Nu är vi i Halland.
Tänk dig en trädgård mellan bördig slätt och lövskog.
Omsorgsfulla händer har gjort fina små stigar med ord på vägen. Någonstans hörs en flöjt spela. I träden hänger nycklar.
Nycklar till vaddå?
Och vad håller Petrus i handen inne i Steninge kyrka?
När vi åkte hem från det stora nordiska pilgrimsmötet på Åh stiftsgård för några veckor sedan, hamnade vi i Steninge utanför Halmstad.
Lunds stifts pilgrimspräst Anna Alebo var inbjuden att tala om pilgrimens "Yttre och Inre vandring".
Anna Alebo berättar i Steninge sockenstuga.
För första gången på två terminer fick vi i Stadsförsamlingen äntligen inbjuda till pilgrimsvandring "i staun" - en alternativ söndagspromenad - med fötternas bön och tystnad.
Vi var tolv personer som gick, hälften välkända och hälften alldeles nya! Åh så roligt!
Martin Lönnebos pärlarmband "Frälsarkransen" hjälpte oss i bönen.
Det här inlägget är en kombination av söndagens vandring i Karlskrona, men bildsatt med foton från sockenstugan i Steninge och deras underbara meditations-trädgård.
Jag menar, man ska inte fotografera när man vandrar, och särskilt inte när man vandrar i bön, såvida man inte kommit överens om annat. Integritet.
Några foton från stan smyger jag in, tagna vid annat tillfälle.
Tystnad vid Steninge kyrkogård.
För att komma ihåg dessa sju goda protestord mot det stressade samhällstempot, fick vi tänka på en blomma, kärleksörten, som också kallas FETBLAD.
Begynnelsebokstäverna i det ordet ger oss de sju nyckelorden, som vill ge plats för friden inom oss.
Här växer Friheten på träd!
FRIHET
"Jag andas in den frihetens luft som fyller mitt inre med kraft, och mina lungor med syrerik näring.
Jag andas ut mina upplevelser av ofrihet och instängdhet.
Jag andas in mitt sökande efter att leva närmare mitt eget Jag.
Jag andas ut min bundenhet över allt det jag egentligen inte behöver och som omedvetet håller mig fången.
Min längtan efter större utrymme i min själ är stor och min önskan om mindre komprimerade tidspress är djup."
Symbol för Friheten är fågeln.
I "staun" brukar måsarna vara lika många som människorna, men denna dag hade Glasserian stängt och måsarna flugit ut till kobbar och skär...
Ingen frihet i sikte, alltså...?
Vi bad med Gudspärlan i Frälsarkransen:
Gud, Du som är Frihetens källa, låt våra vingar bära...
Ståtliga Fredrikskyrkan.
ENKELHET
Vi bär så mycket med oss genom livet. Vid den här åldern har vi hela huset fullt med minnen och saker vi inte längre behöver.
Det materiella binder oss.
Jag vill skala av mitt inre jag så att roller och masker faller av.
Symbol för Enkelheten är en lök:
"Jag skalar gärna av mig lager på lager tills jag närmar mig den kärna där mitt sannare Jag finns.
Så kan den yttre och inre enkelheten befrukta varandra."
Vi bad med Jag-pärlan:
Gud, hjälp oss sätta ett skyddande gräns kring vårt Jag.
En ryggsäck rymmer allt vi behöver. Enkelt.
När vi börjar våra vandringar i stan, går vi först i samspråk för att lära känna varann lite.
Men sedan går vi in i den Goda Tystnaden - inte den som tiger och surar - utan den tystnad som är full av uppmärksam närvaro.
"I en tillvaro av så mycket ljud- och bildbrus längtar vi efter ordknapphet och tystnad. Vi vill slippa påsstridiga budskap som mot vår vilja översköljer oss.
Den goda tystnadens välsignelsebringande läkedom önskar jag mig mer av.
Jag vill kunna lyssna på de budskap och signaler som kommer från mitt eget inre, och från Gud, som viskar i min själ."
Symbol för Tystnaden: mitt hjärta.
Och vad gör jag med min tinnitus, som tjuter?
Där finns en fantastisk stenbåt, formad som en klippa, med en dopskål i!
Vi stod still och lyssnade... de torra träden prasslade... och sa att de behöver regn, nu.
Plötsligt fladdrade en fjäril upp från en ros, som låg i dopfunten...
Vi drog efter andan...
Som en hälsning ifrån ovan.
Stenaltare utanför Amiralitetskyrkan.
Tack Gud att vi får tillhöra Dig.
Med Rosenbom vill vi också be för alla utsatta, för alla som saknar en tillhörighet...
Döpt och tillhörig.
BEKYMMERSLÖSHET
Vi vandrade i varm septembersol, men vid residenset mötte oss motvinden... Under ännu ett torrprassligt träd ställde vi oss i en cirkel, hm vid en fläkts utblås...
B som i Buller... Här gäller det för den moderna pilgrimen i staden att behålla lugnet inom sig!
För att kunna tala om detta, måste vi först säga något om ökentiden.
Jag höll både ökenpärlan och den blå bekymmerlöshetspärlan i handen.
- Vi lever i en tid som kräver att vi skall vara friska, starka, unga, rika och effektiva. Lyckofascism...
