UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

tisdag 25 april 2017

RITUELL DANS - Lejonet och Lammet

Mittpunkt.


Hur gick det på dansen i söndags?
Om det vill jag gärna berätta!

Det är ju de kvinnliga prästerna i Svenska kyrkan som har återtagit de urgamla cirkeldanserna som ett sätt att ära Gud.

Det började som en del av det ekumeniska kvinnoårtiondet 1988-1998, då det i Sigtuna ordnades en rad konferenser för och med och om kvinnor.

Nya frågor ställdes - "Guds dotter, vem är du?" och nya uttryck för den kristna trons erfarenhet prövades.

Det är framför allt den danska prästen Brita Haugen som har utvecklat det vi idag kallar RITUELL DANS.
Hon har fogat samman dans med berättandet av gamla myter, som tolkas i ritualens form.

Jag är överlycklig över att ha fått dras in i trons fysiska gemenskap!

Fötternas bön.


Trons erfarenhet är först och främst kroppslig, som jag skrev i förra inlägget om Tomas tvivlaren.

Jag har ända sedan jag var konfirmand haft svårt för att sitta still och lyssna till en bra predikan eller ett givande bibelstudium - jag har alltid velat ge det uttryck på något sätt.

Gospelmusiken blev förlösande, där man fick tillåtelse att röra sig lite...
Och när jag nu själv har fått möjligheten att få leda en eftermiddag med Rituell dans så är lyckan fullkomlig!

Varför är detta så viktigt?
Jo, för att jag vill bli hel, till kropp, själ och ande - styrka och svaghet, manligt och kvinnligt.

Gud skapade inte bara huvudet... Förståndet får i dansen samspela med hjärtat och känslorna.

Hu så provocerande... Jag gillar inte charader... Nej, det är det inte heller!

Välkommen.


Jag skall försöka återge en liten bit av vår dansupplevelse i församlingshemmet i Sölvesborg.

Två saker är bärande i den rituella dansen: cirkeln och rytmen.
Man håller inte i varandra, men har gärna ögonkontakt.
Att se varandra och spegla varandra är oerhört viktigt i den här dansformen.

"Helig dans" har koreograferade danssteg och där håller man alltid varandra i händerna.
Det är vilsamt (när man kan stegen!) men det finns ingen plats för individens improvisation. Skönt. Men ibland vill man något annat...

Den rituella dansen ger den enskilda människan halva utrymmet.
Kollektivet bär individen.
Den fasta ramen välkomnar den spontana kreativiteten. Man vet aldrig hur temat kommer att gestaltas...

Ett dansat omkväde ger andhämtning och markerar övergångar.
Små steg åt vänster en stund, sedan till höger... och när man är redo ställer man sig med en fot in mot mitten och gungar i rytmen, och väntar på ledarens tecken att äventyret kan börja.

Församlingshemmet.


Vi gestaltade först en sång, sedan en berättelse.

De fyra årstiderna - vatten, jord, eld och luft.

Vi nynnade psalm 689 och gjorde vågrörelser in mot mitten, fram och tillbaka.

JAG ÄR LEVANDE VATTEN, JAG ÄR LEVANDE VATTEN,
DEN SOM KOMMER TILL MIG SKALL ALDRIG TÖRSTA!
JAG ÄR LEVANDE VATTEN.

Vad är det för en törst?
Vad är det för ett vatten?

Genast satte det igång en känsla hos mig av protest - protest mot detta fattiga och futtiga sätt att leva, utan erkänd andlighet i det offentliga rummet och med massor av religionsfobi.

Jag är törstig på det existentiella samtalet! Mitt inre torkar in om jag inte får dricka ur andra brunnar än de materiella och konsumtionsgrumliga.

Levande vatten.


Jorden - den svarta och fuktiga, den leriga och starka, den sandiga och flygande - jorden vår moder, full av näring med uppgift att ge oss mat...

Med mjuka fötter dansade vi in mot mitten och planterade vårt utsäde.

JAG ÄR LIVETS BRÖD, JAG ÄR LIVETS BRÖD.
DEN SOM KOMMER TILL MIG SKALL ALDRIG HUNGRA!
JAG ÄR LIVETS BRÖD.

Jo, jag är hungrig. Jag hungrar efter fred och rättvisa.
Jag hungrar efter bön och lovsång - jag vill bli mätt när jag kommer hem efter en gudstjänst, men det blir jag alltför sällan...

I dansens bärande kraft började någonting att hända.

Moder Näring.


Elden - hur gestaltar man brinnande lågor?

Vi knäppte med fingrarna och hoppade in mot mitten, i varm glädje.

JAG ÄR ELD OCH PASSION! JAG ÄR ELD OCH PASSION!
DEN SOM KOMMER TILL MIG SKALL ALDRIG FALNA... DÖ...
JAG ÄR ELD OCH PASSION!

Nu vaknade verkligen livsandarna inom oss sju kvinnor som var samlade i ringen.
Full kraft, stolthet och glädje sprakade i luften. Svetten började pärla... Vi dansade in och ut och in och ut från mittpunkten.

Eld och passion.


Luft! Ja, luft... Man kan väl inte dansa "luften"... Nä, det går ju inte... Jodå!

Men först några ord om att andas luften.
På svenska har ju vi två ord för detta; både "anda" och "ande".

- Du tappar väl inte andan!
- Du tappar väl inte anden...

Vi utforskade skillnaden mellan "livets Ande" och "helig anda"...

Med händerna vibrerande i luften dansade vi in mot mitten och ut igen, sjungande:

JAG ÄR LIVETS ANDE, JAG ÄR LIVETS ANDE.
DEN SOM KOMMER TILL MIG SKALL ALLTID LEVA.
JAG ÄR LIVETS ANDE.

Eller JAG ÄR HELIG ANDA...

Livets ande. Helig anda.


Nu var första delen slut.
I tystnad med papper, penna och vattenflaska fick var och en försöka fånga de känslor som denna berättande dans hade väckt.

Känslor... jag kan ingenting om känslor! Jag har inte känt några känslor sen jag var barn! Eller olycklig tonåring...

Jag berättade om läkaren Karin Hedner, som skrivit en mycket bra liten bok om Rituell dans, hur hon i sin profession sett hur vår stelnade kultur också fått våra tankemönster att stelna liksom våra kroppar.
Värk i nacke och axlar är onormalt ofta förekommande i västerlandet.

Känslor står inte högt i kurs - "det är bara något jag känner" säger vi nedvärderande, med ohälsa som konsekvens.

Rund kultur.


Psalm 689 är mycket fin. Det är ju en tonsättning av Joh 6:35 där Jesus talar om sig själv med stor-orden från Gamla Testamentet, då Gud avslöjar sitt namn och sin identitet:

- Jag Är.

Att får sjunga och dansa dessa heliga Jag-Är-ord är så starkt för mig!

Särskilt verserna med elden och luften!

Jag ger tillbaka orden till Jesus...

- Det är DU som är eld och passion! Du har ju kommit för att tända en eld i världen.
- Det är DU som är Livets Ande, helig anda... Du har kommit för att vi ska ha liv, och liv övernog!

"Jag Är".


Nu vad det dags för del två. Uppmjukningen hade gjort oss redo för den spontana kreativiteten.

Brita Haugen använder berättelser ur våra tre stora kulturskatter; från den grekiska mytologin, från vår egen fornnordiska mytologi och självklart hela den bibliska skatten.

Jag hade valt Psaltaren 23, Herren är min herde.
Vi läste texten tillsammans först och sökte efter vilka känslor den förmedlade.
Det hade inte många tänkt på förut...

Herde-dans.


HERREN ÄR MIN HERDE
INGENTING SKALL FATTAS MIG (omsorg, trygghet).

HAN FÖR MIG I VALL PÅ GRÖNA ÄNGAR
HAN LÅTER MIG VILA VID LUGNA VATTEN (vila, lugn, avslappning)

HAN GER MIG NY KRAFT
OCH LEDER MIG  PÅ RÄTTA VÄGAR, SITT NAMN TILL ÄRA (kraft, ledning, ansvar).

INTE ENS I DEN MÖRKASTE DAL FRUKTAR JAG NÅGOT ONT (rädsla, oro för döden, smärta, ondska).
TY DU ÄR MED MIG (tillit, förtröstan).

DIN KÄPP OCH STAV GÖR MIG TRYGG (skydd, trygghet).

DU DUKAR ETT BORD FÖR MIG I MINA FIENDERS ÅSYN (triumf, seger, mättnad).
DU SMÖRJER MITT HUVUD MED OLJA OCH FYLLER MIN BÄGARE TILL BRÄDDEN (omsorg, generositet).

DIN GODHET OCH NÅD SKALL FÖLJA MIG VARJE DAG I MITT LIV (godhet, nåd, samhörighet, gemenskap).
OCH HERRENS HUS SKALL VARA MITT HEM SÅ LÄNGE JAG LEVER (tillhörighet, hemkänsla).

Herrens hus, mitt hem.


Dansmönstret blev:

- Paradis - dödsskuggans dal med sina faror - och tillbaka till tryggheten i paradiset.

Till vår hjälp hade vi två symboler:

- Lejonet och Lammet.

Det var alltså inte så att vi skulle likna ett lejon... nej! Inte heller skulle vi leka charader som ett lamm... Nej!
Dessa rollfigurer skulle bara hjälpa oss att försöka gestalta olika känslor på vår livsvandring.

Nu skulle vi utforska "lejonet inom oss" - hurdant är det?
Vilka känslor väcker det?

Är det en mätt lejonhane? Är det en jagande hona efter byte? Är det en lekfull lejonunge? En pilsk alfahane.. en aggressiv hona som vaktar revir? Och så vidare.

Musik i form av en enkel trumrytm höll takten.

Den som gick in och gestaltade något blev direkt speglad av gruppen i cirkeln. Vi härmade varandras rörelser.

Den som är försiktig i sitt vanliga rörelsemönster fick nu "pröva på" lite yvigare uttryck i den rituella dansens form, och den som brukar gestikulera mycket fick ta del av små fina rörelser.

När vi bekantat oss med alla lejonen.. det vill säga olika känslolägen inom oss som ville ta plats, dansade vi omkvädet och vilade i rytmen.

Planet Drum.


Sedan var det dags för lammen.

Vad har du för ett "lamm inom dig"? Vilka känslor representerar det?

Är det en modertacka som ger di åt ungarna? Är det en arg bagge? Eller ett offerlamm...?

Det var mycket spännande att se hur den kreativa spontaniteten nu skulle ta sig uttryck...

En timme gick fort.
Ny paus med papper, penna och vattenflaska.

Jag drack stora klunkar vatten och bjöd runt den mörka chokladen.
Lite kaffe fanns också. Och pepparkakor, för säkerhets skull...

Slappna av!


Vi var varma och mjuka till både kropp och sinne. Nu hade vi en gemensam upplevelse av vad rituell dans är.

Det var dags att göra alltihop, igen! Men utan förklarande kommentarer.
Bara trumman, våra leenden och ögonkontakten, kanske nåt frustande från ett lejon eller lamm...

Vi dansade paradiset, vi dansade mötet mellan lejonen och lammen.
I dödsskuggans dal dansade vi konflikterna i mötet, men också de goda mötena, tills vi var tillbaka i paradiset där godheten och nåden flödade över oss.

Psaltaren 23 var alldeles levande!

Den gode herden var säkert med oss i dansens virvlar!

Det kändes som en riktig reningsprocess att ha fått leva ut alla dessa starka känslor som vi gömmer i garderoben.

Jag tänkte att den här effekten kan man inte "samtala sig fram till".

Rituell dans har en tydlig terapeutisk verkan, som resultat av den trygga dansformen!
I skydd av "lejonet och lammet" kunde vi ta fram känslor som annars inte är rumsrena.
Nu fick livets alla sidor plats, i en djup mänsklig ärlighet.

Så skönt!

"Människan är Guds gåva till människan".

Gåva.


Än en gång, jag är så tacksam över att den rituella dansen är tillbaka till vår torftiga verklighet!
Jag känner mig så rik! Äkta. Levande.

Och jag är mer än stolt att det är våra kvinnliga präster i kyrkan som är ledande i detta; vi är ju de som bär riterna i våra gudstjänster, tillsammans med våra manliga kollegor - även om inte många manspräster har vågat släppa sin kontroll i cirkelns skydd...

Så är det.
För mig var denna danseftermiddag en enda lång gudstjänst, där jag från fötterna har fått ära Gud med hela min kropp.

Och detta gjorde vi tillsammans med Moses syster Miriam, som ledde dansens segertåg då de undkommit Faraos här.

Detta gjorde vi tillsammans med kung David, och med Visheten i Gamla Testamentet!

PRISA GUD MED TAMBURIN OCH DANS! 
Psaltaren 150:4.

Det finns till och med ett Jesus-ord i Nya Testamentet där han säger:
- Vi spelade, men ni ville inte dansa...

Var finns andlig mättnad?


Jag avslutar med ett underbart dans-ord från profeten Jeremia, med hälsning från den älskande Guden, till alla folk och till alla stela, stelbenta, förstelande och förstenade svenskmänskor:

MED EVIG KÄRLEK HAR JAG ÄLSKAT DIG,
DÄRFÖR LÅTER JAG MIN NÅD FÖRBLIVA ÖVER DIG.

ÄNNU EN GÅNG SKALL JAG UPPRÄTTA DIG.

ÄNNU EN GÅNG SKALL DU, JUNGFRU ISRAEL, FÅ UTRUSTA DIG MED PUKA OCH DRA UT I DANS, BLAND DEM SOM GÖR DIG GLADA... 
Jeremia kap 31:3-5.

Dansmatta från Indien.


Lejontama och baggestångande hälsningar från eder dansledare,

Helene F Sturefelt,

- som ser fram emot många fler danstillfällen där vi utforskar vårt inre, i trygg otrygghet...
- var god ring. Ring så dansar vi!

lördag 22 april 2017

KROPPSVITTNE, TEMPEL och DANS


Får jag känna?


- Se, men inte röra!
- Aj aj, håll fingrarna borta!

Man går in på en konstutställning och ser spännande saker... som man vill känna på... klämma, pilla, uppleva med alla sinnen.

- Vidrör inte föremålen, tack.

Inte tack. Suck!

Bara lite...


Barndomens förmaningar ljuder än, att hålla distans och nöja sig med att bara titta.
Men räcker det när vi ska erfara livet?

Ögonvittne.

Då är det bättre att gå in i en tygaffär, där får man känna på stoffet! Det sträva ylletyget och de mjuka sammetsvåderna, lika lent som den älskades kind...

Nej, det räcker inte med att bara "se" när det gäller viktiga saker. Hela kroppen vill uppleva och erfara!

Upplev mig.


Och nu vill jag tala om tro och dans och sår och uppståndelse...

Denna andra söndag i påsktiden handlar just om "Påskens vittnen". Det är den besvärlige Tomas tvivlaren som är i fokus.

Dessutom kom han försent till mötet... Jesus hade redan varit där och Tomas hade missat sitt livs väsentligaste erfarenhet - att få möta den uppståndne Herren.

Jag läser ur Johannes evangelium kapitel 20:24-31:

- OM JAG INTE FÅR SE SPIKHÅLEN I HANS HÄNDER OCH STICKA FINGRET I SPIKHÅLEN OCH STICKA HANDEN I HANS SIDA, SÅ TROR JAG DET INTE!

Tomas vill själv känna, själv erfara, använda sina händer rent fysiskt och röra vid Jesu sår.

Sår-fjädrar.


När jag var yngre tyckte jag att hans krav var äckligt kladdiga...
Måste den där Tomas tvivlaren vara så handgriplig..? Hur kan det stärka tron på att Jesus är uppstånden genom att klämma och pilla på honom?

Nu förstår jag honom bättre.

Kroppen måste få vara med i den andliga gemenskapen!
Anden kan inte hänga i luften... inte uppståndelsen heller! Den är fysisk. Kroppslig.

Trosbekännelsen påminner oss om detta varenda söndag i gudstjänsten:

VI TROR OCH PÅ DEN HELIGE ANDE,
EN HELIG ALLMÄNNELIG KYRKA, DE HELIGAS SAMFUND, SYNDERNAS FÖRLÅTELSE, DE DÖDAS UPPSTÅNDELSE OCH ETT EVIGT LIV.

Det är ju det Tomas vill kontrollera.

Är det på riktigt?


Den bibliska uppfattningen om kroppen är att den är ett - tempel!

Tyvärr letade sig det grekiska kroppsföraktet in och tog över i kyrkan, men det lämnar vi därhän just nu.
Jesus själv säger i början av Johannes evangelium:

RIV NED DETTA TEMPEL, SÅ SKALL JAG LÅTA DET UPPSTÅ IGEN PÅ TRE DAGAR!

JUDARNA SADE:
- I FYRTIOSEX ÅR HAR MAN BYGGT PÅ DET HÄR TEMPLET, OCH DU SKALL LÅTA DET UPPSTÅ IGEN PÅ TRE DAGAR!

MEN DET TEMPEL HAN TALADE OM VAR HANS KROPP.

NÄR HAN SEDAN UPPSTOD FRÅN DE DÖDA, KOM HANS LÄRJUNGAR IHÅG ATT HAN HADE SAGT DETTA. Joh 2:21-22.

Jag skall uppstå.


Även Paulus uppmanar den kristna församlingen med att ära Gud med kroppen, eftersom kroppen är ett tempel för den heliga Anden.
Kroppen är inte oviktig så att man kan strunta i den och använda den för "utsvävningar och otukt"...

VET NI INTE ATT ER KROPP ÄR ETT TEMPEL FÖR DEN HELIGA ANDEN, SOM NI HAR INOM ER OCH SOM NI HAR FÅTT FRÅN GUD?

NI TILLHÖR INTE LÄNGRE ER SJÄLVA.
GUD HAR KÖPT ER OCH PRISET ÄR BETALT. ÄRA DÅ GUD MED ER KROPP! 
1 Korintherbrevet kap 6:19-20

Står upp.


Inkarnationen - att Gud blir människa - visar att Gud uppenbaras i mänsklig gestalt.
Men människans kropp är dock ingen gud... men vi ska varken nedvärdera eller glorifiera kroppen.

Nåväl.

Som jag nämnt tidigare i vår håller jag på att utbilda mig till symbolpedagog.
Där får de kroppsliga uttrycken stor plats.

Dansen är en viktig del, särskilt cirkeldansen, både i form av "helig dans" och "rituell dans".

Ett självklart sätt att ära Gud med kroppen är genom att dansa. I den fysiska rörelsen kan känslor och erfarenheter få tydliga uttryck.

Vi känner inte på några sår och vi sticker inte in handen i Jesu sårsida, men våra fötter smeker golvet och våra ben rör sig i samtidigt i rytmen.

Upplevelsen av gemenskap och närvaro i dansen kan i bästa fall bli en kroppslig erfarenhet av att "Gud är här".

Andlig gemenskap.


Hur gick det då för Tomas? Skulle han bli lämnad kvar utanför, i sina tvivel?

EN VECKA SENARE VAR LÄRJUNGARNA SAMLADE IGEN, OCH TOMAS VAR MED.

DÅ KOM JESUS, TROTS ATT DÖRRARNA VAR REGLADE, OCH STOD MITT IBLAND DEM OCH SADE:

- FRID ÅT ER ALLA.

DÄREFTER SADE HAN TILL TOMAS:

- RÄCK HIT DITT FINGER, HÄR ÄR MINA HÄNDER, RÄCK UT DIN HAND OCH STICK DEN I MIN SIDA.
TVIVLA INTE, UTAN TRO!

Låt tron blomstra.


Jesus är uppstånden från de döda, men hans kropp bär ändå spår på vad han varit med om. Det är ingen perfekt och tillrättalagd kropp, nej den är fullt igenkännbar!
Så kommer det bli för oss också en gång...

Jesus vet att Tomas tvivlaren behöver vara fysisk. Jesus vet att vi finns i alla tider...

Tog Tomas Jesus på orden? - - - På kroppen? 

Klämde han? Pillade, kände... fick han blod på sina egna händer...? Nej, hela situationen kom honom alldeles för nära. 

Tomas kraftfulla begäran var sprungen ur frustration över att han inte varit där från början.
Han kände sig säkert utanför, och tar nu i så han nästan spricker...

Jag vet inte om han verkligen sträckte ut sin hand för att röra vid Jesus, det står bara så här:

DÅ SVARADE TOMAS:

- MIN HERRE OCH MIN GUD.

JESUS SADE TILL HONOM:

- DU TROR DÄRFÖR ATT DU HAR SETT MIG. SALIGA DE SOM INTE HAR SETT, MEN ÄNDÅ TROR..

Ser du nu då?!


Hm... Jesus säger inte "du tror därför att du har rört vid mig...". Tydligen räckte det för Tomas att med egna ögon bara se såren. Inte röra vid dem.
Att vara ögonvittne var nog.

Och saliga är alla vi som sekel efter sekel inte har sett Jesus med våra fysiska ögon, men som ändock tror, och lever i gemenskap med honom.

Men det stannar inte vid detta.

Jesus vet att vi är fysiska varelser som behöver Gud rent kroppsligt också.
Därför tog Jesus ett bröd och lät det gestalta hans kropp. Han tog bägaren med vin och lät drycken gestalta hans blod.

- Gör detta till åminnelse av mig.

Ja, gärna!

Min kropp får erfara Jesu kropp. En liten runt oblat, doppad i nattvardskalkens vin, blir den fysiska gemenskapen med Gud där helig Ande fogar samman kropp, själ och ande till en enhet.

Treenig gemenskap.


Inte kan jag sitta still med knäppta händer och tacka Gud för en så stor gåva!
Nej, det är för knäppt för mig... för tillknäppt... Jag måste resa mig upp, stå upp och dansa, sjunga!

Och jag tar fram alla skrammelinstrument jag har - grytlock, marackas, träpinnar och ukulelen...

PRISA HERREN I HANS TEMPEL!

PRISA HONOM FÖR HANS MÄKTIGA GÄRNINGAR!

PRISA GUD MED HARPA OCH LYRA, MED TAMBURIN OCH DANS, STRÄNGASPEL OCH FLÖJT!

PRISA HONOM MED KLINGANDE CYMBALER, trummor, elgitarr och munspel...

Nä, det där sista slank bara ur tangenterna för jag kom så i hänryckning...

Och med nutella-tårta!


Gud är kroppslig. Jesus är kroppslig. Anden tar sig också kroppsliga uttryck.

Och Gud använder den välsignade skapelse han själv har gett oss:
- tyger, bröd, dans - och en mjuk kind att smeka...

Så, låt oss ta våra tvivel på allvar och göra som Tomas; ta dem till Jesus och be att han svarar oss genom de fysiska uttryck som finns nära.

Nu ska jag duscha mitt tempel.. och förbereda mig inför dansen i morgon - till Guds ära!

St Nikolai tempel.


Mycket kroppsliga hälsningar från en kristen människa,

Helene Sture Dansfelt,

-som fotograferade alternativa påskfjädrar på stan - av plast! Se själv. Känn själv, menar jag!


fredag 21 april 2017

POLYKARPOS MARTYR

Vittne.


Skulle du klara att hålla fast vid din tro på Jesus Kristus om du hade svärdet eller lejonen framför dig?
Hur grundad är vår relation till kyrkans Herre?
Och hur var det under den första kristna tiden?

Det har flutit mycket blod... som "trons utsäde"...

I det smala sundet i Egeiska havet mellan ön Lesbos och det turkiska fastlandet har jag badat, inte i blod men väl i salt, kallt vatten.
En bit in i landet ligger staden Izmir, som på bibelns tid hette Smyrna.

Detta inlägg handlar om ett speciellt martyrium, och är en upptakt till nästa bibelstudium kring Johannes Uppenbarelsebok. Vi läser i kapitel 2 om det lidande de kristna utsattes för av romarna, i staden Smyrna.

Men först ska vi få möta Polykarpos.

Pinoredskap.


Johannes hade en lärjunge som hette Polykarpos, som i sin tur hade en lärjunge som hette Ignatios.
Vi befinner oss 1900 år tillbaka i tiden, runt år 100 e Kr.

Där Apostlagärningarna tar slut, börjar denna bok som jag håller i min hand:
- DE APOSTOLISKA FÄDERNA.

Det är en ögonvittnesskildring om hur det gick till när romarna angav de kristna för att tvinga dem tillbe kejsaren.
Vi kan inte föreställa oss detta politiska och religiösa allvar...

Texten, som jag vill dela, är en av de första i sitt slag som kallas "martyr-akter".
Polykarpos Martyrium är fritt från legendariska utsmyckningar och finns översatt både till latin, armeniska, syriska och koptiska, läser jag.

Den har formen av ett brev, tänkt att läsas av de kristna i Filomelion i Frygien.
Berättelsen är skriven av Evarestos, som själv bevittnat detta, och sammanställd av Markion (inte heretikern).

Kors i himmelen.


Det som föranleder denna dödsjakt är en frygier vid namn Quintus, som missbrukat martyrskapet genom att självmant tvinga sig att utsätta sig för vilddjuren i Rom, på en cirkus.

Prokonsuln övertalade Quintus ivrigt att svära eden och offra till kejsaren, men han blev livrädd för vilddjuren och hade ingen Gudsande med sig...

Allt blev fel och en större förföljelse blossade upp i staden Smyrna.

Jag citerar - och detta kan vara ett led även i dagens religionsdialog:

"DÄRFÖR, BRÖDER, BERÖMMER VI INTE DEM SOM ÖVERLÄMNAR SIG SJÄLVA, EFTERSOM EVANGELIET INTE LÄR OSS SÅ".(sid 128).

Sök inte martyrskapet!


När biskop Polykarpos får höra talas om händelsen gömmer han sig på olika gårdar, men blir förrådd av sitt eget husfolk.

"Tre dagar innan han blir gripen såg han en syn medan han bad. Han såg hur hans huvudkudde hade fattat eld, och han vände sig till dem som var tillsammans med honom och sade:
- Jag skall bli levande bränd."

När soldaterna kommer och tar fast honom, ser han till att bjuda dem på mat och dryck, så mycket de önskar:

"De som såg honom häpnade över hans höga ålder och hans lugn, och skämdes över att man haft så bråttom att gripa en så gammal man.
Han bad om lov att be ostört, och han bad i två timmar, uppfylld av Guds nåd.

När Polykarpos sedan gick in på stadion kom en röst från himlen:
- Var stark Polykarpos!
Ingen såg den som talade, men de av de våra som var där, hörde rösten.

Hör du Guds röst?


Prokonsuln sade till honom:
- Svär vid kejsarens genius, tänk om! Säg: 'bort med de gudlösa!' (alltså de kristna, min anm.).

Med allvarlig blick såg Polykarpus på hela mängden av laglösa hedningar på arenan.
Han sträckte ut handen mot dem, suckade, såg upp mot himlen och sade:

- Bort med de gudlösa (alltså romarna, min anm.).
Prokonsuln ansatte honom hårt och sade:
- Svär nu bara eden också så släpper jag dig fri - smäda Kristus!

Polykarpos svarade:
- I åttiosex år har jag tjänat honom, och han har aldrig gjort mig orätt. Hur skall jag kunna smäda min konung som har frälst mig?"

Frälsningen.


"HUR SKALL JAG KUNNA SMÄDA MIN KONUNG, SOM HAR FRÄLST MIG?".

Grupptrycket är en grym fiende. Den kan få oss att bli vår egen motsats.

Det kräver en enorm mental och andlig styrka att i ett sådant läge hålla fast vid sin kärlek.
För det är det det handlar om - kärleken från Jesus Kristus - inte bara en teologisk tros-sats.

En mycket intressant ordväxling följer nu:

Polykarpus utropade till prokonsuln, inför hela stadion:

- Jag är kristen! Om du vill veta något om kristendomens lära, så bestäm en dag och lyssna!

Prokonsuln svarade:
- Övertyga folket!

Polykarpos sade:
- Dig har jag ansett värdig att tala med, för vi har lärt oss att visa vördnad mot furstar och myndigheter som är insatta av Gud, så länge det inte skadar oss.
Men de där anser jag inte är värda att man försvarar sig inför dem.

Argumenterar inte.


Prokonsuln svarade:
- Jag har vilddjur och kommer att kasta dig inför dem om du inte tänker om.

Biskopen sade:
- Kalla på dem! För oss är det omöjligt att vända oss från det bättre till det sämre, men det är rätt att vända sig från det onda till rättfärdighet.

Romaren svarade:
- Om du inte bryr dig om vilddjuren, skall jag se till att du blir förtärd av eld ifall du inte ångrar dig.

Polykarpus sade:
- Du hotar med eld som brinner en stund och som sedan släcks, för du känner inte till den kommande domen och den eviga pinans eld som väntar de ogudaktiga. Varför väntar du? Gör det du vill!

Gör det du vill.


När bålet var redo tog han av sig alla sina kläder. Romarna binder fast den gamle mannen vid en påle och tänker även spika fast honom, så han inte skall rymma.

Då säger Polykarpus:
- Låt mig vara så här. Han som ger mig kraft att uthärda elden skall också ge mig kraft att stå lugnt kvar på bålet, utan att hållas fast av era spikar.

Sedan lyfter han blicken mot himmelen, likt Stefanos, den förste martyren - omtalad i Apostlagärningarna kap 7 - och ber högt:

- Herre Gud, Allhärskare, Fader till din älskade och välsignade tjänare, Jesus Kristus. Genom honom har vi fått kunskap om dig, som är Gud över änglarna och makterna...
Jag prisar dig för att du gjort mig värdig denna dag då jag får dricka din Smordes bägare, för att med kropp och själ uppstå till evigt liv, i den heliga Andens oförgänglighet...

När Polykarpos avslutat med sitt Amen, tändes elden.

Bål. 

Då skedde ett under...

"Elden tog form av ett valv och omslöt martyrens kropp lik ett segel, som fylldes av vinden.
Och i mitten var det inte som brinnande kött, utan snarare bröd som blir gräddat i ugnen."

De andra kristna som bevittnade bålet sade:
- Och vi kände en vällukt som av doftande rökelse eller av kostbara kryddor. (sid 132).

"När de laglösa till slut såg att han inte kunde förtäras av elden, befallde de skarprättaren att gå från och stöta en dolk i honom.
När han hade gjort det, kom det ut så mycket blod kring skaftet att elden släcktes.

Folkmassan häpnade över att det var sådan skillnad mellan de otrogna och de utvalda."

Så dog Polykarpos, en profetisk och apostolisk lärare och biskop över den allmänna kyrkan i Smyrna, i Frygien - dagens Turkiet.

Som ett segel.


Det som sedan skedde var att de kristna ville ta hand om hans döda kropp, men det fick de inte.

-" Annars kommer de att överge den korsfäste och börja dyrka Polykarpos istället.
Detta skedde genom anstiftan och påtryckning från judarnas sida. De förstod inte att vi aldrig någonsin kan överge Kristus - han som lidit frälsning för oss alla.

När centurionen märkte hur ivriga judarna var, lade han honom mitt på bålet och brände honom, som man brukar.

Sedan samlade vi hans ben, som är dyrbare än ädla stenar, och lade dem på ett passande ställe.

I den mån det är möjligt skall Herren låta oss samlas där i jubel och glädje och fira årsdagen av hans martyrium, till minne för dem som har kämpat och till övning och förberedelse för dem som skall kämpa.

Så var det med den salige Polykarpos, den tolfte som led martyrdöden i Smyrna."

Det är dessa martyrers årsdagar som ger namn åt vår almanacka, som alltså är en helgonkalender, inget annat. Endast vissa namn är kvar... Lucia till exempel.

Polykarpos dag är den 26 januari överallt i västerlandet utom i Sverige, där det är ersatt av det fornnordiska Botilda...

26 januari.

Men det går alltså inte att själv söka upp martyrskapet.

Quintus hade fel motiv och fel inställning då han sökte förföljelsen, för att kunna bli ett helgat namn efter sin död, men han blev bara livrädd för lejonen...

Det ger ingen biljett till paradiset.

Ingen människa kan i egen kraft klara av något så djävulskt och våldsamt.
Endast Guds kraft kan styrka oss i en så svår situation.

Sök inte lidandet.

Det kommer av sig själv.

Alla kristna i alla tider har vetat om nödvändigheten att vara beredd på hån och ifrågasättande, mobbing och förföljelse.
Det är så tanke och hjärta hålls skärpta.

                                 Strunta i tron, då dör den.


Men vill man att kristendomen skall dö ut, då skall man strunta i den och vara likgiltig.
Den likgiltigheten tar sig fort in i kyrkorna, av egen kraft...

Det är det vi ser i Sverige.
Och det är därför vi behöver möta de människor som flyr från religiöst och politiskt förtryck!

