sinnen för det betydelsefulla i det till synes oansenliga.

Vi ber inte om att bli förskonade från det svåra i livet, men vi ber om kraft att möta mörkret, inom och utom oss, med insikten att vi får vandra i Ditt ljus.

TACK GUD för att Du ger oss en ny dag på vår hisnande livsvandring. Amen.

Akelejan växer av "sig själv".

Annika Borg besökte Kungsmarkskyrkan under rubriken "Livsviktigt".
Hon är kristen, präst, forskare och författare, och nu föreläsare.
Hennes tema var:

TA DET LUGNT - DU ÄR MÄNNISKA.

Det jag nu skall återge är så som jag uppfattade denna goda kväll.
Annika kanske menade något djupare och smartare än vad jag förmår återge, men dessa spår räckte för mig.
Säkert för dig också.
Som vanligt bildsätter jag efter eget huvud. Eller snarare hjärta.

Kyrksalen var fullsatt och förväntan vilade i luften.
Det är ingen fara - du är människa!

Det låg något tilltalande i rubriken. Här är en sanning som döljs av vår tid, som kräver det omöjliga av oss; att vara effektiva intill dödens gräns, tänkte jag.

Gräns hur mycket man orkar svänga.

Annika sa:

- Livet gör SPÅR i oss. När vi förnekar det, blir livet falskt.
Vi lever i en tid som gör allt för att livsspåren inte skall synas: vi har kirurgi som lyfter, förstorar och förminskar... Inga spår på kroppen, tack!

- Men varför får inte livet sätta sina spår?

- Ofta kommer frågan: "Är jag normal?"
Bakom frågan ligger kanske dessa spår och gnager, det som inte får synas.

- Våga lyssna på det som som gör ont.

Livet är inget "problem som skall lösas"! Inga piller. Livet är inget "quick-fix". Nej, lyssna! Känn in.
Det finns inga "lösningar": sjukdomar händer, döden drabbar.
Så är det.

- Det är okej att ha ångest - det tillhör människans utrustning!

Jag kände hur tårarna brände till.
Ångesten är en livsnödvändig alarmklocka som varnar att något är riktigt fel...
Smärtan i bröstet gjorde sig påmind.

Kan hjärtat bli förstenat?

Annika Borg klädde av några vanliga uttryck:

* Livet är ett livslångt lärande - suck, vem orkar med att lära sig hela tiden?

* Vi skall vara flexibla och förändringsbenägna - men det finns en gräns hur mycket man kan böja sig åt olika håll!

* Vi skall ha kontroll och förstå alla sammanhang - vem i allsin dar gör det??

Lyssna utan att lösa. Gör inget. Stå ut.

Stå ut!!

Jag tror alla kände det som att hon talade bara just till "mig".
Det var fler än jag som hade fuktiga ögon av alla de smärtor, kamper och kramper som pågår i livet, och som nu blev erkända som normala..

Fångad i en bubbla. Eller?

Annika poängterade att detta med att "bara vara" är en bristvara.
Vi matas med alltför många informations-flöden. Kliv ned från lyckohjulet!

Vi dignar under bördan att vara lyckliga, friska rika och fånga dagen... Det är en stressfaktor!

Gör motbilder:

* Fånga dagen - nej, jag fångar inte dagen! Jag hinner inte... vill inte... oj där försvann det ögonblicket. Men det kommer nya.

* Ta för dig!
- Nej, jag tar inte för mig. Jag vill inte armbåga mig fram.

* Varje dag innebär många val. Du måste välja rätt!
- Nej, jag väljer fel... och det är som det ska.
Det är ju så livet är!

Detta är min kristna mänskosyn:
Ja, det blir fel ibland.

Lyckohjul?

Ateisten Hedenius sa på sin tid:
- Livet är felkonstruerat. Det finns lidande och ondska.

Denna känsla av att livet är fel lever kvar, menade Annika.

Och jag tänkte; det är ju detta vi kallar "synd"!
Livet är inte felkonstruerat, men det har smugit sig in en bakvänd motvilja som förvrider livet bort från sitt syfte.

