DÖDEN OCH LIVET

Sida vid sida.

Döden är livets läromästare.
I dödens närhet börjar vi fatta att livet har ett slut, att år och dagar inte är oändliga.
Det gäller att ta vara på sin tid. Vår tid, tillsammans.

Och att säga alla de där kärleksorden - innan det är försent!

Denna vecka lever vi i kyrkan med temat "Döden och Livet".
Lukas berättar om en änka som mist både man och son. Gråterskorna går före båren utanför stadsporten så att hon kan sörja så hejdlöst som hon behöver...

Vi befinner oss i Mellanöstern, men inte i dagens krigsdrabbade Syrien, utan i den lilla byn Nain, ca 8 km sydost om Nasaret, enligt bibelkartan.

Här Går man från död till liv.

Jesus kommer gående med sina lärjungar och möter nu detta ledsna följe.

NÄR HERREN SÅG HENNE UPPFYLLDES HAN AV MEDLIDANDE OCH SA:
- GRÅT INTE.
                                   Lukas kap 7:11-17.

Jesus är inte sentimental och inte likgiltig. Han lider med oss. Medlider. Delar smärtan.

Änkan i Nain befann sig i en mycket svår situation. Hur hade hon klarat uppehället efter sin mans död? Sonen hade säkert hjälpt till, men nu var också han död, han som skulle vara hennes ålderdoms stöd.

Därtill kom den extra bördan, som den gängse judiska åskådningen lade på henne, att olyckan var ett straff för begången synd.
Kanske var hennes sorg blandad med känsla av skuld, att det var hon själv som dragit denna olycka över sig?

Sorg och Skuld.

Jesus förstod.

Troligen drabbades Marias familj tidigt av sorg eftersom Josef var så mycket äldre.

Ofta brukar Jesus gå i dialog när han skall bota. Men inte denna gången.
Han frågar inte efter läget, inte heller efter någon Tro.

Varför?

Kan det vara så att Lukas vill att vi ska se ett samband med den här scenen och det som komma skall, då Jesus själv - ende sonen till modern som var änka - skall bäras bort, för att begravas utanför Jerusalem?

Denna kvinna i Nain fick möta Jesus när hennes nöd var som störst.
Hans ord "Gråt inte" är inget överslätande som vi kan möta, då vänner och grannar är rädda för sorgens kraftiga uttryck.

Jesus visste vad han skulle göra... "Gråt inte". Det har kärlekens klang.
Yrkesgråterskornas jämmer och slentrianmässiga jobb-gråt kommer nog av sig:

"Gråt inte".

SEDAN GICK HAN FRAM OCH RÖRDE VI BÅREN.
BÄRARNA STANNADE.

Nej, rör inte vid döden!

Till allas häpnad och förfäran utsatte sig Jesus för att nu bli rituellt oren.
Det var bara de officiella bärarna som fick röra vid likbåren. Jesus gick över människans skapade gränser, som vanligt...

Jo, Jesus rör vid döden.
Det är både hjärtats medkänsla och handens kraft som agerar.

Minns och Medlider.

Sedan kommer det mest chockerande när Jesus säger:

- UNGE MAN, JAG SÄGER DIG, STIG UPP!

DÅ SATTE SIG DEN DÖDE UPP OCH BÖRJADE TALA, OCH JESUS ÖVERLÄMNADE HONOM ÅT HANS MOR.

Den här situationen är för alltid ihågkommen tack vare läkaren Lukas noggranna intervjuer då han skrev sitt evangelium om Jesus.

En familjs liv blir förändrat!
Samtidigt blir det en symbolhandling inför korset.

Sonen uppväcktes ju till "vanligt liv" och skulle en dag dö, igen. Medan Jesu död hade ett helt annat syfte - att försona världens skuld - och med sin död besegra döden, genom att uppstå till det liv som aldrig kan dö!

Jesus låter döden tjäna livet...

Jag kommer alltid att förundras över detta - och det fyller mitt hjärta med sådan glädje!

Vad är verkligt?

Men vad hände sedan i Nain? Blev det inget begravningskaffe och ingen minnesstund..?

DE FYLLDES ALLA AV FRUKTAN OCH PRISADE GUD OCH SADE:

- EN STOR PROFET HAR UPPSTÅTT IBLAND OSS!
- GUD HAR BESÖKT SITT FOLK!

Folket kunde sin historia och Lukas låter ett eko ljuda från berättelserna i 1 Konungaboken kap 17 och 2 Konungaboken kap 4.

Att säga "Gud har besökt sitt folk" handlar inte om någon artig visit, utan syftar på hur Gud är närvarande vid de riktigt stora händelserna, såsom uttåget ur Egypten.

De sörjande har torkat sina tårar och inser att Gud genom Jesus är mycket nära...
Vem annars kan uppväcka döda??

Gud har kommit nära för att rädda och frälsa oss! Det innebär att "det här är tiden vi väntat på!"

DETTA TAL OM HONOM SPRED SIG I HELA JUDEEN OCH LANDET DÄR OMKRING.

Förundran...

Jesus uppenbarade inte Guds nåd och kraft bara för att människor skulle stå där häpna och handfallna.

Han ville vända deras (våra) tankar och hjärtan till Gud, så att de (vi) själva skulle få uppleva hans barmhärtighet, och så tacka och prisa honom.

Jesus vill ha oss längre än till förvåning... Han vill ha oss till förvandling!


Jag tänker på de gånger då jag i församlingsarbetet fått följa en familj i dödens närhet.
Det är starka känslor i rörelse.

Ångest blandas av hopp om befrielse.
Anklagelser och oro blandas med försoning och stärkta band.

Mitt eget hopp om att döden är ett nyckelhål över till Andra Sidan kan jag inte alltid dela.
Då blir jag Lyssnaren och Tröstaren.

Men de gånger då en familj bär tron i hjärtat, då blir det oerhört mycket lättare!
Då kan vi be och överlåta den döende och hela situationen i Guds händer.

Överlåtelse, till det liv som aldrig dör.

En gång fick jag ett dödsbud, sent på kvällen, att mamman var död.
Jag hade varit med och vakat och nu gick luften ur mig...

Det var mörkt ute, men jag var tvungen att gå ned till havet och lämna henne ifrån mig...
Månen hängde orange och halvlåg i en molntuss... som om den ville säga:
- Den döda kroppen är visserligen kvar, men den andra halvan som du inte ser, är liksom redan hemma...

Så ritade jag med pilgrimsstaven ett dopkors i det mörka vattnet...

Dagen efter gick jag ned till havet igen.
Nu var månen något större, vitare och dold bakom molnen.
När jag vände mig om, tittade den fram, som en hälsning just det ögonblicket, och försvann igen...

Slumpen iscensätter inget sådant.
Vilken hälsning! Från Gud! Från henne?

Herren besöker sitt folk...
Absolut!

Med djupaste andakt!

Nu lägger jag mina böcker åt sidan, Bibeln, psalmboken, Tom Wrights kommentarer och låter den gamle prästmannen Gertmar avsluta:

- Jesus är den samme idag. Hans hjärta förstår. Hans hand förmår. Hans lov består.

Jo, jag gråter lite. Men av tacksamhet. Och hjärtat fullt av tro.

Helene F Sturefelt,
- som fotograferade i minneslunden i Torsås, en vacker höstdag förra året.