Stenladan i Mjällby. Fru Lönn också.
Tänk att några enkla pärlor på ett armband kan innehålla så många tankar och livshistorier!
Martin Lönnebos Frälsarkrans har blivit ett redskap till bön för många i hela landet, ja längre än så.
En fin inbjudan till Svenska kyrkan i Mjällby, till Stenladan, öppnade möjligheten för fler att lära sig leda pilgrimsvandringar med detta geniala hjälpmedel.
Ännu en liten pilgrimsbok har sett dagens ljus: Anna Alebos "Vandra med Frälsarkransen".
Jag ska dela med mig till dig av dagens tankar och känslor.
Du kan sitta hemma hos dig och smyg-vandrar, virtuellt... Har du kängorna på dig? ; )
Mänskan rätt, skuggan upp-o-ned.
Men jag inleder med min egen smärta och svärta...
Det var för tidigt. Det var för många nya människor och för ny miljö.
Men när Lunds stifts pilgrimspräst Anna Alebo är på gång, då försöker jag ändå!
Denna alldeles utmärkta kursdag för pilgrimsledare i Blekinge blev en prövning för mig, och kanske även för gruppen.
Att samlas i cirkel till presentation är jättefint när man är trygg och känner varann.
Men det är rena skräcken när man är sjukskriven p g a stress och lever i "kaos och utsatthet".
Jag tillhör dessutom den lilla grupp som är "högsensitiva", HSP, och saknar intrycksskydd och är känslomässigt hudlös.
Jag väljer att inleda med detta eftersom dagen var en utbildning i att leda vandringar, och i gruppen finns det alltid någon sån som jag... nån stukad... nån som arbetsprövar...
Barnens fina Lek-kyrka!
Men redan från första stund gäller ju att se alla, även dem som inte vill bli sedda, och leda, även dem som inte vill bli ledda.
Har du tänkt på att det alltid finns någon i en grupp som ställer sig lite utanför?
Det är en säkerhetsmanöver.
Be inte den ta steget in, då går man liksom över sina egna gränser...
Kära nån... jag har själv varit alltför hurtig mot de tveksamma, tills jag själv drabbades...
Learning by doing.
Nåväl.
I presentationsrundan fick vi på ett ögonblick höra om alltifrån glada förväntningar till dödsfall i släkten...
Den svarta Frälsarkranspärlan blev tydligt närvarande som uttolkare av det svåra.
Men också längtan om att släppa och slippa all oro, leva i tillit - den blå Bekymmerslöshets-pärlan är en riktig vän!
Kastanjer, höstens pärlor.
Efter lunch var det dags att få gå ut i den bördiga myllan runt Mjällby kyrka.
En pilgrimsmässa kl 12 rustade oss - var det verkligen den första här, sedan Gustav Vasa förbjöd detta "pilgrims-rännande" på 1500-talet?!
Vår första meditationsplats var vid församlingshemmets soptunnor...
... för att påminnas om vår alltför överflödiga konsumtion.
Och vi fick höra berättelsen om Franciskus av Assisi som föddes i en rik familj år 1182.
"MEN HAN kom att bli en besvikelse för sin far. Franciskus ville leva sitt liv med lätt packning och talade om fattigdomen som en sann vän.
Han sökte den inre fattigdomen för att befrias från varje hinder att fritt förenas med Gud, den Evige."
Vi bad tillsammans:
Lär mig leva med lätt packning.
Lätt packning! Släpp, din nöt...
Mjällby är en oerhört bördig bygd. Myllan är fet och skördarna rika.
Traktorer och lastbilar kör fram och tillbaka med sina laster.
Att pilgrimsvandra är en attityd.
Det behöver inte vara vackert. Och målet behöver inte ligga i spanska Santiago.
Nästa meditationsplats var vid ett sådant trafikstråk och buller blandades med doftande jord framför de stora maskinhallarna.
Söt hög. Sockerbetor.
"DE GÅR långsamt och kontrasten blir stor mellan strömmen av snabba fordon på motorvägen intill och den egna fotvandringen.
Men lärkorna hade följt dem hela vandringen och sjungit ovanför deras huvuden, trots bruset.
- Fortsätt sjung för mig! vädjar han till lärkorna. Påminn mig om att livet kan levas på olika sätt.
Och vi bad, tillsammans med berget av skördade sockerbetor denna oktoberdag:
Sjung mig hem, lilla lärka, sjung mig hem.
Anna och Markus.
Sjutton personer gick vidare på rad. Viktigt med gott avstånd, att inte trampa varann i hälarna..
- Tänk er ett respekt-avstånd på samma sätt som tystnadspärlorna skiljer de andra pärlorna åt.
Vi klev över ett dike och ställde oss på den bruna jorden.
En bruten kvist med vissna löv fick illustrera nästa berättelse:
"UNDER MEDELTIDEN var kyrkorna fyllda av många olika altaren och bilder.
I Lunds Domkyrka fanns 66 altaren varav 33 av dessa var helgade åt Jesu mor Maria.
Efter reformationen 1536 tömdes kyrkorna på de färggranna skulpturerna.
I bästa fall bars bilderna av Jesu mor Maria upp på kyrkvindar, och i värsta fall ut i hönshus och uthus.
Mariabilderna har återvänt idag, men utan färg.
De skulle ju stråla i rött, blått och guld och berätta om himmelens skönhet!"
Vi höll den färglösa ökenpärlan i vår hand och fick fundera på vad som grånat i vårt liv och gömts undan.
