Parfitt och Rossi röjer med riff.
"Även gamla gubbar kan röja". Så är rubriken då Sydöstran recenserar gårdagens härliga konsert med Status Quo på Hasslöfestivalen.
Ja, det är väl de som kan det?!
Jag menar, dagens ungdomar är alldeles för slöa för att kunna orka rocka, år ut och år in.
Då måste de ju släppa taget om mobilen, I-phodden eller vilken teknisk sak de nu har i handen, och använda alla fingrarna - - -
Flitig! Heja Green Teens.
Man blir lite orolig när bussen passerar skylten "Här slutar allmän väg..." Hur har de stora festivallastbilarna kunnat ta sig hela vägen ut?
Om man inte vill supa för att slippa se den tråkiga grusplanen som utgjorde festivalområdet, ja, vad gör man då? Hasslöfestivalen är känd för att inte ha alltför hög nivå på utbudet...
Grus överallt... När kommer de?
Ja, man sitter lite på en bänk... pratar med folk... köper en tröja av det brittiska teamet... och tar upp munspelet och drar ett solo från Status Quo "Everybody has to sometimes break the rules".
Men be mig inte spela mer, för på repertoaren finns endast "Nu grönskar det" och "Johan på snippen"!
Utanför Konsum på Hasslö.
Det är effektiv rock´n´roll som inte tvekar en sekund!
Rytmen, riffen och samspelet är en njutning, som alla vi 6-7000 (?) i publiken gärna spelade luftgitarr till!
Glödande trumsolo!
Det är ingen idé att tvinga på låtar från enbart det senaste albumet.
Nu fick vi höra Caroline, Rain (nej!) och What ever you want, med en gång.
Det är precis så vi jobbar i kyrkan!
Några gamla välkända psalmer, så att alla ska känna igen sig, men också några nya, för skapandet står inte stilla i kyrkan heller - - -
Levande kristendom i tvåtusen år.
Hasslö kyrka.
Bara tre ackord?
Varför är det en anklagelse mot Status Quo när hela blues- och rockmusiken bygger på tre ackord, utan att vara ett skällsord?
Om man dessutom försöker spela låtsasgitarr på riktigt där hemma, upptäcker man snart att Status Quo inte använder de vanliga tre ackorden, utan ofta parallelltonarten och ackordet ett tonsteg ned.
Alltså.
Om de spelar i D-dur, så följer ofta ett C - inte ett G - och sedan ett A-dur. Det blir mycket intressantare!
Eller en annan variant: E - G - A. Snyggt! Inte E - A - H. Nåväl, slut på undervisningen.
Och i rifffen kan man ana den keltiska folkmusiken i botten.
Sida vid sida.
Britter och irländare... fred och försoning på jorden.
Spotlightsen lyste röda när SQ spelade You´re in the army now.
Här tog jag en paus i skrålandet. Alla texter passar inte mig.
You´re in the army now.
Musikens fredsbevarande styrka.
Ändå är det en dag "på jobbet" för dessa flitiga engelsmän.
Trots att de fryser hela sommaren i Sverige, tillbringar de väldigt mycket tid hos oss.
Ska man följa med upp till Dalarna kanske?
July 17 Leksand...
- Är Du är??
- Ja, varför inte?
- Men du jobbar ju i kyrkan... och ska liksom tycka om klassisk musik... och inte sånt här...
När skall fördomarna ta slut?
Jesus var inte heller där folk förväntade sig, men där folk behövde honom! Så ska det väl vara med oss också?
Om syftet med musiken är glädje och att träffas över gränserna, då är det helt i linje med vad Gud vill med oss.
Att skratta och rocka, eller sitta fint och stilla på operan, spelar ingen roll, så länge man kan le mot sin medmänniska och låna ut en tjuga till kaffet. För Guds skull.
Detta är lugnande medicin.
Utan recept, bara på biljett.
Avslutar med Psalm 210 "Jag lyfter ögat mot himlen", vers 3:
TACK FÖR ALLT GOTT DU MIG STÄNDIGT GER
ATT KÄNNA, ÄLSKA OCH ÄGA.
TACK, GODE FADER, FÖR MYCKET MER
ÄN JAG KAN NÄMNA OCH SÄGA.
Eller:
Att dansa, älska och rocka... Fast hur ska man rimma sen då?
... Än jag kan nämna och skrocka..?
Eller:
Att känna, äta och bada.
... Du gör oss alla så glada...?
Nej, vi lämnar poesin till dem som är mer utvilade!
Länge leve skrattet och musiken!
Helene Statusfelt StureQuo - i oförändrat tillstånd...
I love all my friends.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar