KVINNOR PÅ SWEDEN ROCK

Det finns några.

Det är verkligen en extrem mansdominans bland hårdrockarna.
Ungefär som det var i kyrkan förr i tiden...

Männen vill ha sin arena för sig själva, men gärna med kvinnan som stöd och support.

När jag googlade på ordet "hårdrock" fick jag först upp följande:

- Herrockar.
- Rockar för alla tillfällen...

Visst.
Jag skrattar fortfarande så mina solsönderbrända läppar spricker!

Munk-rock.

Jo, nog finns det rockar, och rock, för alla tillfällen. Men inte för alla personer.

En som försökt ändra på detta är Emelie Draper.
Hon är 23 år och bor i Malmö. Därifrån och via tidningen "Aftonbladet Hårdrock" städar hon upp i denna musikgenre..

Bort med sexism, rasism och homofobi.
Läs hennes hemsida!

http://hardrockmotrasism.blogspot.se.

Emelie Draper.

Sweden Rock förstärkte mansdominansen i år genom att flörta med de motorintresserade...

Gamla fina bilar, motorcyklar och ett uppvisningsnummer som ångade bensin fick männen att flockas.

Vi kvinnor stod bredvid, någon var försäljare och en tredje var pynt på mopeden...

Sweden Motor Rock.

Föreningen "Jämställd festival" (det finns föreningar för allt) har räknat ut hur många procent av akterna som var kvinnor.
Jag har försökt lyfta fram de fyra band som spelade på SRF, men vet ju att det är som det är.

Martin Forssman, vice VD och bokningsansvarig på Sweden Rock menar att det inte är mycket att göra någonting åt.

- Det är bara att titta på hur verkligheten ser ut, säger han. Det finns bara ett fåtal kvinnliga musiker i denna genre.

Mans-rock.

Det är sant.

Men varför är det så?
Det löser vi inte här och nu, utan jag konstaterar att "damrock" ännu bara är små koftor...

Men ack så bra!
Tummen upp för MAIDA VALE, FRANTIC AMBER, SIRENS och, vad hette det 4:e bandet? Var det DELAIN?

Rosa balans.

Tummen upp även för Louise Lindén som ställde bevakande frågor om miljötänkandet på festivalen.
Live Green borde ha ett litet tält där.

Tänk att man kan göra kläder av gamla sopsäckar!
Men vad skulle man kunna sy av plastflaskorna...?

Live Green's drottning.

Vad ska herrocken, jag menar hårdrocken stå för?

Emelie Draper svarar:

- Att ställa sig utanför systemet med alla samhällsnormer såsom rasism, sexism, homofobi, funkofobi med mera.

Men plötsligt har hårdrocken plockat upp det. Det är helt sjukt. I den lilla undergroundscen  som jag rör mig inom är det nästan coolt att vara nasse. Det är så j-vla äckligt!

Face your fear, accept your war, destroy and conquer them.

Inspelningen av "Så mycket bättre" har just startat.
Andreas Kleerup kom direkt från det kvinnofattiga Sweden Rock, till Gotland.

- Jag hängde med Tommy Lee i Mötley Crue, berättar han, fortfarande med festivalbandet runt handleden, och med Meshuggah, världens bästa band.

Balansen är betydligt bättre i denna lilla gotländska mini-festival, där Miriam Bryant, Lisa Nilsson, Jenny Berggren och Leiva Wanger är de kvinnor som deltar bland de onämnda männen.

Fast, är det inte skönt att gå runt och frossa bland alla coola män på SRF?
Vad säger ni, väninnor?

Passa er!

Jag tänker på Dam-fotbollen som just nu tar allt mer plats.
Tjejerna spelar inte längre på bakgården utan får bästa sändningstid, såsom igår.
Då spelade Sverige mot Nigeria.

Jag såg hur Sverige tappade sin ledning mot skickliga Nigeria.
- Tappa inte bollen på mittplan!

Förlora inte era distade gitarrer i dåligt försvarsspel.
Tappa inte trumstockarna i brist på goda anfallare.
Tro inte att det bara finns en boll och en basist...

Eller bara en lugg...

Det är likadant i kyrkan.

Att vara kvinna och pastor/ präst är sannerligen en högriskfaktor!
Hård-risks-yrke... med alltför stor procent som blir utbrända.

Utmattade av viljan och talangen att alltid ta hand om helheten.
På jobbet och hemma.
I familjen och i kyrkan.

Analyser görs inom olika forum för kvinnor i kyrkan varför det är så här.

Lis Carlander, en fin kollega, säger i tidningen DAGEN den 27 mars:

- Det är viktigt att vi kvinnor reflekterar över vad vi tar på oss för uppgifter i kyrkan.
Vi måste tillåtas ifrågasätta andras förväntningar.
Och bara fokusera på en sak i taget...

Fokus på ?

Endast fyra kvinnliga band på Sweden Rock av totalt 90.

Men i takt med att allt fler mammor tar med sig sina barn till denna festival, kommer nog statistiken att ändras.

Om tusen år!!

Då är det bättre att titta på fotboll.
Och att gå i kyrkan.

Andelen kvinnliga präster i Lunds stift är snart uppe i 50/ 50.
Och som vår kvinnliga ärkebiskop säger:

- Varken kyrkan eller samhället har råd att gå minste om hälften av kompetensen.

Kompetens.

Denna hälsning skickar jag vidare till alla flickor, tjejer, mammor och mormödrar som ännu inte kommit ut som gitarrister och skinnpiskare...

- Låt inte rockvärlden gå miste om er kompetens!


Nästa gång jag googlar på "hårdrock" vill jag se att det första ord som dyker upp är... nej, jag vet inte vilket ord som inte gör det löjligt...

Vi definierar ju sällan "mannen" framför någon företeelse, eftersom mannen är normen.

Men ialla fall, mer Dam-rock till Sweden Rock Festival!

Men se till att ifrågasätta andras värderingar av er, gör bara en sak i taget - och koka inte kaffet! - annars blir ni lika utbrända som vi är i kyrkan...

Och ändå predikar vi utan sladd... unplugged...

Vad är skillnaden?

Elektriska hälsningar till er alla, systrar och bröder,
eder utmattade Helene Sture Tantrock,

- fältrockare och städrockare!

Och skillnaden är....

STYRKAN är skillnaden!

JUDAS PRIEST och JERUSALEM

Solsken i svart.

Hårdrockare är som mörk, bitter choklad - med ljus och mjuk fyllning...

Vid första anblicken av denna festival kan man bli skräckslagen om man inte förstår vad man ser.

Scenerna är enorma. Musiken är stenhård. Och publiken ser livsfarlig ut...
Jag lånar ord från Jonathan Lundberg, som recenserar SRF i Sydöstran idag:

- Om Sweden Rock vore en choklad så skulle den ha ett lite avskräckande yttre och ett mjukt inre, och kanske med lite nötter i... eftersom vi alla tillåter oss att släppa allt vett och sunt förnuft några dagar.

Du har så rätt, Jonathan!

Och jag älskar denna godbit!

Jerusalem på G.

Hur är det nu med prästerskapet på Sweden Rock?

De två som var utklädda till munkar hade somnat i gräset...
Street Church höll till vid vägkorset som vanligt och delade ut Biblar till dem som ville ha.

Karlshamns pingstvänner brukar vara vid campingen - var ni det?
Och resten av oss var anonyma...

Men White Metal höll ställningarna som vanligt på marknadsområdet.
Hoppas ni fick sålt lite go' musik, till Guds ära!

Harmony - kristen hårdrock när den är som bäst.

Det var sista festivaldagen.
Jag inledde med att lyssna det kristna hårdrocksbandet Jerusalem - från Göteborg - och avslutande med Judas Priest, från andra sidan havet.

Kristus contra förrädaren Judas...

Min tro ger mig styrka och glädje, men i detta fall blev det tyvärr just platt fall.
Jerusalem var så efterlängtade, men de levde inte alls upp till förväntningarna.

Konserten var ojämn och oengagerad.

Och det är en mycket trist början att skrika ut:
- Sweden are Sodom!

Jag hade lust att resa mig upp ur den bekväma vilstolen och gå.
Och läsa min Metalbibel istället.

Hälsning från himlen.

Det blev inte bättre av det håglösa mellansnacket.
Några håglösa ord om att "vi religiösa visst kan rocka..." Dåligt!!

Dessutom är vi inte"religiösa..." i betydelsen ett tomt beteende... eller vad det det jag bevittnade på Sweden Stage?

Om det är lika illa ställt i Sverige som i Sodom och Gomorra, ja då skulle det vara totalt moraliskt förfall.
Men så är inte fallet.

Det finns massor av goda, välvilligt inställda människor som gör livet gott för andra.
Både inom och utanför kyrkan!!

Nej, det blir bakläxa för Jerusalem.
Ni förvaltade inte ert arv såsom jag hoppats.
Nästa gång får ni ösa över oss Guds kärlek, nåd och förlåtelse - för det är så jag upplever andan på hela festivalen!


En intressant parentes: de flesta festivalbesökare är förmodligen döpta... och tillhör i så fall det allmänna prästadömet, med rätt att vara en del i Guds rike!

Halvbra. Eller halvdåligt.

Farmar-rockarna TORSSON gav välbehövlig motvikt på Rockklassiker Stage till det tunga artilleriet.

RIOT V öste på över publiken på Rock Stage, som sedan gav plats åt de fantastiska amerikanarna i MOTHER'S FINEST.

Av publikreaktionerna att döma var detta en av de bästa konserterna.

Deras frontkvinna - med blonderat afrohår - utstrålade pondus och säkerhet, de var samspelta och energin hög - allt sådant man vill ha av en konsert!

- God bless you!

Upphöjd ramp för rullstolsfolket. Helbra!

Bakom huvudentrén sågs månen sakta gå upp, och bakom den stora Festival Stage lyste nu kvällens första stjärna - Venus, kärlekens planet...

Jag var "färdigstädad" och skulle äntligen få njuta den sista konserten. Eller snarare; jag fick avbryta mitt städpass på grund av en värkande höft... och linkade av området.

En stund senare satt jag åter igen i den bekväma vilstolen, nu utan ölstinkande kläder, men med sönderbrända läppar och trötta ben.

Jag har betalat med min kropp... och priset var lite för högt. Denna spontana arbetsprövning talar sitt tydliga språk.

Och det gjorde JUDAS PRIEST också!

Ser du stjärnan? Stjärnorna?

Det är mäktigt att få se dem man annars bara kan lyssna på.
Och det känns som man är med och skriver rockens historia medan den pågår. Man vet ju aldrig hur länge de orkar hålla på.

- Det är femtio procents risk att någon av oss dör innan turnén är klar, lär sångaren Rob Halford ha sagt under presskonferensen.

Det får vi inte hoppas!
Men bakgrundsbilderna på äckliga döingar hade ni kunnat besparat oss, tänker jag.
De förstärker inte musiken, det blir bara fånigt.

Borta är den tid då leken med döden gav adrenalinkickar.
Hårdrocken börjar bli seriös.

Inte seriöst.

Glatt överraskad blev jag då JUDAS PRIEST tackade artigt för att de återigen blivit inbjudna till Sweden Rock.
- We know that there have been a lot of great band here before us! sa Rob.

Den ödmjukheten var högst oväntad från några som säger sig tillhöra prästerskapet runt Judas, som förrådde Frälsaren.

Fast vi vet ju att det mesta är maskerad... hårdsminkade chokladbitar med smågrus utanpå... men med mänskovänlig nougat inuti!

2011 års skylt.

I en av låtarna - Love Bites - hörs ljud som av dova kyrkklockor.
Det är häftigt.

Min blick har förlorat sig långt i fjärran.
Jag sitter tänker; hur kommer det sig att när kristendomens förnekare använder sig av domedagsklang, då är det "häftigt", men när de riktiga kyrkklockorna klämtar till väckelse, då lyssnar man inte?!

Vi används som ett tuggummi - när man sugit ut det gottaste, då spottar man ut...
Rannsakan.
Och självrannsakan.

Vad betyder du?

Känner du till Pastor Bob?

Heavy metal-pastorn Bob Beeman i USA är mångas själavårdare på internet.
Stor och tjock och med tatuerade armar undervisar han om satan:

- När du förstår Guds kärlek till dig och hans sanning, då kan du börja se satans lögner.

Satan is the father of all lies. If you believe him, he has cathed you!

Pastor Bob berättar med trovärdig värme om hur vi har all auktoritet i Jesus Kristus över satan.

- Jesus accomplished all this fight on the cross, with forgivness.

Åter igen, som döpta tillhör vi Guds rike, även på Sweden Rock hur tuffa vi än verkar vara, men ondskans makt är besegrad och kan inte ta dig mer.

- This is really good news!

Som kristen är du fri. Priset är redan betalt. Men det kanske Rob Halford redan vet.
Jag vet det!
Därför går jag omkring och ler, och tar emot den vänlighet som strömmar tillbaka.

Min hårdrocks-Jesus.

Starkaste mötet idag var nog när jag stod på knä... och öste slängda ölflaskor i sopsäckar.
En kille kom fram och frågade om han fick hjälpa mig.

- Gärna!

Så fick jag syn på hans vänsterarm... Den saknade hand...

Med sin armstump plockade han skräp och underlättade mitt liv lite, medan jag handfallen (förlåt) tittade på...

Vackert!
En Kristus-figur... värd namnet!

Jag orkar inte mer...

Det som återstod av festivalen var DARKNESS och BEHEMOTH från Polen .

De sistnämnda har rört om ordentligt i "den katolska grytan" som journalisterna Melker Becker och Mattias Lindeblad skriver i sin bok "Mer Hårdrock".

Namnet Behemoth lär betyda monster eller just satan, eller att det bara är extra maffigt fett-fett på amerikansk slang.

Hur som helst, sångaren Nergal, ett namn från mesopotansk mytologi - du måste veta detta! - blev intervjuad av dessa båda en gång, på sin födelsedag...

De undrade stilla om de vågade sjunga "Ja, må han leva" för en satanist..
Historien förtäljer att Nergal såg både förvånad och lite rörd ut, eller nåt...

När de drog igång den avslutande konserten satt jag redan på bussen hem.
Den kaosartade ljudmattan med välsynkroniserat headbangande behövde jag inte uppleva.
Inte heller deras uppträdande som "en enda ondskefull organism".

Ibland övergår den mörka chokladen till att bara vara bitter, på riktigt.

Må Gud bevara oss alla från det.

Kvällsmat!

Kolla nu in pastor Bob Beemans hemsida!
Lyssna på hans fina små berättelser om vår käre himmelske Fader, som söker oss alla, oavsett var vi befinner oss.

https://www.youtube.com/watch?v=qWj5OfEwS5g


Till sist.
HARDCORE SUPERSTAR lämnade en låttitel hängande i luften som jag också måste slå en retur på:

- Last Call for Alcohol, och We don't Celebrate Sunday...

Jo, vi firar söndagen!
Utan alkohol. Med kallelse till liv, inte död, till uppståndelse, inte förintelse.

Med dessa ord avrundas detta inlägg, med en kopp varm choklad...

... med lite lite lite pyttelite Jamaica Rum i...
Men säg inget till prästerskapet.

Just det.

Godnattkram från en i prästerskapet kring Jesus Kristus,
Helene F Sturefelt,

- chokladälskare.

NATIONALDAG SWEDEN ROCK

Nationaldag på Sweden Rock.

Sweden Rock är en monokultur för alla oss som älskar hårdrock.
Vi tycker samma. Och är överens.

Inte ens med lite öl innanför det tatuerade skinnet får folk att bråka.
Vi är en som en stor och brokig familj...

Skål!

Men hur uppfattar andra detta skinnklädda spektakel?
Tänk om en arab skulle vara här... en syrisk krigsflykting... med islam i bagaget...

Hur i all sin dar skulle han tänka kring hårdrockarnas Mekka i Norje?

Följ med på Nationaldagsfirandet på Sweden Rock, så ska jag ge dig en annorlunda infallsvinkel.

Jag tar på mig lösmustaschen...

Rygg-skägg.

Just det, det var MUSTASCH och Ralf Gyllenhammar som fick äran att kl 12.00 inleda firandet av Sveriges nationaldag.

Först lite skrål och vrål så att alla vaknade.
Men sedan klingade de välbekanta ishockeytonerna  fram, Du gamla du fria, du sportnördiga nation...

Nej, förlåt.

Men vår nationalsång är så intimt förknippad med sportsliga evenemang att vi har glömt vad vi sjunger.
Och varför.

Ralf Gyllenhammars Mustasch.

DU GAMLA, DU FRIA, DU FJÄLLHÖGA NORD.
DU TYSTA, DU GLÄDJERIKA SKÖNA.

JAG HÄLSAR DIG VÄNASTE LAND UPPÅ JORD,
DIN SOL, DIN HIMMEL, DINA ÄNGDER GRÖNA!

Även det syriska landskapet innehåller dessa ingredienser - tysta berg, böljande gröna dalar och gul sol mot blå himmel...

Men nu krigar maktgalna män sönder och samman sitt land...

... vilket våra kungar också gjorde på 1600-talet, då Sverige var som störst.

Gränsen slingrade sig genom Finland, Baltikum, Polen, Danmark och Norge.
Vi var Norden.

Suddigt men sant. "Du tronar på minnen..."

DU TRONAR PÅ MINNEN FRÅN FORNSTORA DA'R,
DÅ ÄRA DITT NAMN FLÖG ÖVER JORDEN.

JAG VET ATT DU ÄR OCH FÖRBLIR VAD DU VAR,
JA, JAG VILL LEVA, JAG VILL DÖ I NORDEN!


Alla nationer vill minnas sin storhetstid.
Men få vill tänka på hur mycket blod det kostat...

Och jag har svårt att sjunga med i denna vers 2.
Jag vet att Sverige inte alls är och förblir vad det en gång var!
Gränser har krympt och unioner upplösts.

Vems jungfru är du?....

Men jag gillar det gränslösa Norden - vår nationalsång är faktiskt inte särskilt nationalistisk!
Därför kan den liksom inte kidnappas av snäva nationalister, tänker jag i triumf.

- Ett fyrfaldigt leve för Sverige och konungen! ropade Ralf med mustaschen.
- Hurra, hurra, hurra, hurra!!

Krigsflyktingen log stilla och drog in den lugna stämningen.

Inte ens när Gyllenhammars gäng drog igång baskaggarna kunde lugnet rubbas.

Lilla fina Sverige.

Dagen gick.
Tempot steg. Alkoholhalten ökade.

Men inte ett bråk!

Securitasvakter, Röda Kors-personal och Polis konstaterar att det varit den lugnaste festivalen på många år.
Och ändå har totalt 50.000 personer rört sig i området!!

- How is this possible?? utbrast araben.

Och bland alla möten av människor fick jag höra den här analysen:

Stolt.

I vårt land Syrien är detta helt omöjligt!!

För det första får vi inte dricka alkohol offentligt.
Och om vi ändå gör det, kan vi inte hantera det, utan en enda blick för mycket utlöser bråk direkt.

För det andra bygger vår kultur på aggressivitet.
Det blir lätt slagsmål, och man hämtar förstärkning från släkten...

Men här går ni runt, a little bit drunk, but without any trouble! In peace. Smiling to each other!

Virkad krigare.

Arabens analys var att alla som går på SFI, svenska för invandrare, skulle obligatoriskt besöka Sweden Rock, för att se hur man fredligt lever tillsammans, i respekt.

- And let them clean together with us!

Låt alla asylsökanden vara en del i städteamet som håller rent på festivalen.
Det blir bra språkträning och ger god sammanhållning - och nya vänner.

Och det lär oss att lämna vårt gamla sätt att tänka.

- Here we can learn respect and a good attitude to other people.

Vilken intressant och totalt oväntad tanke - Sweden Rock som integrations-arena...!

Integrations-låda.

Sen tjöt Sirenerna.
Inte blåljusen, utan de nordiska rockarna THE SIRENS från Norge och Nederländerna.
På Sweden Stage stod dessa spännande musiker och levererade.

En av de få negativa sakerna på SRF är att det är så kvinnofattigt.

Därför konstaterar jag att Sirenernas tre sångare är kvinnor.
Liksom FRANTIC AMBER som inledde dagen på 4Sound Stage.

Jag undvek att skriva "kvinnliga sångare", märkte du det?
För även en man kan vara kvinnlig...

Jordgumma.

På andra ställen i kommunen uppmärksammades nya medborgare genom olika former av ceremonier.

I Sölvesborg hälsades 58 nya medborgare välkomna av kommunfullmäktiges ordförande Viveka Olofsson genom ett diplom som delades ut.

Flaggan i topp för ett Sverige som håller fast vid sina värderingar och sin mänskosyn!
Jordgubbar till alla som visar respekt, utan dolda agendor.

Röd om munnen och varm om hjärtat förbereder jag nu nästa inlägg, om Judas Priest och Jerusalem.
Vilket prästerskap är det starkaste....?

Flaggan i topp.

Himmelsblåa solskenshälsningar från
Helene Sture Arabfelt,

- mustasch-lös.

OPETH, MÖTLEY CRUE och djävulens ackord

Sweden Rock Festival.

Vad tycker OPETH om festivalpubliken på Sweden Rock?
Vad har undertecknad gemensamt med basisten i Mötley Crue?
Och kan man verkligen spela luftgitarr på en hårdrocks-räfsa?

Frågorna är många, men säckarna med ölflaskor och skräp är oändligt många fler...

... liksom tårarna som nu rullar av ensamhet, då 33.000 rockare dragit sig hemåt till sina trista lägenheter och hus.
Isolerade från den go'a svettiga trängseln med andra likasinnade.

Hatebreed.

Här kommer några ögonblicksbilder från dag 3 på Sweden Rock Festival i pyttelilla Blekinge.

Det är inte lätt att få igång hårdrockskänslorna mitt på dagen, men de brittiska rockarna ALESTORM hade inga problem med det!

Iklädd kilt och pirathatt fångade de publiken med pubstinn ölrock.

Sångaren hade en lite medhjälpare i skepnad av en apa, som handdocka...
Den kunde sjunga dryckesvisor... i ett rasande tempo.

Alla var fortfarande talföra - enligt devisen "varannan vatten" - och sjöng med, allt medan vi drog oss vidare mot dagens väntande uppgifter.

Alestorm.

Vi passerade det nyuppbyggda jättetältet som rymmer Rock Klassiker Stage.
På scen hamrade EVERGREY inför en mindre, dock hängiven skara.

För att en så här stor festival ska fungera är organisationen bakom extremt viktig.
Mat, toaletter, säkerhet och renhållning är de fyra hörnpelarna.

Och jag är stolt över att få vara en del i en av hörnorna...

När vi städare kommer åkande i våra oranga västar händer det att vi får både tummen upp och applåder!
Hur ofta sker det på vanliga gråa kontor?

Evergrey.

Applåderar era städare!

Annars fungerar ingenting.
Jag vill inte tänka på hur festivalområdet hade sett ut om inte vi snabbt hade varit där efter varenda spelning och sopat rent...

Ja, vi blev till och med fotograferade av en Hårdrockssight... undrar vad den hette? Någon som vet?

Och här kommer svaret på första frågan, som var nr 3:

- Absolut kan man luftgitarr-rocka på Sölvesborgs Ishockeyklubbs utmärkta räfsor!!

Bäst!

Dock bör man undvika att luft-räfsa...

Bakom oss dundrade DOKKEN från USA, och framför oss hördes sköna toner från MANFRED MANN'S EARTHBAND!

Finns de fortfarande?
Dem hörde jag ju när jag var ett stort barn...

Hur gammal är jag egentligen?

Hm, här kommer svaret på nästa fråga, som var nr 2:
- Jag är lika gammal som Nikki Sixx...

Festivalhjältar.

Av de 90 inbjudna banden är 35 från Sverige.
Och av dessa trettiofem kom flertalet från Göteborg... Heja!
Och några från Stockholm...

Jag hade mycket att se fram emot, och nu var det riggat för OPETH på Festival Stage.

Deras experimentella hårdrock har en lite annorlunda karaktär.

De använder en oregelbunden rytmisering, som åtminstone för mig verkar helt omöjligt att följa - och upprepa nästföljande dag...

Men det filosofiska felsteget att tro att allt man inte begriper bara är en "slump" får vi inte göra med Opeths musik!
Därtill är den alltför intelligent.

Opeth på Sweden Rock.

Och nu till svaret på den tredje frågan, som var nr 1.
- Vad tyckte göteborgsrockarna Opeth om publiken på Sweden Rock?

Ja, inte skrek de en massa stämningsuppviglande "Heelloooo Sweeeeeden" eller anglikanska svärord typ  "motherfucccccker" (finns det ett fulare ord??), nej gör tvärtom:

- Ni är snälla.

Avsäckar.

Det är klart att vi är!
- Vi är snälla.

Vi höll just på att "avsäcka tunnorna" och sätta i nya svarta plastsäckar.
Lyft upp, bind ihop, hoppsan där rann det ut lite sur öl på skorna... Ja ja. Så luktar en festival.


Känner du till "djävulens ackord"?

Det är en dissonans som låter väldigt speciell om du tar tonen C och Fiss.

Tri-tonus.

Detta musikaliska intervall ligger mitt emellan tonikan och subdominanten och klingar lätt obehagligt.

Opeth använder ofta detta skräckfilmsackord i sina låtar.
Vet de själva om att denna "överstigande kvart" på medeltiden var förbjudet i kyrkan?!

När den polyfona musiken kom, gick det inte att göra harmonier med typ C och Fiss...

Trots att jag gillar deras musik kan jag uppleva en märklig trötthet efteråt...

Opeth growlar snällt.

Vi gick vidare i den ljumma sommarkvällen.
En vithårig festivalbesökare hejdade mig och tackade för allt arbete vi lägger ned.

Han lade handen på min axel, men hajade till.
Någonting hände.
Det är bara jag som vet att jag tyst går runt och välsignar alla jag möter... men han upplevde det direkt.

- Vad är det här för energi? sa han handfallen. Han tappade sin öl på marken....

Vi stod så en liten stund... tills hans kompis sa att de måste dra vidare, och min chef sa sammaledes.

- Vänta! Vem är du egentligen?
Jag vill ogärna tala om det, men nu berättade jag kort.
- Och jag går med Gud.

Hans öl låg utspilld, men själen var påfylld.

Plastflaskor. Med procent.

Det finns ett spännande graffittiplank som alla ser när de kommer till festivalområdet.

Även i år hade Erikshjälpen anlitat en sprayburkskonstnär som gjorde ett politiskt budskap av sin konst.

Ett gäng miljonärsrockare står med en burk i handen och tigger...

Allt medan romerna smög runt och olagligt plockade pant ur de tunnor som tillhörde SRF...

"Begging for hope..."

Ni behöver inte mer pengar! Men hopp.

- Halleluja.
Min städkompanjon kallar mig inte vid förnamn utan just detta, "Halleluja", för det var i kyrkan vi möttes.

Vi skrattade och skojade och ropade detta laddade ord såpass, att en kvinna hejdade oss och sa:

- Det är väl lite opassande här på Sweden Rock och säga Halleluja?
- Nej det tycker jag inte! svarade jag, vi är så glada över Guds kärlek. Dessutom är jag kristen.
- Hm, sa hon, jag brukar faktiskt läsa "dagens bibelord"...

Och så fick vi plötsligt läst över oss Psaltaren 23...

HERREN ÄR MIN HERDE
MIG SKALL INTET FATTAS.

HAN LÅTER MIG VILA PÅ GRÖNA ÄNGAR,
HAN FÖR MIG TILL VATTEN DÄR JAG FINNER RO...

Gröna ängar...

... snart är de gröna igen när vi räfsat upp och gjort fint!
Tack okända vän för goda ord till oss.

Vi kastades mellan ytterligheter.

HATEBREED, DOKKEN OCH LUCIFER'S FRIEND tog plats i öronens luftrum.

Kvällens höjdpunkt närmade sig; MÖTLEY CRUE.

Spelar de djävulens musik?
- Nej det är rock. Underhållning. Säger de i en intervju i tidningen Hårdrock.

Men man kan nog med fog påstå att deras skandalomsusade karriär har haft djävulen som förtecken, med överdoser, badande i sprit och ständiga avgiftningar, sex och porrstjärnor, slagsmål och rattfylla...

Vince Neil, MC.

Det vi fick uppleva på Sweden Rock var kanske ett av bandets sista spelningar?

Och Nikki Sixx säger:

- Jag kommer aldrig att spela en Mötley Crue-låt igen så länge jag lever. Så respektlös mot mitt band skulle jag aldrig vara.
Allt enligt Aftonbladets Hårdsrocksmagasin.

Jag tillhör inte de nördiga som håller reda på alla bandmedlemmar, vem som varit med var, och hur de nya konstellationerna fungerar.

Men "risken" är stor att man hör gamla fina låtar i nya tappningar, allt eftersom band splittras och man tar med sig sina låtar till sin nya band-familj.

Mer eld kommer.

Sommarnatten sänkte sig över alla hårdrocksdiggare.
Vi njöt av en bra konsert, utan skandaler, och de varma pyrotekniska effekterna värmde skönt en tröttstädad rygg.

Den guldpyntade sångaren lämnade det hårda bakom sig, och lät den sentimentala "Sweet Home" avsluta, som de brukar.
Allsång, lysande mobiler och en och annan tändare glimmade i kapp med stjärnorna.

Ännu en fredlig dag på underbara Sweden Rock Festival.

Sweet Home.

Ogrymma hälsningar från världens snällaste festival,
Helene Sture Hallelujafelt,

- hängiven hårdrocksräfsare.