Färglös gren.
Sedan tog vi den blå pärlan:
- Berätta om din längtan för den store Målarmästaren som målat det blå havet, den gula solen, de röda rosorna... och be honom doppa sin pensel ännu en gång i regnbågen, så att du kan få tillbaka dina färger och bli så som det en gång var tänkt...
Doppa Din pensel i regnbågen och ge mig mina färger.
Ett stilla höstregn fuktade grusvägen.
Vi gick in i en sparad ekdunge på slätten. Vilka träd! Vi drog andaktfullt efter andan.
Jag vill inte fotografera när jag vandrar, men sköt i väg ett suddigt vinkelskott från höften igen:
Träd, Guds budbärare.
Med all min kamp för träden här hemma blev detta nästan överväldignade:
- Välj var sitt träd. Känn på barken. Luta dig med ryggen mot stammen. Känn hur det trygga trädet bär dig.
Jag ville bara gråta.
Träden är så starka. Deras grenar blidar en grön katedral upp mot himlen, det sanna kyrkovalvet.
Det brusar liv innanför barken.
Och den skövling jag sett, men också stoppat, är en sådan våldförelse på livet att jag går sönder.
- Föreställ dig att trädets flöde av liv, som du står mitt i just nu, är Guds kärlek.
Håll den första röda kärlekspärlan och känn att kärleken finns över dig, under dig och alltid mycket nära.
Jag kikade lite. Där stod alla, lutade mot dessa jätteekar.
Glömde Gustav Vasa dem när han skulle bygga sina krigsfartyg?
Tack iså fall.
Du skulle bara veta att pilgrimsrörelsen uppstod femhundra år senare...!
Vi bad till Gud, himmelens och jordens skapare:
Här står jag mitt i Din kärlek.
Tyst kärlek.
Jag ville inte lämna Ekbacken. Motvilligt gick vi vidare...
Där borta lyste Mjällby kyrka vit mot den mörkglänsande jorden.
Under paraplyet fick vi höra denna berättelse:
"MÅNGA PILGRIMER började närma sig vallfartskyrkan. De hör hur kyrkklockorna ringer dem välkomna fram till målet.
På kyrkbacken står en kvinna som verkar höra till platsen. Hon vandrar dem till mötes och omfamnar dem:
- Välkommen hem!
Ser du Mjällby kyrka?
Att bli välkomnad på detta sätt, med en öppen kyrkdörr, tända altarljus och bröd och vin dukat på altaret - det är att komma hem!
Den långa "ökenvandringen" förvandlas längtan... Men som pilgrim börjar man ana att det finns Någon som längtar ännu mer efter en - Gud.
Guds längtan efter oss är mycket starkare än vår längtan efter Gud...
Och vi bad, med fötterna i myllan och sinnet i himlen:
Vägen bort är vägen hem.
Kyrkporten öppen. Välkommen hem!
Nästa plats blev en utmaning för vandringsledaren Markus - hitta en kulle eller höjd...
På Mjällbyslätten? Ha!
Vi gick in i samhället igen och kom förbi ett dagis.
Men titta där! En liten kulle där barnen kan åka pulka på vintern! Den bestiger vi!
Det måste ha sett väldigt roligt ut när 17 vuxna balanserar på denna fem meter höga kulle och får kämpa för att inte dras ned...
Nära till himlen.
Berättelsen var till mig:
"EN MAN bodde vid foten av ett mycket litet berg. Så ofta han kunde begav han sig uppåt och satt på toppen och drömde sig ut över vidderna.
En dag frågade en vän om han inte ville bestiga ett högre berg, där han kunde se ännu längre.
- Nej, det har ingen betydelse om en människa bestiger Mount Everst eller mitt lilla berg, log mannen. Har man väl nått toppen, kommer man inte högre...
Anna sa:
- Toppen av berget är en bild av den mötesplats som finns för varje människa, och där Gud väntar.
Meditationsordet blev:
Även ett litet berg nuddar himlen.
Försöker nudda.
Som väl var gick vi i tystnad och fick ta hand om alla intryck i egen takt.
På kyrkogården, de dödas viloplats och en själarnas åker, fick vi sista berättelsen.
Det handlar om mormors linneskåp där de vackert broderade och manglade vita lakanen låg i fina rader.
Barnen fick leka överallt, men inte röra detta skåp.
Efter en lång härlig sommar hos mormor var det dags att åka hem igen:
Jag visste väl att pumpor växer på träd!
"BILEN RULLADE så sakta ut från gården och flickan såg mormor vinka, men inte med handen.
Hon hade öppnat linneskåpet och plockat ut ett av sina stora, vita lakan.
Mormor svängde lakanet högt upp i luften och ned i gruset, som om hon ville säga:
- Jag glömmer dig aldrig! Kom snart tillbaks igen! Du är älskad.
Mormor med sitt lakan blir en bild av Gud, den envist älskande Guden som inte ger upp förrän den lilla människan verkligen förstår hur älskad hon är.
Du glömmer aldrig mig.
Älskad.
En timme senare var jag hemma hos mina egna barnbarn i Sölvesborg.
Jag kramade grabben och satt med flickans hand i min vid nattningen...
Där var lakanen, där var mormor... och Gud var mycket nära.
Kärleks-tåre-nära.
Det dolda livet.
De allra mullrikaste hälsningar från en "avskärmad" vandrare i tystnad, men ändå med öppna sinnen.
TACK till alla.
Helene F Sturefelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar