KOM IN I GUDS VILA - Hebreerbrevet kap 4

Ett annat land?

Tänk dig att stå där vid kanten av målet, och inte komma in.

Tänk att ha vandrat i två generationer extra, bara för att folket var missnöjda med ledarskapet och att menyn i öknen var enahanda... och så blicka in i det förlovade landet.
Men inte komma in.

Inte för att gränserna var stängda eller tullen för hård.
Utan för att Guds vilja markerade att det gamla måste dö för att det nya skulle kunna växa sig friskt och starkt.

Välkomna till ännu ett bibelstudium i Carl Gustavs kyrka i Karlshamn.

Det gamla och det nya.

Vi läser Hebreerbrevets kapitel 4 - om att komma in i Guds vila.
Eller inte...

Bakgrunden är alltså Israels folks långa vandring genom öknen.

LÅT OSS ALLTSÅ SE TILL ATT INGEN AV ER TROR SIG VARA FÖR SENT UTE, MEDAN LÖFTET ATT FÅ KOMMA IN I HANS VILA ÄNNU STÅR KVAR.

OCKSÅ VI HAR FÅTT DEL AV DET GLADA BUDSKAPET
ALLDELES SOM DE, EN GÅNG.

Hur använder vi vår tid?

Vi förstår här att Guds ord varnar för att det finns en tidpunkt i livet då det är "för sent".
Om bitterhet, tjat och oförsonligt gnäll är det som tar plats i livet, får ju Guds glädje inget utrymme.

Leva i korsets skugga...

FÖR DEM SOM DÅ HÖRDE ORDET VAR DET TILL INGEN NYTTA, EFTERSOM DE INTE TOG EMOT DET, I TRO.

VI DÄREMOT, SOM HAR KOMMIT TILL TRO, FÅR GÅ IN I DEN VILA, OM VILKEN HAN HAR SAGT:

-och jag svor i min vrede: aldrig skall de komma in i min vila.

I förra bibelstudiet såg vi hur till och med Mose tappar tålamodet och förlorar hoppet och tron.
Psaltaren 95 tar upp denna händelse i form av en bönesång eller lovsång, där det står:

              Lyssna.

O, ATT NI IDAG VILLE HÖRA HANS RÖST!

FÖRHÄRDA INTE ERA HJÄRTAN SÅSOM I MERIBA, SÅSOM PÅ MASSAS DAG I ÖKNEN,
DÄR ERA FÄDER FRESTADE MIG,
DÄR DE PRÖVADE MIG,
FASTÄN DE HADE SETT MINA VERK.

I FYRTIO ÅR VAR DET SLÄKTET MIG TILL LEDA, OCH JAG SADE:

- DE ÄR ETT FOLK SOM FAR VILSE I SITT HJÄRTA
OCH DE VILL INTE VETA AV MINA VÄGAR.

SÅ SVOR JAG I MIN VREDE:
- DE SKALL INTE KOMMA IN I MIN VILA.
                                          Psaltaren 95:8-11.

                        Vi behöver vilan.

Och så blev det.
Inte heller Mose fick komma in i det efterlängtade landet.
Det kallas konsekvens...

Vi ska vara lite detektiver och slå upp 5 Mosebok kap 34 för att se vad som verkligen hände.

OCH HERRENS TJÄNARE MOSE DOG DÄR I MOABS LAND, SOM HERREN HADE SAGT.

OCH HAN BEGRAVDE HONOM I DALEN MITT EMOT BET-PEOR.

MEN ÄNNU TILL DENNA DAG HAR INGEN FÅTT VETA VAR HANS GRAV ÄR.
OCH MOSE VAR 120 ÅR GAMMAL NÄR HAN DOG, MEN HANS ÖGON VAR INTE SKUMMA OCH HANS LIVSKRAFT HADE INTE FÖRSVUNNIT.

OCH ISRAELS BARN BEGRÄT MOSE PÅ MOABS HEDAR I TRETTIO DAGAR.
5 Mos 34:5

Vänta nu - vem var det som begravde Mose? Vad läste vi?
Var det Herren själv som begravde Mose?!

Ja, enligt texten så var det så.
Om Moses död var en gudsdom, så gavs han likväl en gudomlig hedersbevisning genom att Gud själv begrov honom!
Kanske var det även så att Gud lät Moses döda kropp omedelbart förvandlas i en uppståndelsekropp!?

                        Uppståndelse-hopp!

Hebreerbrevets författare låter talet om VILA få flera dimensioner:

- fysisk vila under den mödosamma vandringen,
- vilan efter döden,
- som grundar sig på den stora vilodagen "på sjunde dagen" då Herren var klar med sitt skaparverk:

DETTA FAST HANS VERK VAR FÄRDIGT MED VÄRLDENS SKAPELSE.
GUD BESTÄMMER PÅ NYTT EN DAG, NÄR HAN LÅNGT EFTERÅT LÅTER DAVID SÄGA "IDAG".

DET SKER I DE REDAN ANFÖRDA ORDEN:
- OM NI HÖR HANS RÖST IDAG, FÖRHÄRDA INTE ERA HJÄRTAN.

Det var just det vi läste i Psaltaren 95.
För David låg ju ökenfärden långt tillbaka i tiden, precis som för de första kristna - och för oss!

Också en vila!

HADE JOSUA LÅTIT DEM KOMMA TILL VILA, SKULLE GUD INTE EFTERÅT HA TALAT OM EN ANNAN DAG.

Josua efterträdde Mose. Han blev den nya ledaren.
Hela tiden kan vi se kopplingar mellan Gamla och Nya Testamentet:

- Det är den nya generationen som får löftet att komma in i Kanaans land, ledda av Josua.
- Det är de första kristna som bär evangeliets glada budskap, ledda av Jesus.

Namnens likhet - Josua och Jesus - kommer ur samma språkliga rot och betyder Räddare.

                                    Jesus - Josua - Räddaren.

Det här med löftet påminner mig om en psalm i psalmboken... Någon som minns?
Nummer 254 - Lewi Petrus credo eller "signaturmelodi":

Vi tog ton och lät sången flöda under kyrkvalven:

     LÖFTENA KUNNA EJ SVIKA!
     NEJ, DE STÅR EVIGT KVAR.

     JESUS MED BLODET BESEGLAT
     ALLT VAD HAN LOVAT HAR.

     HIMMEL OCH JORD MÅ BRINNA
     HÖJDER OCH BERG FÖRSVINNA

    MEN DEN SOM TROR SKALL FINNA
    LÖFTENA DE STÅR KVAR!

                                                  Återuppväckt i Carl Gustavs kyrka.

Och här är löftet:

SÅ HAR GUDS FOLK ALLTJÄMT EN SABBAT ATT VÄNTA.

TY ATT GÅ IN I GUDS VILA ÄR ATT VILA UT FRÅN SITT VERK, SÅSOM GUD VILADE UT FRÅN SITT.

LÅT OSS DÄRFÖR GÖRA ALLT VI KAN FÖR ATT KOMMA IN I DEN VILAN, SÅ ATT INGEN BRINGAS PÅ FALL GENOM SAMMA SLAGS OHÖRSAMHET.

Vacker vila.

Detta är så vackra ord!
Vi, som är det nya Gudsfolket genom dopet, har också en "sabbatsvila" att vänta!

Varje vecka har sin vila, på söndagen, för att arbetet inte skall knäcka oss...
Men sedan har också varje mänskoliv sin vila.

Vågar vi tala om döden i de termerna? Som en vila...

Utan Gud,och utan någon mening i livet, blir döden lätt ett obarmhärtigt slut och kan upplevas som ett straff.
Men med Gud, som vår Skapare och Herre, kan döden få bli en tjänare till livet - och en vila.

Vi samtalade om Frälsarkranspärlorna och tittade lite extra på den svarta nattens pärla - dödens pärla som hjälper oss sörja och vara ärliga - och även ökenpärlan, som ger plats för det ofruktbara i livet.

                             Ökenpärlan.

Och varför läser vi alla dessa verser?
Jo, för att komma åt vår innersta kärna... sanningen om oss själva, sett med Guds kärleksfulla ögon:

TY GUDS ORD ÄR LEVANDE OCH VERKSAMT.

DET ÄR SKARPARE ÄN NÅGOT TVEEGGAT SVÄRD
OCH TRÄNGER SÅ DJUPT ATT DET SKILJER SJÄL OCH ANDE, LED OCH MÄRG OCH BLOTTLÄGGER HJÄRTATS UPPSÅT OCH TANKAR.

INGENTING KAN DÖLJAS FÖR HONOM,
ALLT SKAPAT LIGGER NAKET OCH BLOTTAT FÖR HANS ÖGA.

OCH INFÖR HONOM ÄR DET VI SKALL AVLÄGGA RÄKENSKAP.

                        Gud känner oss.

Att läsa Guds ord högt och tillsammans gör att vi hör mycket mer vad som står.
Betydelsen går fram bättre.
Och vi får ställa våra frågor och söka förståelsen genom att lyssna till varandra.

Så avslutade vi vårt studium som vi började, med bön och tack för Guds helige Andes ledning genom textraderna.

Löftesrika hälsningar från er bibelstudieledare

Helene F Sturefelt,

- som fotograferade på Hvilans kyrkogård i Karlshamn!

Livets höst - tid av mognad.