GLAD TROTS STRESSDEMENS

Bland kossor och solrosor på Skärva.

Är alla som skrattar glada?
Hur gick det att gå upp i tjänst och jobba 50%?
Och vad hände i Skärva naturreservat denna soliga septemberdag?

Nej, alla som skrattar är inte glada. En del är tillgjorda, andra bara nervösa.

Jag skrattade lite för högt nu i veckan som gick, ty jag gömde mobilen för mig själv, tryckte halva agendor och glömde om jag cyklat eller tagit bussen till staun...
Inte roligt.

Är det ni som har mitt minne?

Stressdemens är mitt eget uttryck på detta sorgliga tillstånd som heter Utmattningssyndrom.
Hjärnan har släckt ned minnesfunktionen både framåt och bakåt för att rädda funktonen i "nuet".
Smart.
Men opraktiskt.

Efter att ha vilat i ett helt år, sakta börjat arbetspröva 25% i mars var jag nu redo att gå upp till 50% tjänst.
Står du ut med att jag driver med mig själv? Inga missförstånd nu...
Jag bjuder dig med in bakom kulisserna, och det är ett förtroende!

Och jo, jag kom på att det var cykeln som gällde. Mobilen låg i väskan hela tiden, men på "ljudlöst" och i fel fack... och agendan var ju hel och hållen till 3/4...

Naturen läker, ljudlöst och andlöst vackert.

Jesus talade om glädje. Han sa:

DETTA HAR JAG SAGT FÖR ATT MIN GLÄDJE SKALL VARA I ER,
OCH ER GLÄDJE BLI FULLKOMLIG!
                                       Johannes evangelium kap 15:11

Vilket underbart ord!

När Jesus talar glädje, utgår han från träden - det skulle kunnat vara de stora ekarna ute på Skärva i Nättraby socken - nämligen; om  inte grenarna sitter kvar i stammen får de ingen näring.
Självklart. Och därmed ingen glädje.

Du och jag är grenarna, Jesus är stammen. Glädje i samhörigheten.

Hon är mäktig!

Imorse tog jag tumgreppet i Wilfrid Stinissens andaktbok och hamnade just här, igen. Lustigt.
Han skriver:

- Vem, utom Gud, kan våga utlova en fullkomlig glädje och kärlek?

Den glädje Jesus avser är tvåfaldig:

- Glädjen över att Gud älskar oss,
- Glädjen över att vi just därför också kan räcka den kärleken vidare, och älska varandra.

Evangeliet talar ständigt om denna dubbla kärlek, som egentligen endast är EN.
Utan Guds kärlek till oss kan vi omöjligt älska varandra.

Ingenting annat än denna kärlek kan ge oss fullkomlig glädje.

Slut citat från Stinissen. Tack!

Trädet kysser stenklippan!

Det var detta som fattades när jag förlorade fotfästet i början på veckan, och kände meningen glida ur händerna.
Men att hata sina meningsmotståndare leder ingen vart. Alltså fick jag börja "bönekriga med kärlek"... inte min egen, den är noll ibland, utan med Guds kärlek.

Gensvaret var mer än märkligt... och tillhör avdelningen "heliga ögonblick" som sparas i djupet av hjärtat, men om jag säger så här:

MARKEN GLÄDJE SIG OCH ALLT SOM ÄR DÄRPÅ,
JA DÅ JUBLE ALLA SKOGENS TRÄD...
                                                            Psaltaren 96:12

Ser du tallen i klippskrevan?

"För att min glädje skall vara i er..."
Guds glädje sitter längst in i själen som en livshållning.

Jag gläder mig åt det liv jag ser - men jag skrattar inte.
Jag gläder mig åt en liten människa som får hjälp och nytt hopp, men smilar inte.

Kanske glittrar det bara lite i ögonen...
Och jag tackar Gud för varje träd jag räddade från avverkning där jag bor. Jag vet att de tackar tillbaka...

Framme vid Korpanabben.

Att arbeta 50% känns som "full tid".
Idag var jag tvungen att lämna alla papper, mail, informationsblad och kopieringstryckande och ge mig ut i "verkligheten".
Vila hjärnan.

Cykel eller buss? Cykel!
Packade utflyktkorg och matsäck.
Glömde bestick, fick vända. Såja.

På Skärva gamla gård inhandlades ekologiska grönsaker och sen bar det iväg genom lövskogen.
Jag tycker inte om att naturen kallas "reservat"...
Det är väl asfalt och betong som skall vara undantagen??

Det naturliga.

Jag var inte ensam i skogen. Fåren fanns i närheten och dagssländorna dansade runt mig...

Framme vid Korpanabben var närvaron från förr påtaglig.
I denna lilla fina havsvik vid den branta klippan måste människor i alla tider ha funnit en fristad!
Och tagit sig ett dopp...

Men man badar inte i september.
Tur att jag hade glömt det! Plask i plurret!!

I paradiset!

Gode Gud så skönt!
Och att lägga sig på en solvarm klippa tillhör livets absoluta höjdpunkter! - - -
"Himlen vare glad och jorden fröjde sig"!

Nu skulle det bli gott med mat. Men var hade jag lagt besticken?
Åh nej, de låg kvar i cykelkorgen...
Stressdemens. Inte bli ledsen, de var ju med... till 3/4 liksom.

Fick äta med locket som sked.
Skratta inte.
Det är roligt att vara en blöt och nybadad pilgrim.

Inte fullständiga rättigheter.

Ur den keltiska traditionen hämtar jag följande bön, som får avrunda detta inlägg.
Det är förmågan att se Guds närvaro i naturen, men inte så att naturen själv skulle vara Gud.
Bullen i bageriet är ju inte Bagaren...

Det skapade sjunger om Skaparen:

GUD

JAG ÄR VINDEN SOM ANDAS PÅ SJÖN.
JAG ÄR VÅGEN PÅ HAVET.
JAG ÄR VISKNINGEN I LÖVEN SOM RASSLAR.

JAG ÄR SOLENS LJUS.
JAG ÄR MÅNENS OCH STJÄRNORNAS STRÅLAR,
JAG ÄR KRAFTEN I TRÄDEN SOM VÄXER.

JAG ÄR KNOPPEN SOM SLÅR UT I BLOM,
JAG ÄR RÖRELSEN I LAXEN SOM SIMMAR.

JAG ÄR MODET I VILDSVINET SOM KÄMPAR,
JAG ÄR SNABBHETEN I HJORTEN SOM SPRINGER.
JAG ÄR STYRKAN I OXEN SOM DRAR PLOGEN.

JAG ÄR STORHETEN I DEN MÄKTIGA EKEN.

OCH JAG ÄR TANKARNA HOS ALLA MÄNNISKOR SOM PRISAR MIN SKÖNHET OCH NÅD.

September-badaren.

De gladaste hälsningar - även om munnen inte alltid skrattar.

Helene Sture Grenfelt,

- som har glömt vad jag skall komma ihåg... och det hjälper inte att skriva lappar, jag minns inte om jag läst dem...
Amen. För säkerhets skull.

Det dröjer innan jag orkar den backen...