UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

fredag 17 februari 2017

GISSEL OCH SLÖA KNIVAR - Syster Katarina

Knivigt.


Hur har du det med skärpan?
Är du en slö eller vass kniv? Är dina sinnen fokuserade eller bryr du dig inte om att se och uppfatta vad som sker runt dig?

Detta inlägg är en fortsättning på gårdagens tuffa tag med orden "tukta" och "aga".
Jag blev inte klar...

Men jag tänker låta syster Katarina från Heliga Hjärtas Kloster på Omberg föra ordet.
Hon var en av de inbjudna talarna förra veckan till pilgrims-teologidagarna i Vadstena.

Hennes milda klokhet gjorde oss mycket gott.
Det är endast med kärlek man kan säga sanningar så de inte gör ont.
Och hon talade om knivar... och slöa sågblad...

Syster Katarina.

Men först ställde hon frågan:

- Varför blir människan aldrig nöjd? Det heter "mycket vill ha mer". Mer vad då?
Mer makt? Mer pengar? Mer mat?
Vi är ju övermätta!

Nej, detta inre missnöje kan i sin renaste form vara en äkta och sann dragning till Gud.

- "Mer" är detsamma som Gud! sa syster Katarina.
Vår ständiga otillfredsställelse är denna djupa längtan efter Guds närvaro.

Hon fortsatte:
Vad är målet i livet? - Jag vill leva.
Vem ska lära mig leva? - De som har erfarenhet.
Hur ska jag lära mig leva? - Genom att se, välja och öva.

Jag tänkte att det är detta systrarna gör varje dag i klostret! Medan vi springer runt i affärer...

Kloster-ord.


Hon gav oss ett exempel med en fiolbyggare:

En fiol ska ju ljuda utöver sig själv. Då behöver fiolbyggaren söka ett träd av god kvalitet, ägnat för ändamålet.

Han tog fram sin såg, men sågbladet var slött. "Äh, det duger ett tag till" tänker han.
Men så hörde han Gud tala:

- Jag vill slipa er skarpa, men ni undviker det!

Att försöka såga med ett slött och oskarpt sågblad tvingar oss att använda dubbel kraft, och rent av våld...
Det dåliga redskapet gör att vi förlorar känslan för trädet, för omgivningen.

Det tar tid att slipa en egg. "Äh... det går bra ändå".

- Nej! Det gör det inte! sa syster Katarina på sitt långsamma dalmål.
En fiolbyggare kan aldrig skapa ett instrument om han inte har god kvalitet från början till slut.

Överfört på oss alla så betyder denna bild att Sågen = Gud och trädet = vårt hjärta.

- Om vi har ett slött hjärta, så tar vi inte emot Guds ord.
Vi får öva oss i att tyda det Gud säger, för att komma "härifrån och dit" - till det som bygger enkelhet och försoning mellan människor.

Kniv-gissel.

Jag tänker på bibelstudiet vi hade igår.

Det är ett gissel att bli slipad. Det är som ett plågoris att bli tuktad och fostrad. Ja, det gör ont att bli tillrättavisad och agad... /Du måste ha läst förra inlägget för att förstå hur jag nu tänker!/

Du får stå ut med att jag lämnar svenskan och dalmålet ett tag, jag behöver dyka ned i Bibelgrekiskan...
Följ med!
Vi ska bara lösa det lilla teodicéproblemet...

Jag översatte ju så här:
TY DEN HERREN ÄLSKAR DEN UNDERVISAR HAN.

Och ordet "aga" har betydelsen av "den djupaste respekt, i fruktan".
Men på grekiska kan ordet också ha en klang av gissel...

"mastigoi" (gissel, plågoris, eng: scourge) "de" "panta" (åt alla) "hyion on" (söner) "paradexetai" (medge, tillåta).
Alltså: Herren tillåter gissel åt alla söner, eller, Herren medger plågoris åt alla sina barn.

Kniven ska slipas. Trädet ska beskäras och min själ skall fostras... genom lidande och gissel.

Det döda och ruttna skall bort.


Än en gång upprepar jag; att det inte handlar om våld!
Men tänk på Job i Gamla Testamentet. Gud tillät "Åklagaren" (satan) att utsätta honom får svåra provningar.

Det var inte Gud själv som gjorde det! Det är ett viktigt påpekande.
Men Gud gav tillåtelse åt sin fiende att fostra Job, som var trofast och rättfärdig.

Ännu en gång, för säkerhets skull: Man kan aldrig slå den man älskar! Att älska någon kan aldrig innebära misshandel!!

Livets prövningar handlar istället om att lära sig hantera motgångar och förluster, att hitta sitt mänskovärde inuti sig själv, och inte i det vi gör.

Men ett slött hjärta vill inte ta emot Guds fostran, sa syster Katarina.

Nunnorna på Omberg lever efter helige Benedicts ordern. Han skrev:
- Det är dags att resa oss upp ur sömnen, som det står i Hebreerbrevet:

IDAG OM NI FÅR HÖRA HANS RÖST
MÅ NI INTE FÖRHÄRDA ERA HJÄRTAN. Hebr 4:7

- Lås oss bli alltmer vakna, uppmuntrade hon. Herren söker sina arbetare i folkmängden. Bevara din tunga från ont, så bevarar du friden.

Söker.


Syster Katarina fortsatte:

- Älskar du livet och vill se goda dagar?
Du vill bli sedd och helad i dina sår. Din djupaste längtan är kärlek. Och det är Guds vilja med oss. Kärlek.

- Människan är bräcklig och sårbar, det måste vi erkänna. Men också stark - Gud har lagt ned sin kraft i oss!

- Det är inte farligt att snubbla och falla. Men det är farligt att inte vilja bli slipad...

Jag skall skärpa er...


Mina knivar låg där på köksbänken och bråkade. Alla ville ligga överst. Ingen ville vara underst och få sin egg skavd av de andra.
Och så kom brynjärnet... Då ville de alla ned i lådan!

Och jag tog den slöaste kniven för att skära potatis, och tog i för att den oskarpa uslingen skulle gå igenom - och slant... Aj aj!

Jag skadade både mig själv och potatisen, som inte blev skuren efter ändamålet.
Om kniven hade varit vass hade jag bara behövt använda hälften av kraften...

Tukta mitt hjärta.

Guds Ord är som ett tveeggat svärd.

DET ÄR LEVANDE OCH VERKSAMT. 
DET ÄR SKARPARE ÄN NÅGOT TVEEGGAT SVÄRD 
OCH TRÄNGER SÅ DJUPT ATT DET SKILJER SJÄL OCH ANDE, LED OCH MÄRG 
OCH BLOTTLÄGGER HJÄRTATS UPPSÅT OCH TANKAR. Hebr 4:12

Ja, Guds ord är som ett gissel över mig när jag inser vad jag behöver ta itu med.

Det är också ett gissel idag tänker jag med all #alternativfakta... Slöa pennor och oskarpa hjärnor slinter med sanningen och vrider verkligheten. Det är mycket allvarligt.

Syster Katarina sa just så:

- Helig Ande kommer till oss när vi ber heliga Birgittas bön, och hjälper oss att skilja gott från ont.
Sanningen avvisar all #alternativfakta (och våra tankar gick till USA's president Donald Trump, som är mycket ovarsam med fakta, milt sagt).

Vi behöver många knivskarpa journalister, reportrar, skribenter och predikanter som står upp för den obekväma sanningen, som inte stryker medhårs.
Vässa edra pennor, kamrater!

Pennvässare...


Som sagt, det är inte farligt att göra misstag, men att inte vilja bli tillrättavisad och slipad av Herren är mycket farligt för själen.

Kristina Lugn lär ha sagt:

- Livet är den enda möjlighet vi har att inte vara döda.

Så, lev helt och fullt, här och nu, sa syster Katarina, tills vi når målet i himlen.
- Tiden går och tar mig med, och kommer inte tillbaka.
Var öppen för förändring. En dag skall vi komma hem - precis som Mats i himlaspelet - och då förlossas vi från brist och smärta.

Här bor syster Katarina.


Jag har lärt mig mycket den senaste veckan, känner jag.
Bibelstudium, djupdykning i ordet och goda möten både i Vadstena och i Karlshamn tuktar och slipar mitt sätt att tänka och leva.

Jag låter Psaltaren 71 bli min avslutande bön:

DIN RÄTTFÄRDIGHET NÅR TILL HIMMELEN, O GUD.
DU SOM HAR GJORT SÅ STORA TING, VEM ÄR DIG LIK?

DU SOM HAR LÅTIT OSS PRÖVA SÅ MYCKEN NÖD OCH OLYCKA,
DU SKALL ÅTER GÖRA OSS LEVANDE OCH FÖRA OSS UPP IGEN UR JORDENS DJUP.

JA, LÅT MIG VÄXA TILL ALLTMER
OCH TRÖSTA MIG IGEN... Psaltaren 71:20-21.


Slipad kniv...


Plåg-risiga hälsningar i Herrans tukt och förmaning önskar
- Helene Sture Knivfelt,

- köksfotograf och pilgrimsvandrare i ord och natur.


torsdag 16 februari 2017

GUDS TUKTAN OCH AGA - Hebreerbrevet 12a)

Sprucken tågruta.


Nu ska vi ta oss an en av Bibelns svåraste texter.
Orden har förvrängts och missbrukats i egna syften genom århundraden. Men vad är Guds syfte, vem frågar efter det?

Det handlar om "tuktan" och "aga". Du känner säkert igen de bevingade orden:

TY DEN HERREN ÄLSKAR
   DEN TUKTAR HAN
     OCH HAN AGAR VAR SON SOM HAN HAR KÄR.

Vi är samlade till bibelstudium igen i Carl Gustavs kyrka i Karlshamn.
Det är Hebreerbrevets kapitel 12 som ligger framför oss.

Nu måste vi göra en nödvändig djupdykning för att kunna förstå dessa ord.
Om vi bara rycker loss dem så här, blir de hängande i luften, som en smocka... Men det är inte våld det handlar om, det är vishet.

Bibelstudie-elev.


Men vi börjar i vår egen barnuppfostran.
Jag tog fram en docka som illustration. Hur blir man en människa? Vad behövs?

Vi samtalade och lyfte fram två viktiga sidor:
- att lära sig vad som är rätt och fel,
- och att få känna tillit.

Om barnet inte blir fostrad med gränssättning - att veta vad som är "mitt och ditt" - då formas en samvetslöshet och respektlöshet, och det blir en oduglig samhällsmedborgare.
Om barnet inte heller får tillit och kärlek, då skapas rädsla och svårigheter att bygga relationer.

Detta ska vi ha i åtanke när vi nu tar tag i kvällens ämne.

För hundra år sedan var barnuppfostran alldeles för hård. Idag är den för slapp och konflikträdd.

Bråka inte!


Utgångspunkten är att människan alltid blir påverkad från något håll, inte bara under barndomen utan genom hela livet, förstås.
Ytterligheterna är ju antingen av det goda eller det onda (synden).

Kapitlet inleds med att visa hur vi är omgivna av en SKY AV TRONS VITTNEN.
Just därför kan vi befria oss från allt som ansätter oss och all synd som plågar oss.
Församlingen manas till uthållighet.

LÅT OSS HA BLICKEN FÄST VID JESUS, TRONS UPPHOVSMAN OCH FULLKOMNARE. Hebr 12:2b


Blicken fäst vid...


Blev Jesus tuktad och agad?

FÖR ATT VINNA DEN GLÄDJE SOM VÄNTADE HONOM 
UTHÄRDADE HAN KORSET, UTAN ATT BRY SIG OM SKAMMEN 
OCH SITTER NU TILL HÖGER OM GUDS TRON.

TÄNK PÅ HONOM SOM HAR UTHÄRDAT SÅDAN FIENDSKAP FRÅN SYNDARE, SÅ ATT NI INTE TRÖTTNAR OCH FÖRLORAR MODET. 12:3.

Ja, på sätt och vis blev han det. Eller, kanske i allra högsta grad!
Jesus, som var ren kärlek, mötte världens hat. En tyngre kontrast finns inte.

Men fortfarande hänger de där svåra orden i luften... som en smocka.
Låt oss se vad ordboken säger rent språkligt:

Jag anar ett kors...

                    TUKT

Ordet tukt betyder = goda seder, frukt av en god uppfostran.
Tukta innehåller också = disciplin, höviskhet, ridderlighet och att vara belevad.
Det handlar om = uppfostran och fulländning.

Ordförklaringarna är lite ålderdomliga. Höviskhet skulle idag kunna sägas vara = artig.

Uttrycket "i Herrans tukt och förmaning" får då betydelsen = i Guds fostran, disciplin, höviskhet och fulländning.

Den fornnordiska ordstammen "tokt" uppvisar ingen betydelse av våld eller misshandel, inte heller av kontroll.

För att riktigt komma åt innehållet kan vi gå ut i trädgården...

För att träden skall grönska måste de beskäras. Fram med seccatören!
Vattenskott och döda grenar ska skäras bort. Solljuset behöver komma in i trädets mitt och grenarna tuktas så att de växer utåt.

Trädtukt i Sölvesborg.


Syftet förstår vi med lätthet: trädet skall tuktas för att ge mer frukt, inte bara små surkart...

Jesus var en god pedagog och tog just trädet som exempel:

VARJE GREN I MIG SOM INTE BÄR FRUKT SKÄR HAN BORT,
OCH VARJE GREN SOM BÄR FRUKT ANSAR HAN, SÅ ATT DEN BÄR MER FRUKT. 

NI ÄR REDAN ANSADE GENOM ORDET SOM JAG HAR FÖRKUNNAT FÖR ER.
BLI KVAR I MIG SÅ BLIR JAG KVAR I ER.
Johannes evangelium kap 15:2-4.


Nej det här var för mycket!

                              AGA

Ord genomgår en betydelseförskjutning genom åren, därför är det så viktigt att söka sig tillbaka till ursprunget. Ordet "aga" har en smak av mycket stark "respekt" för någon.

Det fornsvenska ordet heter "aghi" = fruktan, skräck, tukt, även skrämma.
Från germansk håll finns ett ord som heter "egsa" = upphetsa, gräla, tukta (jämför "egga").
Engelskan har ordet "awe" = respektfylld fruktan.

En gospelsång innehåller textraden "God is an awesome God, filled with love..."
- Gud är en fruktansvärd Gud, full av kärlek...

Aga kan också betyda frukta = vara orolig för.
Grekiskans "ákhos" kan betyda = sorg, smärta - men detta ord har jag inte kunna belägga själv i mina ordböcker.

Desperata föräldrar har skrämt barnen till lydnad genom att hota med "sotaren" eller "Gud ser dig"...
Att skrämmas är att aga. Men inte slå!

Respektfylld fruktan.

Nu går vi vidare.

Hebreerbrevet talar om hur vi ska klara av kampen mot synden, alltså allt som splittrar oss och förstör gemenskapen:

ÄN HAR NI INTE BEHÖVT SÄTTA LIVET PÅ SPEL I ER KAMP MOT SYNDEN. 12:4

Det var ju det Jesus gjorde. Vi har inte haft det lika svårt.
Men vi måste få redskap till att inte bli lurade, utnyttjade, fällda eller fallna för frestelser som drar ned oss i beroende och slaveri.

OCH NI HAR GLÖMT DEN UPPMANING SOM RIKTAS TILL ER.

Nu kommer ordet i sitt rätta sammanhang, och det är ett citat från Ordspråksboken 3:11:

MIN SON, VAR TACKSAM FÖR HERRENS TUKTAN
OCH FÖRLORA INTE MODET NÄR HAN STRAFFAR DIG.

TY DEN HERREN ÄLSKAR, DEN TUKTAR HAN
OCH HAN AGAR VAR SON SOM HAN HAR KÄR.

Hm... det känns ändå inte riktigt bra. Jag måste ord-dyka lite till...

Dyker...


I den grekiska grundtexten står det så här (koiné-grekiska):

"hyie (son) mo (min) mä oligårei (inte negligera) paideais (undervisning) kyriou (herrens).

Alltså: MIN SON, NEGLIGERA INTE HERRENS UNDERVISNING.

Den översättningen känns betydligt bättre.
Hur blir fortsättningen? Jag värjer mig mot ordet "straff"... Står det verkligen så? Håll i dig, igen:

"mädä (och.. inte..) eklouo (försvaga) "hyp" (i konsekvens av ) "autou" (på samma sätt) "elegchómenos" (reprimand, skarp tillrättavisning).

Alltså: OCH PÅ SAMMA SÄTT, I KONSEKVENS AV DETTA, FÖRSVAGA INTE EN SKARP TILLRÄTTAVISNING.

Jag erkänner med en gång att jag kan missa något ord, så vi låter min översättning vara ett försök att hitta en annan infallsvinkel.
Men ordet "straff" ser jag inte. Jag uppfattar ordet "reprimand" snarare som en konsekvens av ett icke önskat beteende. Det är en viktig skillnad, såsom jag ser det.

Konsekvens av att ha klottrat?


Livet ger oss törnar och svårigheter drabbar oss. Ingen kommer undan erfarenheter av sjukdomar, olyckor och död, eller hur?

När vi ställer oss frågan:
- Vad har jag gjort för att förtjäna det här?... kan vår Herre bara svara:
- Därför.

DET ÄR FÖR ATT FOSTRAS SOM NI FÅR LIDA. 12:7.

Nu svarade ju Skriften själv!
Och sammanhanget i Ordspråksboken handlar om Vishet:

TY DEN HERREN ÄLSKAR DEN AGAR (uppfostrar) 
HAN LIKSOM EN FADER SIN SON, SOM HAN HAR KÄR.

SÄLL ÄR DEN MÄNNISKA SOM HAR FUNNIT VISHETEN,
DEN MÄNNISKA SOM ERHÅLLER FÖRSTÅND.


Visdom och förstånd?


I ett maktfullkomligt patriarkat har män, präster och dominanta fäder tyvärr utnyttjat denna uppfostran till att istället bli ett medel för kontroll, inte vishet.
Agan har blivit ett redskap för lydnad, inte förstånd, både i församlingen och i familjen.

Och när den despotiske fadern till slut höjer handen för att slå... ja, då har agan övergått till att betyda "stryk" och misshandel..

Men Bibeln stöder inte den aggressiva betydelsen!!
Jag hoppas att jag kunnat klargöra det, både via fornnordiskan och bibelgrekiskan.

Klargörande.


Hebreerbrevet antyder att en familjepappa kan vara godtycklig, men sådan är inte Gud.

VÅRA JORDISKA FÄDER TUKTADE OSS (gav oss god uppfostran) OCH VI FOGADE OSS EFTER DEM.
SKALL VI DÅ INTE SÅ MYCKET MER BÖJA OSS FÖR ANDARNAS FADER, SÅ ATT VI FÅR LEVA?

VÅRA FÄDER TUKTADE (gav oss goda seder) OSS JU FÖR EN KORT TID OCH EFTER EGET GODTYCKE, MEN GUD GÖR DET FÖR VÅRT BÄSTA, FÖR ATT VI SKALL FÅ DEL AV HANS HELIGHET.

Här blir syftet tydligt igen!
Tillrättavisningar för att vi skall få del av Guds helighet... det är ju fantastiskt!
Ingenting om hugg och slag, ingenting om våld eller kontroll. Allt sådant är vårt eget missbruk av texten.

Anar Guds helighet i sprickorna.


Vi kan tänka på Job i Gamla Testamentet som förlorade allt - hus och hem, familj och hälsa - bara för att bli prövad, fostrad, slipad i uthållighet till trofasthet.

Men det är inte säkert att lidande skapar ödmjukhet. Det kan lika gärna bli till bitterhet och hat där hämnden är det enda som uppfyller sinnet.

Om inte tilliten finns där, och goda vänner som stöttar, då hamnar lidandet i "syndens tjänst" och drar ned en i mörker.

Därför ropade Job hela tiden till Gud under sina olyckor. Han var arg och vred över att Gud tillät allt det onda drabbade honom, men han slutade aldrig kommunicera med Gud i bön.

Hela Psaltaren är full av sådan böner, med svart förtvivlan och grå hopplöshet. De finns där till vår hjälp när tillvaron rämnar.

Närgången bön.


Ett exempel till.

Vi kan bli andligt blinda av våra motgångar. Vi förstår inte att de vill hjälpa oss växa och utvecklas. Vi håller fast vid gamla tankemönster och dåliga beteenden.
Johannes fick ett ord i sina uppenbarelser:

.. KÖP SALVA ATT SMÖRJA DINA ÖGON MED, SÅ ATT DU KAN SE.
JAG TILLRÄTTAVISAR OCH TUKTAR ALLA DEM JAG ÄLSKAR.

VISA IVER OCH VÄND OM!
SE, JAG STÅR VID DÖRREN OCH BULTAR. OM NÅGON HÖR MIN RÖST OCH ÖPPNAR DÖRREN, SKALL JAG GÅ IN TILL HONOM... Uppb 3.19-20


Inte andligt blind!


Min egen livsväg är kantad av både "tuktan och aga", fostran och tillrättavisningar, genom skilsmässor och uppbrott, sjukskrivning och husförsäljning.
Gud, som trädgårdsmästare, har gått hårt fram i sin beskärning av grenarna! Det har gjort ont... mycket ont.

Vi kan alla berätta vår livshistoria av prövningar. Men när vi delar dem med varann, kan bilden klarna.
Och syftet likaså!

FÖR STUNDEN TYCKS VÄL VARJE TUKTAN VARA MERA TILL SORG ÄN TILL GLÄDJE,

MEN FÖR DEM SOM HAR FOSTRATS GENOM DEN, ÄR FRUKTEN TILL SLUT FRID OCH RÄTTFÄRDIGHET. 12:11

Detta är Guds mål med sin tuktan och aga av oss; att vi ska nå friden, i den största respekt för Gud.
Och det kan man aldrig göra genom våld, hårda slag eller kontroll. Nu har jag sagt det många gånger... ska jag säga det en gång till...?!

Missbruk beivras.


Slå inte!


Så, när livet går hårt fram med oss så får vi styrka varann. Guds församling får skapa en gemenskap av tröst och tillit när knäna skakar och benen vacklar...

STYRK DÄRFÖR ERA MATTA HÄNDER OCH SVAGA KNÄN.
GÖR STIGEN RAK FÖR ERA FÖTTER, 
SÅ ATT DET BEN SOM HALTAR INTE GÅR UR LED, UTAN ISTÄLLET BLIR FRISKT IGEN. 12:12.


Sitter du bra?


Den lilla dockan, som fick illustrera denna fostran, satt plötsligt uppbackad mellan två psalmböcker...
Herrans tukt och förmaning hade gjort honom rak i ryggen!

Till sist avslutade vi med bön och sång.
Psalm 261 djupnade med de välkända orden:

TACK MIN GUD FÖR VAD SOM VARIT
TACK FÖR ALLT VAD DU BESKÄR... vänta nu.. Är det trädgårds-saxen igen?!

Det blev ju fint!

De bästa hälsningar från eder bibelstudieledare,

Helene F Sturefelt,
- som fotograferade klotter och en sprucken tågruta på resan hem.

Det är genom sprickorna Guds ljus lyser igenom bäst...



söndag 12 februari 2017

BOOSTA DIG I NÅDEN - Martin Modeus

Snö vid brobågarna.


Medan jag har varit i Östergötland så har vintern bakat in hela Blekinge och Skåne med vitaste bomullssnö.
Jag böjde mig ned och kände på denna mjuka, kalla nederbörd som är så vacker.
Ska jag rulla en snögubbe? Nej, inte själv! Det går inte.

Trist.

Men jag skulle behöva styrka mig med lite vinterlek! Boosta mig själv, som det heter, putsa på mitt varumärke...

Nu ska jag återge ännu ett av föredragen från pilgrimsteologi-dagarna i Vadstena.
Jag läser i mina anteckningar och delar orden såsom jag uppfattade dem, med foton från Ljungaviksbron i Sölvesborg.
Dess valvbågar blir alltmer berömda... och får nu hjälpa till att predika!

Bro-bygel.


Det är nuvarande biskop Martin Modeus i Linköping som talade över ämnet:

I RÖRELSE, VARIFRÅN OCH VART?

Det låter som en paradox:
- Kyrkans grundrörelse är att stå still... I nåden!

Vi behöver inte gå tillbaka till gamla tider för att hitta inspiration till dagens arbete. Det räcker att återvända till denna fasta grund:

Nåden.

Alla rörelser stelnar. Alla organisationer fastnar.
Kyrkan får bottna i sitt eget budskap om nåd. Inte prestationer.
Om vi drar det till sin ytterlighet så kan man säga att om själva Tron blir en prestation, ja då behöver vi inte tron!

Martin Modeus citerade Luther:

- Om vi skulle kunna uppfylla alla bud, så skulle ju äran tillfalla oss själva och denna vår prestation.
Och då blir det fel.

Var inte rädd för "det lilla" - det kan vara tillräckligt bra så länge du använder "det lilla du har" och ärar Gud med det.

Större än du tror.


Mina tankar försvann iväg en stund... och jag tänkte på min ukulele. Den är det minsta av stränginstrumenten, den strängaste av dem alla... och jag är förälskad i detta fina lilla instrument.
Inte kan man väl ära Gud med en profan liten ukulele?

Jodå!

I en av de mest kokosdoftande Honolulu-sångerna står det så här:

"Vid stranden av Hawaii, står en palm så fin och svajiig,
min grav skall bäddas när jag en gång dör, en gång dör, en gång dör.
Se'n i himlen in jag träder, klädd i sida vita kläder
En sång till ucke sjunga änglarna i kör!"

Nej, jag kan verkligen inte uppfylla alla Guds bud, men jag kan ära Gud med den spelglädje jag har på detta fyr-strängade speleverk!

Min vän.


Tillbaka till Vätternkyrkan i Vadstena. Martin Modeus lyfte fram det klassiska argumentet mot nåden:

- Ni kristna kan ju "synda på nåden" - det är bara till att be om förlåtelse på söndagen för det man gjorde på lördagen...
Vad svarar man på det?
Nej, naturligtvis är det inte så. Att be om förlåtelse handlar om uppriktig ånger och vilja till förändring.

Hur skaffar man sig frihet om man känner sig trängd av Gud? frågade han.
Synden verkar ju så rolig och Gud är bara arg... Nej! Vänd på perspektivet.

Det är självupptagenheten som är den stora synden i livet.
Egot är i centrum, inte Gud Det är en tragedi med detta bakvända fokus. Det är inte en anklagelse, snarare en inbjudan till fokusbyte.

Kyrkan är en del av samhället. De mänskliga mekanismerna finns överallt, hos oss också förstås.
Men då kallar vi det "andlig självupptagenhet" och "kyrklig inkrökthet".

Skenhelighet?


Det var bra av biskopen att våga erkänna detta, men vi ska inte klandra varandra utan söka medkänslan för varann.

Hm, det är inte så lätt att sticka hål på en bubbla av andlig självupptagenhet, tänker jag. Där gömmer sig Egot under en mantel av fromhet och missriktade böner.
Eller "Så har vi aldrig gjort innan". Tänk om lärjungarna sa så till Jesus när han uppstod...

Upp! Stånden.


Modeus påminde oss om Magnus Malms ord:
- Vi offrar vår mänsklighet idag inför vår tids avgudar. Visst finns det mänskooffer i vår tid.

Varför förfasar vi oss över det när vi läser gamla texter, tänker jag.

Nöden efter Nåden, sa Martin.

Nu kommer tre punkter som handlar om vår tids varumärken, som håller på att äta upp själen.

1. Boosta dig själv.

Du själv har ansvar för att skapa dig själv. Vår tidsanda kräver av alla att man skall "boosta sig själv".
Skapa ditt eget varumärke! Hitta din nisch och var unik.
Det är ett mycket tungt ansvar...

Kyrkans tal om att vara unik har en helt annan ingång.

Reklamens mänskosyn trycker på att var och en skall vara sin egen gud.

Eller som ateismen säger:
- Gud är människans avbild...

Vem avbildar vem?


2. Missnöjets människa.

Vår tid talar hela tiden om utveckling. "Nöj dig inte". Men är det utveckling?

Reklamen skapar ett ständigt missnöje.

- Köp vår produkt! Beceause you are worth it!

Detta är nöd. Inte nåd.

Målet är andra människors beundran, där scenen har bytt plats med altaret...

Nöd. Inte nåd.


3. Värde contra kostnad.

Allt som har ett värde har också en kostnad.
"Klicka på länken så får du det gratis..." Utgångspunkten är att vi blir lurade.

Och vi luras att tro att ju högre kostnad en vara har, desto större är dess värde.

Det kan vara tvärtom!

Martin Modeus tog ett exempel från ett varuhus där man sa: "Vi ska 'prisa ut' den här varan på marknaden!
Varan i sig var omodern, ja den kanske rent av var riktigt dålig. Värde-lös.
Ju sämre kvalitet, desto mer ökade varuhuset priset...

De gjorde en vinst istället för en förlust!

För att kunden blandade ihop värdet med kostnaden.

Kostnad och värde är inte samma sak.

Nu tillämpade Martin detta ekonomispråk in i vår teologiska värld. Eller mänskliga.

- Var finns nåden i detta sammanhang? I värdet eller i kostnaden?

Jag hann tänka flera tankar innan biskopen själv svarade.
- Nåden finns i värdet, inte i kostnaden, sa han.
- Men för att ge oss nåden dog ju Jesus på korset för oss alla! tänkte jag, är inte det en enormt dyr kostnad??

Jämför igen: "Klicka på länken så kommer nåden gratis...."

Visst, vi vill gärna ha gratisvaror. Men om de är alltför gratis, tappar de i värde...

Om nåden är "gratis" - vilket den är - har den lågt värde då?
Är det bättre om nåden är dyr? Och svår att få....?
Vår tidsanda rör till det.

Hur mycket?


På hebreiska heter NÅD = chäsäd.
Som substantiv betyder det "båge". Som verb betyder det "böja sig ned" (i vänlighet och förbarmande).

HERRE, UPP TILL HIMMELEN RÄCKER DIN NÅD
OCH DIN TROFASTHET TILL SKYARNA. 

HUR DYRBAR ÄR INTE DIN NÅD, O GUD!
MÄNNISKORS BARN TAR SIN TILLFLYKT UNDER DINA VINGARS SKUGGA.
Psaltaren 36:6

Vi behöver motbilder till samhällets bilder och krav på oss.
Vi behöver bilder som befriar oss till att vara dem vi är - för mig är det Kristus, ikonen av Gud, betonade biskop Martin, och fortsatte:

Nåden är Guds rörelse! Inte min rörelse... Stå still, människa.

Vi rör oss mot Kristus -  men han är redan hos oss, och även hos vår medmänniska.

Gjorde Gud det?


Bibeln är vår viktigaste källa, där är rörelsen en dialog med Ordet, ett samtal med Frälsaren.
Han tog ett välkänt exempel.

Den förlorade sonen hade inte levt upp till sin bild av "sonen".
Han byggde sitt varumärke med hjälp av pengar och ett stort ego. Tills rikedomarna var slut.

Han kom till insikt att enda möjligheten att överleva var att återvända till sin pappa.
Vilken förödmjukelse...
Den förlorade sonen såg förödmjukelsen som en prestation. Han trodde att han skulle vinna faderns kärlek om han förödmjukade sig tillräckligt mycket.

Men pappan lyssnade inte på hans förebråelser. Han såg på sin pojk med kärlek - med nåd - och ställde till med fest för att han var återvunnen.

.. att inte ta emot kärleken.


Föredraget avrundades med några mycket viktiga meningar om just Förlåtelse.

När lärjungarna frågade Jesus hur många gånger de skulle förlåta dem som gjort orätt mot dem, svarade Jesus:
- 7 x 70 gånger!
Lärjungarna var bara upptagna med sin egen "förlåtelse-prestation" och hade nått sin gräns.
Deras synd var självupptagenheten. Där har vi den igen.

Jesus svarade med himmelens röst. 7 x 70 är fullkomlighetens tal.
Så kan bara Gud förlåta... Det kan aldrig vara vår prestation!

Rörelse i stillhet...
Guds rörelse är till oss, innan vi själva ens har rört oss.
Här visar dopet av spädbarn tydligare vad nåd är, än vuxendop.

Kunde vara kyrkvalv.

Jag hoppade högt när han ställde frågan:

- Talar vi för mycket om förlåtelse i kyrkan?
Ja, det gör vi.
Relationen till Gud har gått sönder, men är ju läkt i Kristus. Vi lever i nåden!

Alltså kan man säga att i kyrkan behöver vi inte förlåtelse på det sättet längre - den stora uppgörelsen sker ju i början av omvändelsen - NU LEVER VI I NÅDEN!

Tack! Tusen tack!
Nu blev det sagt. Detta har plågat mig i många år och jag har aldrig riktigt kunnat sätta ord på det.
Jag är ju försonad med Gud och lever i gemenskap, då behöver jag inte denna ständiga syndabekännelse.
Vägen är mycket kortare nu. I nåden!

Nåd-båge.


Eller som det står utifrån Gamla Testamentets perspektiv:

DÄR SYNDERNA ÄR FÖRLÅTNA BEHÖVS INTE LÄNGRE NÅGOT SYNDOFFER.
Hebreerbrevet kap 10:18.

Nu var jag riktigt trött och uppfylld.
Mitt eget varumärke som pilgrim sa mig att nu gällde omedelbar tystnad och återhämtning!
Och jag kan inte sitta still en sekund längre!

Ut i friska luften. Rör på fläsket. Styrk dig med snö.
Böj dig vänligen ned och ta på dig skorna.
Lyft sedan blicken och se hur Herren Gud spänt sin nådesfulla båge över hela himmelen!

Tack Martin Modeus för ditt boostande föredrag!

Båg-styrig.


Böjliga hälsningar från Helene F Sturefelt,

- bågfotograf, brobyggare och reklamhatare.

STURELLAS DADELKAKA

Färska dadlar.


Man öppnar skafferiet och tittar in. Man är sugen på något, nu när alla julkakorna är slut - till och med lussebullarna i frysen är uppätna!

Man söker längre in i skafferiet. Man hittar en oöppnad ask med dadlar. Oj, vad kan man ha dem till?

Sturella beslöt sig för att hitta på en kaka.
En skvätt kallt kaffe fanns kvar från gårdagen. Och en gammal julmust...

Nu ska vi se.
Välkomna till Halv Tre Hos Mig... Här ska bakas!

Skärp dig.


Det ligger tre lager dadlar i asken. Ta det översta lagret. Det blir ca 20 st.
Kärna ur dem och lägg dem i en skål med hög kant.

Mixa dem med 1 dl kallt kaffe.
Om det blir för tjockt - häll i en skvätt julmust. Jodå, Det blir så bra så.

Vispa 2 ägg med endast 1 dl socker. Vispa lätt och fluffigt en stund. För hand.
Ta inte elvispen om du inte behöver det.
Låtsas att du är på gymet.

Smält 50 g smör - eller mer om du vill. Ta i några matskedar kokosfett, det är bra!
Man hittade en gammal blockchoklad också... Bryt i några bitar och låt dem smälta med i det solskensgula smöret. Varför inte ta halva paketet? Det är dumt att spara på chokladen!

I en annan skål blandar vi de torra ingredienserna:
2 dl vetemjöl. 1 dl havregryn. 2 msk kakao. 1 tsk bakpulver.

Kallt kaffe. Redan uppdrucket.


Nu ska vi se... har vi allt?

Hoppsan, där står en skål med julens icke uppätna nötter... Suck, varför köper man sånt?
Det är lika bra att ta en stund ock knäcka, skala och mala.
Sätt igång!
Sturella fick ihop ca 1 dl färdigmalen hasselnötsmassa.

Om du rent av har plockat dina nötter själv så är de inte besprutade. Kanske kan dina vänner som i vanliga fall inte tåler nötter, tåla dessa.


Tåler inte.


Blanda ner ihop allt, lugnt och fint.
Smaka på smeten att den säkert är god. Men smaka inte för mycket!

Smörj och bröa en form. Jag tog kokosflingor denna gången.

Grädda i ugn ca 30 min, 175 grader.
Känn med sticka att den är torr i mitten.
Din ung kanske kräver mer tid. Eller mindre.

Eget omdöme är det bästa receptet!

Färdig.


Denna ljuvliga dadelkaka skulle jag vilja bjuda jungfru Maria på.

Det finns gott om dadlar i Bibeln.

I vår religionsdialog har våra syriska vänner berättat att Maria födde Jesusbarnet under en dadelpalm... enligt deras tradition.

Dadlar var det första hon åt efter förlossningen - och blev ordentligt styrkt av sötman och mineralerna.
Ja, varför inte?

Nu tänker jag styrka mig med Sturellas dadelkaka!
Och av dem som blir över - det är ju två lager till - blir en en ny kaka nästa vecka.

Resten lindar jag bacon runt och steker...
Men det känner mina muslimska vänner inte till...

Kärlek till er alla.


Pax et Bonum.
Frid och allt gott!

Helene Sture Dadelfelt,

- sockerbagare i kulisserna och med vispgrädde i mustaschen.

lördag 11 februari 2017

FRÅN PILGRIM TILL PILGRIM - Martin Lind

Pilgrimsteologidagar i Vätternkyrkan.


I dagarna tre har vi firat att pilgrimslivet levt återuppståndet i 20 år!
Det var föreläsningar och ballonger, seminarium och tårta.
Nya och gamla vänner och vandrare möttes igen och delade erfarenheter.

Vadstena pilgrimscentrum bjöd åter in till teologidagar då vi fick fördjupa oss i vandringens varför...

Jag är mycket trött av alla intryck, men ska försöka dela med mig av ett av föredragen.
Det är Martin Lind, f d biskop i Linköpings stift, som entrade talarstolen och gav några goda ord kring hur pilgrimsvandrandet påverkat honom.

Svensk och dansk pilgrimspräst.


Många uppskattar hans 16-åriga biskopsgärning, särskilt de årliga vandringarna ut i Europa med ca 200 ungdomar varje sommar, med motivet att lära känna andra kristna ungdomar från olika kyrkor. Bönen förenar.

Martin Lind inledde med att berätta hur svårt det var i början att få gehör för dessa tankar.
Förtroendevalda och kyrkfolk tvekade.
Är inte pilgrimsvandring katolskt och medeltida?

Men med ett inkluderande arbetssätt lyckades han få till stånd att Sveriges förste pilgrimspräst anställdes, Hans-Erik Lindström, som efter 20 år bokstavligt talat fått Sverige på fötter!

Tack! Tjugofalt tack!

Pax och tax, nej tack menar jag.


Som den goda organisatör han är, kommer här åtta punkter om pilgrimsvandringens insida, såsom Martin Lind uppfattar det, och såsom jag hade förstånd att skriva ned det...

1. Pilgrimsvandring i GUDS NÄRVARO ÄR EN STÄNDIGT PÅGÅENDE FÖRVANDLING.

Liv innebär alltid förändring.
Det är både attraktivt och svårt.
Man kan titta på sina händer och upptäcka nya, bruna åldersfläckar... Det kan kännas hotfullt.
Livet tycks aldrig vara stabilt.

Motsatsen är cement, som är hårt och dött.

Martin Lind är 70 år, men still going strong! Oavsett sina händers mönster...
Mina ser likadana ut.

Pilgrimsvandringen påminner om detta kusliga.
Men den återkommande bönen och mässan i vandringen hjälper till att att stå ut med detta föränderliga tillstånd.

Förändringen är ju inom ramen av Guds närvaro!

Och ingen av oss är på samma plats hela tiden, varken i tankarna eller med kroppen och alla de celler som hela tiden byts ut.

Aldrig stilla.

2. Pilgrimsvandringen påminner hur KYRKA OCH BIBEL ÄR UNDERORDNAT DENNA FÖRÄNDRING.

Men, det förändras väl inte?
Kyrkan och Bibeln är väl konstant?

Jo, även dessa två storheter existerar under förändringens villkor.

Varje tid behöver göra en ny översättning och tolkning av Ordet. Det är inte en svaghet utan tvärtom en styrka!
Vi kan se det så att Gud öppnar Ordet för oss på nytt och på nytt, hela tiden.
Djupet är oändligt.

När vi ber Herrens bön så betonar vi orden olika för varje dag. Vissa dagar fokuserar på det dagliga brödet, andra på att inte behöva prövas mer... och så vidare.

Men Gud är väl oföränderlig?

Ja. Och nej. För vårt mänskliga perspektiv byter Guds nåd ständigt skepnad. Varför då?
För att kunna nå oss var och en! Livet är inte statiskt och inte vi heller.
Gud är följsam mot oss.

Risken i det statiska är att det dör. Både vi och livet.

Gud skapar i varje tid - och ingen av oss kan gå tillbaka! Inte Gud heller.
Rörelsen är ständigt framåt.

Bakåt... bak och fram. Framåt!


3. Jag pilgrimsvandrar med min JESUS-TRO OCH BEJAKELSE AV DET MÄNSKLIGA.

År 451 hölls ett stort kyrkomöte i Kalcedon då det fastställdes att Jesus verkligen var "Sann Gud och sann människa". Ingen del är större än den andra. Det är 100% av båda essenserna.

Med ålderns mognad upplever Martin Lind att det mänskliga hos Jesus blir allt viktigare.
Det är det mänskliga som visar det gudomliga!

Det är när vi söker det sant mänskliga som vi kan finna det sant gudomliga.
Inte tvärtom...

Han tog ett exempel hur kampanjen för Brexit utfördes i England.
Martin Lind har varit biskop där några år och såg processen på nära håll.
Kampanjen bedrevs med lögnaktiga statistik-siffror. När detta uppdagades sa politikern:

- So what!

Sanningen spelade ingen roll. Han drev igenom sin vilja med alla medel. Han är nu utrikesminister...

I det sant mänskliga finns inget osant, falskt eller lögnaktigt. Varje lögn är ett brott mot kristen tro!
Vi behöver protestera mycket mer högljutt mot vår tids lögner, betonade Martin Lind.

Kyrkan får inte vara lika stum som den var under 1930-talet då nazismen härjade.

Inte stum. Talande tystnad.


4. I pilgrimsvandringen LEVER JAG MED MIN DÖD OCH DÖDSRÄDSLA.

Målet för vår vandring är oändligt viktigt.
Att bara gå utan mål är meningslöst för mig, sa Martin Lind och gick emot Karin Boyes ord att "vägen är mödan värd".

Nej, som kristna lever vi vårt liv med ett tydligt mål, och det är himmelen.

Varje pilgrimsvandring går ju från kyrka till kyrka.
Vid dagens slut kommer vi fram till nästa kyrkport, som då blir en symbol för den himmelska porten.

Ofta går vi tre varv runt kyrkan, för att riktigt landa vid målet, gärna sjungande.
Och sången tas emot av kyrkvalven... och innesluter sången i den himmelska närvaron.
Det är stort!

Månsken över Klosterkyrkan.


Vi ska inte skuldbelägga dödsrädslan. Den finns där. Det är mänskligt.
Våga känna känslan.
Annars kan det bli ännu ett krav... att jag ska klara av detta också - att vara Stålmannen inför döden.

En kollega och vän till Martin Lind - Per Frostin - dog tidigt i cancer. Jag minns det under mina egna studieår i Lund vilken förstämning det blev då.
Men han sa den sista dagen:

- Sjung mig in i himmelen!

Detta är målet för både pilgrimsvandringen och livets vandring:
- Lovsången till Guds ära.

Här, nära.


5. KYRKANS ENHET BLIR TYDLIG i pilgrimsvandringen.

De olika samfunden smälter ihop. Kyrklig tillhörighet försvinner. Vi blir Ett under vandringen.

Många har erfarit att i pilgrimsvandringen så ligger enheten dold, men vi vandrar alla i dess anda.

När påven Franciskus kom till Lund förra året markerade han att det är mer som förenar oss kristna än vad som skiljer oss åt.
Resultatet av detta möte är att det i Lund varje lördag firas en gemenskap vesper i Lunds Domkyrka, alternativt St Thomas Kapell som är katolikernas kyrka.

Anna Alebo, pilgrimspräst i Lund, intygade detta, vilken enorm längtan efter gemensam bön som nu blivit förlöst!

Påven bad ju offentligt om ursäkt för sina företrädare genom tiderna, där man förlöjligat och missförstått varandra, katoliker och protestanter. Detta är ännu större!
Vi rör oss ständigt framåt.

Vi är ett.


6. Pilgrimsvandringen är SLÄKT MED DEN HELIGA MÅLTIDEN.

Det är så fint att höra en teolog, lärare och biskop berätta personligt om tron, särskilt om det som varit svårt att ta till sig.
Det är så märkligt, för mycket av det Martin Lind säger är även mina erfarenheter, som om det vore ett karbonpapper oss emellan.

Han berättar:

- Nattvarden betydde ingenting för mig som 14-åring, trots att jag hade stora förväntningar som konfirmand på min första nattvardsgång. Ingenting "hände"...
Det tog tid för mig att växa in i nattvardens mysterium.

Som prästson hörde han måååånga predikningar, och för en ung grabb blev det för tråkigt.

- Jag vill möta Gud, inte bara lyssna på ord...

Men brödet och vinet i nattvarden var det som var "hållbart" när predikningarna inte höll måttet.

Även jag har sakta vuxit in i nattvardens djup.
Livet är inte en sträcka från punkt A till B, tänker jag, utan mer cirkulärt där situationer upprepar sig.
Nattvarden är en sådan upprepning, som djupnar för varje gång jag står där med utsträckt hand.

Eller som Martin Lind sa:
- Nattvarden sammanfattar mitt liv. Det kan inte motsägas eller falla.

Måltid.


7. Pilgrimsvandringarna för mig är SOLIDARITET MED NATUREN OCH MÄNSKORNA.

Pilgrimsvandringarna är i samma anda som den gröna miljörörelsen.
Vi går varsamt på jorden i en natur som är så oerhört generös.

Gud har olika tempo att närma sig. Och vi har olika tempo att närma oss Gud.
I vandringen hittar var och en sin rytm.

Vandring till "vingården".


8. Vi pilgrimsvandrar till LIVETS SKÖRASTE SKIKT OCH MÖTER DET STÖRSTA.

Min tanke försvann iväg en stund under föredraget. Jag tänkte på hur påträngande kroppens behov blir under en vandring.

Det är för varmt och svetten lackar. Kläderna blir fuktiga inifrån.
Det regnar timme efter timme... och kläderna blir blöta utifrån.
Det blåser och är kallt, kilometer efter kilometer. Benen blir stelare och stelare.
Och man behöver gå på toaletten, mitt på slätten...

Så utsatt man är!

Åh, en påse!


Martin Lind poängterade att det sköraste faktiskt kan vara det starkaste. Men hur då?
Det verkar vara en motsägelse med tanke på hur brutal världen ser ut...
Man kan verkligen ifrågasätta det Jesus säger:

MIG ÄR GIVEN ALL MAKT I HIMMELEN OCH PÅ JORDEN...
Matteus 28:18

Men denna verkliga makt är dold.
Det handlar om den omsorg Jesus hela tiden visade.

Den makt som dödar är ingen "makt" - vi kan leva utan den.
Men omsorgens sanna makt kan vi inte leva utan - inte en enda dag!
Då går vi under.

I vandringen tillsammans är vi sköra; hungriga, törstiga, trötta, ledsna... och får möta varandra med omsorg:

- Jag har en brödbit över... vill du ha lite vatten?

Min skörhet möts av den andres styrka.
Denna omsorg är det största.

Amen!

Ballongsnopp.


Vandringens varför är - därför då kan Guds omsorg bli tydlig, genom oss, tänker jag.
Det sant mänskliga blir avklätt och fördjupat, precis som Jesus som avstod all himmelsk härlighet för att bli en av oss.

Jag blåser upp min ballong med luft som är fylld av helig Ande... Den lägger sig i fönstret, åker ned under bänken, sätter sig på väggen, tills den till slut smäller...
När mitt jordeliv är färdigt och mina vandringsskor står kvar på skohyllan, då är jag fri!

Och med jubeltoner förenas jag med alla som gått före, i en evig lovsång som aldrig tar slut.

Från.. och till himmelen!


Pax et Bonum.
Frid och allt gott!

Helene F Sturefelt,

- vandrare i Blekinge, amatörfotograf och ballongälskare!