UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

fredag 23 juni 2017

MIDSOMMAR-NOJA


Nationalrätt.


Sitter du också här?

Är du inte tillsammans med dina släktingar? Du menar inte att du har smitit från midsommarfesten?!

Det har jag också.

Det vill säga, jag har valt att ägna kvällen åt mig själv och mitt stora behov av att reflektera över tillvaron.

Du får gärna dela en stund med mig.

Tillbehör till nationalrätten.


Vilket är värst - att ofrivilligt tvingas vara tillsammans med en massa folk, för att grupptrycket och familjetraditionen säger det?

Eller att ofrivilligt inte orka ta sig ut alls, där ensamheten är det enda alternativ som förmågan tillåter...? Oförmågan.

Allt som inte kommer från hjärtat brukar bli fel.

Men det är sällan vi har den där valfriheten som vi ofta hyllar.

Den som vill vara ifred, får inte det.
Den som vill komma ut, orkar inte.

Högtiderna är värst.

Och nu är det midsommar-noja.

Ringlekar.


Alla vill ju visa upp ett glatt yttre och ett väl fungerande socialt sammanhang.
Men då tänker jag vara en motvikt till det, dock inte på ett negativt sätt utan ett positivt.

Man ska inte sova längre om mornarna. Alltså gör jag det. Till 9.30!
För att kroppen behöver få sova ut. Hjärnan likaså.

Att vara vaken länge är överskattat.

Och i dessa överljusa tider konstaterar sömnforskarna att det blir problem med serotoninhalten, som reglerar sovandet.
Dra för gardinerna och vira en blöt näsduk om ögonen - och sov!

Det blev ingen frukost. Det blev förmiddagsfike-brunch. Med jordgubbar till efterrätt. Så fel så fel, så gott så gott.



Årets mest väderkänsliga dag får många bleksekulariserade svenska att knäppa händer i smyg, och be om sol... eller åtminstone uppehållsväder.

Meteorologerna har skrämt oss tidigt i veckan, att det blir regn till midsommar, så bönerna hade tid på sig att verka.
Allt regn stannade över Bergen i Norge. Där har det regnat en månad i sträck... och nu har vi kollektivt orsakat en mycket blöt Sankt Johann för norrmännen.

Listerlandets Istanbul.


Därför bestämde jag mig för att inte samåka, inte ta den bil vi fått låna, inte heller ta bussen utan helt enkelt cykla de 12 km till Hällevik.
För att det var uppehållsväder.

Så underbart att ensam glida genom Listerlandets bördighet!
Gulsparv och lärka var mina resekamrater och säden vajade milt i sommarbrisen.

Jag ljuger. Det var motvind, hela vägen!



Sommarfina midsommarmänniskor var samlade på den gröna gräsmattan vid Listerkyrkan, där midsommarstången var rest.

Igår fick barnbarnen se hur man majar och lövar en båtmast, och på så vis förvandlar den till ett högtidligare syfte.

I förskolans fotbollsmål stod det segervissa spelmanslaget, redo att leda ringlekarna kring stången.

VI ÄRO MUSIKANTER ALLT IFRÅN SÖLVESBORG...

VI KAN SPELA UKEUKELELE, VI KAN SPELA ELGITARR OCH dragspel, trumpet, gitarr och fiol, BOM FALLERALLA!

En del visor behöver uppdateras.

Glada musikanter.


Räven raskar över isen, eller simmar över fjärden, som jag tycker vi kunde sjunga i sommartid... är en intressant visa som håller gammalt hushållsarbete vid liv:

SÅ GÖRA VI NÄR VI SKURAR VÅRA GOLV... Hur många gör det i tider av golvmoppar och dammsugare?

SÅ GÖRA VI NÄR VI TVÄTTAR VÅRA KLÄDER... HÄNGA VÅRA KLÄDER, MANGLA VÅRA KLÄDER... Kära nån, det går tre dagar innan allt ligger rent i garderoben igen!
Så göra vi när vi torktumlar desamma....

Det bästa är lördagen och söndagen:

SÅ GÖRA VI NÄR TILL TORGET VI GÅ... och TILL KYRKAN VI GÅ....

Det är så vackert, arm i arm, genom för länge sedan svunna skogsmarker och ängar.

Nu beställer många matkassar via internet och kollar på TV-gudstjänster hemma i soffan.
Men det blir inga bra midsommarvisor av det.

Söndagens höjdpunkt.


Midsommarjulafton - det är samma mat och samma danslekar.

Vi äter sill och potatis tre gånger om året, även till påsk.

Varför?

För att det är tradition. Och då upprepas samma sak, om och om igen, för igenkänningens skull.

Den generation som är fostrad av reklamens ständiga nypåhitt, blir väldigt nervösa av detta.
Det måste vara förnyelse! Annars är det stagnation, dålig fantasi eller bara tråkigt.

Midsommar-noja.

Jag äter min matjesill med gräslök och potatis. Knäckebröd och en öl till det.
Vilsamt och skönt.

Imorgon är en annan dag, då kan vi skoja till det. Men inte idag!

Rädis-rosor.


Jag har glädjen att vara inbjuden som en del av Listerkyrkans Husband. Vi har det mycket klargörande namnet LKHB...

... med trummor, bas och keyboard, körsångare, elgitarrist, trumpetare och jag... som ibland kunde fylla i med ukulele, blockflöjt och munspel - med en tonart som nästan var rätt.

Den alldeles nybyggda utescenen invigdes idag, efter att projekterats för 42 år sedan... lika lång tid som Israels barn tvingades vandra i öknen.

Men alla måste invänta rätt tid.

Det som inte är uppfyllt i livet, har inte kommit till sina rätta förutsättningar än.

Och det som har tagit slut, behöver en värdig avslutning, och ett erkännande.

Ställ in rätt kanal.


På Listerlandet har det funnits många små missionshus i varenda by.
Men med minskad befolkning och minskad kristen bekännelse tvingades det sista missionshuset ge upp nu - Betel i Nogersund.

Men det fina är att de skänkte sitt överskott till den samlande kraften i Listerkyrkan! Stort tack!

Och ännu starkare - Betel i Nogersund lät oss få ta över deras kors, som nu hängdes upp på väggen inne i utescenen.
Och husbandet spelade:

DET URGAMLA KORS....

Till vänster eller höger?


Plötsligt släppte midsommar-nojan.
Det blev ett nöje att få vara med och fira!

Fokus flyttades från de egna förväntningarna till något större.

Här i Norden får vi fira ljuset och livet och livskraftens höjdpunkt.

Och vi i kyrkan tackar Gud, vår Skapare, för En vänlig grönskas rika dräkt, som smyckat dal och säng. Äng, menar jag.


Midsommar är de vuxnas högtid, inte barnens. Jo... på sätt och vis. Många barn blir till i natt...
Förr var midsommar den största bröllopshögtiden.
Fortfarande är den vanligaste födelsedagen i Sverige i slutet av mars/ början av april.

Nu är första helgen i augusti den vanligaste vigsellördagen, då semestrarna använts till att planera festligheterna och bruden är brun, brunare, brunast.

Söta sommarbrudar!


Det känns som om midsommar kommer för tidigt... Det har just varit april, mentalt, och plötsligt är vi mitt i sommaren. Jag hänger inte med!

Det är nog därför augusti passar bättre för bröllop. Det känns mer midsommar á la 2000.

Sommaren varar väl till Heliga Birgittas brittsommardag den 7 oktober?




När alla gått in för att dricka kaffe, stod jag ensam kvar och tittade på midsommarstången.

Vad liknar den egentligen?

Ett förvirrat blomsterprytt kors? En kamouflerad fallos-symbol?
Nej, inte alls!

Jag ser något mycket kvinnligt och mycket vackert...

Nu fattar jag !!


Midsommarstången är ju med sina ringar ett kvinnligt sköte!
Med blågula band kring ägglossningstrumpeten...

Vad har sommaren i sitt sköte?

En stång... och när man ska föda sitt barn nio månader senare, så går man sannerligen igenom sitt kors!!

Genom död till liv, känns det som. Allt faller på plats. Alla symbolerna är hemma!

Det är bara de små grodorna som är fel... den retsamma soldatvisan mellan fransmän och engelsmän. Men det tar vi en annan gång.

S(c)en-sommarkväll.


Tack för att du delade den här stunden med mig.
Vi har varit några stycken, över 100 säkert, som smitit från vad det nu kan vara.
Eller som hittade digitalt sällskap på distans.

Vad du än gör, gör det med hjärtat. Då håller du misslyckandet borta, och känslan av att vara fel försvinner.

Umgås med dig själv - helhjärtat.
Umgås med folk - helhjärtat.

Så gör Vår Herre - umgås med oss, helhjärtat. Amen!

Jag lever i min takt.


Svenska folkets böner om uppehåll räckte här hos oss till kl 17. Sen började regnet droppa.

Som tur var hade jag medvind och mestadels nedförsbacke hem. Jag blev bara halvblöt... för att en halvtimme senare lägga mig i badkaret - med varmt vatten!

De ljusaste hälsningar från en med midsommar-noja, som förändrades till midsommar-nöje!

Helene Sture Nojfelt,

- nöjd.

Ukulele-cyklist.

torsdag 22 juni 2017

KALLA PÅ JESUS - KONFIRMANDER

                                       Korstavlan i församlingshemmet.



Konfirmanderna i Sölvesborg är många!
Det känns som de flesta åttondeklassare går och läser här!

Församlingen har utvecklat en god tradition, att strax före midsommar bjuda in församlingsbor att samtala med ungdomarna.

Jag vill gärna berätta om mitt möte med tre härliga tonåringar.
Men jag delar bara det jag sa, inte deras tankar.

Följ med mig in i församlingshemmet mitt emot St Nicolai kyrka.

St Nicolai kyrka.


Vi var ca 12 vuxna utplacerade vid olika bord.
Färdiga frågor hjälpte oss i samtalet. Jag var klädd i mina bästa kläder - hårdrockströjan från 2013  - och snabbt kom samtalet in på Sweden Rock.

- Såg du Scorpion?!

- Nä, jag hade städat med hockeyklubben hela da'n och orkade inte... tyvärr...

Men dessa tyska hårdrockare var en av pusselbitarna till att muren i Berlin föll, berättade jag, det är musik som berör, som uppmuntrar till aktion - Winds of Change...

Bara pekfingret! "One way"- tecknet.


- Hur var det att var ung på din tid?

- Jobbigt. Men den första hårdrocken kom på 70-talet, och var förstås utdömd av de vuxna som "djävulens musik". Så är det alltid med det nya, i varje generation, och förr var det ju fiolen som var livsfarlig...
Men hårdrocken uttryckte de instängda känslorna för mig.

Det är svårt vara tonåring, man är varken barn eller vuxen. Man vet inte vem man är, kollar i horoskopen och undrar... Finns det ingen vettig vägledning?

Och den viktigaste frågan är ju vad är det för mening med MITT liv?

Man måste hitta något slags svar för det för att orka ta sig vidare.

Vad är meningen?!


Ärligt talat, alla tänker någon gång på självmord, eller hur? Man mår dåligt, bråkar med sina föräldrar och skolan är bara krävande...

Man söker gränserna och ibland även smärtan, för man måste få ut själens mörker på något sätt. Det är ingen hemlighet, sa jag, det är så för de allra flesta.

Man måste veta var gränsen för döden går.

Jag berättade hur jag som tonåring funderade på min flyktväg ut ur livet, bara för att ha en plan, liksom... Jag rymde hemifrån, en hel eftermiddag, och hade en fikakorg med mig, och funderade på om jag skulle dränka mig...

Då är det ju bra att ha fikat först... ha ha!

Självdistans. Humor mitt i det allvarliga. Sanningar med skratt och gråt i halsen.

Det blev inget av det. Jag sökte gränsen, och jag fann den. Jag gick hem igen.

Odränkt.


 Nästa fråga på pappret var:
- Tror du på Gud?

Ja, men inte i betydelsen att jag "gissar" att Gud finns, utan i betydelsen att jag lever i relation med Gud.

När jag var konfirmand hörde jag hur ledarna uttryckte sig när de bad till Gud. Det lät som om de pratade med någon... och det gjorde de!

Det var inte bara kravfyllda böner, utan mer av tacksamhet och lyssnande efter ledning i livet.
Så ville jag också lära mig att be!

Bön ur Psaltaren 32.


- Vad betydde konfirmationstiden för dig?

Väldigt mycket, svarade jag.
Det var inte alltid lätt att orka lyssna på lektionerna - även om jag förstod att det var viktigt det prästen sa - men när ungdomsledarna kom in och spelade gitarr och sjöng DÅ fattade jag vad det handlade om!

  Visst finns det somliga som tycker jag är konstig,
  Spelar ingen roll!
  De kommer jämt med sina dåliga skämt
  och kallar mig för torrboll...

  Men de får kalla mig praktiskt taget vad som helst,
  Jag vet i alla fall att jag är frälst, 
  Jag har ju Jesus, och det är nog, ja det är nog!

Tack Steve och Cissi på Kyrkans Gård på Dal i Skållerud för era underbara sånger och den tro ni gav mig! Tack till Gue också...

...och till prästen Bengt-Vilgot som bar mig på sina axlar när jag hade trampat på en tagg... och bad aftonbön med mig på expeditionen och visade mig hur viktig varje människa är!

Bibelkort, till minne.




Nu började frågorna närma sig de riktigt stora eller djupa nivåerna:

- Vad tror du händer efter döden?

Framför mig stod det en tom tallrik med spår efter en uppäten jordgubbstårta, och bredvid var några tomma små mjölkförpackningar till kaffet.

- Har någon av er sett en död människa? frågade jag dem först, för att få veta vilken erfarenhet de hade.

Det är som ett tomt skal, sa jag. Människans person och själ har lämnat kroppen. Ungefär som mjölken har lämnat den här lilla mjölkförpackningen!

Vi begraver den döda kroppen, sa jag och stoppade ned en tom mjölktuta i min tomma kaffekopp, och la fatet över. Punkt, slut?

Nej...

Vid yttersta tiden skall vi uppstå igen och kropp och själ blir återförenade. Ja, mjölken skall komma tillbaka i förpackningen, liksom...

Bilden var klar!

Efter döden...


Vi kom in på detta med återfödelse.

Nej, reinkarnation finns inte i kristendomen.
Det är en hinduistisk tanke som uttrycker en förbannelse; att människan själv måste sona alla sina synder, och det tar många, många liv... och är ett hopplöst företag...

Det är därför många kastlösa i Indien tar till sig innebörden i den kristna tron att Jesus har dött för våra synder - och försonat oss var och en!

Jesus upprättar varje människa. Du är unik! Och oändligt älskad.

Rädda oss!


Och känslan av att ha levt ett tidigare liv har en helt naturlig förklaring.

Jag kallar det för gen-teologi.

Du och jag är ju resultat av våra släktingars liv - mormorsmormors... och farfarsfarfar... Alla deras erfarenheter finns i våra gener som ett minne!

Det kan förklara varför vi har sådan känsla för vissa platser, eller är så rädda för vatten t ex; för att en förfader drunknade.
Eller varför vi är så intresserade av vissa saker därför att en anmoder var mycket duktig på det.

Att släktforska är ett mycket bättre sätt att lära känna sig själv på, än att fastna i hinduiska spekulationer, som dessutom gör dem själva så olyckliga.

Utforska.


Till sist:
- Kan du ge oss ett gott råd för livet?

Jag tänkte en stund, och svarade med all min känsla:

 - När du får det svårt i livet och har fastnat: Ropa då på Jesus!

Varför?

Därför att Jesus är den ende som har besegrat ondskan.

Det kan vara lätt att hamna i destruktiva tankar. Viss hårdrock - såsom black metal - dras till ondskan och leker med djävulen, vilket kan få svåra konsekvenser. Jag har mött en del... och vet hur illa det kan gå.

Bakom oss på väggen hängde en fin tavla av dramatiken på Golgata - korsfästelsen med de två rövarna på vardera sida om Jesus. Jag fortsatte:

Svärdet! Skada!


Om man tänker de värsta tankar och vill skada sig själv, eller skära sig av smärta...Då säger Jesus:
- Jag är slagen och sårad, för din skull.

Om man tänker; jag orkar inte leva... Då säger Jesus:
- Jag har dött i ditt ställe, för att du skall kunna leva!

Om man tänker; det onda håller på att ta mig! Då säger Jesus:
- Jag har besegrat mörkret och ondskan, du tillhör mig, älskade barn!
Min uppståndelse är tecknet på det.

Så mitt råd till er i livet är detta:

- Ropa på Jesus!

Jesus ger sitt liv för din och min skull.


Det blev ett mycket fint och viktigt samtal.

Att gå till konfirmationen är inte bara att få spegla sig själv, det är framför allt att få upptäcka den Gud som skapat oss, och som har en plan för oss var och en.

Därför bör församlingen vara mycket noga med vem den bjuder in till dessa samtal, så att det inte är oreflekterade tvivlare, som inte kan stötta och uppmuntra de unga.

Eller hur!

Jag hoppas få träffa er igen!
Det betydde mycket för mig också att få lyssna till era tankar, och dela med mig av min erfarenhet.

Stor kram till er alla! Och jag önskar er Guds FRID på er konfirmationsdag nästa lördag.

Många konfirmander!


När jag kom ut såg jag ett tomrum mot himlen...
Någonting fattades.

Det låg sågspån på marken... Åh nej!! Inte ett träd till fällt!!!

Sölvesborg mister det ena trädet efter det andra. Det räcker nu!

Jag vet att detta vackra träd hade några grenar som behövde beskäras, men inte mer.
Men jag fick höra att "experten" hade sagt att det var ruttet inifrån.

Vi gick närmare och tittade... Vad säger du?

Ruttet? Inte.


För mig är synen på träden kopplad till min mänskosyn, den som Jesus har lärt mig.
  
    VARJE GREN SOM INTE BÄR FRUKT
        DEN SKÄR HAN BORT,

     OCH VARJE GREN SOM BÄR FRUKT
        DEN ANSAR HAN. Joh 15:2.

Men han tar inte bort hela trädet!!

Om jag gör fel, arbetar Guds goda ande i mig så att jag kan se och bryta med mina synder. Men Gud tar inte bort hela mig!!

Dessa ord, från Johannes evangelium kapitel 15, är märkligt nog min konfirmations-prästs minnesord till mig...

Min historia. Heligt.


Jag hoppas att församlingen planterar ett nytt träd.
Och jag hoppas att alla ni konfirmander upptäcker att ni är grenar på den stam är som Jesus.

Utan kontakt med Honom, vissnar själens grenar.

Men med Jesus får vi grönska och bära mycket frukt, till glädje för varandra!

Lade du förresten märke till "one-way"-tecknet på Sweden Rock tröjan?
När man bara höjer ett pekfinger mot skyn - och inte gör bockhornstecknet - så betyder det One way to God - Jesus!

Det är mycket positivt.

Grönskande hälsningar från Helene F Sturefelt,

- som vill hålla samtalet levande. Hej!

Onödigt.





onsdag 21 juni 2017

SOM EN PENNA i FLÄDERBUSKEN


Man vill göra intryck.


Man vill betyda något. En vill göra avtryck. Finnas till så det märks.
Eller hur?

Det behöver inte vara så storslaget. Man kan plocka upp ett glasspapper. Ta sig själv på allvar när man är trött, och vila.
Eller be för ett träd som är sjukt...

Välkommen till ännu ett inlägg i bloggosfären!
Ikväll vill jag skriva om en penna... trots att jag sitter här vid datorns tangenter.

Jag är en penna.


Min inspiration kommer från Listerkyrkans språkcafé idag. Efter glada samtal och enkel kvällsmat välkomnades vi till andakt, där det lästes ur den lilla boken "Alltid älskad" - berättelser som uppmuntrar och stärker hoppet.

Det handlade om en penna.

Jag återger berättelsen såsom jag kommer ihåg den.

Stärker hoppet.


När pennan var färdigskapad av pennmakare,n var den redo för transport till bokhandeln.
Men innan den packades ned i pennlådan, fick den fem goda råd.

Pennmakaren sa:

1. Du kan inte skriva av dig själv. Men om du låter någon annan hålla dig i handen, kommer du att göra fantastiska saker!

2. Du kommer att bli slö ibland, och då behöver du vässas. Det gör ont att formas... men det är nödvändigt för att du ska bli en bättre penna.

3. Kära lilla penna, du kommer att göra misstag, du liksom alla andra. Men det går att sudda ut... bara man erkänner skrviodsjop-felet...

Gud stavar sig själv.


4. Du är väldigt snygg utanpå, men det viktigaste har du inuti - ditt ritstift.
Du kommer att se andra pennor i andra färger och former i affären, men också de har sitt djupaste värde inuti.

5. Mitt femte råd till dig, fina lilla penna är; sluta aldrig skriva!
Oavsett om det är på ett fint papper med vattenstämplar eller baksidan på ett kuvert; se till att lämna avtryck!
Det är det som är meningen med ditt liv.

Pennråd.


Det här är ju helt underbart!

Meningen med vår existens är att vi får lämna avtryck efter oss, hos varann. Det hände mig oväntat idag på eftermiddagen.

Jag var ute och plockade fläderblommor. Det var dags att göra sommarens första omgång av flädersaft.

För att nå lite högre upp ställde jag mig på en torr gren i de nedtrampade bränn-nässlorna. Några människor gick förbi och jag hälsade...

... och vad tror ni hände?

Jovisst tappade jag balansen och ramlade elegant in bland de otrampade bränn-nässlorna.

Se till att lämna avtryck...

Avtryck.


När paret gått, fortsatte jag och klättrade upp på ett staket. Jag tog tag i de vingliga fläderträdsgrenarna och drog ned en gren för att komma åt storblommorna längst upp...

... och vad tror ni hände?

Jag klarade det galant! Jag kopplade nämligen på min slalomtalang och gick segrande hem, bara lite sönderbränd och blodig, med gräsfläckar på byxorna.

Det ska bli gott med saft.


Saft på gång.


Nja, det kanske inte är så här det var tänkt att lämna avtryck.

Men de fantastiska fläderblommorna har kommit till paradiset och ligger nu och drar sig i vattnet tillsammans med citronerna!

Deras mening med livet har snart blivit trefalt uppfyllt - först som ljuvliga blommor med väldoft, sedan plockade i glädje och till sist, om några dagar, skall de avnjutas och drickas med välbehag och tacksägelse!

Undrar om mitt liv ser likadant ut?

Först ska jag blomma vackert och dofta av godhet...
Sedan blir jag plockad och får barn...

Och till sist kommer jag till himmelen och blir uppdrucken... som trollkarlen i Indialand, han som förvandlade sig själv till ett glas saft, och sedan drack upp sig själv...

... spårlöst försvunnen.

Himmelska fläderstjärnor.


Nja, det där blev inte heller så bra.

Jag återgår till berättelsen ur boken som lästes på andakten.

Tänk dig att det är du som är pennan.
Vem är då pennmakaren? Skaparen själv, förstås.

Vilka råd får vi på vår livsvandring?

1. Du och jag kommer att kunna göra storslagna saker när vi låter Gud hålla oss i  sin hand, och föra oss fram.

2. Det kommer göra ont i livet ibland, och då behöver Gud "vässa" oss, slipa och forma oss så att vi blir starkare som människor.

Jag önskar att jag slipper mer vässad... Lite avtrubbad går väl också bra? Eller?

Färdigvässad.


3. Vi kommer att göra fel, gå vilse, skriva dumheter, säga sårande ord och begå misstag. Men de går att ångra!
Omvändelsen är den stora möjligheten, insikten som får oss att söka försoning och förlåtelse.

Ta bort. Rensa hårddisken. Delete. Sudda.
Gå till nattvarden...

4. Det viktigaste har vi inom oss, precis som pennan. Varje människa - oavsett kulör - har sitt värde på insidan, inte utsidan.

5. Vår uppgift, som Gud gett oss, är att göra skillnad och lämna avtryck var vi än befinner oss.
Du har en viktig uppgift i världen. Använd dina talanger i Guds tjänst och lämna goda spår efter dig!


Plogging!


Tack för dessa ord!

De gjorde skillnad för mig. Och uppmuntrade mig till att fortsätta skriva, blogga, skicka insändare och leka Sancta Garbish...

Jag avslutar detta inlägg med att berätta om en nyfunnen likasinnad.

Hon heter Maja Tesch och bor i Stockholmsområdet. När hon är ute och joggar passar hon på att plocka det skräp som ligger i hennes väg.

Hon kallar det för "plogging" - en kombination av att jogga och plocka skräp...!
Underbart!

Jag har fått en själsfrände!

Fast jag cyklar eller går hellre.. Vad kan det heta? Gånging? Gångplogging?

Maja Tesch.


Hur som helst, rent blir det i alla fall, och tidningen Metro gjorde ett helt uppslag med henne i förrgår, den 19 juni.

Låt oss starta en folkrörelse som tar bort tabukänslan kring skräp, där vi självklart plockar upp efter oss själva. Men till dess; med stolthet plockar upp det andra slängt - och gärna skämma lite - och sedan hoppas att fler kommer med på banan!

Man vill betyda något. En vill göra avtryck. Finnas till så det märks.

Eller hur!

Alltid älskad.

Hälsningar från Gud Fader, pennmakaren och Storstädaren!

Alltid älskad.


Tack käre himmelske Far för att Du har lämnat outplånliga spår efter Dig i naturen!
Din skönhet och doft bländar mig, din rikedom och fulländning fyller mig!

Tack också för att Du blev som en penna för oss.. Ordet som tog sin boning ibland oss... och blev en kropp i Jesus Kristus.

Hjälp oss att ta emot Din heliga Ande så att Ditt avtryck i oss blir synligt för dem vi möter.

Herre, Din närvaro i mitt liv har förvandlat mig. Av hjärtat - TACK! Amen.

Amen.


Och en stor brännvarm kram från fläderbuskklättraren

Helene Sture Pennfelt,

- som föddes med skrivklåda och som ibland skriver spegelvänt, med vänster hand om höger hand är upptagen... med att plocka något...

Oskrivet blad?

lördag 17 juni 2017

UKULELE-STÄMMA på BELLAS PLAZE

Flying wings, i dubbel mening!


Vilket ställe! Vilken plats!
Retro, kult och kitch och tillbaka till 50-talet!

Välkomna till Bellas Plaze i Bromölla - ett måste för alla som gillar Elvis, gamla amerikanska bilar och andra prylar från 50-talet.

Idag var det en stor händelse för alla ukulelespelande människor i Blekinge och Skåne.
Vi bjöd in till en spelmansstämma som hörsammandes av 90 personer!

Det var tur att det var så högt i tak.

Högt i tak.



För tre år sedan började UKKEFELLOW'Z i Sölvesborg att bjuda in de tre grupper man kände till, till en sommarträff.
Det var mitt första möte med dessa spelglada personer, och jag kände att:

- Jag vill vara en del av den här gemenskapen.

Så blev det - tack Kristin Eriksson att du drog mig in - och den starten i Grodparken 2014 i Sölvesborg har sedan dess varit mitt "lyckopiller", varje måndag!

Året därpå bjöd Ronnebygruppen in oss till Riverside.
Förra året var det Kristianstadgruppen Uckelikul som välkomnade oss till Åhus och idag, den 17 juni 2017, har vår ukulelestämma vuxit med 200%!

Minst.

Kalle Nilsson välkomnar.


Det var lite lokal musikhistoria.

Vår ledare Kalle Nilsson välkomnade alla, från väster till öster, och i den riktningen skulle vi nu spela.

Men först våra gemensamma låtar;

- Ucken min (Guldgrävarsången), Klöversnoa, El Baion och den ifrågasatta Honolulu ("med ring i näsan, på zuluvis...)

Men utanför satt två hårdrocksungdomar, just med både ringar i näsan, piercingar och stora plattor i de uttänjda örsnibbarna - "på zuluvis" !!
Så det finns inget nedvärderande i att sjunga så. Tvärtom är det ju högsta mode!

Också högsta mode.


Det blåklädda PRO-gänget från Lomma var först ut.

Jag hamnade bakom dem vid nödutgången, där Elvis och jag diggade till deras låtar...


Elivs gul, Lomma blå.


Det är viktigt med klädseln, att man visar sin samhörighet. Det gjorde även ukulele-folket från Bjuv.
Nu fick vi höra både stämsång och solosång i den milda "River of Babylon".

Jag som just har varit i Israel vet att den sången har urgamla anor, då Israels folk blev deporterade till Babylon, för sina synders skull...

- At the river of Babylon, where I sat down, I remember Sion...

Applåder till Bjuv.



Svartklädda med stråhattar gjorde därefter Kristianstad-gänget entré

Några grupper kompade sig själva med gitarr, andra hade en bas med sig, men viktigast är ändå att det lilla instrumentet ukulele hörs, liksom sången.

En sådan här bas har jag aldrig sett förut... Jag smyg-fotograferade i motljus...

Snyggt. Coolt.


Sedan var det vår tur. Vi var så taggade!
Dessutom har vi ju en trummis också... och mina maraccas.

Vi satte full fart med Alexander's Ragtime Band som i vår tappning heter "Vårat ukulele-band".

La Cucaracha med nyskriven svensk text (jag vet vilka de är...) är också rolig att spela.

Tre låtar var fick vi och den sista i vårt set fick då bli Danne Stråheds underfundiga "La de leva" - ett inlägg i miljödebatten, och med en fråga till Vår Herre hur han kunde skapa sådana dumma stackare som vi...

Vi förtjänar inte den jord vi skövlar, tänker jag, där har Danne Stråhed rätt.

Men det blev allsång och handklapp och gemenskapen var stor.

Ethyl...


Här på våra breddgrader har vi just röjt och röjt upp efter vårt i särklass största evenemang - Sweden Rock i lilla Norje.

Och från Norje kom nästa ukulele-grupp!

Med den äran spelade de sina glada låtar, dock utan distade gitarrer och inga dubbla taktslag på någon bastrumma...

Det är roligt med alla fyndiga namn. Utanför Karlshamn ligger Hoka, där jag har haft många konfirmandläger. Musiken är viktig för själen och vårt välbefinnande.

Den här gruppen hette Hokalele...! Heja!


Hokalele!


Ännu en grupp från Karlshamn trädde fram och sedan var det Ronnebys tur.

Där finns Sven Haraldsson, som skriver egna små sånger - och gärna pratar alldeles för mycket mellan låtarna - men nu gällde det att fokusera, eftersom vi var så många.

Dessutom ville den nyblidade ukulele-kvartetten också ha sin tid, och vi bjöds till och med på ett ucke-solo till den underbara låten "Sway". Snyggt!

Vi började bli hungriga och det luktade gott från restauranten på Bellas Plaze.
Utanför pågick en baklucke-loppis denna lördag, och en hel del folk tittade in och lyssnade.

Inget i den bakluckan, dock.



Vi har hjälpts åt att få fatt i alla dessa grupper. Min stolthet var gänget från Lyckeby och Lyckå församling, där jag hade min första tjänst.

De träffas inte så ofta och de kände sig minst i gänget... men åh vilket bra avslut de gjorde på vår spelmansstämma!

Kaffe-låten "Dagny" är så tacksam och rolig att sjunga med i, och allra sist blev en "profilerad låt":

Kom hit och spill!


- Eftersom vi kommer från Svenska kyrkan... vill vi sjunga om något som vi allesammans snart ska göra... och ännu längre fram i tiden definitivt skall göra!

Församlingspedagogen ALO är en god talare som vet hur man lägger upp orden.

- Vi reser hem! sjöng de... "vi reser hem till himlen, halleluja.... vi reser hem!"

Ja, det gör vi.


Fina vänner från Lyckeby.


På något sätt är det viktigt att det andliga också får plats, även i ett profant sammanhang.
Ärligt talat, de flesta av oss som spelade har en tro, mer eller mindre uttalad.

När det sedan blev fritt spelrum, efter lunchen, var det flera grupper som brast ut i Sveriges mest älskade allsång:

- Han har öppnat pärleporten!

Bjuvs ledare berättade att de på en trädgårdsfest fick besök av ett hårdrocksgäng, som just kommit hem från Sweden Rock. De hörde ukulelemusik och gick över, och bad dem spela just denna underbara Pärleport.

- Och hur "farliga, tatuerade svartklädda rockare" kunde sjunga så bra begriper jag inte, sa han och skrattade.

Så blev denna dag!

Pärleporten lät sig anas mellan de kraftiga regnskurarna. Nya kontakter var knutna och vänskapsband upprättade.

Regntunga skyar i Bromölla.


- Nästa år är ni alla välkomna till Bjuv!
- Då är det lika bra att vi beställer en buss...

Vad ska det här sluta?!

Flera av oss var med 2011 i Helsingborg då 1.547 personer slog världsrekord i flest antal människor som samtidigt spelade samma låt - Leende guldbruna ögon - och fick det bekräftat av Guinness kontrollanter.

Om vi ökat vårt deltagande med 200% sedan förra året, hur lång tid tar det då tills vi är upp i världsrekordläget??
Räkna du som har matte-generna.

Världsrekord?


Nu säger vi tack och hej, tills vi ses igen.

Och det lär inte dröja - redan på Killebom här i Sölvesborg spelar Ukke Fellow'z den 6 juli, i Grodparken kl 13.

Och när Hälleviksjazzen sätter igång, spelar vi både den 11 och 12 augusti för barnen - uppjazzade versioner av Lennart Hellsings "Krakel spektakel".

Just nu känns det som att Sölvesborg är världens centrum... åtminstone vad gäller ukulelens framtid!

Swing on!

Svängigt.


De gladaste hälsningar till alla music-lovers från

Helene F Sturefelt,

- som tyvärr inte lyckades fånga alla tio grupperna på bild, men ni gjorde likväl gott intryck, och...

- som är mycket förtjust i sin "Flying Wing" - den vita hårdrocksukulelen, köpt i Berth's musikaffär i nämnda centrala stad.

UKKEFELLOW'Z, svårt skall det vara!


P.S. Sanna Nielsen, du kommer ju från Bromölla... och leder allsången på Skansen... Kan inte du bjuda upp oss så vi får spela för hela Sverige!?!