Erkänn livets spår:

* När vi inte låter livet hända i all sin brist, då blir livet falskt och vi upplever oss väldigt ensamma.
Det är bara jag som tycker livet är grått och fullt av smärta.

* Vi har inte längre någon beredskap när motgångar kommer.

* Rätten till min ångest.

Annika berättade om en "knapp" som de tryckte upp, med just dessa ord:
- Rätten till min ångest.

Många ville bära den på tröjan för att markera hur mänskligt det mänskliga livet faktiskt är.
Tyvärr är knapparna slut... det gick fort åt!

Rätten att hoppa av.

Ännu en motbild:
* Det är bråttom. Pröva och testa allt. Nu, genast.
- Nej, det är inte bråttom! Ta det lugnt. Du är bara människa.

* Vi måste ha balans i livet.
- Går det? Vi får kramp av detta livspussel. Fritid - arbete, o s v.
Nej, acceptera obalansen istället.

* Ryck upp dig från sorgen. Gå vidare.
- Nej, sorgen har för alltid satt ett spår i mig.

Sorgen har blivit ett eget rum i mitt inre.
I början är det som ett fängelse, man kommer inte ur sitt sorgerum: Men efter en tid kan man glänta på ett fönster, få lite luft.

Så småningom kan man gå in och ut i detta rum, på egna villkor. Då har sorgen förvandlats till en "smärtsam skatt".
Andas. Andas!
Då släpper krampen åtminstonde för det ögonblicket.

Acceptera att du tappar balansen. För det är sant. Och normalt.

- Jag skulle skriva en bok om detta, men tappade bort det... det blev bara en halv bok... borttappad i livet...

Hur kommer jag ur min bubbla?

Annika vände och vred på begreppen och jag kände mig alltmer befriad.

Ett psykologiskt ord som många känner igen är "förträngning":

- Förträngning går också bra när livet är svårt! Jag orkar inte bearbeta allt.

Det är en livsnödvändig strategi att trycka undan det svåra tills man fått kraft att ta tag i det.
Det har blivit onormalt att vara normal.

Vi har gemensamt ansvar att motverka detta. Vi får ha rynkor. Vi får ha sorg.
Vi behöver ta oss ut ur oss själva.

Vår tid behöver att vi förmedlar lugn. Erkänn hur det är. Då faller bördan av.

Sakta, så jag hinner med.

Sedan kom hon in på den mörka baksidan av sociala media.

- Vi lever i en dömande kultur. Vi ska tåla allt och bli uthängda. Vår tid är en skampålekultur som skadar oss.

Var finns förlåtelsen? Ja, det blev fel! Nåden är mer nödvändig än någonsin!
Hoppet – finns det?

Tillvaron går åt pipsvängen; klimathotet, krig och konflikter.

Men det är inte bara förstörelse.
Människor bygger upp också. Vi måste få veta det. Både ock.

Omsorgen är också en överlevnadsstrategi säger evolutionsforskarna. Förmedla detta.

Livsmodet finns i de små detaljerna. Det väcker hopp. Dela det.

En varm applåd!

Tack tack Annika Borg för dessa spår du lämnade i mitt liv just nu.
Du har spräckt lögnbubblorna.

Men det är vackert.

Jag känner hur det trasiga livet får plats med alla sina brister.
Ja, jag får plats i mig själv.
Och du får plats vid min sida.

Så kan vi vandra ärligt, som varandras medvandrare. Och hjälpa varann med glassplitter om det skulle behövas.

Jag cyklade hem med en sång på mina läppar; Amazing Grace:

JAG KOM UR TVIVEL, MÖRKA DJUP,
UR VANMAKT OCH UR SKAM.

DEN NÅD SOM BAR MIG INTILL NU,
SKALL BÄRA ÄNDA FRAM.  Sv Ps 231 vers 3.


Nåd. Vilket fantastiskt ord! Gud är nåd och vi skall räcka barmhärtigheten till varandra. Inte kräva. Inte gorma.  

Och livet är Förlåtelse, dag efter dag. I de spåren vill jag leva.  

Vid pennan, och bakom kameralinsen i Figgamåla och Borgmästarekajen: 
Helene Sture Spårfelt...

Hjärtat läker i Nådens bad.