DEN POLLENTID NU KOMMER

Underbara vitsippsängar.

Finns det något annat folkslag som längtar mer efter våren än svenskar?
Jag trodde knappt att det någonsin skulle bli grönt igen, så hårt som vintern kramade vårt land.

Men nu blommar det och grönskar det - och vi springer in och stänger dörrar och fönster.
- Var är min allergimedicin?!
Vi tåler inte den vår vi längtar efter...
Vi är allergiska mot den skönaste av årstider...

Här sitter jag och diktar.
Varsågod, en nyskriver psalm till välkänd melodi.
Jag hoppas att den kommer in i Friskendomens Salmbok:

DEN POLLENTID NU KOMMER:

Pollen-tussar.

DEN POLLENTID NU KOMMER, MED NÄSAN TÄPPT OCH SNOR.
NU NALKAS LJUVA BLOMMOR, OCH GRÄS OCH GRÖDA GROR.
OCH SAVEN STIGER LIVLIGT I TRÄD SOM VARIT DÖTT,
OCH FRÖMJÖL SPRIDS I LUFTEN, OCH JAG BLIR VÅRLIGT TRÖTT.


DE FAGRA BLOMSTERÄNGAR, DE HOTAR HÄLSAN MIN.
"ALLERGISK REAKTION" HAR LÄKAR´N SKRIVIT IN.
JOURNALEN VITTNAR STÄNDIGT, NÄR VÅREN KOMMER HIT,
ATT VÄXTERS SEXUALDRIFT GÖR HÄLSAN MEST TILL SKIT.

Sälg-svansar. Sälj svansarna.

VÄLSIGNA ÅRETS GRÖDA, MEN TVÄTTA POLLEN BORT!
BEFRIA ALLT DET GRÖNA FRÅN FRÖMJÖLSDAMMETS LORT!
MIN SJÄL UPPHÖJ GUDS ÄRA, SJUNG INTE KLAGOSÅNG,
HA ALLTID PILLER NÄRA, OCH AVGASMASK PÅ SPRÅNG.


O JESUS DU OSS FRÄLSAR, DU ÄR DE SJUKAS STÖD.
DIG FRISKHETSSOL VI HÄLSAR, FÖRKYLD AV VÅRENS KÖLD.
GIV KRAFT ÅT KÄNSLIG NÄSA, SOM RINNER DAGEN LÅNG.
VÄND BORT ALLERGISK ÅRTID, GÖR LUFTEN REN - MED EN GÅNG!

Frömjöls-tvätt.

Atchoo!
Tror du jag kan skicka in den till nästa års Eurovision Song Contest?

Eder poetissa,
Helene Sturefelt

FÖRFÖLJELSER AV KRISTNA - Derbe och Ikonion

Ingen förföljelse.

Ingen har förföljt oss idag. Ingen har skuggat oss, ingen har angett oss eller kastat bensinbomber på oss.
Vi har i lugn och ro fått fira mässa i kyrkan. Vi har öppet fått samtala om vår kristna tro - och de svårigheter som vi brottas med.

Men Egyptens kristna får betala med sitt blod för sin tro.
Nigerias kristna lever farligt.
Man brukar säga att 1900-talet var det århundrade som hade flest kristna martyrer.

Det gäller att se upp med massmedias beskrivning av konflikterna.
Jag läser om Nigeria att bakom brända kyrkor och rivna moskéer finns en härva av ekonomiska, politiska och etniska konflikter.
Det går inte att säga att det handlar om "krig mellan muslimer och kristna".
Ofta är det snarare en strid om mark och makt.

Alltid detta - mark och makt.

Kan man äga mark?

Bussen tog sig runt det ena berget efter det andra. Resenärerna i "Paulus fotspår" satt svala i luftdraget från bussens aircondition.
Vi närmade oss Konya - eller Ikonion som det heter på bibelgeografiska.
Det enda vi tänkte på just då var hur vi skulle få ut mer turkiska lira ur bankomaten, och inte ett dugg på vilket upplopp som en gång skedde här.

Modern turkisk stad; Konya = Ikonion

Slå upp Apostlagärningarna kap 14, om du vill.
Ta fram en karta över Turkiet - det finns längst bak i Bibeln.

"Även i Ikonion gick Paulus och Barnabas till judarnas synagoga och predikade där på ett sådant sätt att en stor mängd judar och greker kom till tro".

- Hm.... hur predikar vi?
För tunt, för svagt, för mesigt och utan mål att omvända sig och ta emot frälsningen...
Det är min upplevelse av min egen kyrka... och jag gråter...
Jag vill hellre gråta av syndanöd och därefter av befrielsetårar.

"Men de som inte vill tro, hetsade upp hedningarna mot bröderna och förgiftade deras sinnen."

Lägg märke till att det står "de som inte ville tro". Det står inte "de som inte kunde tro".
Denna ovilja tog övertaget och drev dem till att förgifta andras sinnen.
Har du varit med om det?
Att de som är avundsjuka eller maktlystna gör allt för att ta din energi och få dig ur kontroll?

Makt. Kontroll. Kommunikation.

Särskilt de som är Guds fiender använder den taktiken mot oss som kallar oss Jesu vänner.
Paulus och Barnabas lät sig inte avskräckas utan stannade en längre tid i Ikonion.
De talade öppet och frimodigt i förlitan på Herren.

... Herren, som bekräftade sitt nåderika ord genom att låta dem göra tecken och under."

Riktigt så nära Guds ord var inte vi...

Hotell-litteratur: Koran med bönematta.

Samt badtofflor till poolen...

Det flotta hotellet i dagens Konya bjöd på lyxig restaurantmat och marmorgolv...
Utanför pågick en valkampanj.

Konya är en konservativ stad. I hotell-lobbyn samlades partifunktionärer ur det liberala partiet. Där var kvinnor med slöja och stiligt klädda män.
Men utanför skanderade ett gäng unga män "Alla hu akbar" - den muslimska trosbekännelsen - och från hotellfönstret såg jag hur vakter hade ögonen på dem, att inga konfrontationer skulle ske..

Annat var det för 2000 år sedan.
Vi läser vidare i Apostlagärningarna kap 14:

"När de förstod att ledarna hade satt sig i sinnet att misshandla och stena dem, flydde de till Lystra och Derbe..."

På vår resa i Paulus fotspår, satte vi oss i bussen dagen efter och åkte just till Derbe.
Men titta - det ser ju ut som den gröna kullen på Microsofts skärmsläckare på datorn!

Den bibliska byn Derbe vilar under kullen.

Jag tänkte på hur Paulus och Barnabas reagerade när svårigheterna blev för stora:
- de gick inte till motangrepp,
- de föll inte ned på knä och bad,
- nej utan de flydde. Det är var inte värt att spilla energi på. Alla andliga dörrar var stängda.
Gud ledde dem vidare.

Och här står vi, pilgrimsturister, ledda av busschauffören, den lokale guiden och av Gud...

Och här är den enda överlevande från ruinstaden Derbe, under den gräsbevuxna kullen:

From derbisk jordekorre.

Det var dags för bön.
Minareterna gick igång och böneutroparens sång hördes långväga över ängar och nejder, just som vi läste:
... och de fortsatte förkunna budskapet"...

Där stod vi, ett 30-tal kristna svenskar på turkisk muslimsk jord, och bad till Gud om nya möjligheter för kristna att berätta det goda evangeliet för dessa invånare.
Men det tar vi i ett annat inlägg.

Tack Gud för en god dag. Välsigna detta underbara land.
Hjälp oss att följa, inte förfölja.
Amen.

Helene Sturefelt

DOP PÅ LIV OCH DÖD

Badbassäng i Kusadasi. Inte dopbassäng.

Vad händer med våra kristna traditioner?
Vi är med och urvattnar (!) både dopet och konfirmationen, så snart finns det inget mer kvar än "Du vet väl om att du är värdefull..."
Och det är inte illa, i och för sig!
I en tid som slår ut mänskovärdet ganska fort, är det ett viktigt budskap att värna.

Du är värdefull. Och jag. Var enda en.

Men varför vill vi inte behålla djupet?

I dopet dör vi och uppstår med Jesus Kristus.
I konfirmationen bekräftar vi vår tro och får svara tillbaka på Guds kärlek.
Vi får säja vårt Ja.

Bara ett plask. En pöl.

Prästen Ulla Karlsson har satt igång en debatt om vad som är kristen och inte kristet.
Hur mycket "måste" vi behålla innan tron har förlorat sitt innehåll?
Debatt är alltid välkommet.
Tro och intellektuell skärpa mattas av om vi inte vågar möta varandras frågor.

Men jag delar inte hennes reducerade tro.

Om Paulus hade förkunnat en kristendom som inte mötte de svåraste frågorna som:
- synd, skuld, skam och död - då hade det inte blivit något av kristendomen.... och Jesus hade levat och dött förgäves...
Ty - det finns många moraliskt goda människor som fått plikta med sitt liv, men bara En som besegrat dessa fyra mörkerord genom att uppstå fysiskt igen.

Nåväl.

Följ med till Pauluslandet!
Vågar du göra en djupdykning i den riktiga baljan - det dopkar och det baptisterium som gjorde relationen till Kristus lysande klar?!

Vi befinner oss i Efesos, västra Turkiet.
Bland dessa ruiner, orsakat av jordbävningar och erövringar, står ännu några pelare och vittnar om de stora föregångsmänniskorna.
Här har evangelisten Johannes vilat...
Jag stannar upp i ödmjukhet inför historiens vingslag...

Johannes gravplats i Efesos.

Titta! Där är ju dopgraven!

Trappan ned är nederstigandet i dödsriket...
Dit går vi med allt det mörka som finns i livet - alltifrån bekvämlighet och girighet, till vrede och mordlust...

Gå ned, då.

Men ärligt talat, själv kan jag inte "dränka mig" från det onda.
Dop till Rening från synd har funnits före Jesus.
Det är inget kristet dop.

Det handlar snarare om att gå in i Jesu död - som var en försoningsdöd för vår skull - är du med?
Vi dör med honom, precis som han dog med oss...

Men stanna inte där, snälla du! Det är inte arvssynden som är poängen!

Gå upp! Jesus drar dig in i livet, det eviga.

"Bevara NN i ditt ljus, nu och alltid" ber vi i dopbönen i kyrkan.
Vi tillhör Gud. Ljuset, Livet.
Men det som förstör måste förstöras...

"Synden vill skilja oss från Gud, medan Gud vill skilja oss från synden".

Vågar vi inte inse detta, då är det bättre att vi låter bli dopet.

Upp med dig nu ur dopgraven!
Stå upp! Du är fri. Jesu Kristi namn är läst över dig och du står under hans beskydd!

Det är ju Befrielsen som är poängen!
Det är den enda frihet som på djupet löser oss och kan ge frid.
Det sker i Jesu namn.

Äldre dopgrav vid Mariakyrkan, Efesos.

De första kristna var mycket tydliga med detta.
Så även idag, i det sekulariserade muslimska landet Turkiet.
Att låta döpa sig i Jesu namn är en mycket stark handling, som bekänner Jesus vara herre, både i livet och i döden!

Allt annat är kraftlöst och urvattnat...
Det är så mycket mer än "Du vet väl om....". Jag vill mer än så!

Baptisterium.

Solen gassade över Johannes gravkyrka i Efesos.
Man kunde ana ett åttakantigt rum.
Jag slog följe med en amerikansk pastor, som förklarde:
- Veckan har sju dagar. Att döpas är att komma in i det nya livet - den åttonde dagen!
Något nytt har börjat!

Nej, inte kan jag göra detta själv. Provocerande kanske.
Eller just befriande.
Men jag kan låta mig sköljas av dopvattnet och tänka att Gud har gjort ALLT klart för oss.

Lite längre bort, vid Mariakyrkan, fanns ett jättedopfat!
Jag lade handen i den torra dopfunten.... och tackade Gud.

Hel-dop.

"Simul justus et peccator".
Samtidigt rättfärdiggjord och syndare".
Samtidigt mörk och ljus.

Och de barn som inte är döpta då...?
Gud älskar dem oändligt mycket!
Men - lyssna nu: de står inte under beskydd av namnet Jesus Kristus.
Och det gör skillnad i den andliga världen.

Min motfråga är:
- Varför ska vi inte ta emot det Gud vill ge?
Det är höjden av otacksamhet och högfärd, egentligen... Låt inget skymma dopets gåva för dig.

Levande sten-ord.

Till sist:
Här har alltså evangelisten Johannes vilat. Nu finns resterna av skelettet på museum.
Men minns du vad han sa om dopet?
- Den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike.
Joh kap 3:5.

Herre Jesus Kristus, tack för att du tar med oss in i döden och ut i livet igen.
Jag ber för våra tros-syskon i Efesos och här hemma, särskilt för dem som brottas med vem du är och vad dopet betyder.
I Jesu namn, amen.

Helene Sturefelt
- befriad genom det kristna dopet.

TURKISKA MINARETER

Ser du minareten?

Jag vet inte vilket som väckte mig först - tuppens galande eller minaretens böneutropare...
I gryningen manades vi att vakna och bedja.
Med örat mot hotellkudden bad jag om välsignelse över det land där kristendomen växte fram, men som nu är dominerat av islam.

Det var en duktig sångare, den där böneutroparen.
Sättet att sjunga har sina rötter i kyrkans gregorianska sång.
Islam tog ju upp klostrens fem bönetider och den sjungna bönen, men gjorde om det, på sina villkor.

Böneutroparen sjöng oändligt vackert. Någonstans i djupet berörde det mitt hjärta.

Statsmannen Ataturk.

Gemal Ataturk skapade ett sekulariserat Turkiet 1915.
Det gör att det finns en frihet i religionen.

Vid Petrus grotta i Antakya började jag samtala med två infödda, där kvinnan visade sig vara turkisk lärare i svenska! Hon blev mycket glad att få använda sina kunskaper, och hon berättade:
- Här lever alla sida vid sida - judar, armenier, shia- och sunnimuslimer, katoliker, ortodoxa, rumäner, italienare...

Mur mellan gammalt och nytt.

Oerhört intressant att höra henne räkna upp olika "folkgrupper".
- Alla hjälper varann, fortsatt hon, alla är Guds barn, men man ska inte stänga in något bakom en slöja.
- Hur är det i Sverige för er, frågade jag.
- Det är mörkt och kallt, alla är inne, ingen är ute, det är gränser mellan folk. Vi vill inte ha gränser!

De flesta turkar är sekulariserade muslimer. Inte många kommer till varje bön som ropas ut.
Men jag vet att minaretens böneljud är en trygghet för många, precis som när kyrkklockorna ringer hemma hos oss.

- Men det är svårt att ställa klockan efter minareten, vi ändrar ju bönetiderna efter månen, så det är aldrig samma tid...
Hm, det låter opålitligt...

Petrus bönegrotta.

Jag lyfte blicken mot berget där vi stod.
Detta är kristenhetens äldsta gudstjänstplats...
De första kristna flydde hit upp då romarna förföljde dem eftersom de nekade att tillbedja kejsaren.
Här i bergen fanns bakvägar och utgångar.

De kristna begravde sina döda här uppe - Nekropolis.

Högt upp på en bergskam såg vi en mur.
- Den byggde korsriddarna.

Befästning med turkisk flagga.

Nyheter nådde oss från nutiden:
- Förre påven Johannes Paulus II saligförklaras.
- Usama Bin Laden är skjuten...

Är det sant?!
Himmel och helvete.
Stora händelser, starka känslor.

En svensk, som levt länge i Turkiet sa:
- Så fort väst lägger sig i händelserna i Mellanöstern blir det oroligt här. Var finns respekten?
Jag tycker inte heller om att USA leker världspolis.

Det lilla möten med den lilla människan.
Det stora mötet mellan stora länder.
Men känner vi varandras levnadsvillkor?

Kallelse.

Minaret eller raket? Bön till Gud.

Det finns inte många kristna kvar i Pauluslandet. Bland 73 milj invånare finns bara runt 100.000 kristna...
Hur många procent är det? Promille?

Det fina är att de bygger upp den kristna gemenskapet på samma sätt som man kan läsa i Apostlagärningarna. Det är små husförsamlingar med nära gemenskap.
Vi fick veta att en grupp ville bygga en kyrka för att markera sin existens.

Vad hände?
Jo, den kristna gruppen splittrades och fokuseringen på den yttre maktdemonstrationen kvävde gemenskapen...

Brusten gemenskap.

Jordbävningar och maktstrider lade kristendomen i ruiner - men värst var detta:
- kyrkans inre strider på 4-500-talen...
Försvagad av sig själv, och sin brist på att fokusera Jesus Kristus, ledde fram till att minareterna kunde ta över hela landet.

I Paulus fotspår är detta en oerhört viktig lärdom - och varning:
- Vill vi att kyrkan ska försvagas, ja då kan vi forsätta lägga vår tid på själva organisationen och inre stridigheter.
- Men vill vi att kyrkan ska börja blomstra, då ska vi söka upp de längtande, mätta de hungriga och sänka trösklarna så att alla får plats, med Jesus i centrum.

När ska vi göra detta?
Låt oss se... vi tar fram almanackan...  eller Bibeln....
Apostlagärningarna kap 16:10 får vägleda oss:

- Kom över och hjälp oss!
Genast försökte vi ta oss över till Makedonien...
... eller Landskrona, Umeå eller Uppsala ...
Genast.

Helene Sturefelt
- som ber i Jesu namn när minareten kallar.
För fred. För frälsning åt alla folk.

EN VÄXANDE KYRKA - VÅGAR LIDA

Modern Apostlahäst

Med en duns landade planet från Istanbul på Kastrup.
Jag hade sovit med huvudet mot flygstolen framför och förstod inte vad som hände.
- Vi är hemma nu!
- Hemma? Har jag varit borta?

Turkiet är kristendomens vagga. Allt sedan första gången jag läste Apostlagärningarna har jag på ett sätt varit där, i Kappadokien, Galatien och Pisidien.

Alla röda vallmoblommor vi såg blev ett vittnesbörd om att det är genom lidandet - det egna blodet för tron på Jesus Kristus - som kyrkan växer.

Martyrernas blod vittnar om en kärlek...

Tänk dig att du står inför en domstol, anklagad för att vara kristen.
Skulle de finna några bevis?
- - -
Eller skulle du frikännas?
- - -

Anklagelse: du är kristen

Från St Klara kyrka i Stockholm hämtar jag nio punkter:

1. Den kyrka växer som är öppen för ALLA:

Så var det inte på Paulus tid. De mysteriereligioner som florerade var bara öppna för män.
De filosofiska sammanslutningarna var också bara tillgängliga för män.

Vart ska den andligt längtande människan ta vägen?
- Kom till mig, sa Jesus, jag skall skänka er vila.
Därför tog/ tar kristendomen emot kvinnor, barn, slavar, outbildade, handikappade... oavsett språk och status.

Det nya förbundets tecken var dopet - för alla.

Alla får plats!

2. Den kyrka växer som bryr sig om människor i NÖD:

Diakonin är vägen in i kyrkan. Utan att fråga om tro, hjälpte de första kristna de som hade det svårt.
Kejsar Julinaus lär ha sagt:
- Människor i nöd går inte till det romerska templet, de går till den kristna kyrkan.

3. Den kyrka växer som har en kärleksfull GEMENSKAP:

Kyrkofadern Tertullianus sa:
- Se hur de kristna älskar varndra.
Det lockade icke-kristna. Hur är det idag....?

Carl-Erik Sahlberg, kyrkoherde i St Klara kyrka kallar detta för de tre närhetspunkterna, där dörren är öppen mot världen.
De fem andra punkterna har Kristus i centrum.

Stenkors vid ett hednatempel i  Hierapolis

4. Den kyrka växer som sätter JESUS i centrum.

Jesus själv var tydlig om vem som hade sänt honom, varför han var här, och vad han ville.
Detta förkunnade de första kristna, och inget krimskrams runt omkring...
En landshövding refererade Paulus predikan, och sa:
- Det talar om en viss Jesus som är död, men som Paulus påstår lever.

Det är enkelt att predika komplicerat.
Det är komplicerat att predika enkelt.

5. Den kyrka växer som lever i RENHET.

Justinus Martyren skrev:
- Vi som tidigare inte kunde leva med andra raser, lever nu i gemenskap. Vi älskade otukt, men nu lever vi i renhet.
Tertullianus i Kartago belyste den kristna sexualmoralen:
- Vi kristna har allting gemensamt - utom vår fru!

Äktenskaplig trohet var något nytt under när kristendomen spreds. Trohet mot familjen var ingen självklarhet.

Sydkoreaner firar mässa i Antiokia, Pisidien.

6. Den kyrka växer som vågar LIDA för sin tro.

Det finns oändligt många exempel. Här är ett, år 202 e Kr:
I Nordafrika går adelskvinnan Perpetua hand i hand med sin slavflicka och möter lejonen och dör för sin relation med Jesus Kristus.
Jag återkommer till detta.

7. Den kyrka växer som söker Gud i BÖN.

Enkla samlingar i bön, varje dag, drar in välsignelsen i församlingen.
Hjärtat öppnar sig och tar emot, hjärtat lämnar ifrån sig och blir friheten får plats.
Gud blir ärad. Gud kan bara leda den som ber.
Inte den som sitter i bönlösa sammanträden, timme ut och timme in.

8. Den kyrka växer som använder LEKMÄN.

Varje människa är ju ett eget vittne om vad Jesus betyder för dem.
Du också!
Både slaven och affärsmannen är därför en missionär, var och en i sin situation.
Liksom idag, då den ene narkomanen berättar för den andra om Guds rena kärlek till oss.

Den ena systern berättar för den andra!

9. Den kyrka växer som är beroende av DEN HELIGE ANDES KRAFT.

Det går inte att läsa Apostlagärningarna utan att se hur Den helige Ande verkar hela tiden.
Sen tappade kyrkan detta på 200-talet.
Vad hade hänt om kyrkan låtit sig ledas av Anden och sagt nej till maktanspråk?
Montanius vid Svarta Havet ville åter hitta Andens gåvor.

Det borde ju vara självklart kan man tycka, men det finns så mycket motstånd, även inom de egna leden.
Eusebius kritiserade denna kraftfulla, tidiga karismatiska rörelse och påstod att den Helige Ande bara talade genom ämbetsbärare...

Döda stenar kan blomma.

Kära nån... det vet vi alltför väl att så inte är fallet!
Den Helige Ande verkar i var och en som lever i gemenskap med Jesus Kristus.

Herre Jesus Kristus, tack för att vi får be med Gud i ryggen,
om beskydd för de kristna i Turkiet, i Egypten, i Syrien... här hemma i Sverige...

- låt oss växa, tillsammans.
Helene Sturefelt

HUSFÖRSAMLING

Möte

- Vi måste träffas!
- Vi kan gå hem till mig.

De första kristna träffades i grupper hemma hos varann. Det är än idag det vanligaste sättet att mötas, till bön och lovsång. Myndigheterna har inte kontroll över vad som sker i hemmen.
Tänker på det gamla konventikelplaket som i vårt eget land förbjöd alla sammankomster hemma.
Det var bara den statliga kyrkan som var tillåten.
Men frikyrkorna växte fram ändå, av nödvändighet.

När Paulus reste omkring besökte han alltid stadens synagoga.
Han predikade och förkunnade det glada budskapet om hur profetorden gått i uppfyllelse, ett efter ett, genom att Jesus gav sitt liv och uppstod på tredje dagen.

I Antiokia, dåtidens största stad, hade många husgrupper av detta slag.
Kan du höra sången och dansen? Kan du se hur de vävda mattorna krullar sig av alla som sitter och trängs på golvet för att få höra...

Mjukt.

Följ med!

Men nu heter staden Antakya och ligger i östra Turkiet.
Det är som att komma in i en värld av Tusen och en natt. Det vanliga hyreshuset av betong är bara en kuliss.
Alla skor ställs utanför i trapphuset, det är en god sed som muslimerna bevarat till moskeerna.
Vi har ju inga heltäcknignsmattor hos oss i våra nordiska finkyrkor och vår väderlek tillåter inte detta.
Men här, i Antakya, i den kristna husförsamlingen, drar vi skorna av våra svettiga fötter.

Jag tror det är helig mark.

Det ligger förväntan i luften och några tjejer sjunger och spelar gitarr.
En man tar fram en liten trumma och en stor äggformad "luta" kallad "zaz".

Det lutar, åt Turkiet.

Värdhusvärden vevar med armarna och ler stort under mustaschen:
- Gud är god! Gud älskar alla! Det är av nåd vi är frälsta! Vi kunde inte själva.

Jag tittar omkring mig. Vem är egentligen här?
Kvinnor och barn, vackra turkiska tjejer, kraftfulla män och några grå pantrar.
Flera har varit muslimer. De berättar att de mött Jesus i drömmen. De har fått direkta tilltal.
Och de strålar!!
Deras glädje går inte att ta miste på.

- Jesus, vi prisar dig.

Predikan tolkas:
- Den som är utan synd, kan inte dö. Därför är det anmärkningsvärt att den ende som var utan synd - Jesus Kristus - gick in i döden. Han om någon behövde ju inte det!
Varför gör Jesus detta?

Han gör det för oss. Han byter med oss.
Tar vår död. Ger oss sin uppståndelse.
Vi måste fira!

Vi har hamnat mitt i det turkiska påskfirandet.
Fram med festmat! Coca och Oranga till dolmarna och de linsfyllda vinbärsbladen.
Är det Paulus som står där framme? Och Barnabas?
Jag vet inte.
Tiden har stannat.
Allt nu.

En broder mer.

Jag skrattar, jag gråter, jag är i en levande husförsamling där alla bär Jesus Kristus i sitt hjärta.
Kristoffer - Kristus-bärare.
Varken mer eller mindre.
Bär Kristus i ditt hjärta. Det är det enda...

Kristus-hälsningar
Helene Sturefelt

I PAULUS FOTSPÅR

Stranden i Seleukia, Turkiet.

Jag hittade det!
Fotspåren i sanden! Otroligt.
Svart, finkornig sand mot vita stenar, Medelhavet som slår in mot stranden med kraft.

Det var här, i SELEUKIA, som Paulus seglade ut på sin första missionsresa.
Med sig hade han Barnabas och Johannes Markus.
Havet var farligt och inte farbart på vintern.

Gud ger vinden.

De kom till Cypern.
Där träffade de landshövdingen Paulus Sergius. Han var intresserad av det Paulus berättade.
- Jesus Kristus har dött för våra synder men uppstått igen. Vi är friköpta från lagens förbannelse. Guds nåd räcks nu till alla.
Landshövdingen blev kristen.

Paulus mötte många höga ämbetsmän tack vare sina båda medborgarskap, det judiska och det romerska.

Genom sitt hantverk som tältmakare, mötte han yrkesarbetande människor.
I alla samhällsskikt rörde han sig, hela tiden med berättelsen om Guds plan för alla människor.

Och här är vi, 1 maj 2011 med utbrunna valborgsbrasor och underbara vårsånger.
Gud har en plan för Sverige:
- genom alla de flyktingar som kommer, inte minst från Irak, visar Herren hur omvändelsen går till när muslimerna vänder våldet ryggen och söker Guds Ande.
Genom detta tillrättavisar Herren vår ljumma kristenhet i Sverige så att vi ska öppna våra hem  för dessa bröder och systrar.

I Paulus fotspår.

Måste man åka bort för att komma hem?
Måste man lämna det invanda för att förstå?

Och jag ber både för vår egen landshövding och våra varvsarbetare - allt medan sanden mellan tårna kittlar.
Jag har hittat Paulus fotspår.
Jesus rör vid mitt hjärta.

Er Helene Sturefelt