Herren låter oss vakna upp från vår religionsblindhet och vår kristendomsfobi.

Kunskap och vänskap är det som skapar en möjlig framtid.

                        Helig Ande. Fredsduva.


Jag satt på tågstationen senare på kvällen och väntade på nästa avgång hem.
En muslimsk barnfamilj kom bullrande in. Vilka erfarenheter hade de? Vilket förtryck har de lämnat?

Innan jag avslutar vill jag dela en aktuell händelse från Mellanöstern. Jag minns inte detaljerna, kanske någon av mina läsare känner till situationen bättre?

Några kristna var tillfångatagna och skulle avrättas. Men de fick en chans att rädda sitt liv.
Soldaterna höll fram en ikon/bild och sa:
- Spotta på honom! Spotta på Kristus!

Men en av de kristna upplevde då hur Kristus talade till honom från bilden.
Ohörbart sade Kristus:

- Jag har redan räddat ditt liv på korset, jag skall rädda dig en gång till. Spotta på mig...

Jesus ger sitt liv som lösen.


Och Frälsaren lät sig förnedras en gång till, men saliven var inget hånfullt spott - det var en fördold kyss...

Soldaterna släppte de kristna fria. Deras stund hade ännu inte kommit.
Var finns de nu? Hur använder Gud dem i sitt rike?
Åh, om jag visste...!

Så, håll ut, alla vänner! Ge inte upp din tro. Herren är med dig.


Trofasta och kärleksfulla hälsningar från de apostoliska fäderna, via Evarestos och Markion samt min hand,

Helene F Sturefelt, en pytteliten andlig moder i en mycket liten stad i det minsta länet.

Dan Nielsen. Luk 23:24


P.S. Tavlan är målad av min vän Dan Damsgård, f d Nielsen, en frälst f d knarkare, nu välutbildad familjehemsterapeut.
Han är född på Polykarpos dag... märkligt sammanträffande.

Vad står det i citatet från Lukas kap 23:24? Slå upp!

P.P.S. Jo, visst har det flutit mycket blod i Egeiska havet... och gör kanske än i dag utan att det syns...

Egeiska havet i Sölvesborgsviken.

tisdag 18 april 2017

MAKABER VANDRING

Vad är det som händer?!

Är vi på väg till Emmaus, Damaskus, Lesbos eller Amerika?
Flyende människor lämnar det land som bara kan erbjuda sorg, krig och hunger.

Det blåser mycket kallt över havet.

Sol, snö, sol, snö, blåst och yrsnö. Och sol. Med vita flingor.

Det är tredje dag Påsk och vädret här hemma i trygghetslandet Sverige gäckar oss.
Det gör också en provocerande utställning på Ljungavikssbron.

Adrenalin-kick, eller?


Av frigolit, stål och keramik har Sölvesborgs riksteaterförening tillsammans med Postkodlotteriets kulturstiftelse och Vuxenutbildningen skapat en "interaktiv teater" som vill lämna spår efter sig...

Jo... Det gör den.

Men frågan är om det är bra konst, god kultur med en fin upplevelse, eller om det bara är osmakligt och mycket makabert.

Syftet.


Följ med över bron!
Först tvekade vi... det såg nämligen obehagligt ut på långt håll.

- Hänger det människor över bron?
- Har tonåringarna klättrat upp på stagen?
- Gode Gud är det ett barn som håller på att ramla i??

Ska vi ringa kommunen, polisen, migrationsverket... ???

Mina syriska vänner reagerade inte positivt, kan jag säga.
Inte jag heller, som hört deras historier hur de överlevde båtresan över havet.

Som sagt, inte jag heller, som varit på plats på Lesbos och dragit upp människor på land ur båtarna...

Lesbos i Sölvesborg.

Jag är upprörd.

För vem är denna "konstutställning" gjord?

Av välmående medelklass-svennar som behöver väcka sig själva ur sin avtrubbning?
Av distanserade skulptörer som fått en mycket bra idé.

Men glömt att den skall ses av dem, som själva riskerat sitt liv i denna förbannade flykt från ett land som bombas sönder av ondskefulla män.

Är det på riktigt, eller??


Jag lovar, inga syrier har lust att längre promenera på denna bro över Sölvesborgsviken!!

De vill glömma, se något annat, njuta av vår vackra natur.
Men inte bli påmind om sitt helvete!

Inte jag heller. Det stjäl all min kraft.

Men är du avtrubbad så skall du besöka bron! Du vaknar, jag lovar.

                           Det ligger ju någon där...


Flyktingkrisen är inget som bara sker på TV. Visst, loja svennar behöver säkert bli påminda. Ingen fjärrkontroll kan stänga av de här frigolitklättrarna.

Men hur tänkte de??
Utställningen skapar oro och ångest. Ska det väcka vårt dåliga samvete? För vad då?

Titta där, där är ju Karl Oskar och Kristina och klättrar i stativen!
- Är det fin utsikt tycker ni? Ser ni Amerika? Är ni hungriga...?

                                                      Påsk-kärringar? Nej, det är ju Karl Oskar och Kristina!

Flyktingutställningen är mycket snygg. Tjusiga keramikplattor med fotavtryck. Snygga färger. Läckert mönster.
Rätt vinkel på dockornas knän och fötter. Lånerockarna fladdrar i vinden.

Minsann, en har blågula sockar... lockad av löften om det förlovade landet.

Det förlorade landet, landet som förlorat sin oskuld på grund av naivitet och okunskap.
Det har statsministern själv erkänt.

Jag vill bara gråta.

                              De har tagit sig upp på land.

Några lärjungar lämnade Jerusalem och den bedrövliga påskhelgen då deras mästare gisslades, torterades och korsfästes. De går mot Emmaus, en by som låg en mil utanför stan.

En smärtsam pilgrimsvandring, utan kaffetermos och utan frälsarkrans.

Jag tror jag slår följe med dem och smyglyssnar till samtalet.

DE TALADE MED VARANDRA OM ALLT DET SOM HADE HÄNT.
MEDAN DE GICK DÄR OCH DISKUTERADE KOM JESUS SJÄLV OCH SLOG FÖLJE MED DEM.

MEN DERAS ÖGON VAR FÖRBLINDADE OCH DE KÄNDE INTE IGEN HONOM. Lukas kap 24:13.


Medvandrare.

Jag ser hur Jesus ler för sig själv, men han vill inte avslöja sig. Än.
Som den goda pedagog och själavårdare han är, börjar han ställa frågor till dem.

- Vad är det som har hänt?

DU MÅSTE VARA DEN ENDE SOM HAR VARIT I JERUSALEM OCH INTE VET VAD SOM HAR HÄNT DÄR UNDER DESSA DAGAR!

Jesus får dem att börja berätta och ge ord för sin upplevelse och besvikelse. Ett sant sorgearbete börjar nu på vandringen.

- MEN NU HAR NÅGRA KVINNOR BLAND OSS GJORT OSS UPPSKAKADE.
DE VAR VID GRAVEN TIDIGT I MORSE MEN FANN INTE HANS KROPP... 


Var är ni?


Då kan Jesus inte hålla sig längre.

- FÖRSTÅR NI SÅ LITE, ÄR NI SÅ TRÖGA TILL ATT TRO PÅ DET SOM PROFETERNA HAR SAGT?
SKULLE INTE MESSIAS LIDA DETTA OCH GÅ IN I SIN HÄRLIGHET?

Och så börjar Jesus reda ut allt vad Gamla Testamentet har sagt om honom...
Vilket fantastiskt bibelstudium det måste ha varit!

De var nästan framme vid Emmaus och Jesus ville gå vidare, men de bad honom stanna och fika med dem.

NÄR DE LÅG TILL BORDS TOG HAN BRÖDET, LÄSTE TACKBÖNEN, BRÖT DET OCH GAV DET ÅT DEM.
DÅ ÖPPNADES DERAS ÖGON OCH DE KÄNDE IGEN HONOM, MEN HAN FÖRSVANN UR DERAS ÅSYN.

Läs själv Lukas intressanta evangelium kapitel 24.

Försvann ur deras åsyn.


Alla vandrare, skogsströvare, friluftsmänniskor och flyktingar vet vad ett stycke bröd betyder.
En torr brödkant räddar livet den dagen.
Att dela det med varandra är det vackraste vi kan göra.

Vår kristna tro är inte bara en berättelse. Det är också en handling.
Det är inte bara en handling. Det är en djup erfarenhet också, med hälsning från Gud själv, såsom en av oss på denna jord.

Skrift och sakrament. Ord och helig handling.

Är du där?


Allting upprepar sig, och skall så göra. Nattvardens brödsbrytande i den lilla oblaten är för mig en direkt hälsning från Jesus i Emmaus!

Han rör vid mig... vid mitt hjärta, och mättar min andliga hunger.

Men vad skall jag mata frigolitgubbarna på bron med?

Mitt medlidande? Mina tårar?

Du är i  säkerhet nu.


Det svåra i vår tid med den enorma flyktingkatastrofen är att vi inte tillåts tänka och fundera på hur vi ska bygga det här samhället tillsammans.
Vi Måste ta emot Alla. Vi matas med mantra som "alla likas värde" så fort vi vill ställa en klargörande fråga.

- Varför måste vi ta emot alla?
- Vill alla detsamma som vi vill?
- Hej, vad kan du bidraga med?
- Jasså, du har hört att vårt land delar ut pengar till alla som kommer. Jodå, men du måste arbeta för det också. Annars sjunker hela vår stora samhällsbåt.

Sjunker?

Utställningen på Ljungaviksbron ger mig ett dåligt samvete som inte är mitt.

Vi är många som har gjort mer än vad vi trodde oss förmögna till att göra.
Jag har också mött dem som efter räddningen pustat ut och inte velat göra mer. Bara ta emot. Och bli servade. Utnyttja.

- Avslag. Ut ur landet. Vill du ha några veckor på dig att packa ihop alla dina saker? Visst, var så god. Oj, är du försvunnen. Hallå! Du fick ju avslag! Då ska du ju åka tillbaka! Ställ dig i kön. Åk nu.

Borta.

Hur tänker vi??

                                   Hur tänker du? Är du med postkodlotteriet?


Jag delar gärna mitt bröd med dig, men då vill jag inte se ditt sneda leende eller ana ditt förakt över vår snällhet. Och du får inga special-jurister! Svensk lag gäller.

Förresten undrar jag hur många identiteter jag själv skulle kunna fixa?
Jobba under ett namn, bo under ett annat, gifta mig under ett tredje namn...

Nä, det här är inte roligt.

Jesus, vill du gå med mig över bron?
Du brukar ju ta folk över mörka vatten... Like a bridge over troubled water...

Upprört vatten.

Övergångshälsningar på Annandagen "Möte med den uppståndne" - vilket lär vara den dagen jag en gång föddes. Min ständiga rubrik över livet.

Tacksam.

Sturemarie Frida Helenefelt,

- makaber amatörfotograf utan hängsele,
- som inte matar ankorna utan hellre delar mitt bröd med dem som behöver det bättre.

Sturella förfasar sig.