Jag har varit i Vadstena. Levt i klostermiljö. Hämtat kraft i bön och vandring runt Vätterns strand Tycklinge.
Lämnat vardagsmiljön. Åh så skönt!
Och alldeles nödvändigt. Mitt inre spretar åt alla håll och jag är orolig.
För framtiden. För tillvaron nära mig. I mig.
Varje år, i början av februari, anordnar Pilgrimscentrum goda teologidagar.
I år var temat "Läkedom och hälsa".
Jag orkade inte gå på allt, men några föredrag vill jag dela.
Stockholms biskop emerita Caroline Krook hämtade inspiration från Desmond Tutu's bok om förlåtelse och försoning.
Hon inledde med att berätta om Nelson Mandela:
- Hur behåller en människa sitt hopp och förtröstan då hon stängs in i ett fängelse?
Hur är det möjligt att komma ut, utan hat?
I samma fängelse, där Nelson Mandela en gång suttit, lyckades Amnesty International få en kvinna frisläppt.
Hon hade bevarat sitt hopp genom att vara kreativ - av trådstumpar vävde hon små band...
Mandela själv, var en gång en arg, ung man som misströstade på icke-våldsmetoden i kampen mot apartheid.
När han 27 år senare släpptes fri ur fängelset räddade han Sydafrika från en blodig hämnd, genom att tillsätta en sanningskommitté.
Försoning var enda vägen fram.
Mandela valde Desmond Tutu till ordförande till denna kommission.
Han hade sett allt djävla våld, och valde nu att visa vägen...
... där förlåtelse och försoning är enda möjligheten till fred - till läkedom och hälsa.
Caroline Krook lyfte fram hur sydafrikansk politik gjorde praktik av den kristna försoningsläran:
Att ge upp sin rätt att hämnas.
Annars blir det en evig spiral av vrede.
Hon fortsatte:
- Vår innersta natur är godhet. Vi föds hela, men vi är sköra och kan gå sönder.
När något ont drabbar oss är vedergällning bara en tillfällig lindring.
Förlåtelsen gynnar oss själva!
Den ger oss hälsa. Förlåtelsen hjälper oss att sluta vara offer. Vi väljer att gå vidare.
Motsatsen; att hata, leder till bitterhet och förakt.
Men det ska verkligen betonas att förlåtelsen inte handlar om att ytligt glömma, eller att låtsas som om det onda inte har hänt.
Nej, förlåtelsen är en lång process av bearbetning, som tar tid.
Desmond Tutu och hans dotter Mpho har formulerat sin erfarenhet i fyra steg:
1. Berätta. Identifiera fakta. Dela.
Sanningskommissionen i Sydafrika tillät inga korsförhör, bara att låta människan berätta och försöka identifiera fakta till en början.
Vad var det som hände?
Detta är motsatsen till svensk domstolsmetodik där våldtäktsoffer ofta blir förnedrade igen... sa Caroline Krook.
Det första steget måste få ta sin tid.
2. Sätt ord på det som gör ont. Identifiera känslorna.
Steg två är att sätta ord på det som gör ont.
För att överleva måste man förtränga det onda.
Men för att bli fri, är det nödvändigt att ge plats åt de mörka, skrikande känslorna.
Identifiera dem.
Och att de tas emot.
Vi som lyssnar får bekräfta och visa medlidande, medan offret berättar och berättar, om och om igen, tills den hemska händelsens onda innehåll släpper sitt grepp.
Ta bort falsk skuld. Ge inga råd. Förringa inte förlusten.
Och berätta för all del inga egna erfarenheter! Bara lyssna till de känslor som kommer upp.
3. Ge förlåtelse.
Steg tre är bara möjligt att ta om de andra två stegen är klara.
Ge förlåtelse.
Gå från offer till hjälte!
Jag satt i Vätternkyrkans bänkrad och tänkte på de muslimska männens kvinnosyn som just nu urartat till ett sexuellt krig...
Gamla Testamentets rop på vedergällning mullrade inom mig... Har inte de förverkat sin rätt att leva?!
Som om biskopen hade hört mina tankar, sa hon:
- Om vi ska behålla den gamla uppfattningen "öga för öga, tand för tand", ja då är världen snart blind!
Förlåt. Förlåt!
Jag är nog halvblind...
- Kristus ger oss förlåtelsen som ett karaktärsdrag, sa hon, och den finns även i andra livsåskådningar, inte bara i den kristna.
Tänd ljus. Ge blommor.
Befria den som skadat dig. Först då blir du själv fri.
4. Släpp taget.
Steg fyra uppmanar offret att släppa taget om den onda händelsen.
Eller att faktiskt förnya relationen. Och gå sedan vidare.
Ingen väljer fasan.
Men vi kan välja vad som händer med oss efteråt.
Lidandet kan antingen förbittra oss - eller förbättra oss...
Men hatet gör oss sjuka.
Jag tänkte på hur förbittring kan etablera sig i kroppen som cancer. Hur allvarligt det är att omhulda sina förtreter och oförrätter.
Nere i brödrakoret i heliga Birigttas klosterkyrka finns fortfarande de gamla biktbåsen kvar.
Tänk om vi alla skulle ta församlingens präster i anspråk och gå till bikt varje månad.
Inte bara till gymet...
...utan verkligen rensa ut allt det onda så att det inte fastnar i själen och äter sig in i kroppen.
Desmond Tutu hade sett sin pappa misshandla hans mamma. (inte sin...).
Trots denna svåra upplevelse som barn valde han som vuxen att förlåta, och på något sätt förnya sin relation till pappan, trots att han var död...
Han slutade förneka honom.
Caroline Krook berättade om möten som fängelsepräst hur hon ibland hjälpt förövare att skriva brev till dem som de skadat - eller först skadats av - sedan bränna brevet, eller ta det till kyrkogården och gräva ned det i graven...
Påbörja framtiden utan bindningar till det förflutna.
Annars kommer det att ockupera ditt liv.
Att rehabilitera unga våldsverkare kräver att de konfronteras med vad det gjort, och om det är möjlig; att de får möta den/ dem de har skadat.
Läkandet börjar i mötet.
Det svåra vi alla har att göra är att försonas med oss själva.
Vi var ca hundra personer som med stort intresse lyssnade till detta föredrag.
När vi kommer runt 50-årsåldern förstår vi allt tydligare hur barndomen är det som styr oss.
Försoning med vår barndom och uppväxt är nödvändig, poängterade Caroline Krook.
- Ibland brukar jag fråga; vad vet du om dina mor- och farföräldrar? Där kan finnas förklaringar till varför din mamma och pappa gjorde som de gjorde... och ge dig ökad förståelse.
Försoningen har tre riktningar:
- till mig själv,
- till andra,
- till Gud, till själva Livet.
Det kan vara frestande att göra motståndaren till en icke-människa, till ett odjur.
Demonisera fienden.
Men det är ingen väg framåt.
Det finns ett afrikanskt uttryck som heter "Obounto" - att bli människa genom andra människor.
Alla är delaktiga i ett samhälle som skapar förövare, liksom alla är delaktiga i att forma goda förutsättningar för gemenskap.
Min blick vandrade runt i kyrktaket.
Åter igen gick mina tankar till alla de flyktingar som kommer till oss, med andra värderingar och annan kultur.
Vilket oerhört ansvar vi har att undervisa, fostra och upplysa hur livet fungerar här!
Att vara glada över det vi har.
Och att våga sätta gränser mot det som just är destruktivt.
Jag tror biskopen läste mina tankar igen, för hon fortsatte kommentera flödet av artiklar på Facebook, där kvinnor antastas och mördas, nu senast på ett hem för ensamkommande flyktingpojkar.
- Jag upprördes av den upphetsade mobben som ville avsätta polischefen, då han uttryckt medkänsla med brottslingen.
Den dagen då medkänslan försvinner blir vi riktigt farliga.
Hon jämförde med det sista inseglet i Johannes Uppenbarelses bok där kärleken är starkare än allt annat.
Bibeln är full av bilder och texter om försoning som vill hjälpa oss komma förbi hämndens begär.
Hämnden tillhör Herren, inte oss.
Och ge dessa berättelser vidare till barnen, så vi inte berövar dem hoppet.
Till sist berättade Caroline Krook om Försoningen som en skattkista:
- Den har tre lås och kan bara öppnas om alla tre nycklarna är på plats.
Den första nyckeln heter Kärlek.
Den andra nyckeln är den som trilskas mest, och det är Offret. Försoning kräver någon som offrar sig, någon som är utan skuld, för vår skull..
Den tredje nyckeln heter Nåd.
Då går Försoningens alla lås upp...
Med stor tacksamhet har jag noterat detta föredrag, såsom jag uppfattade det.
Jag erkänner min egen kamp mellan att bli förbittrad, eller förbättrad...
Vid pennan,
Helene F Sturefelt,
- som fotograferade vid Vätterns iskalla kant,
- och som just nu kommit hem efter kvällsmässan i St Nicolai kyrka i Sölvesborg, där vi sjöng:
HERRE, DU VANDRAR FÖRSONINGENS VÄG
SJÄLV BÅDE FLYKTING OCH FREDLÖS.
SMÄRTORNAS GATA MED HETTA OCH DAMM
DREV DIG DIN KÄRLEK ATT GÅ.
VISA OSS VÄGEN, FÖRSONINGENS HERRE, GE OSS NU VILJAN ATT GÅ DEN.
Tore Littmarcks psalm 738 avrundar detta inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar