FRÅN PILGRIM TILL PILGRIM - Martin Lind

Pilgrimsteologidagar i Vätternkyrkan.

I dagarna tre har vi firat att pilgrimslivet levt återuppståndet i 20 år!
Det var föreläsningar och ballonger, seminarium och tårta.
Nya och gamla vänner och vandrare möttes igen och delade erfarenheter.

Vadstena pilgrimscentrum bjöd åter in till teologidagar då vi fick fördjupa oss i vandringens varför...

Jag är mycket trött av alla intryck, men ska försöka dela med mig av ett av föredragen.
Det är Martin Lind, f d biskop i Linköpings stift, som entrade talarstolen och gav några goda ord kring hur pilgrimsvandrandet påverkat honom.

Svensk och dansk pilgrimspräst.

Många uppskattar hans 16-åriga biskopsgärning, särskilt de årliga vandringarna ut i Europa med ca 200 ungdomar varje sommar, med motivet att lära känna andra kristna ungdomar från olika kyrkor. Bönen förenar.

Martin Lind inledde med att berätta hur svårt det var i början att få gehör för dessa tankar.
Förtroendevalda och kyrkfolk tvekade.
Är inte pilgrimsvandring katolskt och medeltida?

Men med ett inkluderande arbetssätt lyckades han få till stånd att Sveriges förste pilgrimspräst anställdes, Hans-Erik Lindström, som efter 20 år bokstavligt talat fått Sverige på fötter!

Tack! Tjugofalt tack!

Pax och tax, nej tack menar jag.

Som den goda organisatör han är, kommer här åtta punkter om pilgrimsvandringens insida, såsom Martin Lind uppfattar det, och såsom jag hade förstånd att skriva ned det...

1. Pilgrimsvandring i GUDS NÄRVARO ÄR EN STÄNDIGT PÅGÅENDE FÖRVANDLING.

Liv innebär alltid förändring.
Det är både attraktivt och svårt.
Man kan titta på sina händer och upptäcka nya, bruna åldersfläckar... Det kan kännas hotfullt.
Livet tycks aldrig vara stabilt.

Motsatsen är cement, som är hårt och dött.

Martin Lind är 70 år, men still going strong! Oavsett sina händers mönster...
Mina ser likadana ut.

Pilgrimsvandringen påminner om detta kusliga.
Men den återkommande bönen och mässan i vandringen hjälper till att att stå ut med detta föränderliga tillstånd.

Förändringen är ju inom ramen av Guds närvaro!

Och ingen av oss är på samma plats hela tiden, varken i tankarna eller med kroppen och alla de celler som hela tiden byts ut.

Aldrig stilla.

2. Pilgrimsvandringen påminner hur KYRKA OCH BIBEL ÄR UNDERORDNAT DENNA FÖRÄNDRING.

Men, det förändras väl inte?
Kyrkan och Bibeln är väl konstant?

Jo, även dessa två storheter existerar under förändringens villkor.

Varje tid behöver göra en ny översättning och tolkning av Ordet. Det är inte en svaghet utan tvärtom en styrka!
Vi kan se det så att Gud öppnar Ordet för oss på nytt och på nytt, hela tiden.
Djupet är oändligt.

När vi ber Herrens bön så betonar vi orden olika för varje dag. Vissa dagar fokuserar på det dagliga brödet, andra på att inte behöva prövas mer... och så vidare.

Men Gud är väl oföränderlig?

Ja. Och nej. För vårt mänskliga perspektiv byter Guds nåd ständigt skepnad. Varför då?
För att kunna nå oss var och en! Livet är inte statiskt och inte vi heller.
Gud är följsam mot oss.

Risken i det statiska är att det dör. Både vi och livet.

Gud skapar i varje tid - och ingen av oss kan gå tillbaka! Inte Gud heller.
Rörelsen är ständigt framåt.

Bakåt... bak och fram. Framåt!

3. Jag pilgrimsvandrar med min JESUS-TRO OCH BEJAKELSE AV DET MÄNSKLIGA.

År 451 hölls ett stort kyrkomöte i Kalcedon då det fastställdes att Jesus verkligen var "Sann Gud och sann människa". Ingen del är större än den andra. Det är 100% av båda essenserna.

Med ålderns mognad upplever Martin Lind att det mänskliga hos Jesus blir allt viktigare.
Det är det mänskliga som visar det gudomliga!

Det är när vi söker det sant mänskliga som vi kan finna det sant gudomliga.
Inte tvärtom...

Han tog ett exempel hur kampanjen för Brexit utfördes i England.
Martin Lind har varit biskop där några år och såg processen på nära håll.
Kampanjen bedrevs med lögnaktiga statistik-siffror. När detta uppdagades sa politikern:

- So what!

Sanningen spelade ingen roll. Han drev igenom sin vilja med alla medel. Han är nu utrikesminister...

I det sant mänskliga finns inget osant, falskt eller lögnaktigt. Varje lögn är ett brott mot kristen tro!
Vi behöver protestera mycket mer högljutt mot vår tids lögner, betonade Martin Lind.

Kyrkan får inte vara lika stum som den var under 1930-talet då nazismen härjade.

Inte stum. Talande tystnad.

4. I pilgrimsvandringen LEVER JAG MED MIN DÖD OCH DÖDSRÄDSLA.

Målet för vår vandring är oändligt viktigt.
Att bara gå utan mål är meningslöst för mig, sa Martin Lind och gick emot Karin Boyes ord att "vägen är mödan värd".

Nej, som kristna lever vi vårt liv med ett tydligt mål, och det är himmelen.

Varje pilgrimsvandring går ju från kyrka till kyrka.
Vid dagens slut kommer vi fram till nästa kyrkport, som då blir en symbol för den himmelska porten.

Ofta går vi tre varv runt kyrkan, för att riktigt landa vid målet, gärna sjungande.
Och sången tas emot av kyrkvalven... och innesluter sången i den himmelska närvaron.
Det är stort!

Månsken över Klosterkyrkan.

Vi ska inte skuldbelägga dödsrädslan. Den finns där. Det är mänskligt.
Våga känna känslan.
Annars kan det bli ännu ett krav... att jag ska klara av detta också - att vara Stålmannen inför döden.

En kollega och vän till Martin Lind - Per Frostin - dog tidigt i cancer. Jag minns det under mina egna studieår i Lund vilken förstämning det blev då.
Men han sa den sista dagen:

- Sjung mig in i himmelen!

Detta är målet för både pilgrimsvandringen och livets vandring:
- Lovsången till Guds ära.

Här, nära.

5. KYRKANS ENHET BLIR TYDLIG i pilgrimsvandringen.

De olika samfunden smälter ihop. Kyrklig tillhörighet försvinner. Vi blir Ett under vandringen.

Många har erfarit att i pilgrimsvandringen så ligger enheten dold, men vi vandrar alla i dess anda.

När påven Franciskus kom till Lund förra året markerade han att det är mer som förenar oss kristna än vad som skiljer oss åt.
Resultatet av detta möte är att det i Lund varje lördag firas en gemenskap vesper i Lunds Domkyrka, alternativt St Thomas Kapell som är katolikernas kyrka.

Anna Alebo, pilgrimspräst i Lund, intygade detta, vilken enorm längtan efter gemensam bön som nu blivit förlöst!

Påven bad ju offentligt om ursäkt för sina företrädare genom tiderna, där man förlöjligat och missförstått varandra, katoliker och protestanter. Detta är ännu större!
Vi rör oss ständigt framåt.

Vi är ett.

6. Pilgrimsvandringen är SLÄKT MED DEN HELIGA MÅLTIDEN.

Det är så fint att höra en teolog, lärare och biskop berätta personligt om tron, särskilt om det som varit svårt att ta till sig.
Det är så märkligt, för mycket av det Martin Lind säger är även mina erfarenheter, som om det vore ett karbonpapper oss emellan.

Han berättar:

- Nattvarden betydde ingenting för mig som 14-åring, trots att jag hade stora förväntningar som konfirmand på min första nattvardsgång. Ingenting "hände"...
Det tog tid för mig att växa in i nattvardens mysterium.

Som prästson hörde han måååånga predikningar, och för en ung grabb blev det för tråkigt.

- Jag vill möta Gud, inte bara lyssna på ord...

Men brödet och vinet i nattvarden var det som var "hållbart" när predikningarna inte höll måttet.

Även jag har sakta vuxit in i nattvardens djup.
Livet är inte en sträcka från punkt A till B, tänker jag, utan mer cirkulärt där situationer upprepar sig.
Nattvarden är en sådan upprepning, som djupnar för varje gång jag står där med utsträckt hand.

Eller som Martin Lind sa:
- Nattvarden sammanfattar mitt liv. Det kan inte motsägas eller falla.

Måltid.

7. Pilgrimsvandringarna för mig är SOLIDARITET MED NATUREN OCH MÄNSKORNA.

Pilgrimsvandringarna är i samma anda som den gröna miljörörelsen.
Vi går varsamt på jorden i en natur som är så oerhört generös.

Gud har olika tempo att närma sig. Och vi har olika tempo att närma oss Gud.
I vandringen hittar var och en sin rytm.

Vandring till "vingården".

8. Vi pilgrimsvandrar till LIVETS SKÖRASTE SKIKT OCH MÖTER DET STÖRSTA.

Min tanke försvann iväg en stund under föredraget. Jag tänkte på hur påträngande kroppens behov blir under en vandring.

Det är för varmt och svetten lackar. Kläderna blir fuktiga inifrån.
Det regnar timme efter timme... och kläderna blir blöta utifrån.
Det blåser och är kallt, kilometer efter kilometer. Benen blir stelare och stelare.
Och man behöver gå på toaletten, mitt på slätten...

Så utsatt man är!

Åh, en påse!

Martin Lind poängterade att det sköraste faktiskt kan vara det starkaste. Men hur då?
Det verkar vara en motsägelse med tanke på hur brutal världen ser ut...
Man kan verkligen ifrågasätta det Jesus säger:

MIG ÄR GIVEN ALL MAKT I HIMMELEN OCH PÅ JORDEN...
Matteus 28:18

Men denna verkliga makt är dold.
Det handlar om den omsorg Jesus hela tiden visade.

Den makt som dödar är ingen "makt" - vi kan leva utan den.
Men omsorgens sanna makt kan vi inte leva utan - inte en enda dag!
Då går vi under.

I vandringen tillsammans är vi sköra; hungriga, törstiga, trötta, ledsna... och får möta varandra med omsorg:

- Jag har en brödbit över... vill du ha lite vatten?

Min skörhet möts av den andres styrka.
Denna omsorg är det största.

Amen!

Ballongsnopp.

Vandringens varför är - därför då kan Guds omsorg bli tydlig, genom oss, tänker jag.
Det sant mänskliga blir avklätt och fördjupat, precis som Jesus som avstod all himmelsk härlighet för att bli en av oss.

Jag blåser upp min ballong med luft som är fylld av helig Ande... Den lägger sig i fönstret, åker ned under bänken, sätter sig på väggen, tills den till slut smäller...
När mitt jordeliv är färdigt och mina vandringsskor står kvar på skohyllan, då är jag fri!

Och med jubeltoner förenas jag med alla som gått före, i en evig lovsång som aldrig tar slut.

Från.. och till himmelen!

Pax et Bonum.
Frid och allt gott!

Helene F Sturefelt,

- vandrare i Blekinge, amatörfotograf och ballongälskare!