Men sanningen säger något annat; vi är sjuka - sjukskrivna för utmattning och överhettning - svaga med felplacerade pengar och ineffektiva, för att vi är så trötta... och inte orkar vi färga håret heller...
Rogivande utsikt mot Stumholmen.
"När kan jag säga till mig själv:
- Nu lever jag bekymmerslöst!
Alla människor har sina bördor att bära... men ordet berör.
Jag skulle vilja våga släppa lite mer på mitt kontrollbehov, att inse att jag inte dör eller världen går under om jag inte klarar allt."
I mitt stilla sinne tänkte jag:
- När vi levde på landet, nära naturen, visste vi att människan inte har kontroll. Vi styr inte över regn och sol, eller växt och skörd.
Men i stan, där vi byggt och tillverkat allt, då förväntar vi oss av oss själva att kunna kontrollera det vi har skapat.
Där börjar problemen... med den tappade bekymmerslösheten.
Symbolen för bekymmerslöshet är fjädern.
"I evighetens perspektiv väger mina bördor inte mer än en fågelfjäder".
Och se! Se så många fjädrar som jag plötsligt såg! - - -
Gud, Du godhetens källa, hjälp oss att våga mogna i tider av öken och torka.
Tack Jesus för att du pekade på fåglarna och liljorna på marken som föredömen i livets bekymmerslöshet.
Vi ber även för Länsstyrelsens miljöarbete...
Här behöver jag en extranyckel!
Nu kommer vi till det ord som varit svårast för mig. Men inte längre.
Jag har tvingats ut ur ekorrhjulet och kan nu gå långsamt, i min egen takt.
Det är en befrielse vill jag lova!
Vi tolv vandrare satt på några bryggbänkar i vinkel på Stumholmen. Vattnet kluckade under oss.
Nej, vi badade inte.
I den goda långsamhetens rytm kan jag gå fram utan brådska, som i längden äter upp min frid.
I den goda långsamhetens rytm får jag tid att ge mig ut på jakt efter svaren på de stora livsfrågorna. Jag får utrymme för bön, stillhet och meditation, för att möta mig själv, andra och Gud.
Långsamhet är inget självändamål men ger en grundrytm som man mår bra av.
Symbolen för Långsamhet är snigeln.
Vi såg inga sniglar ty då måste det regna! När det regnar blir man långsam... När solen gassar, ska man så mycket...
Jag bad med de tre Hemlighetspärlorna:
Gud, här vid nådens hav, dränker vi alla de hemligheter vi inte längre vill bära.
De goda hemligheterna bevara jag hos Dig.
Ser du flöjtspelaren!
Vandringsledaren hittade lä i ett buskage... och jag sjöng sakta:
- Var jag går i skogar, berg och dalar följer mig en vän jag hör hans röst.
Han osynlig är, men till mig talar, talar stundom varning, stundom tröst... Sv Ps 251.
Gud, osynlig vid vår sida, varnar oss när vi är på fel väg, och tröstar oss när livet gör ont.
"Ju längre jag kommer på min livsvandring, ju mer tycker jag mig kunna se att jag är en del av alltet:
- jag tillhör den skapelse som jag får gå i varje dag.
Då känner jag behov av att få gräva efter vattenkällor, där mitt törstande inre får dricka sig otörstig, av levande Gud.
Andlighet, vid källan i meditationsträdgården.
Min livsvandring är verkligen en pilgrimsvandring.
Under vägen, till slutmålet, går jag i Gud var jag går.
Detta är den intuitiva insikt varje människa kan få, eftersom som är andliga varelser."
Symbol för Andlighet är korset.
Och vid Marinmuseet såg jag många kors i båtarnas mastar!
Med de röda kärlekspärlorna bad jag:
Tack Gud för din självutgivande kärlek. Hjälp oss att ta emot den, och sedan ge den vidare till dem vi möter.
Marinmuseum.
DELANDE
Vi närmade oss Fredrikskyrkan, där vi börjat för en och en halvtimme sedan.
Vi stannade framför kyrkporten och sjöng första versen på Härlig är jorden, medan Securitas öppnade dörren...
Det det väckte en del tankar... men vi fokuserade på kalkstenspelarna istället, och upptäckte både bokstäver och kors inmejslade!
Stängd kyrkport. Säkert...
Tolv enkla människor fick så gå in i kyrkan, sjungades, och vi samlades framme vid altaret i andäktig tystnad.
Vi fick dela en eftermiddag, ett stycke liv, med spirande vänskap.
Många valde att bevara upplevelsen i sitt hjärta. Allt kan man inte dela...
Och vi bad med Heliga Birgittas bön:
- Visa mig, Herre, din väg, och gör mig villig att vandra den.
Delande.
Pilgrimens sju nyckelord hjälper oss att hitta tillbaka till ett gott sätt att leva.
Från den ena kyrkan till den andra...
Efter Anna Alebos föreläsning gick vi in i Steninge kyrka.
Jag kunde inte låta bli att le när jag kom och fick se Petrus där, med den stora himla-nyckeln i sin hand...
Petrus med himlanyckeln!
Helene F Sturefelt,
- som fortfarande går i baklås vad gäller att jobba "lagom mycket"... Nyckel! Någon??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar