JESUS, STIG NED FRÅN KORSET.. ?!

Stig ned... ?!

Det är ännu kallt på nätterna och om dagen kämpar den bleka vårsolen att göra varmt.
Vi befinner oss i Stilla veckan, ovanligt tidig i år.

Snart kommer fyra dagars påskledighet åt alla.

Jag läser texterna ur passionsberättelsen om Jesu väg till korset och ordnar med fastlagsris med ekologiska fjädrar.
För att påminna mig om Jesu lidande - i mitt ställe.

Men jag tillhör en ovanlig skara, ty de flesta tänker mycket ytligt kring påsken.
Jag saxar ur dagens Sydöstran, där panelen säger:

Påskträd i Motala.

Hempo Hildén , rockmusiker, Karlskrona:
- För mig är berättelserna om Jesus sagor.

Stig-Björn Ljunggren, statsvetare, Ronneby:
- Påsken betyder ingenting. Ägg, påskharar och påskkärringar har väldigt lite med Jesus att göra, utan har sina rötter i de hedniska vår-riterna som fanns före kristendomen.

Elin Sandelius, producent, Karlshamn:
- Man kan inte undgå budskapet om Jesu död och uppståndelse. Jag är inte religiös men tycker att påsken blivit alltför kommersialiserad.

Ida-Maria Rigoli, hotellchef, Olofström:
- Inom krog- och hotellbranschen är påsken en hektisk tid. Just nu ser jag fram emot att få vara ledig. Jag är inte religiös.

Per Nilsson, författare, Sölvesborg:
- Det är bra historier, inte mer. Men jag lyssnar gärna på musik som förknippas med påskhögtiden, exempelvis Matteuspassionen av Bach.

Så långt några röster från Blekinge, vilka speglar den allmänna uppfattningen.

Pino-ris?

Med detta som utgångspunkt skall vi nu dyka ned i en uppmaning som många funderat på.
Det är den obotfärdige rövaren på korset som har en konversation med Jesus, allt medan spikarna värker dem sönder och samman.

Både folket och rövaren tycker att Jesus skulle demonstrera sin makt på ett annat sätt:

DE SOM GICK FÖRBI SMÄDADE HONOM OCH SADE:

- DU SOM RIVER NED TEMPLET OCH BYGGER UPP DET IGEN PÅ TRE DAGAR, HJÄLP DIG SJÄLV NU OCH STIG NED FRÅN KORSET.

LIKASÅ GJORDE ÖVERSTEPRÄSTERNA OCH DE SKRIFTLÄRDE NARR AV HONOM SINSEMELLAN OCH SADE:

- ANDRA HAR HAN HJÄLPT, SIG SJÄLV KAN HAN INTE HJÄLPA.
HAN SOM ÄR MESSIAS, ISRAELS KONUNG, NU FÅR HAN STIGA NED FRÅN KORSET SÅ ATT VI KAN SE DET, OCH TRO PÅ HONOM.

OCKSÅ DE SOM VAR KORSFÄSTA TILLSAMMANS MED HONOM SKYMFADE HONOM.
Markus kap 15:27-32.

Läs själv fortsättningen av passionsdramat.
Eller gör som Per, lyssna på Bachs musik.

Spik i foten... Genom fötterna.

Hur ska vi kunna förstå denna händelse? Vi behöver hjälp.

Det är alldeles för lättvindigt att avfärda detta som sagor, som Hempo gör, eller att bara utnyttja ledigheten som Ida-Maria gör.

I alla tider, fram till 1600-talet, hade människan förmåga att tolka de djupa berättelserna till förståelse för det egna livets villkor.

Konsten och musiken var teologins stora stöttepelare. De gav ytterligare dimensioner till dramat mellan Gud och människa.

Och som du ser bildsätter jag detta inlägg med gnuggbilder från kyrkogolvet i Vadstena Klosterkyrka, där gravstenarna också berättar om Jesu kamp, för oss.

Wii lefwe til at döö, wii döö til at genom Chistum ewinnerligen lefwa...

Det som hände på 1600-talet, när naturvetenskapen gjorde sina nödvändiga landvinningar, var att den mätbara vetenskapen ersatte den existentiella vetenskapen.
Detta är vår stora olycka.

Vi behöver nämligen både ock.

Man kan inte mäta existensens meningsfullhet. Inte väga "meningen med livet". Inte sätta en kemisk formel på vad kärlek är. Och så vidare.

Det är alldeles nödvändigt att vi återtar berättelsernas djupa innehåll, annars har vi inga redskap till att förstå livets innersta kärna - inte atomen, utan själen!

Livets innersta kärna.

Teologins bästa vän idag skulle kunna vara Psykologin.

Precis som i förra inlägget ska jag nu använda en händelse ur Åke Högbergs bok "Det vilda i mannen".
Konfidenten "Jonas" kämpar med att bli fri från den känslokalla modern, vilken har förstört hans förhållande till kvinnor.
Jonas upplevelse är att "den onda modern" måste dö för att något nytt - "den goda kvinnan" - skall kunna växa fram.

Psykologen och symbolterapeuten Åke Högberg ber Jonas att blunda och välkomna de bilder som kommer för hans inre blick.

Jag citerar, sid 110:

"Det var en speciell session som var avgörande för att hans sorg skulle kunna bryta igenom.

Det startade med att den vita kvinnan satt med det lilla barnet i famnen, gav det kärlek och uppmärksamhet.
Kungen och drottningen  kom och betraktade scenen, denna gång hade de pappans och mammans ansikte.
Jonas var förbluffad att mamman såg deltagande ut. Då inträffade följande".

Vad ser han?

Jonas berättar vad han ser:

"EN SPÖKBILD PÅ HIMLEN SKRATTADE RÅTT ÅT DE DELTAGANDE MÄNNISKORNA, MEN BÖRJADE SEDAN GRÅTA OCH BLEV TILL EN KRISTUSBILD, MED TÖRNEKRONA.

JESUS GRÄT.
HAN GRÄT MYCKET, HAN GRÄT FÖR BARNET.

PAPPA STOD BAKOM DEN VITKLÄDDA KVINNAN NÄR HON TRÖSTADE BARNET.

JESUS HÄNGDE PÅ KORSET, MED SÄNKT BLICK OCH NEDÅTLUTAT HUVUD.

BILDEN TÄCKTE HELA HIMLEN.

HAN LOSSADE ARMARNA, LADE HÄNDERNA PÅ ANSIKTET OCH GRÄT.
HAN STEG NED FRÅN KORSET OCH GICK GRÅTANDE BORT.

I SLUTET SATT ALLA RUNT BARNET.
SISTA BILDEN VAR ATT JESUS GICK GRÅTANDE BORT."

Vad i allsin dar är detta?
Jo, här ser vi hur vi kan gå in i bilderna, där det undermedvetna gör en identifikation med Jesus själv. Inte som en hädelse, utan som den djupaste förståelse av en smärtsam process.

Identifikation med Kristus.

Säkerligen har denne Jonas hört evangelieberättelserna, precis som Elin Sandelius, och undviker inte dess kraft:

DEN ENE AV FÖRBRYTARNA, SOM HÄNGDE DÄR, SMÄDADE HONOM OCH SADE:

- ÄR DU INTE MESSIAS? HJÄLP DÅ DIG SJÄLV OCH OSS.
Lukas kap 23:39.

Så här tolkar psykologen detta skeende hos Jonas:

"Det var Jonas själv som var Jesus. Spökbilden som skrattade rått var ett försvar.

För att kunna hantera situationen att inte få, tog Jonas på sig martyrrollen "jag behöver inget".
Detta var Jesus på korset.
När hans mamma nu plötsligt ger omsorg, kan Jonas gå ned från sitt kors och istället gråta ut."

Detta säger ingenting om Jesus och varför han gick in i döden, utan poängen här är att bibelberättelserna kan hjälpa oss på många sätt för att nå befrielse.

Fastna inte. Nå befrielsen.

Jag tror att människor i vår tid behöver få möta bibelordet på nytt, men från en annan infallsvinkel.

När de två motsatta tänkesätten kolliderar -den mätbara vetenskapsmodellen och den omätbara existens-modellen - då blir resultatet lätt en osund fundamentalism.

- Jag läser som det står. Är det skrivet, så är det skrivet.

Jo, men vad betyder det? Vi måste alla tolka texten och söka dess förståelse.
Jesus själv protesterade mot den kärlekslösa fundamentalismen och menade att:

BOKSTAVEN DÖDAR MEN ANDEN GÖR LEVANDE.

Bokstaven dödar.

Så.
Varför måste Jesus dö på korset? Märk väl, han blev inte dödad, han blev inte mördad!

Han gav sitt liv.
Jesus för världen givit sitt liv, sjunger vi i psalm 45.

Det är en helt annan sak!

Detta är nämligen den viktigaste delen i Guds frälsningsplan.

Vi har alla problem med döden... att den sätter stopp, och tar vårt liv.
Vi har också stora problem med all ondska som härjar, svek som river i vårt inte, fula anklagelser och grymma beräkningar med hämndens begär.

Tanken är att Gud vill döda allt detta.
Tänk dig då att Jesus tar allt detta mörker på sig i sin egen kropp, och drar det med sig i döden.
I dödsriket tar han makten ifrån dödens herre då han återuppstår, till liv, på den första påskdagen.

Att döda döden...

Det kan man inte göra genom att kliva ned från korset...

Alla dessa uppmaningar, från de oförstående, att Jesus skulle bevisa sin makt genom att lirka sig ur spikarnas grepp och gå där ifrån, är en missriktad längtan att få se ett utbrytar-trix med gudomligt anslag...

Dödar döden.

- Stig ned från korset, så....

Så vad då? Skall ni tro då? Skulle en sådan handling plötsligt omvända de korsfästskrikande människorna till att fromt klappa i händerna?

Knappast.

Jesus uppfyller inte våra trolleridrömmar. Han kittlar inte vår sensationslystnad. Guds son vill inte ha några spektakulära tidningsrubriker.

Hans mission går djupare än så, ja längst ned i syndens svartaste ångestmörker.

Vilken Gud gör det?

Jag är så tacksam över att få tillhöra en Gud som så genomgripande konfronterar kaosmakten.
Långfredagen är sannerligen en God Fredag - the Good Friday!

Kärlekens makt är att våga gå lidandets väg till sin botten.
Inte att ge upp, även om det var nära i Getsemane då Jesus bad att få slippa, utan att be om kraft att visa vad kärlekens väsen är.

Tag denna kalk ifrån mig...

Ja, spökmolnen skrattar åt oss.
Människorna hånar oss och reducerar vår tro till en tragisk saga.

Det är bara det att här blir ett missförstånd till!
En saga är nämligen inte "bara en saga" - den innehåller också nycklar till förståelse vad livet är!

Symbolerna bär existensens villkor.

Detta behöver vi återerövra igen, i konstens form, på teaterns scener och i bibliotekens bokläsande.

Vid ett annat tillfälle ska jag gå igenom hur vi kan förstå berättelserna kring vår gamla asatro, de grekiska gudasagorna och kanske till och med en och annan hinduisk gudinna...

Men det tar vi en annan gång.

Jesus är "nederstigen till dödriket" - inte nedstigen från korset.
Jesus är "uppstånden från de döda" - inte direkt upptagen till himlen.

Stig-Björn har helt rätt i att påsken inte handlar om harar och påskkärringar...

Nej! Vad gör du här?!

Våga nu leva påsk!

Våga ta Skärtorsdagen på allvar - bryt brödet hemma vid ditt köksbord och minns att Jesus sa:
- Tag och ät, för dig utgiven...

Våga vara i Långfredagens rituella slaktande, ja det kollektiva sörjandet över allt som måste dö, i din själ, för att din inre vår ska bli möjlig...

Gå ut och elda på Påskafton och bränn upp allt gammalt som du inte vill släpa på mer, både symboliskt och trädgårdsmässigt.

Och fira Påskdagens uppståndelseglädje med den levande Jesus i ditt hjärta!
Våga tro att detta har hänt, och händer i dig...

.... utan att du ligger på psykologsoffan, utan kanske snarare sitter i kyrkbänken, eller framför TV-gudstjänsterna från Vadstena...

En soluppgång! För dig utgjutet...

Tack käre himmelske Far,

... för att Du nedsteg hit till oss och levde under våra villkor.

Tack Jesus Kristus,

... Du som är utstrålningen från Gud själv, att Du vågade möta döden, och så döda den inifrån.

Tack Helig Ande,

... som gav Jesus livet åter, och är mäktig att göra även oss levande, befriade från syndens slaveri.
Amen.

Min kärlek är korsmärkt, som heliga Birgitta sa.
I skugga av detta mäktiga kors, med kärlek till er alla;

Stig-Helene Sture Påskfelt, på knä i Stilla veckan men med livligt hjärta!

Stig-upp.

JÄRN-HANS o St PATRICK - om mansrollen

Det vilda i mannen.

Vad innebär det att vara man?
Och vem är Järn-Hans?

- Den berättigade kritiken av den gamla mansrollen har haft en förlamande effekt på många av oss, skriver Åke Högberg.

Han är den f d ingenjören som utbildade sig till psykolog, och som senare utvecklade det som kallas "symbolterapi".

Detta inlägg vill lyfta fram en väg till en mer balanserad mansroll, där styrka och känslighet är förenade.

Jag reflekterar utifrån Åke Högbergs bok DET VILDA I MANNEN - VÄGEN FRÅN MAMMA TILL MOGNAD...
Bokförlaget Natur & Kultur 1992, 1996.

Han tar hjälp av litteraturen - sagor, drömmar och bibelberättelser.

Detta tänker jag kombinera med min jakt på namnsdagar - det var ju St Patricks Day igår, den 17 mars, men någon i svenska akademin har petat bort honom...
Idag har Edvard namnsdag, men det kan man inte lita på.

Var denne irländske munk, biskop och kyrkobyggare en balanserad man?
Vi får väl se.

Den Gröna öns styrka.

Vi börjar med Järn-Hans.

Den amerikanske poeten Robert Bly skrev en bok 1990 med titeln Iron John - a Book About Men.
Han bygger upp sin historia utifrån börderna Grimms saga om Järn-Hans.
Åke Högberg hämtar inspiration därifrån, så också jag.

- Manlighet har under en period ansetts vara fult, menar Högberg.
Vissa män har försökt likna kvinnor, andra har blivit stela klichéer.

Genom att berätta sagor och förmedla historier slipper varje generation att börja om från början.
Kanske har vi förlorat den förmågan att förstå, men i så fall kommer här en motvikt.

Vild kraft.

"För länge sedan, långt borta, fanns en stad där människorna inte vågade sig ut i den omgivande skogen.
Många hade försvunnit där och aldrig återkommit.
En modig främling kommer till staden och ger sig ut med sin hund för att ta reda på orsaken till varför människor försvinner i skogen.

Han upptäcker en tjärn i den mörka skogen.
Där nere, under vattnet, finns Järn-Hans, hårig, vild och rostig."

Åke Högberg ser hur den manliga, aggressiva styrkan ligger där och ruvar.
Om en pojke ska bli en man, går det inte att komma förbi honom.

- Det vilda i mannen är ett hot. Eller en möjlighet!
Man kan förneka hans existens, men då får man ta konsekvenserna och stanna hemma.

Det blir ingen personlig utveckling. Det blir ingen "man ".

Våga gå in i skogen.

- Rambo och mjukismannen har båda med Järn-Hans att göra, skriver Åke Högberg.
Den ene kan inte hantera sina stora krafter, den andre förnekar Järn-Hans inom sig och förlorar därmed tillgången till sin styrka.

Vem ska hjälpa pojken att bli man?

Pappa, förstås.

Inte mamma. Hon vill inte att den lille pojken ska möta den stygge Järn-Hans, och växa förbi henne... menar Robert Bly.
Mammors kontroll kastrerar den manliga personligheten.

"Från mamma - till mognad".

Från mamma till mognad!

Det tragiska är, tänker jag, att vår västerländska kultur saknar övergångsriter för pojkar till att upptas i de mogna männens skara.

Vi lider av en kulturell och psykologisk fattigdom!

I äldre kulturer är det tydligt hur hur pojken särskils från kvinnovärlden, lärs upp i "manliga färdigheter och tänkesätt" och tränar att bemästra sina krafter.
Det är först efter initieringsriten som pojkarna får återvända till till kvinnorna, nu som unga män, med tydlig identitet.

Jag drar mig till minnes att "Grottbjörnens folk" hade en sådan tydlig struktur.

- Idag förväntas pojkarna klara sin utveckling på egen hand, menar Högberg.

Killarna blir vilsna, fäderna är alltför frånvarande och det som återstår är den kommersiella marknaden som inte tar ansvar för deras utveckling - och inte heller har kompetens därtill.

Pappa, kom hem! Så att jag kan lämna mamma...

Pappa, kom hem!

Jag skjuter in en sekvens ur en märklig dröm:

"De satt runt köksbordet. Det var mörkt runt omkring. Den manipulerande mamman sa, med bister och besviken min till dottern:
- Du får gifta dig med pappa. Det är lika bra. Vi har ändå ingen relation."

Här är mamman svag, besegrad av dottern, som vunnit mannens hjärta, vilket hon misslyckats med.
Det enda vapen som återstår är att manipulera och bestämma in i det sista, och beröva mannen hans val.


Symbolterapeuten har mött många män i terapi där manligheten är svag,vilket utgör ett stort problem.

Boken "Det vilda i mannen" är en fantastisk berättelse om en sådan terapi, där "Jonas" under tre år går igenom en makalös utveckling.

- Han gör sig fri från ett underlägset och beroende förhållande till kvinnor, han utvecklar aspekter av sig själv som han borde gjort under sin uppväxt, och till slut kan han möta en kvinna öppet och jämlikt.

Med potens. Och harmoni.

Läs boken!

Åke Högberg, symbolterapeut.

Nu får Sankt Patrik ta lite plats.

Irlands nationalhelgon lär ha varit en stor strateg, med stort mod i mötet med andra.

Hans egna skrifter från 400-talet e Kr, Bekännelser och Brev till Coroticus, ger intrycket av en ödmjuk och from man, som var föga upptagen av sin egen person.

Jag läser ur Keltisk andlighet, av Harald Olsen, och tänker:

Denne Patrik tycks vara en balanserad man, med tillgång både till sin känsliga sida och sin styrka!

Det förvånar mig inte om så skulle vara fallet. På den tiden hade man förmåga att förstå myters och berättelsers djupa innehåll, till ledning för den personliga mognaden.

Keltiska sagoberättelser tillsammans med Jesu liknelser gav en stor andlig vägledning.

Den raljerande Alf Henriksson skriver så här om St Patrick:

- Han blev släpad från obekant ort på brittisk mark till Irland, som slav, varifrån han efter sex år slapp lös.
Han begav sig tillbaka hem där han utbildades till missionär och sedan återvände till skådeplatsen för sitt slaveri.

Patrick predikade med frejdigt mod för hedningarna, omvände deras hövdingar och gjorde mirakler i långa banor; sålunda förvisade han alla ormar, mullvadar och sorkar från den gröna ön, där de lyser med sin frånvaro än.

Harald Olsen skriver mer sansat om hur St Patrick kom från en välbärgad, kristen romersk-brittisk familj.

- Han lär ha uppträtt med så övertygande auktoritet att kan fick deltaga i kungens lagapparat, trots att kungen inte var kristen.

Undrar om Järn-Hans finns den keltiska traditionen?

Bor Järn-Hans här?

Sagan fortsätter:

"Järn-Hans placeras i en bur på borggården. På gården finns också den lille prinsen.
Han är fullt upptagen med att leka med en guldkula, som plötsligt rullar in i buren.

För att prinsen skall återfå den, kräver Järn-Hans att han skall släppas fri.
Nyckeln till buren ligger - under mammans kudde..."

... det visste de gamla sagoberättarna utan att ha läst Freud, konstaterar Åke Högberg.

"Prinsen släpper ut Järn-Hans och följer med honom ut i världen.

Han blir prinsens mentor och lär honom att motstå alla tillfälliga driftsimpulser. Han ger pojken tillgång till naturens krafter och hjälper honom att integrera sin egen styrka."

Prinsen är inte längre rädd för honom.
Järn-Hans har förvandlats från hot till resurs.

Från hot till resurs!

Det här är en mycket läsvärd skildring som ger mig hopp.
Vår värld skriker efter mogna män som har balans mellan känslor och styrka.

Vi är så trötta på all den perverterade testosteron-manligheten som korrumperar, våldför sig och dödar.

Varför tror du Miriam Bryants låt är så populär, du vet hennes tolkning av Lisa Nilssons sång från "Så mycket bättre":

- Allt jag behöver nu, är en annan man än du, det kommer till och med bli lätt, du är så j**vla inkomplett!

Det är ingen rolig sång. Kvinnans vråldjupa besvikelse.
Och längtan!
För vi vet att du finns där, någonstans...

Men vi måste också uppmärksamma hur vi som mammor fostrar våra barn, för det är där det börjar.
Och se till att papporna är närvarande - inte med TV-spel utan på riktigt, med riktiga tankar och levande känslor.

Ömsesidigt samarbete.

Mamman måste släppa kontrollen.

Hur gick det för dottern i den där drömmen?
Hon protesterade å det vildaste. Hon ville inte gifta sig med sin pappa!
Och hon ville inte att kyrkan skulle gå med på en så vansinnig vigsel.

Maktkamp. Modern kan kastrera även sin dotter... och sin man... och sin pojke...

Gode Gud, låt oss hitta den där nyckeln under kudden så vi kan få ordning på det här!


Vad betyder själva namnet Patrik? Jag fantiserar lite, ty jag vet inte.

Patriark? - faderligt överhuvud.
Patricier? - fornromersk adelsman.
Patriot? - fosterlandsvän.
Patriologi - läran om kyrkofädernas liv.

Det enda jag vet är att jag varit vid Tara på Irland, och stått vid hans staty.
I sanning en ståtlig man!

St Patrick, Tara Irland.

Jag låter honom avsluta detta inlägg, med en bön där det manliga vapenskramlet används som en balanserad Järn-Hans-bön...

Det är om omcirklande "caim" ur den keltiska traditionen:

                  St PATRICKS BRÖSTVÄRN.

JAG OMGÄRDAR MIG IDAG MED HIMMELENS KRAFTER:

SOLENS LJUS
  MÅNENS STRÅLAR
     ELDENS GLANS
 
VINDENS HASTIGHET
   HAVETS DJUP
      JORDENS FASTHET
        KLIPPANS HÅRDHET.

JAG OMGÄRDAR MIG IDAG MED GUDS KRAFT:

GUDS STYRKA ATT STÖTTA MIG
  GUDS MAKT ATT UPPEHÅLLA MIG
     GUDS VISDOM ATT VÄGLEDA MIG.

GUDS ÖGA ATT SE FRAMFÖR MIG
   GUDS ÖRA ATT HÖRA MIG
      GUDS ORD ATT TALA FÖR MIG

GUDS HAND ATT LEDA MIG
   GUDS VÄG ATT LÄGGAS FRAMFÖR MIG
      GUDS SKÖLD ATT SKYDDA MIG

GUDS ÄNGLAR ATT RÄDDA MIG
   FRÅN DJÄVULENS SNAROR
     FRÅN FRESTELSER ATT SYNDA
       FRÅN ALLA SOM VILL MIG ILLA,

FJÄRRAN ELLER NÄRA, ENSAMMA ELLER TILLSAMMANS.
(Ur Keltisk andlighet, sid 197).

Guds styrka, vår styrka.

Manliga hälsningar från eder Järn-Helene, en modern "kyrkomoder" (nu tog jag för stora ord i min mun), (det var skönt!), (jag är ju faktiskt "pappas flicka"... galopp galopp!)

- alias Frans Sture Symbolfelt, namnsdagsjägare och symbolryttare,

- som påminner om att manliga prästers kvinnomotstånd har med bundenheten till mamma att göra - hon får inte följa med innanför altarringen!

Nu ska jag ut och rida.

Sankt CHRISTOPHER bär

St Kristoffer.

Det var så tungt. Bördan tyngde och balansen sviktade.
Fötterna var för länge sedan blöta och skorna helt fyllda med vatten.

Vadstället, som brukade vara lätt att gå över, hotade nu både bärare och barnet på ryggen.
Vad är det som händer här?!

Kryss framför, steg åt sidan, på stället gung, kryss framför igen...

Mina fötter dansar lätt över golvet i cirkelns dans.
"The Moon and St Christopher" strömmar ut ur högtalarna och Mary Black sjunger mjukt om dramatiken kring detta helgon.

Detta inlägg handlar om en namnsdag och en stark man.

Mina rosa dansskor.

Den 15 mars har Kristoffer namnsdag. Det är ett av de vackraste namn jag vet!
Dels för att jag var tonårskär i grannkillen som hette så... dels för dess vackra betydelse:

CHRISTO-PHOROS = Kristus-bärare.

Men vi tar det från början. Och jag bildsätter med foton från Korpnabben i Karlskronas skärgård, nere vid Skärva Gård.
Följ nu med till vattnet...

Flod-sko.

Enligt legenden var Kristoffer en jättelik man som bar pilgrimer över ett vadställe.
En dag fick han ett litet barn att bära - inga problem!

Men det märkliga var att barnet blev tyngre och tyngre... och till sist övermäktigt för honom.
Det allt stridare vattnet höll på att orsaka en olycka, trots hans stora kroppskrafter.
Men Kristoffer gav inte upp, utan lyckades så småningom att bära barnet över till andra sidan floden.

Vem var då detta barn?
Jo, det visade sig vara ingen mindre än Kristus själv, på vilken all världens synd och skuld vilade.

Från den dagen blev han Sankt Kristoffer - Kristusbärare.

Bär över vattnet.

Vår almanackas namnsdagar är ju en helgonkalender, som berättar om våra kristna förmödrar och förfäder, som offrat sitt liv för tron på Jesus Kristus. Hellre det än att avsäga sig denna underbara gemenskap...

Alf Henriksson försöker komma ett steg djupare ned i de historiska skikten och skriver:

- I katolska helgonregister har Christopher sin minnesdag den 1 juli. Kanhända det är en kristnad Herkules?
För övrigt berättas det att denne man led martyrdöden någon gång i den första kristna tiden, men allt det där är både vagt och förvirrat.

Tycker Alf Henriksson, som kanske öser ur usla källor?
Han fortsätter:

- Före Kristoffers tid var den 15 mars ett än mera ryktbart datum. I den romerska antiken hette dagen "Idus Martiae", och år 44 f. Kr mördades Julius Caesar, denna dag.

Dock inte för sin tro på den levande Guden... Han ansåg ju sig själv vara gud... och det gick inte så bra.

Dansar Kristoffer.

Tillbaka till dansgolvet.

Många danser berättar händelser och legender genom sina stegrörelser.

I cirkeldansens kretsar minns vi fortfarande St Christopher och hur han vadade över floden, med vägfarare på ryggen.

Min danslärare Pia Lamberth skriver:

- St Kristoffer är ett av världens mest populära helgon. Hans dag i nutida katolska kyrkan är den 25/7 och i ortodoxa traditionen den 9/5.
Han har blivit skyddshelgon för sjöfarare, barn, pilgrimer, vadställen, ja alla som behöver bli burna.

Vem behöver inte bli buren ibland !?

I vår evangeliska och lutherska kyrka talar vi sällan om helgon.

Vi vill inte att något eller någon skall ta fokus bort från Kristus själv. Vi har så lätt för att hemfalla åt avgudadyrkan, amuletter, idoler och andra identifikationsobjekt.

Men förebilder behöver vi ju alla!

Så, på vilket sätt kan jag vara en bärare över livets strida vatten?
Har jag förresten någon bärkraft över huvud taget?

Under lång tid har det snarare känts som om jag själv är den som behöver bli buren över mina mörka vatten... Och det har jag! Tack alla.

Blöta fötter vid Korpanabben.

Om vi skulle predika över denna namnsdag, så skulle jag kunna tänka mig att lyfta fram vikten av att bära Kristus i sitt hjärta.

Jag vill bära honom över floden, till andra sidan, där det står folk och väntar.
Och jag kan inte låta bli att då göra en koppling till kyrkans språkcafé.

En av de nyvunna vännerna från Syrien frågade:

- Hur kommer det sig att ni i Sverige vill hjälpa oss? Det skulle inte vi ha gjort.
Och hur kan ni ta emot oss här i kyrkan? Jag är ju muslim! Om jag hade gått in i en kyrka i hemlandet (syrisk ortodox) så skulle de tittat på mig med arga ögon...

Språkcaféet.

Jag tänkte efter, och svarade:

- Även om inte många bekänner sig som kristna i Sverige, så lever den kristna mänskosynen kvar.
Generation efter generation har hört orden vid nattvardsbordet:

"För dig utgiven, för dig utgjutet"...

... och det sitter djupt i vår själ, utan att vi tänker på det.

I överförd bemärkelse blir det:
- För dig skola, för dig sjukvård...

Var är Kristoffer?

Han blev alldeles tyst. Lika tyst som den på våren väntande bokskogen utanför.

- Och Svenska kyrkan runt om i landet ser att många odöpta och icke-kristna söker sig till kyrkan.
Många till och  med deltager i nattvardsfirandet. Det var helt uteslutet för bara några decennier sedan.
Men vi vill välkomna nya människor, och när Gud söker, då vill inte vi hindra med vår teologi...

Flera av dem kommer nämligen till våra nattvardsgudstjänster.
Nyckeln till förståelse är de två tomma händerna... som får ta emot vad Gud har gjort för oss.

Muslimen möter här sin motsats. Och längtan börjar sakta uppfyllas av den Levande Gudens närvaro.
Det är stort. Mycket stort!

Korsets kraft.

Det är nymåne ute, snart halvmåne, islams kännetecken.

Månen är också jungfru Marias tecken.
Det är den farkost hon färdas med genom natten, som nattens ljus, i den kristna konsten.

Sången vi dansar till, "The Moon and St Christopher", sjunger om hur månen får allt vatten i världen att dansa.
Det är den eviga rörelsen av närmande och fjärmande.

Månen, som orsakar ebb och flod, ansvarar för världshavens andning, ut och in, upp på stranden och tillbaka igen.

- I dansen dansar vi både med månskäran och tidvattnet, mot soluppgången, skriver Pia Lambert.

Maria bär Kristus, åker på månen över himlavalvet.

Så, grattis alla ni som heter Kristoffer!
Även ni som har namn som kan härledas därifrån: t ex Kristina och det tyska smeknamnet Christel.

Men det har inget med det svenska ordet "offer" att göra.

Min tonårsförälskelse sammanföll med konfirmationstiden, och då tänkte jag att det handlade om att "offra Jesus" - eller att Jesus offrade sig för oss på korset, jodå, det stämde ju med vad jag hade börjat lära mig.

Men det var alltså fel.

Det grekiska verbet "poréuo" (substantivet PHOROS) betyder som sagt "att bära" / "bli buren" / "att resa" / "passera över" och "korsa".

Det sista är ju symboliskt sett otroligt vackert.

Kristoffer korsar den flod som håller på att dränka oss, med Kristus på ryggen vars liv var korsmärkt.

Gud gör en plankorsning... där han sätter Jesus som en brygga över det stora synda-slukgapet.

Och Maria var ju också en Kristoffer! Som Guds moder en Kristus-bärerska till oss alla.

Korsmärkt krokus.

Det jag lär mig av detta är att jag inte skall bära mina egna bördor själv.
Särskilt inte de dödstunga skam- och skuldbördorna!

Jag har försökt, men det gick inte så bra...

Ingen av oss kan sona alla våra fel och misstag. Vi hinner liksom inte i kapp.

BÄR EJ DIN BÖRDA ENSAM, TALA MED GUD OM ALLT!

Så sjöng vi på sommarkyrkan i Ängelholm på 1980-talet. Så sjunger jag fortfarande.

Jag vill avsluta med några rader ur en psalm i passionstid, ord som burit mig igenom många svåra stunder, en kärlekssång till Jesus - och en kapitulation inför min egen brist:

BAR DU MIN BÖRDA, LED DU MIN NÖD
   GICK DU FÖR MIG I DEN BITTRASTE DÖD.

HERRE, VEM ÄR JAG OM JAG FÖRSMÅR
   VILLIGT ATT FÖLJA DEN STIG DÄR DU GÅR,

VILLIGT ATT FÖLJA DEN STIG DÄR DU GÅR. Sv Psalm 282.

Låt honom bära dig.

Allt detta är skrivet den 17 mars, alltså på St Patrick's Day. Hej alla irländare!

Men vänta nu, varför står det Gertrud i almanackan??
Vem är det som går in och petar och ändrar i den stora helgonkalendern!? Hon ska väl inte dyka upp förrän den 16 november?

Ur led är tiden. Namnen flyter bort med tidens ström.

Välsignade namnsdagshälsningar till er alla från en som är buren,

Marie Helene Stureoffer Kristusfelt,

- som tänker på att Vadstena betyder Vad-ställe... och som måste skriva nåt om Patrik imorgon, och;

- som korsbefruktade bilderna med varandra; titta här så fint tulpanen Maria böjer sig i dansen för de tre värmeljusen, som för mig symboliserar Fadern, Sonen och den Helige Ande!

Maria dansar.

FRÅNVARO - NÄRVARO Gudomlig ömsesidighet

Två barn-magar!

Först var det ingenting. Sedan kom någonting...

Det började med att frånvaron var det enda som var närvarande.

Sedan var det tvärtom närvaron som var frånvarande - hm, fast det blir kanske samma resultat?

Det handlar om ömsesidighet.

Hur människan är beroende av Gud - och hur Gud är beroende av den människa hen skapat.

Jag försöker få ordning på fostret i magen. Och våfflorna...
Det är jungfru Marie Bebådelses Dag och vi firar Guds inträdande i vår mänskliga tillvaro.

Låt dig inte skrämmas!
Fortsätt läs. Eller titta åtminstone på de fantastiska glasmålningarna från klostret i Taizé.
Jag samlar mina tankar efter en fin gudstjänst i Listerkyrkan idag.

Jesus i Maria.

OCH JORDEN VAR ÖDE OCH TOM
   MÖRKRET SVÄVADE ÖVER VATTNET

     OCH GUDS ANDE SVÄVADE ÖVER VATTNET...

Magen var öde och tom.
Mörkret bodde under huden.

Och Guds Ande svävade i fostervattnet...

Jag läser ihop bibeltexterna och ser ett förunderligt sammanhang.

Det som skedde vid skapelsens morgon - universums stora Big Bang - är ju det samma som händer när kvinnan blir gravid.

VARDE LJUS!
   BLIV TILL!

Varde ljus.

Mänsko-mannen behöver kvinnan för att livet skall kunna skapas tillsammans.
Ömsesidigt.

Likaså behöver Gud kvinno-människan för att födas till oss. Ömsesidigt!

I detta fall var mannen inte till hjälp, han stod vid sidan om.

Eva i centrum. Maria i centrum.
Och två kvinnor till:
- Abrahams gamla hustru Sara och Marias ofruktbara släkting Elisabet.

Gud gör det inte lätt för sig...
Han låter oss sköta den underbara sexualiteten, men ställer den åt sidan då det är dags att visa vem vi har med att göra.

Gud är van vid att börja från början...
Då gör han det nu också!

Saras sköte var dött. Då tände Gud Isaks liv ändå.
Elisabet var för gammal. Gud tände Johannes liv i hennes mörker ändå.
Maria var för ung. Gud visade vem som skapar liv från Noll.

Guds Ande svävade över fostervattnet i det som var öde och tomt.

Men Herren behövde Marias tillåtelse.

Johannes på knä i Elisabet.

Ängeln Gabriel, som kom med Guds hälsning, möttes av hennes protester.
Hon visste att detta var omöjligt för en ogift kvinna.
Men ängeln förklarar:

HELIG ANDE SKALL KOMMA ÖVER DIG
  OCH DEN HÖGSTES KRAFT SKALL VILA ÖVER DIG. 
Lukas kap 1:35.


Plötsligt var barnet närvarande i hennes sköte.
Denna gudomliga närvaro har förändrat hela vår världsordning.

Gud tar sin boning i människan! Det är oerhört. Det är provocerande. Galet omöjligt.

Och alldeles självklart, om man tänker efter. Det är ju den Levande Guden vi har med att göra!
Den Gud som vill komma oss nära.

Men samma närvaro av Jesus Kristus i Marias liv skulle senare komma att bli den mest smärtsamma frånvaro en mamma kan uppleva - hennes son avrättas.

Och han väljer det själv!

FÖR DIG UTGIVEN
   FÖR DIG UTGJUTET...

Ängeln Gabriel hos Maria.

Caroline Krook formulerar detta i en bön:

MARIA,
BARNET GREP IN I DITT LIV.

BARNET UPPFYLLDE DIG FÖRST MED SIN NÄRVARO.
SENARE MED SIN FRÅNVARO.

NU MÅSTE DU ORKA, FÖR INGEN ANNAN KAN BÄRA BARNET I DITT STÄLLE.

HERRE,
DU BEHÖVDE MARIA,
HENNES KROPP, HENNES MJUKA HÄNDER, HENNES BRÖST.

HERRE, BEHÖVER DU MIG OCKSÅ?

GÖR MIG LYHÖRD NÄR NÅGON AV DINA MINSTA KVIDER...
AMEN.

Kvinnornas händer.

Jag tycker om ömsesidigheten. Det är så vackert!
Bibeln talar hela tiden om hur allting hänger samman. Ingen är oberoende. Eller översittare.

Till och med Paulus, som ju ibland har lite svårt att själv acceptera det budskap han fått, säger om det kristna äktenskapet:

UNDERORDNA ER VARANDRA
   I VÖRDNAD FÖR KRISTUS. Efeserbrevet 5:21.

- Kära hustru, vad behöver du idag?
- Älskade make, vad kan jag göra för dig?

Ingen står över den andra. Båda är ömsesidigt underordnade.
Inte utslätade, inte bortraderade i en krypande underdog-ställning, nej!

I vördnad för Kristus söker vi den andres behov.
Men! Svarar samtidigt ärligt på frågan vad vi själva behöver...

Finns det sådana män?  - - -
Jo, jag har hört talas om en, eller två...

Och hjärtat var öde och tomt.
Mörker var över djupet.
Men Guds Ande svävade in i blodet!

André sjöng i Listerkyrkan:

HÅLL MITT HJÄRTA, HÅLL MIN SJÄL...

Håll mitt hjärta...

Men genom Marias hjärta skulle ett svärd gå... då hon stod vid korsets fot och såg Jesus dö som ett offerlamm...

Även genom Jesus gick ett svärd, då soldaterna kontrollerade att han verkligen var död - och ut rann "blod och vatten" (alltså koagulerat blod).

Låt mig få skjuta in ett märkligt fenomen som kommer inträffa detta kyrkoår 2016:

Egentligen ska ju Jungfru Marie Bebådelses Dag infalla 9 månader före Juldagen, alltså den 25 mars.
Men i år är påsken är mycket tidig.

- Första söndagen efter fullmåne (23/3) efter vårdagjämningen (20/3) är påskdagen (27/3).
Så räknas påsken ut.

Söndagen före blir då Palmsöndagen (inte psalm-söndagen!) alltså 20/3.
Söndagen före dess, alltså idag, blir då Marias dag.

Den 25 mars i år är Långfredagen.
Jungfru Marias dag sammanfaller med den dag då vi firar hur hennes son, vår frälsare, korsfästs...

Bebådelsen om Liv knyts abrupt samman med budet om död.
Närvaron av liv blir samtidigt närvaron av död.

Men i den gudomliga ömsesidigheten vänds alla begrepp upp och ned.

Bebådelsen om det nödvändiga lidandet på Golgata knyts ihop med budet om uppståndelsen.
Frånvaron av hans liv blir samtidigt frånvaron av vår synd.

Närvaron av död blir närvaron av försoningen.

Jesus Kristus.

Och här sitter jag och svingar det vapen som är mig givet: Andens svärd:

SÄTT SOM SKOR PÅ ERA FÖTTER VILLIGHETEN ATT GÅ UT MED BUDSKAPET OM FRED.

HÅLL STÄNDIGT TRONS SKÖLD FRAMFÖR ER,
   GRIP FRÄLSNINGENS HJÄLM
      OCH ANDENS SVÄRD... Efeserbrevet kap 6:15-17.

Guds Ord = Andens svärd, är det enda "anfallsvapen" vi har. Resten är försvarsattribut. Men det tar vi en annan gång.

Låt mig nu få avrunda detta med ömsesidigheten mellan man och kvinna, mellan Gud och människa.
Till och med ljuset är beroende av mörkret.

Jag ber med en keltisk bön:

I TRO
  LYSSNAR JAG EFTER DIN RÖST
     OCH VET
       ATT DEN VISKNING JAG HÖR
ANDADES EN HEL VÄRLD TILL VARDANDE.

MEN LYSSNAR ÄNDÅ
   TILL BÖNEN I MIN SJÄL.


I TRO
  STRÄVAR JAG EFTER ATT GÖRA DIN VILJA
     OCH VET
        ATT DÖRREN JAG NÄRMAR MIG
KAN LEDA TILL SKUGGOR

DÄR MIN UPPGIFT ÄR
   ATT BLI DITT LJUS.


I TRO
  KLAMRAR JAG MIG FAST VID DITT ORD
     OCH VET
        ATT DEN STYRKA JAG TAR EMOT
HAR SIN KÄLLA I DEN KÄRLEK

SOM ÄR ALLTINGS CENTRUM.

(Ur "Böner från kelterna" sid 80).

Alltings lysande centrum.

I gudstjänsten satt jag mellan två syriska män, båda med islam bakom sig.
Jag frågade en av dem hur han upplevde stunden i kyrkan.

- This is really a relationship! Not like a religion...

Wow! Trots språkbarriären känner han att vi lever i en ömsesidig relation med Jesus.
Det är inte ett blidkande beteende vi håller på med.

Mörkret var inte närvarande.

Och ljuset svävade över rummet.
Det blev ljust i våra själar och sinnen och Gud såg att det var gott.
Vi såg också att det var gott!

Församlingen gick strålande därifrån. Med full Gudsnärvaro.

O Guds dyra lamm.

Det blir inga våfflor idag. Det verkar för komplicerat...
Men å andra sidan vill jag ju inte äta våfflor på långfredagen!

Nej, jag går och hugger mig ett knäckebröd. Med grädde på.

Ljusa hälsningar från eder närvarande teolog-bloggare i skuggan,
Helene Sture Ömsefelt,

- Taizéresenär och Listerlandsfarare.